Bada i poolen och fingerstatus

Det var tvenne lyckliga barn som äntligen fick bada i poolen igen häromdagen. Tvåan har ju haft badförbud efter olyckan med fingret, och Ettan har låtit bli att bada i sympati. Åtminstone delvis, för delvis tycker han det är trist att bada utan lillebror.

Men vid senaste kontrollen sa doktorn att det gick bra att bada nu, så direkt när vi kom hem sprangs det ner till poolen. Tvåan hojtade ”armpuffar, armpuffar” hela vägen ner, och så snart han hade fått på sig tröjan och puffarna traskade han rakt ner till trappan och satte sig och började hälla med vattenkannan. Han verkade nöjd med de nya puffarna i en större storlek, och kallar dem för ”blå”.

Det var tydligt att han inte hade badat på länge, för han var lite tveksam till annat än att just sitta på trappan. Fast efter en stund lyfte jag i honom, och lyckan när han upptäckte att han kunde bada själv och flyta omkring med puffarna och simma var obeskrivlig. Han skrattade högt och njöt ordentligt.

Nya puffar men samma gamla pool.

Återbesöket med kontroll av fingret gick alltså bra. Stygnen togs bort och sedan blev det röntgen. Själva skadan har läkt, men benet behöver ett par veckor till på sig, så vi får träffa doktorn ytterligare en gång. Det behövs inget plåster längre, men eftersom Ettan tycker det ser läskigt ut, och för att det blir mycket pill på sårskorporna som är på väg av så har vi plåster på ändå.

Under tiden jag och Tvåan röntgades på sjukhuset passade Fredrik på att be administratörerna om hjälp med att få in barnen i sjukvårdssystemet. Det gick nästan bra, förutom att vi måste intyga att de är våra barn, så allt måste ske på papper för dem. Jag och Fredrik lyckades dock lista oss hos en allmänläkare på sjukhuset och idag har vi faktiskt samlat ihop alla papper som behövs för barnen också, så imorgon ska brevet med ansökan skickas. Jag är så himla lättad. Det här med läkare och sjukvårdssystemet har hängt över mig ganska länge som en såndär ”jag borde ta tag i det här, men det är ju inte akut så jag skjuter upp det för det verkar krångligt”-grej. Men nu är det alltså på gång, hurra! Tänk att man kan bli så glad av administration.

Sommarpresent

När man har haft skolavslutning får man present, det är sen gammalt. Eller åtminstone sedan förra året, då. I år har det varit lite speciellt eftersom skolan ju har varit hemma, via datorn. Det har gjort att vi verkligen har fått känna på hur vi umgås med varandra i familjen. Så när jag började fundera över vad som skulle vara en bra present till Ettan var det inte längre lego som stod överst på listan.

Istället bad jag mina brädspelande vänner om lite tips, och det resulterade i att jag köpte Ticket to Ride Europe till honom. Eftersom det är ett brädspel så var det förstås inte bara till honom, utan även till resten av familjen. Det var dock inte oviktigt att det går att spela på bara två personer.

Premiären av spelet gjordes en förmiddag när Tvåan sov. Eller ja, reglerna lästes högt så snart jag kom ur sängen. Jag hann knappt få i mig något kaffe, så allt var lite svårt att begripa och hänga med på. Men så snart Tvåan hade somnat för sin förmiddagslur var det dags för resten av oss att börja spela. Vi dukade upp spelplanen på matbordet i uterummet, hällde upp en kopp kaffe till mig och satte igång, med regelhäftet i högsta hugg. Speltiden angavs till 30 minuter till en timme, så vi skulle lätt hinna innan Tvåan vaknade. Trodde vi…

Här åker vi tåg genom Europa.

Men nej. Det tog ju inte en timme att spela det där. Åtminstone inte första gången. Snarare drygt tre. Tvåan hann vakna och bli väldigt intresserad, och vi fick också göra avbrott för lunch. Men trots det, och trots att det var första gången och vi lärde oss reglerna under tiden så var det faktiskt väldigt kul. Till och med Fredrik, som verkligen inte gillar att spela ”sällskapsspel” tyckte att det var ganska roligt. Kanske har det något att göra med att han gillar tåg? Och jag tror nog att speltiden kommer kortas redan nästa gång vi spelar, eftersom vi då har koll på både reglerna och vad som ska göras.

Trots vissa smärre missförstånd under spelets gång visade poängräkningen att Ettan hade vunnit, och det hjälpte kanske till att göra honom lite mindre avogt inställd. Han gillade själva spelet, men poängräkningen på slutet blev lite för mycket att hänga med i på första försöket. Fast även det kommer nog gå bättre nästa gång.

Boktips: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag läser Sandra Beijers blogg, och hon har fått mig att bli lite sugen på att läsa Haruki Murakami. Jag har funderat ett tag, och nu när högen med böcker började bli oroväckande låg gjorde jag slag i saken. Eftersom Murakami skriver på japanska och jag inte kan det måste jag läsa översättningar. De svenska versionerna är svårare att få tag i för mig, så jag beställde ett par böcker på engelska från Amazon.

Jag började med What I talk about when I talk about running. Det visade sig vara något av en självbiografi, med fokus på hur Murakami löper. Eftersom jag också springer och skriver en del tyckte jag att det var en intressant bok. För visst vore det fint att kunna ägna en timme på morgonen åt löpning innan man sitter ner med dagens arbete. Jag var dock tvungen att googla, och nej, han har inga barn, herr Murakami. Men en dag kanske jag också kommer dit att jag har en timme till löpning varje dag.

What I talk about when I talk about running.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är en inspirerande bok för alla som drömmer om att springa långdistans. Däremot ger den kanske inte jättestor insikt i skrivarprocessen, vilket jag hade hoppats på. Och det är som sagt en biografi och inte ett skönlitterärt verk. I boken får vi följa Murakamis liv som löpare, och även dela hans upplevelser av ett par maratonlopp. Eftersom jag läste boken på engelska vet jag inte hur den svenska översättningen är, men den engelska var behaglig och flöt på bra utan några större konstigheter.

Även om jag tyckte att Vad jag pratar om när jag pratar om löpning var intressant att läsa gav den kanske inte så mycket insikt i Murakamis skönlitterära värld, språk eller hans prosa. Fast nu, när jag har läst en del i en roman av honom kan jag konstatera att språket är detsamma. Klart, koncist och rakt på. Skönt för ögonen och hjärnan. Jag tror att jag kommer läsa om Vad jag pratar om när jag pratar om löpning när jag har läst fler romaner av Murakami. Det ska bli spännande att se om jag ändrar åsikt eller upplever boken annorlunda då.

Köp boken hos Bokus (pocket).
Köp boken hos Amazon.se (pocket).

Tredje klass avslutad!

Nu har Ettan gått ut trean! Igår var det skolavslutning, och äntligen, äntligen, äntligen fick Ettan träffa sina klasskamrater på riktigt igen. Efter tre månader med onlinelektioner var det en hel del spring i benen som skulle rasas ut. Fröken hade ordnat avslutning i en park med massor av lekmöjligheter och alla barnen utom ett var där. Ettan hade bestämt sig för att ha massor med färg i håret, dagen till ära. Det var stränga instruktioner till mamman innan hon fick börja spreja, och först av allt skulle tuppkammen fixas till. Ettan var först inne på att åka förbi frisören och få det gjort professionellt, men med gemensamma krafter lyckades jag och Fredrik övertyga honom om att jag också skulle klara det. Och jag tror att jag fick godkänt, både på tuppkam och färg.

Tuppkam och lila på ena sidan…
…grönt bak och orange på andra sidan. Själva tuppkammen blev guldig och sedan blev det glitter över alltihop.

Under tiden som Ettan var på skolavslutning passade vi andra på att åka och kolla på kakel till köket. Och det var tur, för när vi stod i affären och biträdet visade vad de hade så framkom det att jag och Fredrik hade helt olika idéer om vad vi skulle ha. Så vi fick åka därifrån med ogjort ärende och börja om med funderingarna.

Efter avslutningen var det dags för sommarlovsrestaurangbesök. Det blev Pizza Hut, och till min och Fredriks förvåning så var det inte alls illa. Givetvis blev det också glass till efterrätt och när vi kom hem badades det i poolen innan Ettan visade sig besitta en oanad talang för att cementera igen hål i betongväggar. Någon kvällsmat var det ingen som orkade, även om Tvåan krävde att få en tallrik jågurt upplagd åt sig.

Barnen har något olika ätstil.

Överraskningar

Idag tog Fredrik med sig barnen ut på en biltur till stan. Det skulle nämligen förberedas inför morgondagens skolavslutning. Eftersom Tvåan är mycket intresserad av att åka bil (eventuellt eftersom han tror att det också innebär ”köpa glass”) så fick han också åka med.

Under tiden stannade jag hemma och fortsatte montera ihop köksdelar. Ja, och så passade jag på att fixa en överraskning till de andra tre. Efter lunchen idag undrade nämligen Fredrik om vi hade några kanelbullar, eftersom han hade fantiserat om det. Det hade vi inte. Då. Men nu när jag var ensam i huset så drog jag igång ett snabbak. Som tur var hann jag precis ta ut bullarna ur ugnen innan resten av familjen kom hem. Och nog blev de överraskade allt! Förutom jättegoda bullar var det också bra att jag insåg hur enkelt det faktiskt är att slänga ihop en sats kanelbullar om bara allting finns hemma (och inga barn lägger sig i). Det kan nog hända att det blir spontanbullar fler gånger.

Kanelbullarna innan besöket i ugnen.

Efter fikat visade det sig att vi har fått en liten konstnär i familjen. Tvåan har upptäckt att han kan nå kritorna genom att ställa sig på armstödet till soffan. Jag tyckte inte det var så bra att han gick omkring med kritorna, utan jag satte honom vid bordet och gav honom papper. Fredrik fick supporta med att hålla pappret still och påminna om att inte rita på bordet. De olika kritorna undersöktes, och vissa kunde man till och med sätta på fingret. Det var dock inte så lätt att måla med kritan på lillfingret.

Stor koncentration.

De senaste dagarna har Ettan fått vara med när jag nattar Tvåan. Ettan ligger bredvid i sängen och lyssnar på sagan, och blundar sedan tills Tvåan har somnat. Det har funkat bra för båda barnen, och idag somnade Ettan samtidigt. Så nu ligger de båda och snusar i Tvåans säng. Rart. Och också spännande att se vad som händer när Tvåan vaknar till och hojtar efter mamma.

Som en helt ny familj

Efter många veckors väntan så var det äntligen dags! Ettan fick håret klippt. Eftersom han har hår som är tjockt som päls så har han behövt klippas länge. Men frisörerna stängde under karantänen, och öppnade inte förrän i början av månaden, och då var vi mitt i köksrenoveringen. Men nu, så. Jag ringde och bokade en tid hos en frisörska i den närmaste staden. Hon kunde dock ingen engelska, så hon fick be någon tolka. Trots detta lyckades både Ettan och pappan få frisyrer de var nöjda med.

Ettan, mycket nöjd.

På plats bestämde Fredrik att det var dags för Tvåan att få livets första hårklippning. En tid bokades till dagen efter. Det frisörbesöket inleddes med att Ettan, som var med, fick tuppkammen fixad av frisörskan. Därefter undrade om hon Tvåan var en pojke eller en flicka. När detta väl hade etablerats gick resten bra. Det verkade det som om Tvåan tyckte att det var ganska skönt att bli pillad i håret, för han satt stilla och lät frisören göra sitt jobb ifred. Fredrik hade med en egen sax och några papper till honom, och när de inte var så intressanta längre så fanns det ju både spännande tuber och roliga sprejflaskor att greja med.

Klippning pågår.
Tvenne herrar med nya frisyrer. Undrar vilka de är?

Jag behöver också klippa mig, men jag tror kanske att jag behöver en engelsktalande frisör. Eller så vågar jag språnget med den här. Herrarna var ju nöjda, trots att de inte kunde prata så mycket med henne. Jag behöver väl bara ta reda på några väl valda fraser.

Måndag igen

Jaha, då var det måndag igen. Veckorna bara flyger förbi, känns det som. Idag var vi på återbesök på sjukhuset för att kolla Tvåans finger. Det gick bra, och nu låter läkaren säker på att fingertoppen kommer klara sig. Varje gång får jag också förmaningar om att vi fortfarande måste vara försiktiga med fingret. Det är lite som om läkarna aldrig har träffat tvååringar… Jag har idag också, liksom av en slump, fått reda på vad Tvåans behandlande läkare heter. Jag upplever samma sak här som på Malta, både när Tvåan föddes och när han blev inlagd över nyår, att det liksom inte är någon som berättar för föräldrarna exakt vad som har hänt och hur de har tänkt sig reparera det hela och vad de ser för framtidsutsikter. Idag tittade doktorn förvånat på mig, som om jag var lite dum, när jag frågade om Tvåans fingerben hade gått av, och svarade att ja, det hade det. Fingertoppen satt bara fast i en liten bit vävnad när Tvåan kom in. Och visst, jag och Fredrik hade bytts av under väntan på operation så vi kanske inte hade utbytt all information vi hade fått, men jag kollade med Fredrik, och han hade inte heller fått den informationen. Nåja. Nu vet vi. Och kan förbereda oss för nästa sjukhusbesök genom att skriva ner alla frågor vi kan tänkas ha.

Något helt annat: I helgen som gick lagade ju jag och Ettan mat ur Butlers kokbok om grekiska kök. Inte bara blev både kycklingen och pastagratängen helt fantastiskt goda, utan det känns också som om jag har fått lite mer sug efter matlagning igen. Och det kan ju vara lämpligt eftersom det är jag som står för hushållets utfordring. Som en bonus verkar det som om Ettan tycker att det är roligt att laga mat. Tvåan är superintresserad av allt som händer i köket och kräver att få vara med och titta, så Fredrik blir alldeles trött i armarna av att stå och hålla honom i famnen.

Renoveringen av köket går långsammare nu när vi har fungerande matlagningsmöjligheter och rinnande vatten igen. Paniken har avtagit, kan man säga. Men nu är det inte så många krångliga moment kvar, och det betyder också att det inte är långt kvar innan vi faktiskt har ett renoverat, färdigt kök. Jag längtar, och det gör resten av familjen också. Ettan längtar framför allt efter at kunna äta inne igen, för han tycker det är för mycket sol på utematbordet på kvällen. Jag tycker däremot att det är ganska skönt. 05.45 kan det däremot vara lite svalt, innan solen har nått upp över bergen.

Midsommardagen

Eller ja, en vanlig lördag mitt i renoveringskaoset som vi också kan kalla den. Fredrik har fixat med köket och jag har fixat med barn. Vi inledde morgonen med att ta en promenad på en kilometer. Jag blev imponerad av att Tvåan traskade på utan gnäll, trots att han ville vara barfota på grusvägen. Kanske var det lördagsgodiset som delades ut med jämna mellanrum som hjälpte motivationen. Eller så gillar han helt enkelt att vara ute och se sig omkring.

En sneak peek på köksrenoveringen. Vi har kommit några steg längre nu.

För att det skulle hända något på eftermiddagen också hetsade jag Ettan att laga middag åt oss. Jag hade sett till att ha allt som behövdes för Carl Butlers grekiska söndagskyckling hemma, så det fick det bli. Fast det visade sig vara lite läskigt att hantera en hel kyckling, speciellt när inkråmet låg i magen på den. Med lite pepp och hjälp gick det bra ändå. När vi hade lagt på grönsakerna utbrast Ettan besviket ”Men det såg mycket godare ut på bilden!”. Fast när han väl satte sig till bords och åt så var det supergott!

Två engagerade ätare.
Det här såg alltså inte alls lika gott ut som bilden på den färdiga rätten i kokboken. Ettan blev överraskad när vi berättade att det är för att det är fusk i böcker, på teve och på Youtube.

Eftersom vi fortfarande har en del kvar att göra med köksrenoveringen fick den gamla ugnen tjänstgöra för dagens middag också. Och det går ju bra, eftersom vädret här tillåter det. Men det ska ju förstås bli fint att kunna använda ugnen inne.

Uteköket. Fast nu vi regnsäkrat det och ställt det precis utanför ytterdörren.

Glad midsommar!

Man kan fira midsommar på Cypern också har vi konstaterat idag. Jag och Ettan inledde med ett parti kort innan vi blev störda av Tvåan som valde att avsluta sin förmiddagssovning lite i förtid.

Korthajen. Han verkar ha bra kort på handen.

Vid senaste IKEA-besöket upptäckte vi till vår stora glädje att de säljer sill. Inlagd, matjes och senapssill hade de, så vi bunkrade inför midsommar. I mataffären hittade Fredrik idag nypotatis, så vi fick en riktigt midsommarlunch. Vi hade dock ingen snaps, utan höll till godo med ouzo.

Komplett midsommarlunch.

Efterrätten var citron-jello eftersom Ettan hade bestämt att det skulle köpas när han var med i affären häromdagen. Den tog, till allas förtvivlan, nästan ett dygn på sig att stelna till rätt konsistens, men idag var den perfekt. Efter två skedar konstaterade Ettan att han inte gillade det. Inte jätteoväntat för mig och Fredrik. Tvåan däremot, han proppade verkligen i sig med stort nöje.

Stor koncentration, pga ”kan selv”!

Den grillade middagen höll på att gå förlorad när chipsätandet inleddes alldeles för sent. Alla var dessutom nästan fortfarande mätta från sillunchen, men vi fick ju bita ihop. Så vi grillade grisskivor och serverade med vattenmelon- och fetaostsallad, resterna av nypotatisen med gräslök, dill, persilja och kapris och en enkel tomatsallad med lite rödlök. Alla blev proppmätta.

Vi passade på att instifta en ny midsommartradition också: badbilden. Tänk, va! Ibland är det fortfarande så att jag får nypa mig lite i armen för att förstå att det är på riktigt som jag bor på ett ställe där man inte behöver oroa sig för midsommarvädret och att vi har en alldeles egen pool.

Poolbad.

Nu sitter jag på min balkong och lyssnar på Midsommarkonsert från Mollösund och njuter av det sista ljuset som försvinner bakom bergen i fjärran. Livet är inte så illa ändå, trots att jag saknar familjen i Sverige. Glad midsommar allihop!

Boktips: Elementarpartiklarna

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag läste om Elementarpartiklarna av Michel Houllebecq. Boken skrevs redan 1998, och jag har haft den i min bokhylla sedan 2001. Jag måste ha tyckt om den när jag läste den senast eftersom den har fått följa med i en massa flyttar. Men eftersom jag har ganska dåligt minne för både böcker och filmer så var det spännande att läsa den igen, och det kändes som första gången.

Elementarpartiklarna handlar om två halvbröder. Båda lämnas av sina föräldrar och uppfostras av sina farmödrar, men de utvecklas i helt olika riktningar. En av dem, Michel, blir en känslokall, men framstående forskare inom genetik medan den andre, Bruno, är en kvinnojägare och jobbar som gymnasielärare och författare. De båda bröderna hamnar av en slump i samma gymnasieskola och kommer att ha kontakt under hela sin uppväxt och sina vuxna liv. Trots att de är väldigt olika fortsätter de samtala med varann och trivs med det.

Elementarpartiklarna.

I Elementarpartiklarna får vi genom tillbakablickar uppleva brödernas uppväxt och liv fram till idag. Alltså får vi också en bra bild av det franska samhällets utveckling och liberaliseringen som pågick under den senare delen av 1900-talet. Både Bruno och Michel reflekterar över de nya normerna och vad de har för påverkan på människornas liv.

Språket i boken är rent och avskalat, men berättelsen blandas upp med fakta om genetik, biologi och sociologi. Ibland stör de här inflikningarna rytmen i berättelsen för mig. Utvikningarna om sex och prostitution kan också bli lite tröttsamma och kanske kunde en del av dem utelämnats utan att förståelsen för Brunos karaktär skulle påverkats. Jag tycker dock att boken är klart läsvärd fortfarande, och jag är glad att jag har sparat den. Houllebecqs bild av samhällets utveckling är intressant, och det är en utveckling som har fortsatt och kanske till och med accelererat under åren sedan boken kom ut. Kanske ska jag försöka läsa något av Houllebecqs senare verk, för att se om han har fortsatt reflektera över samhället.

Köp boken hos Bokus (pocket).
Köp boken hos Amazon.se (pocket).