Vi går på café: Caffè Marcelletti

På väg upp på en av våra utflykter i naturen behövde vi kaffe. Så vi stannade i den lilla byn Trimiklini halvvägs upp i Troodos-bergen, och hamnade på Caffè Marcelletti. När vi kom höll hantverkarna på att lägga golv framför själva café-boden, så jag är inte överraskad över att stället var nyöppnat.

Vi beställde varsin espresso, och fick bevittna processen med att skapa dem. För nog skapades de, allt. Det gick inte jättefort heller. När vi väl fått våra koppar valde vi ett bord i trädgården. Alla sittplatser är utomhus, och har schysst utsikt över bergen.

Fika, med något för alla. Och spegling i bordet, ser jag nu.

För den som inte vill kolla på berg fanns det också en teve. Just när vi var där visades bilsport. Ettan var givetvis mycket intresserad och undrade mycket om hur man kör formel ett, och varför det är farlig, och hur mycket säkrare det är nu än förr och ja, tusen andra frågor. Sådär som det är när man är sex, snart sju, år.

Själva café-boden. Och teven, då.

Kaffet var starkt och gott. Kanske inte värt en omväg, men om du ändå åker förbi kan det vara värt ett besök. Näst gång vi är i krokarna och behöver koffein kommer vi prova stället bredvid, men det beror mer på att vi är nyfikna än på att Caffè Marcelletti inte skulle vara värt ett återbesök. Trimiklini ligger på vägen mellan vår bostad och skidstationen, så jag räknar med att vi kommer passera rätt många fler gånger.

Vi går på café: Arto

En dag var jag svårt fikasugen, så jag lockade med mig familjen ut. Så fort vi kom utanför dörren sa Ettan ”Ska vi stanna och fika snart?”. Det skulle vi inte, för jag visste inte riktigt vart jag ville gå. Däremot var jag sugen på en promenad, och inte på någon konstig raw-kaka eller så. Till Fredriks stora förvåning så var jag inte heller sugen på kaffe.

Vi traskade omkring och jag gick in och kollade kakutbudet på varenda café vi gick förbi. Inget passade riktigt. I alla fall inte förrän vi hade vänt tillbaks hemåt. Då gick vi nämligen förbi Arto Bakery. Jag var helt säker på att det skulle vara något slags fancy bageri med surdegsbröd och någon kondisbit, men nej, inte alls. Det här var verkligen ett riktigt bageri-konditori. Man kunde köpa hela tårtor, tårtbitar och småkakor i lösvikt. Det fanns förstås också en kyldisk med läst, ost, mjölk och andra livsmedel också. Och glass. Men inget kaffe, tror jag.

Det var svårt att välja bland allt, men Ettan var ändå relativt snabb med att bestämma sig för en rosa jordgubbstårtbit. Jag fastnade för en éclair, och när Fredrik kom in satsade han också på jordgubbstårtan. Jag dubblade med en amerikansk cookie som jag också blev akutsugen på, och tänkte dela med Tvåan.

Lyxfika.
Fikaherrarna. Jag ser att vi behöver lära Ettan att vända på handen.

Det visade sig dock att även Tvåan var mest intresserad av tårtbitarna, så det blev mest de andra två som fick dela med sig. Inget jag grät över direkt, mer till mig! Tårtbitarna var goda, och cookien med. Eclairen däremot var lite konstig… Jag trodde att det skulle vara petit choux-deg, men det var det inte utan istället något slags sockerkaka/madeleine. Nåja, cookien räckte gott.

Som en bonus till det fantastiska utbudet av kakor och tårtbitar var att det var väldigt bra priser på allting. Det var kanske inte det mysigaste stället jag varit på, men jag har ju med mig sällskap ändå så det störde inte mig så mycket. Vi kommer lätt gå hit igen!

Vi går på café: St Andrew’s Café

En dag när vi var ute och strosade blev vi hungriga och det var dags för lunch. Vi försökte på en restaurang, men eftersom vi fortfarande har nordiskt tidiga vanor var köket inte öppet. Då fortsatte vi till ett öppet café istället. St Andrew’s Café ligger i old town i Limassol, och vi slog oss ner på uteserveringen.

När vi kollade genom menyn så var valet lätt för mig – det fanns French Toast! Vi gör fattiga riddare ibland själva till frukost, men nu var det länge sedan, så suget var svårt att motstå. Ettan fick istället en plötslig längtan efter att prova milkshake, så han fick en jordgubbsmilkshake till sin smörgås. Bara Fredrik behöll lugnet och nöjde sig med en smörgås och en öl.

Ettans milkshake kom först, tillsammans med föräldrarnas öl. Stor succé! Det var till och med sylt ringlat på insidan av glaset! Och sugrör! Och jordgubb! Och stort glas! Och sött! Tvåan lekte med skylten med bordsnumret, och var nöjd med det. Maten kom efter en stunds väntan.

French toast!
Chicken Cheese Sandwich.
Sandwich med lountza och ost.

Mina fattiga riddare serverades med sirap, smör, korv och en skiva bacon. Ettan blev avundsjuk och ångrade att han inte hade valt det, han också. Båda smörgåsarna var ok, men inga mästerverk. Pommes fritesen var nog det som var bäst, tyckte både Ettan och Tvåan. Som en någorlunda snabb lunch i farten för hela familjen var det helt ok, och vi kan lätt tänka oss att gå hit igen i samma syfte om vi är i krokarna. Fast då kanske Ettan väljer French Toast, han med.

Vi går på café: Adiezodo

En söndag när vi ganska nyss hade kommit till Cypern gick vi ut på morgonpromenad. Dels för att Tvåan skulle få sova lite, och dels för att kolla lite på vad som var vad här i Limassol.

På söndagar är det inte mycket som är vad, kunde vi relativt snabbt konstatera. Men en bit in mot gamla stan i Limassol började kaffesuget sätta in för föräldrarna. När vi då hittade ett café som var öppet gick vi glatt in, och möttes av vår första språkförbistring. Ägarinnan pratade inte så mycket engelska, utan fick ta hjälp av några av stammisarna som syns i bild under menyn på nedersta bilden. Med hjälp av dem lyckades vi reda ut att vi ville ha två cypriotiska kaffe, med en socker, inte två, och en coca cola. Och så ville vi dessutom använda toaletten.

Ägarinnan var förstås mycket vänlig, trots att vi inte riktigt förstod varann, och kaffet var precis som det skulle. Toaletten fungerade också, så det var verkligen inget att anmärka på besöket. Inte minst att det var öppet (relativt) tidigt en söndag var ett plus, har vi märkt i efterhand.

Jag, och en sovande Tvåa.
Vissa fick coca cola istället för kaffe.
Cypriotiskt kaffe, eller åtminstone sumpen efter det. Vatten bredvid.
Stammisar, och menyn. Vissa av dem hjälpte till att tolka från engelska till grekiska.

Cypriotiskt kaffe, förresten… Det är detsamma som turkiskt kaffe, eller grekiskt kaffe, för den delen. Fast det skulle nog inte någon invånare i de tre länderna erkänna, förstås. I Sverige skulle det kallats kokkaffe. Det är en liten kopp starkt kokkaffe, helt enkelt. Det serveras i en espressokopp, och du väntar ett tag innan du dricker det för att sumpen ska hinna sjunka till botten. I alla tre lägenheter vi har bott i på Cypern har det funnits en liten kastrull för att kunna koka vatten till kaffet, så det är verkligen vanligt förekommande. Oftast är det ganska starkt och sött. Och gott, så om du kommer till Cypern är det definitivt värt att testa.

Vi går på café: Mint

Härom dagen blev det läge för utelunch med barnen. Vi gick till café Mint, som jag har tänkt testa länge, men inte riktigt kommit mig för. Jag förhandlade med Ettan och kom fram till att vi kunde dela på en macka och en kaka. Han fick välja både mackan och kakan, men jag lade till en cookie som bonus.

Mint är ett hippt café i Sliema. Det är nog så nära ett svenskt café jag har kommit på Malta, tror jag. Det var mycket folk och lång kö när vi var där. Efter köandet beställde jag av en flicka som talade felfri engelska, och gick ut och satte mig att vänta. Vi var hungriga och varma, så det var inte jättemycket konversation.

Ettan valde en egg&bacon sandwich och morotskaka. Det såg fräscht och gott ut i disken, och även när det serverades. Mackan gick hem, men han är ju inte en sockerråtta, Ettan. Kakorna var inte några favoriter, så det blev nog mest jag som mumsade på dem.

Macka och kakor.
Hungriga killen som äntligen fick macka!

Tvåan var också med, men han drack mest vatten och var trött. Någon macka ville han inte äta, istället somnade han mitt i lunchen. Kan möjligen ha något att göra med att det var runt 30 grader varmt, misstänker jag.

Är du sugen på att gå på ett café på Malta som är som ett svenskt så kan jag rekommendera Mint. Maten var fräsch och god, och kaffet med.

Vi går på café: Kantina Café

Jag åkte till Valletta för att ta morgonpromenaden där för ett tag sedan. Som ett alternativ till den vanliga rundan runt Sliema, och för att se något annat.

Dock hade jag i yran över att ta färjan till huvudstaden glömt den lilla detaljen att Valletta är fullt av trappor. Det är verkligen inte barnvagnsvänligt för fem öre. Jag gick trots det runt i staden och tittade på hamnen och maltesiska balkonger. Efter någon timme bestämde jag att det var dags för mellis.

Jag valde Kantina Café, precis vid utgången från St Johns Co-Cathedral. Jag hade egentligen tänkt mig en croissant, men när jag fick se att de hade omelett på frukostmenyn blev jag akutsugen, så så fick det bli.

Jag var visst lite hungrig och missade att fotografera i tid. Dock nöjd med att jag kom på det innan tallriken var helt tom.

Kaffet var bra. Omeletten var rejält saltad, jag tror F hade gillat den. Tvåan fick toast till vällingen, och var helnöjd med det.

Sällskapet, som åt toast och välling.

Kantina café var ett helt ok ställe. Det vann inga priser, men jag blev heller inte besviken.

Vi går på café: Napule è

Vi passade på att testa ett nyöppnat café häromdagen. Eller ja, vi är ju på Malta, så de flesta caféer kanske kan anses vara nyöppnade, vid närmare eftertanke. Det öppnas och stängs affärer, restauranger och caféer lite hipp som happ här, verkar det som. Hursomhelst. Napule è ligger runt hörnet från Ettans skola, och det har varit öppet kanske en vecka. Innan dess renoverades lokalen under några månader efter att ha inhyst ett… café.

Det var svårt med beställningarna. Jag ville ha en chokladcroissant, medan sällskapet väntade med sin beställning. Personalen ville gärna få det till att jag skulle beställa två croissanter, men det lyckades jag avstyra. När jag sedan ville ha en dubbel espresso till croissanten var hon helt säker på att jag ville ha två espresso, kunde jag konstatera efter att ha använt mina väldigt begränsade kunskaper i italienska. Så jag avstyrde även det och fick faktiskt en dubbel espresso och den croissanten jag hade siktat in mig på, efter ett par försök med andra bakverk.

Morgonfika, med solsken och skuggor.

Sällskapets beställning var inte heller felfri. Den brittiska kvinnan beställde en latte, och fick mycket riktigt ett glas mjölk till sin croissant. Det var inte det hon hade tänkt sig. Så hon försökte förklara vad det var hon ville ha, och då kom det ut en macchiato, det vill säga en espresso med yttepyttelite mjölk i. På tredje försöket med förklaringar om vad det var hon ville ha, där Americano förekom ett par gånger, så sken personalen plötsligt upp ”Aha! Cappuccino!”. Tja, well, ungefär. Behöver jag säga att innehavarna var från Italien?

Det var lite upprörd stämning vid bordet sedan, då sällskapet hävdade att ALLA vet vad en latte är. Jag sa inget om italienska och mjölk, utan log bara.

Croissanten var iallafall frasig och god, och Tvåan smaskade glatt i sig båda ändbitarna. Kaffet var starkt, så även om det rådde viss språkförbistring, och själva lokalen lämnade en hel del mys att önska så var det ett helt ok ställe. Men nästa gång blir det nog take-away.

Vi går på café: French Affaire

Härom morgonen var det avlämning av Ettan på Tigné Point istället för på skolan eftersom det var sports day. Det passade mig ypperligt, eftersom på Tigné Point ligger French Affaire. De har Sliemas bästa croissanter sägs det, och hittills har vi inte varit missnöjda när vi har varit där.

Så efter lämningen styrde jag F bort från vägen hemåt och vi tog ett bord i solen och varsin kaffe och croisssant beställdes istället. Han muttrade lite, men jag hävdade att det var för konsten.

Jag brukar välja chokladcroissant, medan F föredrar jordgubbssylt i sin.

Förmiddagsfika.

Kaffet och croissanterna kom snabbt ut på bordet och såg finfina ut. Fast… den här gången var det inte lika bra som det brukar. Kaffet var starkt och gott, men croissanterna… De var frasiga och kändes nybakade, men mängden fyllning var definitivt mindre än vid tidigare besök. Egentligen var det inte för lite fyllning, men det kändes ändå lite snopet att det var mindre än tidigare. Lite som Tycho Jonssons besvikelse på juldagen, när han inte får julklappen från faster Märta – ”Sa och sa! Det var ju MIN tallrik!”.

Nåja. Det är fortfarande en av de bästa croissanterna i Sliema som serveras på French Affaire, och de är inte ens speciellt dyra. Kaffet däremot, tar de ordentligt betalt för. Nästa gång kanske det bara blir croissanterna, helt enkelt.

Vi går på café: Cinnabon

Efter att ha låtit bli att falla för kanelbulle-suget rätt länge så gick det inte längre en dag. Det fick bli en promenad till Cinnabon. Vi har varit på Cinnabon på Ix-Xatt tidigare, men nu var det dags att testa The Point-kanelbullarna.

För en svensk så är det en lite märklig variant av kanelbullar som erbjuds – det är mycket frosting och färskost-topping på de stora bullarna. Cinnabon är en kedja, ursprungligen från USA, och det märks på storleken på bullarna. De är inte riktigt i Haga-storlek, men det är lätt att dela en vanlig bulle på två. Ettan ville ha en fullstor, fast vi övertygade honom om att en minibon-roll skulle räcka. Jag och F tog Roll-on-the-go, jag med choklad och F med caramel. Jag hade egentligen velat ha en plain, men det hade de ingen färdig.

”Kanelbullar”. Notera frostingen.

Jag gillar Cinnabon, men chokladvarianten av Roll-on-the-go (som är en sönderdelad kanelbulle i en bägare, med massor av topping) var lite för mycket. Det var mer choklad än kanelbulle. Gott, i och för sig, men kanske inte sådär så att det stillade suget efter kanelbulle. Tänk, då kanske jag måste gå dit igen och äta en plain istället…

Ettan hävdade efter att ha satt i sig sin minibon-roll att han behövde en till. Det fick han inte. Däremot tyckte han inte om min chokladdränkta variant.

”Mini-roll”. Med frosting.

Jag får se om jag klarar av en hel kanelbulle, eller om jag får hålla mig till Roll-on-the-go nästa gång jag går på Cinnabon. För fler gånger lär det bli.

Vi går på café: La crema Siciliana

Idag passade vi på att smita ut en sväng på stan för att ta en eftermiddagskopp. Ettan lekte med farmor och farfar, och Tvåan hade däckat i vagnen under promenaden till cafét.

La crema Siciliana föll valet på den här gången, och det berodde på att de hade störst utbud av sötsaker till kaffet av de tre caféerna som ligger vägg i vägg. Det var så mycket olika kakor att det var svårt att välja. Servitrisen gjorde ändå sitt bästa för att hjälpa till, men insåg problemet när jag svarade att jag gillade allt när hon försökte begränsa urvalet genom att fråga om jag föredrog ”chocolate? fruit? nuts?”.

F, däremot, hittade genast sitt tilltugg i något som såg ut som en jättestor budapest-längd. När jag kikade lite närmare förstod jag dock att det inte var grädde, utan något slags kräm. När vi frågade berättade tjejen i kassan att det var ricotta (med chokladknappar, visade det sig senare). Jag blev nöjd att jag inte hade valt den, men F hävdade att han hade dragit vinstlotten.

Som en Budapestlängd, fast helt annorlunda.

Jag valde istället, efter mycket velande, ett pajskal med chokladkräm. Det var minsann också en vinstlott, kan jag meddela.

Min vinstlott. Mycket god.

Tvåan vaknade till så snart vagnen slutade rulla, så han fick sitta med. Han fick smaka både av chokladkrämen (som såklart smetades av i hela ansiktet och på den vita jackan) och av ricotta-fyllningen, men verkade inte så imponerad, utan använde sin energi till att dricka ur (eller jonglera med, kanske) vattenflaskan istället.

Lamporna inne på caféet var också snygga tyckte jag. Fast min första kommentar var ”De där lamporna kan inte vara så svåra att göra själv, va?”. Så nu har jag fått ännu mer inspiration till vårt nästa hus.

Inredningspyssel in spe.

Extra plus också för att jag fick en katt som latte-art på min espresso macchiato.

En liten, liten katt.