Boktips: 12 Rules for Life: an Antidote to Chaos

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

”När Jordan Peterson talar så lyssnar man” lyder ett gammalt djungelordspråk. Nej, kanske var det inte exakt så det löd, men det är i alla fall ett bra uttalande. För han väldigt mycket klokskap att bjuda på, Dr Peterson.

12 Rules for Life, eller som den heter på svenska: 12 livsregler: ett motgift mot kaos, är en bok som handlar om konkreta saker du kan göra för att göra ditt liv lite, lite bättre även om ditt liv kanske är just ett kaos. För enkla, handfasta råd som ”stå med rak rygg” och ”behandla dig själv som någon du är ansvarig för att hjälpa” är ju faktiskt sådant som är både lätt att komma ihåg och som är relativt enkelt att göra.

12 Rules for Life: an Antidote to Chaos.

Om boken bara bestod av 12 levnadsregler så skulle den bli ganska kort. För att förklara regeln och vilken effekt den har tar Jordan Peterson hjälp av psykologi, religion och arketyper. Han berättar om faktiska fall han haft i sin praktik som psykolog och också om sin familj och deras upplevelser. Vi får träffa allt från humrar till hans barn och familjens hund Sikko.

Jag gillar Jordan Peterson. Han är oerhört beläst och klok och har en livssyn som tilltalar mig. Jag har lyssnat på hans föreläsningar i psykologikursen han undervisade i (finns på youtube), och på en hel del intervjuer och podcasts med honom och imponeras av hans logiska och väl underbyggda resonemang. 12 livsregler är en smart bok, och jag kommer försöka använda mig av dem.

Med det sagt så kan jag inte hjälpa att jag tycker boken är tungläst, svår och väldigt… lärd på sina ställen. Han skriver ungefär som han talar, och det kanske gör sig bättre i ett lyssningsformat? Även om jag är glad att jag har läst boken så tror jag att innehållet kommer fram lika bra i någon av alla inspelningar på youtube från hans världsturné där han pratar om sin bok och dess 12 livsregler på scen.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).

200 år sedan grekerna uppfann våfflan

Idag är det helgdag på Cypern. Kanske för att fira att det var 200 år sedan grekerna uppfann våfflan, eller för att de blev självständiga då.

Oavsett anledning så firade vi givetvis med våfflor. Jag använde det här receptet, och det blev jättebra! Jag bytte ut 2 dl av mjölken mot kallt (något avslaget) sodavatten, och våfflorna blev väldigt frasiga och goda. Vi fyra blev mätta och det blev inga rester.

Frasig våffla, med barnskatt betald.

Efter våffellunchen var vi ute och skrotade i trädgården. Fredrik hade både vinterjacka och mössa, för han tyckte det var kallt. Resten av oss klarade oss med långärmat.

Ettan i full färd med att se till så att våfflan inte syns under grädden.
Tvåan proppade i sig en hel del, men just den här biten ville han inte ha, för han hade testat bär istället för sylt och det var inte alls lika gott.

Dagen avslutades med en annan favorit: risotto. Varken Ettan eller Tvåan är speciellt nödbedda när det gäller mat, men när det serveras risotto är det fantastiska mängder som lassas in. Visserligen ska det helst vara farfars risotto, men även mammas gick tydligen hem, den här gången också.

En helt vanlig dag i mars

Nej, det är ju inte så att det händer speciellt mycket här. Kanske ska jag se det som något positivt, med tanke på världsläget? Fast för oss är det förstås inte odelat positivt, eftersom det blir lite trist också.

Ettan har blivit förvisad till källaren för sin skolgång efter att skolorna i Limassol stängde när viruset inte lydde regeringen den här gången heller. Så nu är det distansundervisning som gäller fram till slutet av månaden, minst. Varken han eller vi är speciellt förtjusta i det, för även om själva undervisningen går ok så är det väldigt tydligt att den sociala biten av skolan är väldigt viktig och något som Ettan saknar.

Men trots fortsatt inlåsning fortsätter ju stora delar av livet som vanligt. Man måste till exempel trimma skägget om man är Fredrik. Karin är som vanligt oerhört sällskaplig och vill hjälpa till. Eller åtminstone bli klappad. För du sitter ju ändå ner och har inget bättre för dig, det är jag säker på.

”Jaha, sitter du där? Då vill du säkert klappa mig. KLAPPA MIG!”

När man inte ägnar sig åt kroppsvård kan man sitta och tramsa med sina barn. Tvåan har verkligen kommit in i kiss- och bajs-åldern, och det är ju… intressant. Jag minns inte att det var riktigt så uttalat med Ettan. Pappa hjälper till ibland.

”Baaaaaajs!” Hihihihihi!

Målning av vägg och papper

Idag visade det sig bli dagen då det var dags att måla! Både papper och kontor fick sig en omgång färg.

Tidigare hade kontoret råa betongväggar och ett grovt betonggolv. Innan farmor och farfar kom hit flytspacklade vi fast några elrör i golvet, och sedan tjänstgjorde rummet som gästrum. Jag hade förhoppningar om att det skulle få fortsätta vara gästrum, men plötsligt för några veckor sedan hade det blivit kontor av det. Antagligen klokt, eftersom vi behövde ett kontor. Fast lite synd ändå, ett gästrum känns lite mer… hemtrevligt.

När Fredrik har tillbringat en del tid på kontoret den senaste tiden har han märkt att det är otroligt dammigt. Antagligen är det väggarna som dammar, så nu när skolorna stänger igen och Ettan ska distansundervisas ett par veckor till (minst) så bestämde Fredrik att väggarna ska målas för att minska mängden damm. Sagt och gjort, han och Ettan åkte och köpte färg, tråg och rullar och när de kom hem satte de igång. Största delen av rummet är målad nu, och resten blir gjort imorgon. Ett lager färg blir det, just för att binda dammet. Resten av tillfixningen, som spackling, fler färglager, takmålning och annat blir efter hand.

När Tvåan fick höra att det skulle målas deklarerade han att han också skulle måla. Med ”sån färg som vi hade på kottarna”. Efter lite klurande insåg jag att det var akrylfärgerna som vi julpysslade med han menade, och att han ville måla på papper, inte på väggen. Så medan de större herrarna målade i källaren servade jag Tvåan med färg, papper, penslar och trasa. Han målade av hjärtans lust, och ville ha alla färger hela tiden. Efter 15 minuter var papperna slut, och dagens övning avslutades.

Konstverk på tork. Produktiv konstnär.

Vardag och inget speciellt

Men det var väl väldigt vad svårt det ska vara att skriva något här, då. Kanske är det för att mina dagar mest är samma-samma, och att jag inte tycker att det händer något direkt värt att berätta om. Men det är ju inte heller sant, för det finns ett lugn i att läsa om helt vardagliga händelser också, tycker jag själv i alla fall.

Igår gjorde vi en utflykt till lekplatsen. Vi har inte varit där på jättelänge, eftersom vi fortfarande är i lockdown, men igår bestämde vi att det faktiskt fick vara dags. Dessutom var Tvåan mycket påstridigt om att vi skulle gå dit, så vi gjorde det. Och en sån succé det var! Tvåan hade verkligen saknat att gunga, och skrattade högt med hela kroppen när vi gav honom fart. Han undersökte också hela lekplatsen noga och testade alla leksakerna, liksom för att se om han kom ihåg dem.

”Titta mamma, jag är högst upp!”

Ettan tyckte inte att det var lika fantastiskt. Fast han fick å andra sidan cykla med Fredrik, så han var lite nöjd ändå.

Ettan ”leker”.

Barnen verkar ha återhämtat sig till största delen från förkylningen som Ettan tog hem i mitten på förra veckan, så nu är det jag och Fredrik som känner oss sjuka. Men det är ju som vanligt, bara att bita ihop och ta sig genom dagarna. Och SÅ illa är det nu inte.

Fastan inleds här på Cypern idag. Ettan blev förskräckt när jag sa att det innebär att man inte får äta kött, mejeriprodukter och ägg på 40 dagar, och sa att det GÅR INTE. Tur för honom att vi inte ägnar oss åt fasta, då. Det traditionella sättet att fira dagen är att samla släkt och vänner på picknick, antingen i naturen eller vid havet, men i år har antalet personer begränsats till 6, som ska bära munskydd. Dessutom är ju som sagt jag och Fredrik förkylda, så vi avstod firandet idag. Man kan ju ha picknick vid havet någon annan dag.

Sittmöbel till en åttaåring

Sedan Ettan fick sin loftsäng har vi planerat att göra en koja med läshörna under den. Framför allt nu när Ettan verkligen har hittat in i böckernas värld behövs det verkligen. Men av lite olika anledningar har det hela dragit ut på tiden.

En av anledningarna är att det inte har varit helt lätt att fundera ut vad som skulle kunna vara en lämplig sittmöbler. Alla som har sett åttaåringar ”sitta” i en soffa eller fåtölj kan med lätthet förstå vad jag menar. Ni andra, tja… låt mig säga att det inte har så mycket med just ”sitta” att göra.

Men så en dag fick jag och Fredrik tid att prata om det här och någon av oss kom på att en sittsäck skulle nog vara perfekt. Så efter lite googling hittade jag Fatboys online store, och till min stora glädje levererar de hit. Snabbt som ögat beställde jag två sittsäckar, eftersom vi insåg att vi måste köpa en till vardera barnet. Och för att undvika (åtminstone lite) bråk fick de likadana.

Så häromdagen dök det upp två jättestora paket vid vår grind.

JÄTTESTORA paket. Fast inte speciellt tunga.

Fredrik fick bära Tvåans kartong.

Starke Fredrik.

Jag och Ettan bar hans tillsammans.

Ettan fick inte riktigt tag om kartongen.

Sedan var det uppackning, provsittning och inredningsdags.

Starten på Ettans läshörna.
Invigning med läsning för lillebror. Placeringen är provisorisk.

Lyxfrukost

I takt med att våren och ljuset gör sitt intåg här igen så känner jag att orken och inspirationen också ökar. Så är det väl varje år, men kanske känns det mer i år efter det gångna årets knasigheter. En av mina bästa grenar är att göra lyxiga helgfrukostar. Jag gör det inte jätteofta, och speciellt nu när jag och Fredrik äter mindre kolhydrater än vanligt har det blivit ännu mer sällan, men när jag gör det känns det som om hela dagen och helgen blir bättre. Hm, nu när jag tänker efter kanske jag skulle ta och göra det oftare…

Nåväl, i helgen var det dags. Jag har sneglat på ett recept på Bougatsa länge, och nu blev det faktiskt av! Jag och Tvåan gjorde fyllningen i lördags kväll, och på söndagsmorgonen gick vi upp och lade ihop själva pajen. Mycket penslande med smör blev det! När de andra två kom upp ur sängen var det hela färdigt att äta. Och som det åts! Så mycket att det faktiskt inte blev några bilder tagna. Men såhär ser det ut enligt receptmakerskan.

Bougatsa, betydligt prydligare skuren och serverad än vad jag lyckades med. Bilden har jag lånat av Zeina.

Tvåan ville mest ha fyllningen, och deklarerade glatt att han tycker om gröt. Det passade Fredrik bra, för han åt gärna den frasiga och smöriga filodegen.

Jag gjorde en halv sats, och den gick åt till frukost till oss. Det visade sig sen att det blev ledsna miner vid lunchtid, eftersom ingen av oss var hungrig. Så vi skippade lunch och åt istället ett sent mellanmål på eftermiddagen. En stabil frukost, alltså!

Och trots att alla tyckte det var väldigt gott så får jag tydligen inte lov att göra det fler gånger, för vi blev så himla mätta av det. Vi får väl se om jag lyder order eller inte…

Vi spelar: Terraforming Mars

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

När jag läste på om spel innan jag gjorde de senaste inköpen så blev jag väldigt sugen på Terraforming Mars från svenska Fryxgames. När det väl dök upp här hemma så blev Ettan också väldigt nyfiken, kanske mest på själva temat. Att göra Mars beboeligt och spela ”rymdspel” lockar nog alla pojkar i 8-10-årsåldern.

Det var alltså inte speciellt svårt att få upp spelet på bordet för ett första test. Men väl uppe… Det var svårt. Det finns många olika actions, flera typer av poäng, och dessutom en massa olika förutsättningar för de olika projektkorten. Att säga att vi var förvirrade var en underdrift. Ettan blev arg för att jag som hade läst reglerna ändå inte kunde förklara allt. Men vi tragglade vidare med reglerna i högsta hugg och det klarnade väl lite.

Spelplanen och vissa action-kort.

Det hela tog lång tid, så vi fick pausa för dagen mitt i ett parti. Jag satte mig med reglerna som kvällslektyr och då förstod jag lite mer. Vi hade bland annat blandat ihop produktion och de faktiska tillgångarna, och det påverkade givetvis hela spelet och spelarnas ekonomi.

Alltså började vi om helt vid nästa speltillfälle. Och se, det gick mycket bättre och plötsligt fick vi flyt i det hela. Det tog förstås fortfarande väldigt lång tid, och vi fick pausa även det här partiet för att dagen tog slut. Men nu hade vi åtminstone fått kläm på själva spelmekaniken och det mesta av reglerna, och det som tog mest tid var att fundera ut vad vi skulle göra med våra drag.

Terraforming Mars in action. Min vanliga vy av spelplaner, det vill säga upp och ner. Herrarna sitter på andra sidan bordet. En produktions- och resurs-bricka syns i övre vänstra hörnet.

Efter ett par partier får jag säga att jag tycker Terraforming Mars är väldigt roligt! Det är svårt eftersom det är väldigt många delar som man ska hålla i huvudet och försöka optimera samtidigt. Men det är ju å andra sidan det som gör det kul, tror jag. För oss kommer det här antagligen hålla för väldigt många partier. Det största problemet jag ser med spelet är att det tar för lång tid för vår familj. Ettan orkar inte koncentrera sig ett fullt parti, och Tvåan kan inte sysselsätta sig själv så länge. Så jag tror att det tar några år innan vi kan spela det här på något vettigt sätt.

Med det sagt är jag helt övertygad om att Ettan, som är åtta år, hade kunnat utveckla sin strategi för Terraforming Mars så att han skulle kunna spöa både mig och Fredrik relativt snart, precis som vi nu är ganska jämna när vi spelar Ticket to Ride. Under de här första rundorna Terraforming Mars har han fokuserat mest på sina kort och vad de gör samt att skapa pengaproduktion, men missat att tänka framåt på poängräkningen på slutet.

Tvååringen Tvåan har gjort starka insatser som bank, där han delar ut tillgångar som vi ber honom om. Bra träning på att räkna för honom, och så tycker han förstås om att få vara med och spela. Som påpekats ovan är det för långa partier för att han ska orka hålla intresset uppe, så i spelet ingår det periodvis också att bygga klosstorn med Tvåan mellan action-omgångarna. Det gör också att koncentrationen splittras för alla deltagare.

Pizzabullar och flyttkartonger

Efter några dagar utan ork fick jag ett ordentligt ryck i helgen. Ettan behöver ju mat till sin lunchlåda varje dag, och eftersom vi hade ett öppnat paket self-raising flour (alltså mjöl med bakpulver) så tänkte jag passa på att använda upp det. Jag har funderat på pizzabullar ett tag, och nu var det dags. Jag använde det här receptet, fast hoppade över bakpulvret eftersom det redan fanns i mjölet. Resultatet blev klart godkänt av de två testätarna som fick dem till mellis. Nu ska vi bara se om de funkar i lunchlådan också, trots att de inte är nybakade då. Jag har stora förhoppningar eftersom de var extremt lätta att göra, är lätta att variera och gör vardagsmorgnarna lite lugnare.

Pizzabullar på enklast möjliga sätt.

Medan jag bakade, Ettan gjorde läxan och Tvåan sov och rantade runt och gjorde saker han inte fick så passade Fredrik på att packa upp lite flyttkartonger. Jag hade nämligen önskat mig att få upp de ordentliga kuddarna till soff-piff, och antagligen blev han inspirerade när han ändå letade unt bland flyttlådorna. Vi har en förvånansvärt stor mängd ouppackade lådor, trots att vi har bott i huset i ett drygt år. Fast vi har förstås haft en hel del andra saker att ta tag i och röja med. Nu när vi packar upp saker är det lättare att bestämma sig för att de faktiskt kan slängas, eftersom de i många fall har varit nedpackade i tre år utan att vara speciellt saknade.

Bland sakerna som packades upp fanns bland annat en John Blund-tavla från när jag var liten. Tvåan fick den inhängd på sitt rum, och blev jätteglad. När jag berättade att det var John Blund och frågade om han visste vad John Blund gör, så konstaterade Tvåan att ”han äter spaghetti”. Och det stämmer ju. Fredrik fortsatte på samma spår genom att bestämma att John Blund också har pommes frites i mössan.

John Blund, som tydligen borde jobba lite på sitt bordsskick, enligt min familj.