Bokrea

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Den senaste veckan verkar vi ha förlorat ett barn till böckernas värld. Ettan sträckläser just Harry Potter på svenska, och läser ut sina skolböcker samma dag han får låna dem. Varken jag eller Fredrik har förstås något mot det, även om det förstås kan vara kul att byta ett ord eller två med åttaåringen.

När jag var yngre var bokrean en av de stora högtiderna. Att gå genom reakatalogen och kolla ut vad jag ville ha och var det skulle köpas var nästan lika roligt som att faktiskt gå dit och faktiskt köpa böckerna. Trots att vi inte bor i Sverige längre så håller jag fortfarande ett öga på bokrean såklart. Här kommer några tips som jag tror skulle passa vår familj extra bra.

Ettan läser gärna om LasseMajas detektivbyrå, så Silvermysteriet kan definitivt få lov att komma hit. Även andra delar går bra, förstås, men de verkar inte vara på rea.

Tvåan gillar också att läsa, även om själva läsningen utförs av föräldrar eller storebror. Han skulle säkert gilla Måste du? med Myrsloken och Hasselmusen. Han kan nästan hela En ovanligt ovanlig dag utantill, och ibland reciterar han långa stycken.

Myrsloken och hasselmusen.

Jag själv är fantastiskt sugen på Samlade Verk, så nu tror jag att det får bli ett köp.

Fredrik kollade lite snabbt, och mycket oväntat sa han att han tyckte Mat på en plåt: Smarta middagar och andra rätter verkade intressant. Tareq Taylor i mitt kök, jatack! Fast om det är en bok med enkel och god mat, som hela familjen kan tänkas både gilla och laga är det förstås nästan ett fullgott substitut.

Tareq, välkommen till mitt kök vilken dag som helst!

Efterlysning: PH 50-lampa, chili red

Har du, eller någon du känner, en chiliröd PH 50-lampa som du kan tänka dig att skiljas från är jag spekulant. Givetvis kommer vi överens om en skälig ersättning!

Kökslampa, i bästa röda färgen.

När jag och Fredrik gifte oss köpte vi oss en PH 50-lampa i bröllopspresent. Den har följt med oss genom alla våra boenden, utom lägenheten i Limassol. Nu hänger den över köksbordet i vårt hus.

Sedan vi gifte oss har det tillkommit två personer i familjen. Det gör att vi har ett större köksbord nu än tidigare. Som så många andra familjer har vi fasta platser vid bordet. En dag bestämde sig Tvåan för att byta plats med Fredrik. Det gick bra, men då upptäckte Fredrik att det inte var speciellt ljust på platsen som tidigare var Tvåans.

Alltså insåg vi att vi behöver skaffa en kökslampa till. Jag har dessutom en (halvhemlig) plan om att kanske skaffa ett ännu större matbord, och då blir behovet ännu större.

Problemet är bara att vi fortfarande tycker väldigt mycket om vår lampa. Eller ja, det är ju inget problem, utan en bra grej. Däremot har lampan slutat tillverkas, det var nämligen en jubileumsutgåva. Den nya röda PH 5-lampan är inte samma färg, och jag tycker inte heller att den är lika snygg.

Så nu letar jag på diverse sajter efter en begagnad PH 50-lampa, i färgen chili red. Det vimlar inte av dem, så mycket kan jag säga.

Men kanske kan du eller någon du känner hjälpa mig att få bättre belysning över mitt matbord?

Ett eget kök

Tvåan är gärna med när jag lagar mat. Han står på pallen vid köksbänken och tittar på, eller så hackar vi saker tillsammans. Det senaste är att han har börjat skala morötter själv, så snart kanske vi är två om matlagningen här, på riktigt.

Han har den senaste tiden varit ganska ointresserad av sina leksaker (som ligger i vardagsrummet) och istället ägnat sig åt att undersöka det mesta i storebrors rum. När det blev lite för närgångna undersökningar och sakerna som undersöktes var lite för ömtåliga för att hanteras av en tvååring bestämde vi oss för att det var dags att uppgradera leksaksutbudet i vardagsrummet.

Alltså tog vi fram leksaksmaten och matlagningsredskapen vi hade sparat sedan Ettan var liten. Stor succé! Så stor att Tvåan raskt lade ingredienser i kastrullerna och satte in dem i (den riktiga) ugnen. Hoppla. Tänkte inte på det.

Fredrik fick då lite snabbt leta fram och montera leksaksköket också. Han hittade allt utom hyllplanen, men det verkar gå bra att leka med det ändå. Nu lagas det mat av hjärtans lust, både ugnsstekta korvar (jengaklossar) och pizza serveras. På kvällarna innan Tvåan somnar berättar han att han ska göra pizza imorgon, och på morgonen innan vi har gått upp undrar han om det är morgon och när det är det ska han gå upp och göra pizza.

Tvåans kök. Inklusive alla leksakerna som behövs när det ska användas.

Storebror är förstås också intresserad och leker lite ibland han också. Fast han tramsar mest med själva köket och bollar med ingredienserna.

Ljudillustration: Variera ”I see you”, ”hoho” och massor med fniss.

Det är fint att se att Tvåan tycker så mycket om köket, och vem vet, kanske blir det en kock av honom i framtiden.

Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag är ingen stor dag hos oss, men jag bestämde mig ändå för att överraska barnen med specialfrukost i söndags. Jag och Tvåan gick upp först som vanligt, gjorde kaffe och började förbereda. Jag skulle nämligen göra fattiga riddare i form av hjärtan till barnen! Fattiga riddare är en höjdarfrukost tycker vi allihop, men nu var det väldigt länge sedan det serverades. Alltså var nu ett perfekt tillfälle.

Precis lagom till att jag hade börjat stansa ut hjärtan ur brödskivorna så kom Ettan upp. Han tog över stansandet, ivrigt påhejad av lillebror. Jag stekte sen två rejäla laddningar, och som de åt, barnen! Den stora högen med hjärtan försvann rekordsnabbt.

En stekpanna med hjärtan.

Fredrik fick sovmorgon, och när han kom upp stekte jag brödet som blev kvar efter stansningen till oss. Inte lika skojigt kanske, men ändå gott. Och troligen var det så att sovmorgonen var värd några hjärtan, den med.

Mitt hjärta, och fattiga riddare.

Jag då? Jo, jag fick först en lugn och mysig frukost med barnen, och sen en med Fredrik. Det tyckte jag var ett bra sätt att fira på.

Fettisdag

Givetvis firar vi fettisdagen med semlor. Jag och Tvåan bakade bullarna (efter Roy Fares recept) när Ettan var i skolan, och så lade jag ihop dem precis innan vi skulle äta dem. Som vanligt när jag bakar efter Roy Fares recept så blir det väldigt gott och bra och det blev ett väldigt uppskattat mellis. Jag gjorde en halv sats och bakade ut den till 8 bullar. Det blev precis perfekt för oss, och mandelmassan som var över efter julgodis och prinsesstårta tog också slut.

Semlor in the making. Snyggt lila mandelmassa.

Barnen var mycket taggade på semlor, kanske mest Tvåan som följde hela bakningen från första parkett.

Ettan, med bästa fotominen.

När semlan väl kom på tallriken så visade det sig att Tvåan, på tvååringars vis, började med att dekonstruera semlan till dess beståndsdelar. Sen åt han dem var för sig och tyckte att det var gott så.

Semla i beståndsdelar.

Nackdelen med semmel-mellis är att man inte direkt är hungrig när det är middagsdags… Fast det kanske kan få vara så, en dag om året.

Ytterligare en vecka och taggbuskar

Så blev det helg även den här veckan. Som vanligt undrar jag lite vart tiden tar vägen, för hur kan det ha gått en hel vecka till? Det känns ju inte direkt som om jag har hunnit med något. Fast det kanske beror mest på att mina dagar är lika varann och att jag inte producerar något mer än en tänkande och fungerande människa av en tvååring. Men snart nog blir det väl dags för mig att utföra annat arbete, så jag ska försöka ta till vara på tiden som är nu. Även om det fortfarande känns jobbigt att inte producera ”något riktigt”.

Vi har ju fortfarande lockdown här, och måste få tillstånd via sms för att gå utanför tomten, så vi håller oss till promenader i närområdet när vi behöver se något annat än trädgården och huset. Ibland kan det vara ett äventyr att slänga glas. Åtminstone om man är två år. Åttaåringen tycker att det är betydligt mindre spännande och stånkar mer när vi tvingar ut honom och hans lillebror.

I trådgården har vi bestämt oss för att försöka bli av med taggbuskarna som växer runt hela vår tomt. Buskarna har riktigt elaka taggar, som gör ont långt efter själva sticket. Vad vi ska ha istället vet vi inte, men vi börjar med att ta bort dem. Det är en perfekt kvälls- och helgaktivitet, eftersom det är utomhus och kan göras i små etapper.

Alla hjälper till. Karin inspekterar så att arbetet görs ordentligt.

Ett av de enorma buskagen hängde ner över ett av citrusträden, och det var egentligen det som triggade hela borttagningen. Jag bad Fredrik om hjälp med just det buskaget, och det fick till följd att han fick upp ögonen dels för hur taggigt det är och dels hur mycket vi har. Och vips, så var det mycket mer han ville få bort. Och jag har förstås inget emot det, jag kan lätt använda den platsen till andra växter.

Här sågas originalbusken ned. Citrusträden i förgrunden.

Åter i skolan och utekatt

Äntligen, äntligen, äntligen får vi nog säga på det. Inte bara för att jag och Fredrik får lite mer arbetstid utan främst för Ettans skull. Han är så himla glad för att slippa vara hemma med oss hela tiden, även om det förstås är jobbigt med lektioner och läxor.

Ettan i PE-uniformen.

Arbetstiden ja, den fylls just nu med att försöka komma ikapp efter det sex veckor långa jullovet. Eller, ja, Fredrik jobbar med det. Jag ägnar mig mest åt att hålla Tvåan någorlunda sysselsatt.

Grävning i trädgården. Den nya jackan invigdes ordentligt, så kan vi säga.

Vi brukar vara ute en sväng på förmiddagen. Vi får ju inte lov att gå till lekplatsen, så just nu hänger vi i trädgården eller går ut med soporna. Efter lite förmiddagssömn och lunch är det dags för lekar igen. Det spelas spel, sorteras pärlor, leks med lera och förstås körs med den gröna bilen utomhus. Fast egentligen tror jag Tvåan mest väntar på att Ettan ska komma hem från skolan och leka med honom.

Karin och Nisse, ”våra” katter, är ju utekatter. Fast Karin gör sitt bästa för att annektera även inomhuset. En av hennes favoritplatser att ligga på är till exempel precis utanför vår ytterdörr. Så nära inomhus hon kan komma, alltså. Ibland försöker hon sig på att komma in också, men då får hon en dusch med blomsprejen.

”Men alltså, jag ÄR faktiskt ute. Sådetså.”

Boktips: Sen for jag hem

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Äntligen, äntligen fick jag sätta tänderna i den sista delen av trilogin om Janakippo av Karin Smirnoff! Som jag har längtat. Fast samtidigt har jag fasat lite. För hur skulle hon kunna följa upp de två tidigare delarna, och hur skulle det kännas när serien var slut?

Sen for jag hem börjar precis där Vi for upp med mor slutar. På berget, i kylan och mörkret. Men sen utvecklar det sig till en helt ny bok. Kanske mer så än Vi for upp med mor jämfört med Jag for ner till bror. Det är fortfarande Jana som är huvudpersonen, och i Sen for jag hem får vi följa henne i en större värld än vad vi är vana vid. Samtidigt får vi genom återblickar också lära känna delar av henne som vi inte tidigare har mött, men som otvivelaktigt har format henne till den hon är idag.

Sen for jag hem.

Trots alla trassliga relationer och krav från både Smalånger och Kukkojärvi så gör Jana som vanligt; hon går sin egen väg. Och den innebär en uppgörelse med männen, konsten, bakgrunden och framtiden.

Åh, vad jag inte ville att Sen for jag hem skulle ta slut! Den är precis lika fantastisk som de första två delarna. Även om Jana gör saker få andra skulle våga eller orka så är hon ändå väldigt mänsklig och det är lätt att känna med henne. Det korthuggna, karga språket ger boken (liksom de tidigare två delarna) en helt egen ton. Jag tycker det gör att jag som läsare kommer nära henne och de övriga i boken. Kargheten i språket utmanas när Jana förflyttar sig till helt nya miljöer som beskrivs i förhållande till de gamla. De nya miljöerna gör också att lite av hopplösheten som finns i de två första böckerna ersätts av en gnutta hopp om framtiden.

Jag är rätt säker på att jag kommer läsa de här böckerna igen. För så bra är de! Och givetvis håller jag tummarna för att Karin Smirnoff inte känner sig färdig med Jana så det kan komma fler böcker om henne.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).

En riktigt bra dag

Ni vet en sån där dag när allting känns bra, och man hinner med en massa saker som man har tänkt sig. Ingen grälar, barnen leker med varann, solen skiner och livet känns lätt. En sån dag har jag haft idag!

Jag började dagen med 15 minuter i ensamhet innan Tvåan kom upp ur sängen och sällskapade med mig. Jag hann precis få i mig lite kaffe och läsa några sidor i min bok, och det räckte tydligen. Efter frukosten tog hela familjen en promenad i solskenet. Temperaturen de senaste dagarna har varit över 20 mitt på dagarna, så tjocktröjan åker av när vi är ute.

Sin vana trogen hittade Fredrik Sakletaren grejer vid soptunnan, så numera har vi en kundvagn i plast och en grön springbil till barnens stora förtjusning.

Tvåan kör kundvagn. Jag har inte hunnit få av mig tröjan och tittar argt på en skällande hund.

När Tvåan sov förmiddag spelade vi spel som Ettan vann. Efter det var det löpning för mig innan det blev lunch och eftermiddagsaktiviteterna tog vid. Barnen sprutade ner varann med vattenslangen medan jag städade poolen. Därefter blev det cykling på olika nivåer, innan Fredrik grillade souvlaki till middag.

Tvåan övar på sin springcykel.

Jag hann dessutom med att köra tvättmaskinen och läsa ännu några sidor i boken jag håller på med just nu. Och blogga, dådå. En strålande dag, allt som allt.

Promenad

En sak som vi faktiskt får lov att göra, mitt i all lockdown, är att gå på promenad. Vi behöver inte ens sms-tillstånd om vi håller oss 500 meter från hemmet. Inte heller behöver vi ha munskydd, eftersom det räknas som ”träning”. Nu är det ju inte så regelbundna kontroller just där vi bor, på landet i en liten by, men ändå.

Vintern har inte rasat något vidare värst här på ön, och nu verkar det som om det kan tänkas bli lite mer vårlikt väder igen. I veckan hade vi ett par dagar med ljuvligt väder, solsken och runt 20 grader varmt. Vi passade på att promenera, såklart.

Ute på vift.

Vi tog en av våra vanliga rundor, där man under första delen kan locka med att vi ska slänga glas i återvinningsbingen. Både Ettan och Tvåan gillar att kasta i glaset i behållaren, så det funkar förvånansvärt bra att locka med. Efter glaskastningen är det lite uppförsbacke innan det bär utför igen och rundan är klar.

Visst ser det idylliskt ut? Fast oftare är det såhär:

När man tjatar fram barnen på promenaden.

Tvåan hittar något på vägen som han måste undersöka, noga. Och länge. Ettan blir sur för att han inte får cykla i det tempo han vill, alternativt för att det är uppförsbacke och jobbigt. Föräldrarna får ägna sig åt att omväxlande tjata fram barnen och stå stilla och vänta på dem medan vi tänker i huvudet ”det är bra för dem att vara ute, och vi har ändå inget annat för oss”.

Fast det är ändå härligt att vara ute och röra på sig, hela familjen tillsammans.