Vi går på restaurang: Terry’s Place

När jag letade efter schyssta restauranger i Limssol var ett av ställena med väldigt bra betyg på tripadvisor Terry’s Place. Eftersom vi går förbi det på väg till badet så bestämde vi oss för att testa det en dag när vi inte orkade laga lunch.

Det var med höga förväntningar vi knatade dit och satte oss vid ett bord. Det hände inte så mycket, men det var åtminstone ett par andra bord som var upptagna. När Ettan gick för att skaffa en barnstol till Tvåan fick vi veta av de två gentlemännen vid ett av borden att ägaren skulle vara tillbaka om några minuter. Jag gick in för att leta efter en meny, och fick hjälp av en av männen, samtidigt som ägaren faktiskt kom ut från köket och ville hjälpa till, han med.

Vi kollade genom menyn och jag konstaterade, precis som när jag har tittat på menyn när vi har gått förbi att den kanske inte var jättespännande. Men ett par av specialerbjudandena verkade ok ändå tyckte jag. Ettan valde en pizza special, och Fredrik landade i grillspett på fläsk. Tvåan hade fått lunch hemma redan, så han fick ingen egen mat. Jag hade svårt att välja mellan musslor och havsabborre, men fick rekommendation om abborren av ägaren. I specialerbjudandet ingick baka potatis, side salad och ett glas vin för mig, så jag bad om ett glas vitt.

Efter en kort stund kom drycken på bordet, och den åtföljdes av bröd och den största side salad jag någonsin sett. När jag smakade på vinet insåg jag att jag hädanefter ska speca att jag vill ha torrt vin när jag beställer åtminstone vitt. Maten kom också efter en inte alls lång väntetid. Vi fick dessutom en extra portion pommes frites, eftersom ägaren uppfattade att Ettan blev glad för de pommes frites som fastnat på undersidan av hans pizzatallrik vid serveringen.

Världens största side salad.
Hel död fisk.
Special pizza.
Spett med fläskkött.

Vi högg in med god aptit. Resultatet var dock väldigt blandat. Fisken var helt ljuvlig – perfekt tillagad och väldigt god. Däremot var Ettan ganska missnöjd med sin pizza, som såg ut som om den var fabriksgjord. Pommes fritesen vägde dock upp hans betyg en hel del. Fredriks grillspett var sådär, och inte direkt något att hänga i julgranen.

När vi hade ätit färdigt och bad om notan kom det raskt ett fat med frukt på bordet. Tvåans favorit vattenmelon var med, och han hoppade av glädje i stolen. Dessutom serverades den med små gafflar som passade perfekt i hans hand. Mycket nöjd! Efter ytterligare ett par minuter kom det också ett fat med varsin Magnum-glass som vi också fick i oss. Jag var så mätt att jag trodde att jag skulle kunna rulla vidare till stranden när vi var klara. Notan, förresten, var en handskriven lapp, som syns på bilden. Ägaren ursäktade sig när vi gick med att kassasystemet var nere, men vi tyckte att det var helt ok och lite roligt. Givetvis betalade vi kontant också.

Frukt och glass. I alla fall innan faten rensades. Och ett ”kvitto”.

Skrivbord och yoghurt

Den här helgen har vi bestämt oss för att flytta in lite mer i lägenheten. Det innebar att de två äldre herrarna åkte iväg för att hämta grejer från förrådet igår, medan jag och Tvåan hängde i parken och gungade och klättrade. Väl hemma igen blev det ett fasligt skruvande och svärande, eftersom insexsnycklarna inte hade kommit med och kryddorna inte var i lådan där det var tänkt. Så det blev ytterligare en vända till förrådet idag för att vi skulle kunna skruva ihop Ettans skrivbord och krydda ordentligt.

Skrivbordet visade sig vara en väldigt bra grej. Idag klarade Ettan nämligen av att sitta ensam på sitt rum och göra stora delar av läxan! Alla är nöjda.

Fast innan det var dags för läxa fick vi både äta på gyroshak och bada en sväng. Vissa blev trötta i mössan och somnade visst en sväng på stranden också.

Söndagsläsk blev det visst.
Ge mig av DEN DÄR!!!
En lite större sandlåda.
Jaha, här somnar man lite oskyldigt, och genast är det någon som ska göra sig lustig…

Från förrådet kom också yoghurtgrytan med. Så idag har jag gjort yoghurt för första gången på Cypern. Och nu tänker ni säkert ”Göra yoghurt på Cypern, finns det inte massor med yoghurt redan på den ön?”. Jodå, nog finns det yoghurt alltid. Men den är av den tjocka turkiska typen, och Ettan (och även Fredrik tror jag) vill hellre ha lite rinnigare. Alltså blir det fortsatt yoghurtproduktion i hemmet. Fast det går förstås fint, det är ju inte så att det är varken jobbigt eller speciellt dyrt.

Eventuellt blir det också en sats ”sån gröt som jag gillar” i veckan som kommer. Det är ju trots allt oktober som kommer smygande. I (de svenska) livsstilsbloggarna jag läser dyker det upp grötbilder både här och där, och det är inte utan att jag blir lite sugen, jag med. I fredags blev det faktiskt fredagsgröt för första gången på Cypern och det var inte illa alls.

Frostnätter och havsbad

Jag läser om frostnätter i Halland och tänker att jag är lycklig som bor på Cypern. Under tiden vi pratade om att flytta från Sverige till Malta så var det vinter. Jag vet att jag tänkte, på den korta promenaden mellan dagisgrinden och bilen efter lämningen, ”det här är sista vintern när jag behöver frysa i min dunjacka”. Så blev det i och för sig inte, eftersom det blev ytterligare en vinter innan vi faktiskt kom iväg. Och vintern på Malta, den var inte heller utan frysning. Men det var åtminstone inte minusgrader, fuktigt och vind från alla håll.

Nu, på Cypern, i slutet av september har vi runt 30 grader på dagarna, och 20 eller precis under på nätterna. Medelhavet är varmt, långt över 22 grader och det är fantastiskt att kunna bada fortfarande. Jag njuter och är tacksam.

Förutom vädret är jag också tacksam för att det verkar som om Ettan klarar sig bra i skolan, och att han håller på att anpassa sig till de nya förhållandena. Det är lite kämpigt med läxorna, som är fler och svårare nu än förra året, men det handlar nog delvis om att det är en ny rutin som ska falla på plats. Själva skolan tycker han är bra. Nästa vecka börjar eftermiddagsaktiviteterna, och då blir det en dag med lego, en med datorer och en med läxläsning i skolan. Ska bli spännande att se hur det funkar med längre dagar.

Tvåan har verkligen kommit igång med gåendet. Och idag har han börjat ställa sig upp utan stöd. Han har dessutom slutat amma, även om han glömmer bort det ibland. Men de gångerna har det hittills fungerat med en napp och att sitta i mitt knä och kramas. Antagligen är det värst för mig, för jag känner en viss sorg över att det är slut på den perioden. För sista gången.

Jag och Fredrik sliter med all administration som hör ihop med att flytta till ett nytt land. Det är mycket som ska fixas, på sätt som ibland är lite oklara. Och eftersom situationen är som den är så får vi ju göra allting samtidigt – skaffa bank, söka uppehållstillstånd, leta hus, köpa bil, skaffa sjukvårdsförsäkring, göra klart jobb… Nåja, en del saker betar vi ju faktiskt av från den långa attgöra-listan. Och när det är som segast påminner jag mig själv om att vi faktiskt har en bostad och en skola till Ettan. Och att vi bor på Cypern, och så går jag och badar i Medelhavet. Rättvist.

Vi går på café: St Andrew’s Café

En dag när vi var ute och strosade blev vi hungriga och det var dags för lunch. Vi försökte på en restaurang, men eftersom vi fortfarande har nordiskt tidiga vanor var köket inte öppet. Då fortsatte vi till ett öppet café istället. St Andrew’s Café ligger i old town i Limassol, och vi slog oss ner på uteserveringen.

När vi kollade genom menyn så var valet lätt för mig – det fanns French Toast! Vi gör fattiga riddare ibland själva till frukost, men nu var det länge sedan, så suget var svårt att motstå. Ettan fick istället en plötslig längtan efter att prova milkshake, så han fick en jordgubbsmilkshake till sin smörgås. Bara Fredrik behöll lugnet och nöjde sig med en smörgås och en öl.

Ettans milkshake kom först, tillsammans med föräldrarnas öl. Stor succé! Det var till och med sylt ringlat på insidan av glaset! Och sugrör! Och jordgubb! Och stort glas! Och sött! Tvåan lekte med skylten med bordsnumret, och var nöjd med det. Maten kom efter en stunds väntan.

French toast!
Chicken Cheese Sandwich.
Sandwich med lountza och ost.

Mina fattiga riddare serverades med sirap, smör, korv och en skiva bacon. Ettan blev avundsjuk och ångrade att han inte hade valt det, han också. Båda smörgåsarna var ok, men inga mästerverk. Pommes fritesen var nog det som var bäst, tyckte både Ettan och Tvåan. Som en någorlunda snabb lunch i farten för hela familjen var det helt ok, och vi kan lätt tänka oss att gå hit igen i samma syfte om vi är i krokarna. Fast då kanske Ettan väljer French Toast, han med.

Taxi och i väntan på snön

Ettan och Tvåan har kommit på en ny lek. Det är en favorit hos dem båda, och de leker den nästan varje dag. Den heter ”taxi”, och går ut på att Tvåan sitter i gåvagnen medan Ettan kör den, mer eller mindre försiktigt beroende på grad av övervakning och delvis Tvåans humör.

Här får ni föreställa er ljudnivån.

Leken pågår oftast till Ettan tröttnar. Gåvagnen är ju något för låg för honom. Tvåan däremot, kliver gärna upp i vagnen även när Ettan är i skolan och ser längtande på mig för att jag ska köra honom lite.

—————————————————-

Vid en av utflykterna förra helgen passade vi på att besöka skidanläggningen i Troodosbergen, för att se hur det såg ut på sommaren. På vägen upp blommade rosorna.

Blommande rosor i en massa färger. Trädgårdsinspiration.

När vi hade svängt in på den sista biten fram till parkeringen sa Ettan att han hoppades att det skulle gå att åka skidor. Att det inte var någon snö, och över 20 grader varmt verkade inte vara något faktum som var intressant i sammanhanget. Besvikelsen var stor när vi förklarade. Men det var ändå lite roligt när han upptäckte liften.

Först i liftkön. Tvåan är mest ute efter Ettans äpple.

Vi gick också över på andra sidan och försökte titta på utsikten över ön, men den gömde sig mest i moln. Ettan ägnade sig istället ihärdigt åt att bygga på Cypern på höjden.

Högre ska det bli.

Ett annat bonusstopp på våra utflykter var en damm. Aspokremmos Reservoir, för att vara mer exakt. Det var coolt. Fast jag gillar inte höjder, så jag satt kvar i bilen medan Fredrik och Ettan gick ut och kollade. Här är det ofta så att det är väg så att man kan köra ut på muren som håller dammen. Jag blev dock snart utkallad ur bilen, för det var inte speciellt högt eller brant så jag kunde också njuta av utsikten.

Utsikten över dammen. Bergen i bakgrunden.

Utsikten över dammen var verkligen väl värd att stanna för. Herrarna var tvungna att kolla in överflödesskyddet också, men jag stannade i närheten av bilen istället. Men det coolaste var nog ändå när vi tittade neråt istället och upptäckte en rejäl biodling! Jag längtar till vi kan ha bin igen.

Ser ni? En biodling!

Boktips: Hjärtslaget i Rosengädda

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Äntligen blev det dags att sätta tänderna i Hjärtslaget i Rosengädda av Emma Hamberg! Det här är den fjärde och avslutande boken om Tessan i Rosengädda och alla som finns runt henne. De andra delarna i serien har jag skrivit om här: del 1, del 2 och del 3.

Hjärtslaget i Rosengädda utspelar sig några år efter del tre avslutades. Tessans restaurang är stängd för renovering efter en vattenläcka. Hennes man jobbar så mycket han kan och lite till, för att på något sätt betala tillbaka det han tycker att han är skyldig orten. Rosengädda har börjat leva upp igen, och nästan alla drivs av en framåtanda som inte kunde anas.

Hjärtslaget i Rosengädda.

Men på vägen händer det som händer så många när hjulen snurrar allt fortare: vi tappar bort det som var viktigast och glömmer valen vi gjorde och varför vi gjorde dem. I Hjärtslaget i Rosengädda får vi följa Tessan, Camilla, Flatan och Bror i deras kamp för valen de gjorde, och för att hålla ihop sina familjer. Det hela toppas med en oväntad upptäckt som formar hela Tessans liv.

Jag gillar verkligen den här serien. Tessan känns som en levande person, och det gör också många av de andra människorna som dyker upp i boken. Tråkigt nog tycker jag kanske att delar av stämningen från de tidigare tre böckerna tappas bort i den här, när inte Tessans restaurang får vara med. Kanske är ämnet också lite jobbigare att läsa om, så även om det är feelgood och lättläst så fick jag inte samma jublande känsla i bröstet när jag följde händelsernas utveckling i Hjärtslaget i Rosengädda som i de tre tidigare böckerna.

Köp boken hos Adlibris (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).

Aphrodite’s Rock

Cypern kallas också ”Kärlekens ö”, och en av de mest kända sevärdheterna är Aphrodite’s Rock. Enligt legenden var det här som kärleksgudinnan Afrodite steg upp ur havet och äntrade den mänskliga världen. Det här är ett bra ställe för en utflykt på Cypern.

Eftersom Ettan gillade att vandra i naturen vid vårt första försök bestämde vi oss för att göra ytterligare en vandring. Den här gången var det jag som önskade, och alltså åkte vi till Aphrodite’s Rock. Den ligger mellan Limassol och Pafos, och det finns möjlighet att vandra en bit längs havet precis bredvid. Vi åkte alltså förbi själva klippan för att kunna vandra till den. För den som inte vill gå så mycket så finns det parkering precis bredvid nerfarten till stranden.

Vandringen den här gången var i gassande sol, utan mycket till skugga. Fredrik fick bära selen med Tvåan och de var sjöblöta när vi kom fram.

Varmt. Utsikt. Notera fikonen från utflykten till vattenfallet.

Längs vägen såg vi en massa växter, där en del hade fått namnskylt. Stigen var mer som en grusväg, och den slingrade sig längs med bilvägen en bit över havet. Utsikten var fantastisk! Naturen var helt olik den uppe i bergen, och Ettan var betydligt mindre nöjd, för det fanns inga stenar att hoppa mellan.

Ettan fixar något med naturen. Tydligen inte den sneda horisonten, dock.
Vägnära vandring bitvis.

Efter vad som kändes som en evighet kom vi fram till klippan och gick ner till stranden. Det doppet var nog det mest efterlängtade hittills. Tvåan var väldigt nöjd, eftersom det var en stenstrand och det fanns hur mycket stenar som helst att sitta och plocka med. Ettan gillade vågorna som kom eftersom högvattnet var på väg in.

Två badare. Den skeptiska minen på Fredrik är nog för att det är stenigt och för att han måste stanna för fotograferingen innan han fick gå i.

Efter en fruktpaus så påbörjade vi den långa färden tillbaka. Fredrik traskade på med selen, och höll ett högre tempo än jag och Ettan.

Där är den, Aphrodite’s Rock.
Jobbig tillbakaväg. Men fortfarande med utsikt.

Efter bara en liten stund började det mullra hotfullt från bergen, och himlen på det hållet mörknade betänkligt. Mullret tilltog, och himlen mörknade ut mot oss också.

Uh-oh!

Ungefär halvvägs räddades Ettan (eller om det var resten av familjen) av att det fanns en glassbil, som kunde fylla på lite av hans energi. Den sista biten fram till bilen fick jag hetsa Ettan lite med att det vore tråkigt att behöva gå i regn och åska. Men vi orkade fram till bilen, och det kom inget regn.

Med ny energi försedd.

Eftersom utflykten tog lite längre tid än beräknat var det hög tid för lunch, så vi åkte till Kouklia, en närliggande by. Där valde vi en restaurang på måfå. Vi satsade på ett bord ute under markisen, eftersom ägarinnan försäkrade att det inte skulle regna, de nästan svarta molnen till trots.

Efter bara ett par minuter fick vi dock fly in i restaurangen, för då öppnade himlen sig. Det kom ett rejält åskregn, och vi var väldigt nöjda med att vi hade hunnit till bilen innan det började.

”No, no, it will not rain!”

Vi går på restaurang: En Lefko

Under en av bilturerna för att utforska omgivningarna såhär i början av livet på Cypern uppstod ett någorlunda akut behov av lunch. När Fredrik fick syn på flaggorna till En Lefko gjorde han en skarp sväng, och blev tutad på. Det visade sig att restaurangen var öppen, och inte minst att de hade en lekplats, i skuggan. Ettan installerade sig på lekplatsen, och resten av oss tog ett bord. Det blev utomhus, eftersom det inte var någon AC inne.

Menyn var inte lång, men fullt tillräcklig. Ettan var inte på humör för mat, utan lekplatsen tillfredsställde hans behov. Så jag och Fredrik valde varsin fläsksouvlaki. Tillsammans med drycken kom det friterade brödbitar med dipp på jågurt och Ajvar. Tvåan tyckte bröden var roliga, åtminstone en stund.

Friterat bröd och röra innan maten.
”Det krasar roligt i munnen, mamma!”
Souvlaki. Vi var hungriga och glömde nästan att fotografera.

När maten kom på bordet konstaterade vi att de kan sin souvlaki, cyprioterna. Däremot är de lite… pommes frites-utmanade. Nåja. Vi var hungriga, och maten försvann snabbt.

Vi skickade in Ettan för att be om notan, men han kom ut i sällskap med servitören efter ett litet tag. Vi undrade lite om vad som hänt. Det visade sig vara inga problem utan bara att servitören undrade om han fick ge Ettan en glass. Det fick han. Och inte nog med det, han kom även ut med ett fat med dessert och en stooor bit vattenmelon. Desserten var en chokladkaka med kex i. Tvåan mumsade glatt i sig vattenmelon med hela kroppen, medan Ettan slickade i sig glass. Jag och Fredrik åt lite chokladkaka, och hjälpte därefter till med vattenmelonen.

När vi inspekterade området runt Tvåan såg det ut som vanligt, det vill säga som smärre naturkatastrof. Men den här gången var vi tvungna att titta en gång extra. Det var något märkligt. Jaha…! De småsmå myrorna var snabba och hade upprättat en motorväg till katastrofområdet. Eftersom vi satt ute var det inte så konstigt, förstås. Jag och Ettan började betta på vilken matbit som skulle bäras bort först, men till vår stora besvikelse var det inget som flyttade på sig innan vi lämnade.

Tvåan lämnar en viss förödelse efter sig.
Jag och Ettan gissade på vilken matbit som skulle bäras bort först.

Vi tyckte att En Lefko var ett bra ställe, och kommer antagligen äta där fler gånger. Lekplatsen funkade bra för rastlösa familjemedlemmar i de yngre ålderskategorin, och vägde upp det faktum att man får ta bilen till En Lefko.

Utflykt till vattenfallet Kaledonia

Vi åkte på vår första utflykt på Cypern igår. Fredrik hade planerat och till och med skaffat matsäck. När allt var packat och alla barnen övertalade till att gå ut genom dörren satte vi oss i bilen och åkte ungefär 30 minuter norrut, upp i Troodos-bergen. Vi skulle titta på vattenfall!

Vi var tidiga på plats, och hade inga problem att hitta parkering. Den vänlige fruktförsäljaren såg lite förskräckt ut när vi satte Tvåan i vagnen och skakade på huvudet och lät oss förstå att det inte var en bra idé. Vi lugnade honom med att vi bara skulle använda vagnen bort till toaletten. När vi var klara med bestyren selade jag på mig Tvåan, tog på honom ett par strumpor och så vi satte iväg.

Tre som går uppför.

Det är ungefär en kilometers naturstigsvandring för att komma till själva vattenfallet. Det är absolut inte någon svår eller tung vandring, även om det blir lite jobbigare med 11 kg barn i sele.

Bra att vi behöll selen, trots diskussioner i somras. Notera även Tvåans strumpor.

En sådan naturupplevelse vi bjöds på. Hela familjen var fascinerad, och vi kan bara konstatera att hit kommer vi tillbaka! Det var så mycket grönt! Och träd! Till och med jordgubbsträd hittade vi. Fast det hade inga jordgubbar just för tillfället.

Jordgubbsträd, fast utan jordgubbar.
Många broar korsades.
Inte så mycket vatten nu, men snösmältningen kan nog vara imponerande.

Väl framme vid vattenfallet packade vi upp matsäcken och åt mellis. Det blev faktiskt lite svalt när vi satt stilla, och nästa gång ska vi ta med oss långärmade tröjor. Och att bada i vattenfallet gick inte riktigt, även om det hade varit varmt nog, så badväskan lämnar vi i bilen nästa gång.

Kaledonia.
Skönt att veta att det finns en nödutgång från naturen. Det kan ju bli för mycket.

När alla hade mat i magarna gick vi upp till toppen av fallet. Eller i alla fall nästan, för på vägen upp mötte vi ett sällskap med hundar, så vi vände och bestämde oss för att gå tillbaka. Jag var långsammast i familjen, så jag blev upphunnen av hundägarna. När jag erbjöd dem att passera fick jag ett långt svar, som sedan översattes till knackig engelska. Jag drog mitt stå till stacken genom att säga ”hon väntar” på grekiska till tjejen med hund, eftersom jag blandade ihop verbformerna. Hon verkade ändå förstå. Jag var nöjd med att jag hade vågat prata.

Vi tog samma väg tillbaka, och nervägen var lite jobbigare än att gå uppför. Insidan på mina lår började skaka redan i början av nerfarten, så på slutet fick jag ta stöd av Fredrik lite oftare än jag hade trott. Vi mötte en hel del folk som var på väg upp, och konstaterade att det var bra att vi var tidiga. Ettan hade dock inte minsta lilla känningar i benen, utan skuttade rundor och var OERHÖRT förtjust i att gå i skogen. Han ville göra det varenda helg.

Ettan kände sig som en upptäcktsresande.

Vid bilen igen köpte vi frukt av frukthandlaren, och jag försökte mig på lite grekiska igen. Frukten var inte billig, men god. Jag hade tänkt mig ett par äpplen och några persikor, men det blev ett kilo av varje, för så jobbade han. Fredrik blev lite överraskande förtjust i de torkade fikonen, så vi köpte en påse sådana med. Där lyckades vi åtminstone undvika ett kilo, och var mer än nöjda med ett halvkilo. Tur att de håller sig länge.

Skolstart och tredagarsfeber

Veckan som gick har varit fullspäckad. Den inleddes i söndags med att Tvåan fick hög feber. Han sov största delen av dagen, och jag satt i sängen bredvid honom. Däremot hade han inga andra symptom, och han var någorlunda pigg mellan varven, han drack ordentligt och åt en del. Febern höll i sig även på måndagen, och på tisdagen var han någorlunda ok igen fram till kvällen då febern kom tillbaka. I torsdags dök det upp prickar i ansiktet och på bålen, så jag gissar på att det är en släng av tredagarsfeber. Håhå, jaja.

Feberbarn.

Under tiden det här pågick så hände det andra stora saker också. Ettan började skolan igen. I trean! Jeeeez. När fick jag ett så stort barn? Skoluniformen som vi beställde för snart fyra veckor sedan, och som skulle komma på två eller tre veckor, har inte kommit än, så han får använda sina vanliga kläder ett tag.

På väg till första skoldagen. Han var inte alls så orolig som han ser ut på bilden.

När han kom hem efter första dagen var han helnöjd, och sa att skolan här passar honom bättre än den på Malta. Varför kan han inte riktigt förklara, men det är ju bra att det känns så i alla fall. För oss känns det bra, han har fått hem ett schema för veckorna och en komplett studieplan över vad som ska gås igenom under året. Lite mer uppstyrt än på Malta, alltså. Klassen är dock mycket större, med 24 barn. Det är skolans största klass, och som hjälp har lärarinnan en lärarassistent. Jag tycker det ska bli spännande att se hur det fungerar, och vad Ettan tycker om att gå i en större klass. Det är ju fler kompisar, men kanske också mer stök.

Efter ett par vändor till förrådet så kom det hem en överraskning till Tvåan. Ettans gåvagn har packats upp. Stor förtjusning utbröt hos alla tre herrarna. Tvåan går ju kortare sträckor som ett par meter på egen hand, men med vagnen riktigt flyger han fram genom hela lägenheten, och det syns tydligt hur roligt han tycker det är.

Tvåan går och Ettan hejar på.
Kolla mamma, så snabb jag är!