Närmare och närmare

De sista sista dagarna som bofasta på Malta är här. Det är mycket med allt; packningen pågår för fullt, det är jobb som ska göras, hår som ska klippas, barn som ska vaccineras, hus som ska städas och mitt i allt det här så försöker vi behålla förståndet. Inte lätt, alltid.

Det blir också, naturligtvis en tid av avslut och avsked. Jag är vanligtvis jättedåligt på det. Jag tycker det är jobbigt att lämna människor och sammanhang. Kanske ska jag helt enkelt se det här som terapi och en nyttig övning. För det är ju faktiskt så att avslut, liksom det mesta annat, blir lättare ju mer man övar på det. Ett avslut behöver ju inte betyda för alltid heller – även om det man har just nu tar slut så finns det ibland en fortsättning, fast under andra former.

Samtidigt finns det också en förväntan i luften här hemma. Både jag och F känner oss klara med Malta och det här huset, så det är ingen nostalgi eller direkt sorg över den biten. Istället kan vi se fram mot att få börja om igen. Eller ja, just att börja om är kanske inte det roligaste enligt någon av oss, men vi längtar efter att vara i något mer permanent, och då måste man ju börja någonstans. Det skulle i och för sig vara permanent när vi flyttade till Malta också, men… Well, det visade sig ju ganska snart att det inte riktigt gick att kombinera Malta med det sätt som vi vill leva vårt liv på. Vi tror att det kommer finnas bättre förutsättningar för det på Cypern, både vad gäller hus, trädgård, miljö och trafiksituation.

Den här sista veckan, med den allra mest intensiva packningen, försöker jag ändå njuta av livet på Malta medan F står begravd i kartonger. Jag och Ettan badar massor, och Tvåan badar lite när det går. Snart kommer vi ha packat ner hela köket och då blir det restaurang för hela slanten i några dagar, så Ettan lär vara nöjd.

Vi har också börjat göra planer för vad vi ska göra på semestern i Sverige. Hittills handlar de mest om vad vi ska äta. Skaldjur, räkmacka med stor stark, Arlas naturella yoghurt, blodpudding, hushållsost och smörgåsrån finns med såhär långt. Tvåan ska få den traditionsenliga ägg och bacon-frukosten på sin ettårsdag också, förstås.

Boktips: Jag såg henne idag i receptionen

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

För några år sedan var det någon som stack en bok av
Anders Fager i handen på mig, och sa läs den här. Jag gillade det, och köpte därefter några av hans böcker.

Anders Fager är en rollspelskonstruktör som alltså också skriver böcker. Att han skriver spel gör att han inte lägger upp sina romaner på samma sätt som alla andra. Han har ett sätt att tydligt driva grundhistorian framåt, även genom det som kan ses som utvikningar. Han byter tempus lite oförhappandes, och det är inte mycket konversationer.

Jag såg henne idag i receptionen är den första romanen om persongalleriet i Kulternas värld. Huvudpersonen är Cornelia Karlsson, och vi får följa henne och några personer i hennes omgivning genom hennes uppväxt i Stockholm och världen. Större delen av Cornelias liv går ut på att stänga Den Viskande Mannen ute från sitt huvud, fram till den dag då hon förstår vad hon måste göra.

Jag såg henne idag i receptionen.

Jag har läst Samlade kulter innan jag läste Jag såg henne idag i receptionen, och även om boken är fristående så ger det ändå en extra dimension att ha fått träffa några av personerna tidigare, och även upplevt vissa av scenerna redan, fast ur andra ögon.

Jag såg henne idag i receptionen är en fascinerande bok som är svår att släppa. Tidsreferenserna från nittiotalet och 00-talet passar mig perfekt, och får mig att känna mig bekväm och hemma i berättelsen. Hade jag kunnat mer om Stockholm hade miljöbeskrivningarna nog gjort boken ännu mer levande. Storyn gör mig nyfiken, och språket i boken är intressant och lagom detaljrikt. Och som sagt, han vet hur man för en berättelse vidare.

Jag gillar Anders Fagers Kulternas värld, och tycker att temat är fascinerande. Så skräckinjagande vet jag inte om jag tycker att Jag såg henne idag i receptionen är, utan mer intressant och spännande. Jag blir väldigt nyfiken på Arkanan, och på om den är på riktigt eller om Fager har hittat på den själv. Någon gång när jag har mer tid kanske jag tar reda på det.

Köp boken hos Adlibris (ljudbok).
Köp boken hos Bokus (ljudbok).

Packning och bad. Och lite midsommar

I veckan som gick hade Ettan sin sista skoldag. Sommarlovet firades med tårta och restaurangbesök. Och bad, förstås. Vi passar på att verkligen utnyttja att vi bor så nära havet nu, och badar massor. Vi hade playdate på stranden med några av Ettans klasskompisar och då badade de tre timmar på raken. Tvåan tyckte det var för varmt, så han sov hela tiden.

Midsommar firade vi tillsammans med en annan svensk familj. Det blev inte så traditionellt, men väldigt bra ändå. Vi hade picknick på klipporna vid vattnet, och sen blev det bad. Förstås. Ettan och dottern i den andra familjen visade sig vara riktiga blötdjur och det hoppades bomber och spikhopp för glatta livet. Ettan var så uppe i badandet att han inte tänkte på att det var djupt, utan han simmade det som behövdes, till och med utan att ens ha med simkorven. Tvåan verkar gilla att bada också, han säger ”Mmmmmmmm!” på ett mycket uppfordrande sätt när vi inte byter om och kommer i vattnet snabbt nog. När det kommer vågor guppar han med dem och ler med hela ansiktet och plaskar med händerna.

Midsommarpicknick.
Tvåan var mer intresserad av redskapen än av själva maten.
Ettan med simkorv.
Blandade badbarn.

Packningen fortskrider, mestadels under förmiddagarna när jag och barnen går ut och badar och drar runt på stan. Vi tror att vi kommer hinna flytta ut alla våra saker ur huset innan vi flyger till Sverige. Däremot är frågan om vi får med oss alla möbler till Cypern, eftersom transportutrymmet är begränsat. Just nu tror jag att både jag och F kan tänka oss att lämna bokhyllor och skrivbord här om vi inte har plats för dem. Cypern är ju ett riktigt land, där det finns IKEA. Och vi vet ju för all del inte vad som kommer finnas i våra nästa boenden. Nåja. Vi får se vad som händer, och först ska vi se till att tömma det här huset på våra grejer.

Vi går på café: Mint

Härom dagen blev det läge för utelunch med barnen. Vi gick till café Mint, som jag har tänkt testa länge, men inte riktigt kommit mig för. Jag förhandlade med Ettan och kom fram till att vi kunde dela på en macka och en kaka. Han fick välja både mackan och kakan, men jag lade till en cookie som bonus.

Mint är ett hippt café i Sliema. Det är nog så nära ett svenskt café jag har kommit på Malta, tror jag. Det var mycket folk och lång kö när vi var där. Efter köandet beställde jag av en flicka som talade felfri engelska, och gick ut och satte mig att vänta. Vi var hungriga och varma, så det var inte jättemycket konversation.

Ettan valde en egg&bacon sandwich och morotskaka. Det såg fräscht och gott ut i disken, och även när det serverades. Mackan gick hem, men han är ju inte en sockerråtta, Ettan. Kakorna var inte några favoriter, så det blev nog mest jag som mumsade på dem.

Macka och kakor.
Hungriga killen som äntligen fick macka!

Tvåan var också med, men han drack mest vatten och var trött. Någon macka ville han inte äta, istället somnade han mitt i lunchen. Kan möjligen ha något att göra med att det var runt 30 grader varmt, misstänker jag.

Är du sugen på att gå på ett café på Malta som är som ett svenskt så kan jag rekommendera Mint. Maten var fräsch och god, och kaffet med.

Boktips: The Gun Seller

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag har inför den stundande flytten plockat fram gamla böcker ur hyllorna. Dels för att slippa köpa mer som ska packas och dels för att det är intressant nog att läsa om dem. The Gun Seller av Hugh Laurie är en sådan. Vänta nu, Hugh Laurie… Wooster? Dr House? Författare? Jajjemän, the very same.

The Gun Seller är Hugh Lauries första, och hittills enda, bok. Den gavs ut redan 1996, men känns trots det fortfarande väldigt aktuell.

The Gun Seller.

Huvudpersonen i The Gun Seller är Thomas Lang. Det är ganska svårt att få grepp om vem han är egentligen. Vi kommer mitt in i handlingen, och får reda på bakgrunden i diverse återblickar samtidigt som berättelsen förs framåt genom nya händelser. Det hela utvecklar sig till att bli ett slags spionroman med flera bottnar.

Det första som slog mig när jag började läsa om The Gun Seller är att det är helt omöjligt att läsa den utan att låta Thomas Lang vara Hugh Laurie. Jag har verkligen sett varenda scen framför mig. Därefter var det, till min stora besvikelse, faktiskt så att jag störde mig på stilen boken är skriven i. På andra ställen beskrivs The Gun Seller som en kombination av John Le Carré och PG Wodehouse, och det kan kanske stämma. Men det direkta tilltalet till läsaren, med putslustigheter och konstateranden, går till överdrift och förtar lite av berättelsen framdrivande. Kommentarerna till läsaren känns ibland för mycket som avbrott i skeendet.

Jag rekommenderar The Gun Seller, trots den lite skaviga stilen. För det är ju ändå Hugh Laurie, och ingen kan vara mer avmätt ironiskt engelsk än han. Eller jo, möjligen Stephen Fry, då. Dessutom är den bärande storyn i The Gun Seller fortfarande aktuell och tänkvärd, så boken håller än.

Köp boken hos Adlibris (häftad).
Köp boken hos Bokus (häftad).
Köp boken hos Book Depository (pocket).

Nytt land, igen

Vi ska ju flytta igen. Men det är mer än så – vi lämnar Malta. Istället tänker vi slå oss ner på Cypern.

Jag är glad att vi flyttade till Malta, trots att det inte blev som vi hade hoppats. För det är som någon sade – första flytten är jobbigast. Åtminstone i huvudet. Nu vet vi ju att vi kan, även om det är påfrestande för alla.

Jag har inte berättat om det här, utan bara hintat. Det är kanske för att det känns lite jobbigt. Jag hade önskat att vi hade hittat rätt med första flytten, men så blev det alltså inte. Under året som har gått har vi mer och mer förstått att vi behöver något annat än det Malta kan ge. Vi vill bo i ett hus med trädgård, till exempel. Och vi vill att barnen ska kunna gå ut och leka och cykla. Dessutom är det väldigt dålig luft på den här ön. Så nej, det blev inte så bra som vi hade hoppats. Och då får vi ta konsekvenserna av det och flytta någonstans som passar oss bättre.

Så om mindre än två veckor sätter vi oss på planet till Sverige för att ha några veckors semester. Vi åker sedan tillbaka till Malta. Efter en kort sejour på här för att skeppa iväg våra grejer bordar vi ett riktigt flygplan och flyttar till ett nytt land. Igen. Fast för sista gången på väldigt länge, hoppas vi. Det är ju inte så att vi tänker kuska världen runt och vara rotlösa nomader. Vi vill ha en fast plats som är hemma, och som är vår. Vi tror att den kommer finnas på Cypern.

Ettan har plats på en skola som vi tror kommer bli bra, och vi har ett par veckors Airbnb-boende fixat. Resten får vi lösa på plats. Troligen blir det några månader i ett hyrt boende innan vi köper ett hus, men allt kan hända. Vi tänker bo i Limassol-området på den södra delen av ön.

Nu gäller det bara att ta sig igenom de kommande två veckorna på Malta utan alltför stora kriser och sammanbrott. Alla våra saker ska packas ihop, Sverigepackningen ska ner i resväskorna, Cypernpackningen ska ner i andra resväskor, barn ska vaccineras, adressändring ska göras, kylskåp och skafferi ska tömmas, kläder ska tvättas, och vi ska hinna i tid till flygplatsen… Nu kör vi!

Ettan och Tvåan, på väg.

Bad och Achievement Day

I fredags var det Achievement Day på Ettans skola. Ettans klass sjöng Yellow Submarine, kompade av gitarr och synt. Inga öron ramlade av, och kazooer tutades. Därefter fick alla diplom för att ha avslutat skolåret. Alldeles på slutet kallades Ettan upp på scen igen, och det visade sig att hans fröken hade valt ut honom som klassens special achievement med motiveringen ”hard working, most dedicated and personal growth.”. Och så fick han en bok, som han ville gå hem och läsa direkt! Tänk ändå – att gå från ingen engelska till att ha klarat av andra klass galant på ett år! En sån fantastisk 6-åring vi har.

Ettan, bäst i klassen. Och han fick en bok!

Vi har gjort en hel del besök på stranden den senaste tiden. Till och med F hävdar att det är ok temperatur nu. Tvåan plaskar med händerna och godkänner att bada på egen hand med stöd under armhålorna bara. Ettan har börjat simma för egen maskin.

Det är så härligt att bada i Medelhavet!
Storplaskaren.
Ettan och Flipp.

När vi inte badar så har F dragit igång packningen på allvar. Han och Ettan packar ihop Ettans leksaker och planerar Ettans semestergarderob. Jag ägnar mig mest åt att arbeta och göra slut på matvaror. Det är verkligen en märklig form av tillfredsställelse när ännu en burk från kylen töms, med orden ”nu blir det ingen mer xx på Malta”. det känns helt bisarrt att det bara är två veckor kvar här. Den kommande veckan ska F fokusera på packningen, och jag ska planera mat och vad jag ska ha med till Sverige på semestern.

Vi går på café: Kantina Café

Jag åkte till Valletta för att ta morgonpromenaden där för ett tag sedan. Som ett alternativ till den vanliga rundan runt Sliema, och för att se något annat.

Dock hade jag i yran över att ta färjan till huvudstaden glömt den lilla detaljen att Valletta är fullt av trappor. Det är verkligen inte barnvagnsvänligt för fem öre. Jag gick trots det runt i staden och tittade på hamnen och maltesiska balkonger. Efter någon timme bestämde jag att det var dags för mellis.

Jag valde Kantina Café, precis vid utgången från St Johns Co-Cathedral. Jag hade egentligen tänkt mig en croissant, men när jag fick se att de hade omelett på frukostmenyn blev jag akutsugen, så så fick det bli.

Jag var visst lite hungrig och missade att fotografera i tid. Dock nöjd med att jag kom på det innan tallriken var helt tom.

Kaffet var bra. Omeletten var rejält saltad, jag tror F hade gillat den. Tvåan fick toast till vällingen, och var helnöjd med det.

Sällskapet, som åt toast och välling.

Kantina café var ett helt ok ställe. Det vann inga priser, men jag blev heller inte besviken.

Boktips: 1793

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

I ett av de senaste bokpaketen från Sverige fanns 1793 av Niklas Natt och Dag, som jag egentligen inte hade önskat mig. Däremot så frågade avsändaren av paketet specifikt om jag inte ville läsa den, så visst, jag tackade ja.

Det visade sig vara ett bra beslut, och jag är glad att jag fick frågan. För 1793 är verkligen en stor bok. Jag kan dessutom tänka mig att för någon som kan sitt Stockholm, vilket jag alltså inte kan, lyfts den en nivå till genom de ingående miljöskildringarna. Den vann titeln Årets Bok 2018, och det var välförtjänt.

Hela berättelsen i 1793 utgår från ett stympat lik som hittas i vattnet. En udda duo inom polisen börjar utreda fallet – vem är liket, varför har det stympats och av vem? Efterforskningarna leder de båda utredarna genom horhus, ordenssällskap och oräkneliga nätter på diverse krogar. Ja, och så genom hela Stockholm anno 1793, förstås.

1793.

1793 är upplagd i flera delar, där var och en är en del av helheten. De är skickligt gjorda, där man inte redan från början förstår sambandet med huvudhistorien utan det utvecklar sig efter hand. Det var inte bara en gång jag nästan tänkte ”Aha!”.

Delen om spinnhuset var nog den jag tyckte var otäckast. Maktmissbruket som visas och den krypande stressen som Niklas Natt och Dag bygger upp fungerade väldigt bra på mig. Välskrivet och välkomponerat, helt enkelt. Även delen om ynglingarna som lever runt i natten i lånta fjädrar gav mig samma känsla, om än i mindre skala.

Jag gillade verkligen 1793. Den är som sagt snyggt komponerad och välskriven på ett språk som flyter på bra. Karaktärerna känns äkta och innehåller alldeles lagom mycket detaljer för att bli levande. Storyn är spännande och jag gillar att det är flera delar i boken, där alla känns lika viktiga. Det är inte bara en roman om ett hiskeligt mord, utan även ett relationsdrama och en historisk skildring.

Köp boken hos Adlibris (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).

Tvåan snart ett år, med önskelista

Snart fyller Tvåan ett år… Herrejösses, vart har tiden tagit vägen!? Det känns ju som förra veckan eller så som jag skulle på kontroll på Mater Dei, och blev ombedd att gå till förlossningen för ytterligare tester. Några timmar senare fick jag ringa F och säga att det tydligen skulle komma bäbis idag. Det var en månad för tidigt och ett par veckor innan barnvakten anlände på ön, så det blev en del logistik att lösa. Efter en omtumlande natt rullades jag dagen efter in på neo och frågade om jag kunde få känna på hans fot genom luckan i kuvösen. Det fick jag.

Pyttefoten, den allra första dagen.
Omtumlad mamma och nyfödd kuvösbäbis.

Men, det var då det. Nu är han en stor krabat som kryper runt och tar på allting som är förbjudet. Han vill prova allt vi äter, och ibland äter han välling. Oftast är han glad, och han pladdrar mycket men det kommer fortfarande inga ord som går att tyda.

När han fyller ett år kommer vi ha kalas, och på Tvåans önskelista står det: