Boktips: Camorrans barn – Blodsleken

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Roberto Saviano som skrev boken Gomorra om Camorran i Neapel, har nu skrivit en serie romaner om Camorrans barnsoldater. Sedan Gomorra kom ut lever Saviano under dödshot från den italienska maffian, så det är väl ett tecken om något på att hans skildringar är ganska mitt i prick. Blodsleken är första delen i serien Camorrans barn.

I Blodsleken möter vi Nicolas, ledare för ett stökigt ungdomsgäng. De säljer droger och ägnar sig åt att verka tuffa. Neapel är strikt uppdelat mellan de olika maffiabossarna, och det råder givna regler om vad du får sälja var, och hur mycket av förtjänsten du får behålla. Nicolas är dock inte en av de vanliga tonåringarna som sköter markarbetet åt Camorran, utan han har betydligt högre ambitioner än så.

Blodsleken.

Nicolas har bestämt sig för att en dag ska det vara han som bestämmer, honom som alla är rädda för, och han som får alla pengarna. Uppvuxen som han är med maffian inblandad i vardagslivet så vet han vad som måste göras och vad som krävs av den som ska slå sig in bland de redan etablerade. Med ungdomens övermod tar han sig an uppgiften, och börjar forma och styra sitt gäng med järnhand.

När jag fick Blodsleken var det med orden att den var ruskig. När jag läste den fångades jag aldrig riktigt av den. Nicolas öde berör mig inte på djupet. Visst, objektivt är det en ruskig bok, för jag är övertygad om att berättelsen faktiskt ligger ganska nära sanningen i många delar. Men ändå… den riktiga kontakten, som gör att jag lever mig in i handlingen och låter den kännas i hela kroppen, saknas. Delvis beror det nog på översättningen. Blodsleken är svåröversatt, det inser jag, men jag tycker inte det blev så lyckat i den här versionen. Den italienska gangsterslangen har fått drag av Rinkebysvenska, och det stör mig. Jag hade föredragit att ha kvar de napolitanska uttrycken, med en förklaring, som i Elena Ferrantes böcker.

Efter att ha läst Neapelkvartetten om Elena och Lila av Ferrante och nu Blodsleken, så fascineras jag lite av Neapel. Som staden beskrivs i böckerna så är det en farlig plats, med mängder av oskrivna regler som du bara kan känna till om du är född och uppvuxen där. Samtidigt verkar napolitanarna älska sin stad högre än allt annat och aldrig vilja lämna den. För en utomstående är det svårt att förstå vidden av det, men företeelsen är intressant.

Köp boken hos Adlibris (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).

Kaffe: Tesco Finest Guatemalan

Sådärja, dags för nästa kaffesort. Även den här gången blev det ett Tesco finest-kaffe, odlat och skördat i Guatemala. Det här kaffet ska enligt förpackningen vara starkare än det från Costa Rica. Hm, jag märker att jag behöver läsa på lite, för jag undrar vad det är som gör ett kaffe starkare eller svagare. Rostningen eller kaffesorten? Återkommer i frågan.

Tesco finest Guatemalan fick fördelen av att provas en morgon när jag hade smitit upp på egen hand, och dessutom hade sovit ganska bra. Jag såg alltså fram mot kaffestunden, att få sitta tyst och fundera och njuta av gott kaffe.

Tesco Finest Guatemalan Coffee.

Och njuta, det fick jag! Fast kanske inte sitta tyst och fundera, eftersom Tvåans ”mamma är inte kvar i sängen”-sensor slog larm precis då. Kaffet intogs alltså i sällskap med en ”pratande” ett-och-ett-halvt-åring som krävde regelbunden påfyllning av smörgås. Men det är ju också en njutning, på sitt sätt.

Nå, åter till kaffet. Det här är ett riktigt bra kaffe, tycker jag! Det är fylligt och runt i smaken, men samtidigt lite strävare (hårdare rostat?) än kusinen från Costa Rica. Syran balanserar upp mjukheten på ett snyggt sätt, så helheten är snygg, välgjord och komplex. Gott! Fast lite störigt att det hittills är de dyrare sorterna som är godast… Det gamla talesättet man får vad man betalar för verkar alltså vara sant, åtminstone när det gäller kaffe.

Fredrik däremot, är lite mer tveksam till Guatemala-kaffet. Det tog några dagar innan han faktiskt smakade på det, eftersom det inte är direkt läge att sitta ner och analysera det som hälls i munnen vid frukostarna med tvenne telningar som ska matas, övertygas om duschens förträfflighet (eller åtminstone nödvändighet), bytas blöja på, tas fram kläder till och annat som behövs för att dagen ska starta. Men när han väl smakade så tyckte han att det här kaffet ville mer än det levererade. Därför var Costa Rica-kaffet bättre enligt honom.

Jaha. Ja, men jag har fler sorter, så provningen fortsätter.

Dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan

Nu är det mindre än en vecka kvar till jul. Det känns overkligt. Fast så känns det väl för alla, och varenda jul. Den liksom smyger sig på under hela december, och så BAM är den nästan här och lika plötsligt är den över. För vem har egentligen tid att verkligen landa i julefriden i december?

Kanske ingen julefrid, men en krans på dörren, åtminstone.

Vi här på Cypern har det i alla fall inte. Jag är nöjd med att ha planerat decembers jobb så att vi kan ta lite jullov, utan att ha externa deadlines att förhålla oss till. Men det innebär ju förstås inte att det är helt ledigt på jullovet ändå, utan snarare att det finns tid för de interna projekten. Och förstås för planering inför nästa års storverk.

Den här hösten har vi framförallt haft ett stort internt projekt som har tagit väldigt mycket tid och tankekraft i anspråk. Vi har behövt göra mycket research och har kastats mellan ”det här går aldrig!” och ”jamen, det här blir bra!” flera gånger. Det har också dragit ut på tiden, så istället för att bli klart i oktober får vi springa med det hela vägen in i kaklet inför julledigheten och antagligen en bit in på nästa år också. Trots det så känns det som om det kommer att bli bra, när det väl blir klart.

Igår fick jag cypriotiska julkakor av vår granne, så innan vi lämnar ön för julfirande i Sverige får jag se till att återgälda gåvan genom att ge henne en burk pepparkakor, tänker jag. Kakorna vi fick var nog Kourabiedes, som är ett slags mandelkakor och som är typiska på jul här. De är goda, men väldigt söta eftersom de är pudrade med florsocker.

Kourabiedes, pudrade med florsocker.

Solskenet har återkommit till Cypern, även om temperaturen är nere på ensiffrigt under nätter och morgnar. På dagarna kryper det upp mot 20 grader fortfarande, så det är inte speciellt jobbigt att ge sig ut på promenad.

Sen eftermiddagsvy över Medelhavet.

Kaffe: Tesco Finest Costa Rican

Jag fick blodad tand efter den tidigare kaffeprovningen. När det visade sig att det var rea på kaffe på mataffären så köpte jag på mig en massa olika sorter av Tescos egna kaffe. Vi vet ju att den italienska rostningen var bra, men kanske finns det fler, eller till och med någon som är ännu bättre. Jag dricker inte så mycket kaffe längre, utan brukar nöja mig med ett par koppar på morgonen, och då känns det lite extra viktigt att det är gott kaffe.

Först ut blev ett dyrkaffe från Tesco Finest. Eller ja, fortfarande inte dyrt, men dyrare än det italienska och franska som bara är vanligt Tesco-kaffe. Det här kommer från Costa Rica, och ska enligt beteckningen vara mellanstarkt. Jag tror ju att både jag och Fredrik gillar starkare kaffe, så jag var lite tveksam innan jag hade provat.

Tesco Finest Costa Rican Coffee.

Men jag blev positivt överraskad. Det var ett mjukt och behagligt kaffe, som absolut inte alls kändes för svagt. Fredrik hävdade att det smakade kaffe, och det är ett gott betyg från honom. Han tyckte också att det var bättre än den italienska rostningen.

När jag läser beskrivningen på paketet så kan jag nog faktiskt nästan hålla med om att det finns en ton av mjölkchoklad. Syran är bra balanserad också, så det smakar kaffe utan att vara mjäkigt eller för syrligt. Och gott är det. Och inte alls för svagt. Det här kan jag alldeles bestämt njuta av som morgonkaffe, både ensam och med barn omkring mig.

Nu ska det bli spännande att prova de andra Tesco finest-kaffesorterna, för att se om de är lika bra, eller om vi började med det bästa.

Utflykt till IKEA i Nicosia

I helgen var vädret ostadigt, så utflykter till naturen lockade inte något vidare värst. Istället tog vi oss utanför dörren, och när vi väntade på hissen frågade Fredrik vad vi skulle göra idag, och jag sa ”Ja, men vi åker väl till IKEA då.”, på skämt. Men nej, det togs minsann emot med glada tillrop, så något skämt var det verkligen inte.

Vi körde alltså mot Nicosia och IKEA, detta Mekka för utlandssvenskar. Det är en utflykt på ungefär 8 mil från lägenheten, så det tog lite mindre än en timme i bilen. På inköpslistan stod främst julmust och Kalles kaviar.

När vi kom fram visade det sig att vi har en förslagen sjuåring i familjen. Han påpekade att han var hungrig, och att det alltså var dags för köttbullar. Han hade förstås rätt i båda, så det var bara att ställa sig i kö för en söndagslunch bestående av en IKEA-klassiker. Tvåans första, faktiskt. Båda barnen smaskade nöjt i sig maten, och vi vuxna tyckte väl också att det var en ok lunch.

Ettan och köttbullarna.
Tvåan och köttbullarna.

Efter den lunchen kan vi konstatera att maten är densamma som i Sverige, precis som lokalerna som är OERHÖRT stökiga och stimmiga. Dock finns det en stor skillnad – på Cypern finns det en inglasad avdelning i restaurangen, där du får lov att röka när du äter.

När vi hade fyllt på med energi tog vi ett varv i varuhuset. Det mesta är sig förstås alldeles likt, förutom att alla produktbeskrivningar (men inte produktnamnen) är på grekiska. Självklart köpte vi värmeljus, kronljus och en diskborste. Ja, och så julmust, förstås. En påse skumtomtar fick också följa med hem. Kaviaren hittade vi, men avstod eftersom vi ska åka till Sverige snart. För den som undrar så tyckte jag att julmusten smakade julmust och var god.

IKEA-måsten.

Det visade sig också att Ettan var färdig med IKEA efter lunchen, så han fick mutas med löfte om glass efter kassorna för att släpas runt hela varuhuset. Medan resten av familjen åt glass passade jag på att skaffa ett IKEA family-medlemskap på Cypern, eftersom det svenska kortet inte gäller här. Märkligt nog så var tjejen i kundtjänst väldigt lik en kompis som har jobbat på IKEA i Sverige.

Boktips: Inifrån

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

När min mamma var här på Cypern och hälsade på oss passade jag på under en av Tvåans sovstunder att börja läsa Inifrån av Anna Kinberg Batra som hon hade med sig som semesterlektyr. När mamma åkte hem fick Inifrån stanna här så jag kunde läsa ut den.

Inifrån är inte några memoarer skriver Anna Kinberg Batra i inledningen. Däremot vill hon gärna berätta sin version av vad som hände under hennes tid som partiledare för moderaterna, och kanske också ge en förklaring till varför vissa beslut fattades. Hon påpekar också att tiden 2015 fram till nu, 2018/2019 är en tid som kommer omnämnas i historieböckerna med till exempel Brexit, Trumps valseger och Transportstyrelseskandalen som några exempel. Det var och är en turbulent tid där mycket förändras och det kan vara svårt att hänga med i svängarna.

Inifrån.

Jag tycker att Inifrån är en läsvärd bok. Läsvärd för alla, oavsett var man står politiskt och absolut inte bara för moderater. Det är intressant att få en bättre inblick i politikens vardagsliv, om man nu kan kalla det så. Hur mycket spel det är, och vikten av att förstå och kunna hantera att varje blick, samtal och ord uppfattas och tolkas av människor både inom och utanför partiet. Hon lyckas verkligen få mig att förstå hur oerhört påpassad hon var under de här åren, och jag blir liksom lite utmattad bara av att läsa om det.

Det blir också väldigt uppenbart att jag och Anna Kinberg Batra är väldigt olika som personer. Kanske skulle vi matcha varandra bra om vi skulle jobba ihop. För det är också en känsla jag får av Inifrån – jag tror att jag skulle tycka om att jobba med henne. Fast inte i en partipolitisk miljö då, förstås.

Inifrån är en ganska personlig bok, men den håller sig samtidigt borta från att bli privat. För visst får vi lära känna Anna Kinberg Batra bättre än vi fick när hon var partiledare, och vi får små glimtar om relationen med hennes man, men fokus ligger såklart på hur hon hanterade jobbet som partiledare, och vilka slutsatser hon drar när hon tittar på beslut och situationer såhär i efterhand.

Köp boken hos Adlibris (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).

Julkonsert, lussebullar och pepparkakor

I måndags var det dags för julkonsert med Ettans skola. Den hölls på en teater i stan, biljetterna kostade pengar, och det hade införskaffats kostymer till barnen. Ettan var mycket förtegen om det hela också. Och jösses en sån show det var! Barnen spelade upp berättelsen om nötknäpparen, med sånger och danser mellan de olika scenerna. Alla var med på scen, från de små två-tre-åringarna till sjätteklassarna som är 11-12. Alla barnen var väldigt duktiga, och det var oerhört sött med 11-12-åringarna som skulle hjälpa de riktigt små barnen in på rätt ställe på scen och sedan ut när de var klara. ”Herding cats” var ett uttryck som dök upp i huvudet. Föreställning höll på i 2,5 timmar, och det var kanske lite i mesta laget, men det var väldigt välgjort och det låg mycket repetition bakom, det var tydligt. Och både jag och Fredrik konstaterade att vi faktiskt inte kunde själva ramberättelsen.

Stor produktion. Saxofonisten längst till vänster är Ettan.

Som ende svensk på skolan så fick Ettan framföra den svenska julhälsningen.

God jul och gott nytt år.

Resten av veckan har jag mest frusit. Vintern har kommit hit nu, och temperaturen tar sig inte över 20-gradersstrecket. Den här veckan har det dessutom regnat och åskat, så vi har knappt sett en skymt av solen. Precis som på Malta så finns det ingen värme i husen när de inte ligger uppe i bergen, och alltså är det svalt inomhus också. Dessutom har vi haft annat att tänka på än att förbereda med vinterkläder, så de har legat i förrådet fram till idag. Men nu ska det förhoppningsvis bli lite mer uthärdligt, eftersom kläderna har flyttat hit, och solen har vågat sig fram igen.

Tvåan gillar sitt regnskydd.
Apelsinerna mognar nu.

Idag är det den 13 december, och dagen till ära har jag idag både sett på Luciakonserten som började klockan 7, och bakat lussekatter. Och vilka lussekatter det blev…! Hur goda som helst! Kanske, kanske låter jag julstämningen fortsätta med att kolla ikapp på julkalendern ikväll, vem vet.

Lussekatter, innan pensling och ipetande av russin.

Pepparkakor bakade jag ju förra helgen, och i onsdags bakade jag av en plåt till. De blev också fantastiskt goda och försvann snabbt. Jag gjorde halva degen med mandel, och halva utan. Men nu visade det sig att alla barnen äter pepparkakor med mandel, så det var lite onödigt den här gången (eftersom vi inte har några formar att stansa med).

Pepparkakor, med och utan mandel.

Julkänsla?

”Jamen hur går det med julkänslan då, Sara?” undrar säkert alla ni som läser här. Jo, tackar som frågar, det går väl inte alls, tror jag. Jag och Tvåan verkar ha fått en andra förkylning utan att passera gå efter den första, så vi är inne på tredje sjukveckan nu. Inte så att vi är sängliggande och döende, men eftersom sömnen störs är det lite jobbigt ändå. Fast vi verkar ändå ha passerat toppen nu, hoppas jag. Peppar, peppar, ta i trä.

Förberedelserna inför julen pågår i maklig takt trots sjukdomar och reseförberedelser. Julklappar fixas, resor planeras, vi dricker glögg och äter tomtegröt till frukost och det finns en pepparkaksdeg i kylen. Dock har vi inte pepparkaksmåtten uppackade, så det är lite oklart om det blir några figurer i år, utan vi kanske måste göra skurna pepparkakor av hela degen.

Häromdagen kryddade jag det inte så goda glühweinet enligt det här receptet, fast utan portvin. Det blev för sött vid första försöket, så nu har jag hällt i en flaska glühwein till. Vid provsmakningen senare idag får vi se om det blev bättre.

Glögg i vardande.

I morse tände vi det andra ljuset i ”adventsljusstaken”. Komplett med högläsning av andra versen i adventsdikten som Ettan lärde sig på dagis (men nu har glömt), förstås. Mycket stämningsfullt. Senare idag blir det alltså glögg, och kanske också pepparkakor.

Två tända ljus. Nästan som barnen som tittade på.

I veckan när jag var ute och gick med Tvåan, kollade vi in Christmas Land i Old Port, ett tivoli som sätts upp varje år. Det var lite olika karuseller, bland annat ett oväntat stort pariserhjul som jag faktiskt skulle vilja åka. Fast jag inser att det kan bli svårt med hela familjen, och att ett besök där kanske inte alls skulle bli någon succé med tjatande och sedan besvikna barn. Tvåan tyckte tomten och renarna var bäst, och sa ”vovovov” när han såg dem. Jag försökte förklara att det inte var hundar, men han lät sig inte övertygas.

Tomten med sin livsfarliga elektriska hundar.

I Marinan, som är ett område med lyxiga nya bostäder precis på kajkanten bredvid Old Port, förbereddes också julfirandet. Det var OÄNDLIGA mängder röda julstjärnor överallt, och en jättestor fejkgran med dekorationer med nautiskt tema.

Jättegran under uppsättning, och plantering av ännu fler julstjärnor.

Nej, nu ska vi ut och spatsera på andra advent. Hejs!

Jag provar kaffe

Jamen, sedär. Det lönade sig att leta i kaffehyllan på den stora matvaruaffären. För tänk, de hade faktiskt ett större sortiment. Jag köpte en fransk rostning och en italiensk, för att testa om någon av dem går att dricka, och vilken som i så fall är godast. Det fanns andra rostningar också, och även områdesspecifika blandningar, så det här var bara ett första urval.

Testdeltagare.

Jag inser nu när jag skriver det här att jag riskerar att låta som hon i Sällskapsresan: ”Finns det svenskt kaffe på hotellet?”. Nåja, jag ursäktar mig med att jag inte letar efter svenskt kaffe, utan gott kaffe. Det råkar bara vara så att måttstocken för det är ett svenskt kaffe, eftersom det är det jag är van vid. Och allt svenskt kaffe är ju inte gott, heller. Ah, well, tillbaka till provningen av Tesco-kaffet.

Den franska rostningen var först ut, och hade ett lite taskigt utgångsläge. Jag har nämligen Zoégas Intenzo i färskt smakminne. Den franska rostningen ger ett kaffe som är syrligare och inte riktigt lika fylligt, är mitt första intryck. Det blev också lite svagt, så nästa balja kommer göras starkare. Kaffet som helhet är ok, och går att dricka. Men det är nog inte det jag kommer längta efter när jag drömmer om en kopp kaffe.

Sedan var det dags för den italienska rostningen. Den ska vara lite svagare enligt siffrorna, men samtidigt ska den ha lite ”smoothness” (=fyllighet, antar jag), vilket ju var precis det jag saknade i den franska rostningen. Förväntningarna var höga. Och faktiskt, de flesta av dem infriades! Det här var ett gott kaffe! Fast trots att jag tog mer pulver än när jag testade den franska rostningen och dessutom lät det dra ganska länge innan jag tryckte det så blev det lite svagt. Ytterligare experiment kommer krävas innan den optimala mängden kaffepulver har utkristalliserats. Men den italienska rostningen kommer definitivt att införskaffas fler gånger.

Hurra, vi har en första vinnare! Och också: hurra, det finns gott kaffe på Cypern! Jag kommer förstås även att prova de andra rostningarna som verkar intressanta, eftersom Tesco verkar kunna göra vettigt kaffe.

Boktips: Wyrd Sisters

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Del 6 av böckerna om Terry Pratchetts Discworld heter Wyrd Sisters. Den handlar om de tre häxorna Nanny Ogg, Granny Weatherwax och Magrat Garlick. Magrat är den yngsta av dem, och hon försöker att få respekt frå de andra två samtidigt som hon gärna såg att de uppförde sig lite mer… häxlikt. En natt får de tre häxorna ett viktigt uppdrag som gör att de eventuellt, kanske, lite behöver lägga sig i politik, familjefejder och till och med tidens gång. Delarna jag har läst tidigare hittar du här: ett, två, tre, fyra, fem, fyrtio.

Förutom häxorna är Verence, tidigare kung, numera spöke, och hans son Tomjon, samt narren The Fool viktiga personer. Lord Felmet mördar kung Verence, men han hindras från att kröna sig till kung eftersom kungadömet Lancres krona försvinner, tillsammans med kung Verences son, samma natt som mordet sker. De tre häxorna får barnet och kronan i famnen under ett av sina möten. De lyckas därefter placera både barnet och kronan hos ett kringresande teatersällskap. Kronan dock i hemlighet, längst ner i en låda med rekvisita.

Wyrd Sisters.

Tiden går, och det visar sig att kungadömet i Lancre inte trivs med sin nya härskare Lord Felmet. Till och med själva jorden gör uppror, och det hamnar på häxornas bord att göra kungariket nöjt. Under alla märkliga händelser som inträffar uppstår även ljuv musik mellan Magrat och the Fool, och vi får veta mer om narr-skrået, utbildningen och om the Fool som person. Ja, och så om hur det är att vara en ung häxa med två mycket äldre kollegor i närheten.

Liksom de övriga böckerna om Discworld är det en njutning att läsa Wyrd Sisters. Den är skriven på ett underhållande och lättläst språk, och det är fullt med ordvitsar och små gömda skämt. Däremot tyckte jag inte att ämnet var så himla intressant i Wyrd Sisters. De tidigare delarna har varit mer spännande och gett en bättre bild av själva världen och samhället i Discworld, men det här känns mer som en fristående del som ändå handlar om invånare i Discworld.

Köp boken hos Adlibris (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Book Depository (inbunden eller pocket).