Förråd och grekiska

Eftersom Ettan fortfarande äter medicin för sitt öra och därmed inte ska bada så är det inte samma dagsprogram som vanligt. Så idag beslöt Fredrik att ta med Ettan för att mäta våra förråd. Vi har ju skeppat alla våra saker i en container, och den står just nu hos tullen här på Cypern och väntar på att bli insläppt i landet. När det är klart ska innehållet packas in i förråd i väntan på att få komma till vårt framtida hus. Idag skulle då förråden mätas, så att Fredrik kan fundera ut var alla sakerna ska vara. Vi har ju både möbler, flyttlådor och några pallar, så det kan behövas lite fundering för att allt ska gå att knô in.

Fotbollsskador – istället för sand mellan tårna (och överallt annars).

När det gäller saker så har jag tänkt att vi ska packa upp så lite som möjligt i lägenheten, för att göra nästa flytt lätt och smidig. Jag vet inte om det är anledningen, eller om det är helt av sig själv, men den här lägenheten känns verkligen som ett tillfälligt boende. Ingen av oss trivs riktigt även om vi inte direkt vantrivs. Det är i och för sig inte något problem, men samtidigt längtar vi alla fyra härifrån, till något mer permanent.

Tydligt tecken på temporärt boende – tandborstskydden är inte undanlagda.

Under tiden passade jag och Tvåan på att morgonbada. Det var härligt tyckte både han och jag. Dock lockade stenar och sanden Tvåan mer än vattnet idag. Det ledde till att diverse andra strandbesökare kastade långa, aningen oroliga, blickar på Tvåan som satt i vattenbrynet och lekte själv medan jag var kanske fem meter ut i vattnet. Vissa av oss blev också tröttare än andra av strandbesöket. Tur att vagnen var med så Tvåan kunde ta sig en tupplur medan jag traskade längs strandpromenaden och lyssnade på grekiska-kurs i lurarna.

Nu har jag lärt mig ytterligare ett grekiskt verb, och att säga ”inte”. Kursläraren gick igenom fler verb, och hur man säger ”den, det”, men det behöver jag lyssna på igen för att komma ihåg. Det är så himla roligt att få lära sig språk igen. Jag har nog faktiskt saknat det lite. Ska se om vi kan beställa några läroböcker och en grammatikbok också, för jag tror att både jag och Fredrik behöver läsa och inte bara lyssna för att lära oss ordentligt.

Boktips: Viskande skuggor

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Vid akut bokbrist under sommarsemestern erbjöd min svärmor mig att läsa Viskande skuggor av Jan-Philipp Sendker. Hon hade fått boken av en väninna, men inte hunnit läsa den själv ännu. Jag började, och efter att ha fått strupen hopsnörd under de första kapitlen upptäckte jag att det var svårt att lägga boken ifrån sig.

Viskande skuggor.

Huvudpersonen i Viskande skuggor, Paul Leibovitz, fascinerar mig med sitt sätt att hantera sorg och livet i den. Miljöbeskrivningarna av Hong Kong och Lamma gör mig nyfiken och sugen på att besöka platserna för att få uppleva dem själv. Den lilla inblicken i kinesisk kultur och hur kineser tänker och fungerar är intressant.

De första kapitlen i boken utgör ett slags ram för hela Pauls personlighet. Därefter tar själva berättelsen vid. Mot sin vilja blir Paul indragen i en amerikans försvinnande. Med hjälp av sin bästa vän Zhang, en kinesisk kriminalkommissarie, nystas mer och mer av härvan upp. Men bakom varje varv hotar nya faror och dimridåer.

Jag tycker upplösningen av Viskande skuggor var oväntad, men väldigt passande. Det är snyggt, och det finns ett tydligt tempobyte strax innan allting kommer till vägs ände. Nu ska jag bara försöka övertyga min svägerska om att låna ut nästa del i serien till mig.

Köp boken hos Adlibris (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).

Blodbad och penicillin

För en dryg vecka sedan hade Ettan ont i ena örat. Antagligen hade han lite feber också. Det hela gick över på ett par dagar, och med hjälp av några värktabletter. Efter det har han klagat lite på att han har haft svårt att höra med det örat, och igår när vi badade fick han plötsligt jätteont en kort stund när han stötte örat mot en av simkorvarna. Efter lite googling så konstaterade jag att det kanske var dags för det första läkarbesöket på Cypern.

Idag på morgonen tog Fredrik med Ettan till doktorn som jag hade letat upp, medan jag och Tvåan gick på morgonpromenad. Efter att ha fått vänta kanske 40 minuter så fick de träffa en barnläkare som konstaterade att det var något slags bakterieinfektion i örat och skrev ut penicillin och örondroppar, och bannade dem för att inte ha kommit tidigare. Så nu medicinerar vi och hoppas på att det blir bättre snabbt, eftersom Ettan ska undvika bad i några dagar tills det blir bättre.

Gunga istället för bad.

Kvällsmaten råddade jag på egen hand, för Fredrik var iväg och gjorde annat. Det gick bra för oss tre, fram till kvällsduschen. Då valde nämligen Tvåan att testa sina nyförvärvade klätterkunskaper upp ur badkaret medan jag och Ettan torkade fötterna. Resultatet blev att han åkte med munnen först ner i det kaklade golvet. Han var inte så nöjd med det, och det blödde såklart rejält eftersom han slog tänderna i insidan på läppen. Ettan tyckte det var läskigt att titta på med allt blodet, men han hjälpte till att hämta papper att torka med. Efter några minuter lugnade sig Tvåan och det slutade blöda. En fantastisk fläskläpp uppenbarade sig istället. Tänderna sitter kvar, och är inte speciellt lösa. Han hade inte heller några problem varken med amning eller napp efteråt, så det är nog ingen större fara med honom.

Nåja. Nya tag i morgon.

Vi går på restaurang: Il-Kcina Ghawdxija

Under vårt besök på Gozo i juli behövde vi förstås äta lunch. Efter bad och tornbesök letade F snabbt upp en restaurangtät stad, och styrde kosan ditåt. Vi kom till Xlendi precis vid lunchtid, och strosade runt och valde, ganska mycket på måfå, Il-Kcina Ghawdxija. Borden ligger precis vid vattnet, så utsikten var alldeles fantastisk.

Utsikten, komplett med fler turister. Havet är alltså ungefär tre meter från bordet.

Menyn var innehållsrik, och det var inte lätt att välja. Men tydligen längtade både jag och F efter grönsaker, för vi valde varsin sallad. F med kyckling, och jag med bläckfisk. Ettan satsade på chicken nuggets.

Det var lite svårt med servicen. Kanske hade de väldigt mycket att göra, trots att inte restaurangen var fullsatt, eller så var det bara krångligt. Det tog ganska lång tid att få maten, och Ettan hann tröttna lite. Att han inte gillade rörorna som serverades till brödet innan maten hjälpte kanske inte heller upp humöret.

När maten väl kom på bordet blev det mycket bättre. Familjen roades också av att personalen kom med en portionsförpackning av ketchup och majonnäs när Ettan bad om det. Alla vet ju att det krävs minst tre av varje! Han fick be om fler.

Chicken Nuggets.
Kycklingsallad.
Bläckfisksallad.

Maten var god! Grönsakerna var fräscha, och det var mycket kyckling och bläckfisk i salladerna. Både jag och F var nöjda med våra val, medan Ettan var lite halvnöjd med sitt. Tvåan tuggade på pommes frites och kyckling från pappas sallad och verkade tycka att det var bra val.

Il-Kcina Ghawdxija är för all del en turistfälla, men trots det var det en bra lunch tyckte vi. Råkar du hamna i Xlendi är det här inte det sämsta valet du kan göra. I alla fall om du har tid på dig, och kan tänka dig att njuta av utsikten en stund innan du äter.

Vi var på Liseberg

En av de sista dagarna på semestern så var det då äääääntligen dags: Liseberg! Ettan har längtat och pratat mycket om karusellerna, och hur roligt det var att åka ”den gula berg och dal-banan” när vi var där förra året.

I år konstaterade vi att han är lång nog för att få åka fler karuseller om en vuxen följer med honom. Sagt och gjort, tvenne åkband köptes in. F och Ettan klistrade på dem på handleden, och så gick vi för att bli insläppta på våra förhandsinköpta entrébiljetter. Det gick fint för Ettan och F, men jag och Tvåan och vagnen blev hänvisade till en annan, bredare kassa. I den stod det några familjer föra i kön, och de dividerade mycket om olika biljetter som skulle köpas och inte, så vi gick tillbaka till den första kassan, och jag tog Tvåan i famnen medan F lyfte in vagnen (som jag inte hann fälla ihop). Så fick man inte göra, upplyste killen i kassan oss om, och vi sa förlåt och gick sedan för att åka karuseller.

Vi hade inte så många dagar att välja på för vårt besök, så när det väl var dags var det en dag med strålande sol och 30 graders värme. Det visade sig vara bra, ur flera synpunkter.

Karusellåkandet inleddes med Lisebergsbanan. Den var dock lite för läskig, så efter det blev det en liten paus med barnkaruseller som till exempel Rabalder (alltså den gula berg och dal-banan från förra året).

Rabalder-åkning in action.

När modet var på topp igen var det dags för Flumeride-premiär. Och ojojoj, DET var succé. Såpass stor att det hanns med fem åk i den under dagen, trots dryga halvtimmen i kö för vissa av dem. Och med dagens väder var det ju nästan bara bra att bli lite blöt. Efter det femte åket avslutades besöket i parken med en sväng i Kaffekopparna och Cyklonen på vägen ut.

Trampa, trampa, trampa!
Lite suddiga, i farten.

Tvåan då? Jo, han sov större delen av dagen, eftersom det var så himla varmt, så det gick väl bra för honom också. Och Liseberg är bra på omkringarrangemangen och logistiken – det finns massor med toaletter och vattenkranar för att fylla på flaskor runt om i parken. Det är förstås också lätt att köpa glass, mat, godis och fika. Så nu vet jag att en glassbomb med både kulglass och mjukglass är mer än jag klarar av att äta själv. Tur att jag hade två åkare som behövde lite energipåfyllning också.

Och även om det inte var mitt livs roligaste dag, så smittade Ettans lycka definitivt av sig i viss mån. Nåja. Det var ju inte för min skull vi gick dit. Och nästa år lär jag väl åtminstone få åka farfars bilar.

Saker som händer

Såhär ett par veckor in i vårt liv på Cypern så får jag konstatera att vi har hunnit med en massa saker som jag har varit lite nervös för. Det är ju en hel del saker som ska fixas såhär i början, och det är inte så lätt att veta hur lätt eller svårt det är. Men nu har vi i alla fall kommit igång med några av ”måstena”, och det gör att det mesta känns lite mer hanterbart.

Vi hade hyrt bil under veckan som gick, och det gjorde ju livet lite lättare. Eller ja, ”lättare” är väl kanske fel ord. Ettan är inte så intresserad av bilturer, för han vill att det ska hända grejer, och Tvåan är varm och gillar inte att sitta fastspänd när han är vaken, så det är ju inte så att pappans stora drömmar om långa bilfärder med oh-ande och ah-ande åt landskapet utanför infrias.

Däremot sladdade vi till exempel in på Immigration Office utan att riktigt ha planerat det efter att jag hade läst på lite och fått reda på att först måste man åka dit och boka ett möte. Så vi fick vänta en halvtimme eller så, och sedan fick vi komma in och boka tid för vårt möte. På det mötet, om ett par månader, ska vi ha med oss alla papper som behövs för att få uppehållstillstånd.

På samma sätt åkte vi förbi Ettans nya skola utan att ha ringt och kollat först, men det gick bra det också. Han fick prova kläder och vi beställde skolböcker till honom. Leveranstiden på kläderna är tre veckor, så de ska väl precis hinna komma innan skolstart. Nu ska jag bara kolla så att han har svarta gympaskor också.

När vi inte håller på med administration så badar vi en massa. Ettan har blivit ett riktigt vattendjur som simmar och dyker. När jag ser honom i vattnet tänker jag på att mina föräldrar säger att jag var mer under vattnet än över när vi var på semester när jag var barn, och det är ett drag som verkar ha gått i arv.

Ringen lite till vänster om bojen i mitten, det är Ettan som ”kastar boll” med F.

Tvåan badar han med, och verkar njuta av det. Fast han gillar inte att bli doppad. Däremot får man gärna kasta upp honom och fånga honom i vattnet innan han doppas helt. Han är inte rädd för vatten, idag kröp han rakt ut mot F trots att det blev djupt och han hamnade under ytan. Då konstaterade vi att saltvatten i ögonen inte är någon favorit, men det var nog det största problemet.

Boktips: Den lilla bokhandeln runt hörnet

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

I sommarens läsfrossa kom jag över Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan. Det här är feelgood av stora mått, trots ett litet format. En perfekt bok att ha i sommarstugan för att fördriva regniga dagar, eller kanske några timmar på stranden.

Nina är bibliotekarie, och samlar på böcker. Hennes bibliotek stängs och hon förlorar sitt jobb. I den nya organisationen känner hon inte att kärleken till böcker får plats, utan istället är det andra kvaliteter som premieras. I den miljön är hon inte så intresserad av fortsätta arbeta , så istället funderar hon på vad hon ska ta sig till. Av en slump hittar hon en annons om en skåpbil, i Skottland.

Den lilla bokhandeln runt hörnet.

Efter lite om och men köper Nina skåpbilen, flyttar till Skottland där hon hyr en lada av en tystlåten men lite vresig bonde och startar bokhandeln Happy Endings i skåpbilen. En av Ninas kompisar från det gamla livet kommer och hälsar på, och givetvis blir det förutom vresiga gubbar på puben även lite kärlek, lite fest och en del fantastisk natur. Kärleken till litteraturen går som en röd tråd genom boken, och det är svårt att inte bli lite smittad av den. Det är också fint att få uppleva känslan av att hitta hem, om än genom Ninas upplevelser.

Jag tyckte att Den lilla bokhandeln runt hörnet var härlig att läsa. Det var lite igenkänning på att börja med ett helt nytt liv – ny plats, nya människor och en ny karriär, även om det kanske var lite rosigare i kanterna än vad min verklighet är. Själva berättelsen var ganska förutsägbar och det kom inga större överraskningar. Men det gjorde inte så mycket, för det var en trivsam berättelse, skriven på ett bra sätt. Kanske inte någon stor litteratur, men ändå välskriven och med personporträtt som gjorde att det var lätt att komma in i historian och känna för människorna. Klart läsvärd!

Köp boken hos Adlibris (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).

Summering av Sverigesemestern

Årets semester tillbringades som bekant i Sverige. Eftersom vi stod mitt i en flytt och mellan två länder passade det oss extra bra att ta en paus och ladda om batterierna under några veckor. Planerna var väldigt få – ta det lugnt, låta barnen träffa släkten och få lite tid att andas och fundera över allt på Cypern. Den sista tiden på Malta var väldigt hektisk med packning för att kunna lämna huset innan vi åkte iväg.

Farmor och farfar hade dukat upp med räkor och starköl när vi kom till Göteborg, så vi kunde bocka av ett matönskemål redan första kvällen. Barnen trodde inte att klockan var speciellt mycket, eftersom det var så himla ljust, så det var inte helt lätt att få dem att komma till ro vid 21.30.

Men så vad gjorde vi resten av tiden, då? Vi träffade släkten; mormor och morfar, farmor och farfar, kusinerna och deras föräldrar, gammelmormor Astrid och farmors syster. Vi hade ettårskalas för Tvåan, och gick på yngsta kusinens femårskalas. Ettan lekte med andra barn i sommarstugeområdet där vi bodde.

Stockrosor mot sommarstugeväggen.

Jag och F hade barnvakt och gick på konsert i Varberg, och så firade vi bröllopsdag. Tvåan började inte gå, trots mycket lock och pock. Några utflykter hann vi med också, till exempel Köpenhamns Zoo som det kommer ett eget inlägg om lite senare. Jag åt mitt livs godaste brownie (från Feldt’s bageri och konfekt i Halmstad), och vi åt jätteglassar på Siaglass i Slöinge. Vi introducerade den varma bassängen på Klitterbadet för Tvåan, och tittade till vårt gamla hus i Glommen. Jag läste en massa böcker på svenska, och jag och F jobbade en del när barnen sov.

Utsikt över fälten mot Glommen.

Ettan cyklade, och njöt verkligen av det. Vi badade i ett kallare och mer långgrunt hav än det vanliga, och skämtade om den svenska sommaren i en ouppvärmd sommarstuga, som bitvis påminde om den maltesiska vintern.

Ett annat hav än det vanliga.
En cyklist.

Vi grillade en massa, lekte på Plikta och tittade lite (mycket lite!) på djuren i Slottsskogen. En av de sista dagarna blev det ett besök på Liseberg, mer om det i ett eget inlägg. Ettan roade sig kungligt där. Tvåan sov mest, eftersom det var runt 30 grader varmt.

Man kan GRILLA!

Hela familjen tyckte att det var härligt att komma tillbaka till Sverige en sväng, även om vi bodde på väldigt liten yta och i resväskor hela tiden. Framför allt tyckte Ettan det var gött att få sova hos farmor och farfar och inte behöva tillbringa all sin tid med mig och F, tror jag. Jag tyckte att det var jobbigt att säga hej då på flygplatsen när vi skulle tillbaka.

Vi flyttade in!

Trots att vi nu har lärt oss att cypriotiska tidsangivelser inte är som svenska, så flyttade vi faktiskt in i lägenheten igår! Vi fick hjälp med att köra våra grejer av vår hyresvärd, som lämnade över nycklar och fick deposition och den första hyran i utbyte.

Därefter konstaterade vi att det finns sänglampor, men inte några lakan eller kuddar. Våra egna kuddar och lakan ligger för tillfället i en container på väg hit, så vi behövde alltså skaffa oss nytt. Så som de svenskar vi är vi bestämde oss för att testa IKEA, som har en pickup point i Limassol. Där var det rejält utplockat, så varken lakan eller kuddar fanns att få tag i. Däremot säkrade vi en Antilop, och som F sa ”Varför gjorde vi inte det är för ett par veckor sedan?”.

Årets mest efterlängtade pryl?

Alla var hungriga och varma, och det som fanns i närheten var McDonalds. Har jag berättat hur mycket jag dör inombords när jag måste äta där? Inte? Så mycket att det nästan kommer fysiska tårar i ögonen på mig. Men det är ju i alla fall något slags näring. Fast Tvåan gick inte på det, utan ratade helt köttbiten han fick av min Big Mac. Så ung, och så smart.

Styrkta av lunchen åkte vi så vidare mot Debenhams, och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag har kollat igenom de engelska kedjorna på Malta redan så jag hade ett hum om var det kunde tänkas finnas saker till hemmet. Vi hittade lakan till både den stora och den lilla sängen. Våra egna grejer kommer förhoppningsvis nästa vecka.

Efter ett eftermiddagsbad i ett förvånansvärt varmt medelhav blev det sen ost- och charkmiddag. Tvåan tyckte det var det bästa sedan skivat bröd, och proppade i sig av hjärtans lust, sittandes i sin stol. Ettan fick bubbelvatten, och vi vuxna fick champagne för att fira att vi nu faktiskt bor på Cypern. Lite mer på riktigt, liksom.

Det fanns champagneglas. Och en hiskelig vaxduk som inte riktigt matchar kaklet.

Vid Tvåans första uppvak noterade jag att det var lite svårt att hitta honom i den JÄTTESTORA sängen i master bedroom. Jag och F har tydligen aldrig haft en 180-säng, och nu när jag kom från det lysrörsbelysta köket in till det mörka sovrummet var det inte helt lätt att lokalisera det missnöjda barnet. Resten av natten gick som en dans för båda barnen.

Det lilla barnet i den stora sängen.

Vi går på restaurang: Vecchia Napoli

Efter att F spenderade en förmiddag i garaget i Gzira på Malta och jag och barnen var i Sliema och badade så passade det bra att äta på Vecchia Napoli i Sliema. Den ligger nämligen mittemot vårt ”hemmabad” vid piren i Exiles. Så när F dök upp traskade vi över gatan och hittade ett bord på uteserveringen. Det var inte jättesvårt, eftersom vi var ensamma där just då.

Vi ögnade genom menyn och bestämde oss för lite olika mat. Ettan ville ha pizza, vilket inte var speciellt överraskande. Efter lite dividerande kom vi fram till att en Patria, fast utan svamp, nog skulle passa fint. Jag valde en
Linguine con gamberi e zucchini, och F satsade på en Rigatoni con la salsiccia.

Vi var ganska varma, trötta och hungriga, så väntan kändes lång. Fast vår dryck kom fort nog, så vi hade lite att sysselsätta oss med ändå.

Här dricks det för fulla muggar. (Fotografen är också nöjd med simkorven som växer upp ur Ettans huvud.)
Och här med.

När maten kom på bordet var det knappt om tid att få fotografera den, för alla ville hugga in genast. Pizzan, som inte såg ut som det var tänkt eftersom vi hade fått den utan svamp, var personalen tvungen att ursäkta. Det gjorde dok inte oss så mycket. Pastan var bra, om än kanske en aning… intetsägande.


Linguine con gamberi e zucchini. Men den där zucchinin som jag hade hoppats på var relativt sparsmakad.
Patria. Det är tydligen väldigt viktigt att de lägger upp ingredienserna i olika fält som ska påminna om Italiens flagga.

Rigatoni con la salsiccia.
Tvåan fick dela med pappa.

Vi testade ju i och för sig under lunchtid, men varken jag eller F var speciellt imponerade. Vecchia Napoli stod på Fs ”att testa”-lista sedan han åt hämtmat därifrån vid ett tidigare tillfälle, men slutsatsen får nog ändå bli att vi inte kommer komma tillbaka. Det finns bättre italienare på Malta.