Vila och prestation

Ett av mina största problem är att jag har svårt att koppla bort jobbet. Jag är, liksom många i min generation, utbildad till att anse att prestation är något fint, och det som definierar mig. Om jag presterar är jag värd något, medan vila inte räknas. Om det inte är på jobbet så kan det vara hemma, genom att städa och diska och baka och stryka och tvätta, eller så. När det inte finns något tydligt att göra blir jag rastlös och stressad, och på dåligt humör.

Rent logiskt vet jag förstås att det här sättet att tänka är helt fel. Givetvis är vila viktigt, både för att faktiskt orka och kunna prestera, men också för att det är i vilan som idéerna och tankarna uppstår. Fast vad hjälper det att veta det logiskt när det känns helt fel att inte prestera?

Allt det här aktualiserades i morses när jag vaknade med en otäck värk i vänster höft. Den sträckte sig ner mot knäet, så det var inte svårt att räkna ut att det handlar om överansträngning i form av löparknä. Så himla trist nu när jag känner att jag har kommit igång med löpningen igen. Tydligen kom jag igång lite för fort, alltså. Så nu blir det ingen löpning i några veckor. Istället får jag roa mig med rehab och prehab-övningar för att stärka gluteus medius och gluteus minimus, vilka jag tror är bovarna i dramat. Förhoppningsvis kan jag komma ut och promenera på morgnarna istället när den värsta smärtan har avtagit, för det är skönt att röra lite på kroppen på morgonen. Men först – vila, utan minsta lilla prestation. Så himla jobbigt.

Kvällsbad, också en form av vila.

Första året på Cypern

I slutet av förra veckan var det ett år sedan vi landade på Cypern för att bosätta oss här. Vi hade med oss 150 kg incheckat bagage, och resten av våra saker låg i en proppfull 20-fotscontainer. Resan gick bra, och vi hittade till vår AirBnb-lägenhet med lite hjälp från taxichauffören.

Så unga och oförstörda. Eller ja, åtminstone Tvåan är märkbart yngre här.

Ettårsdagen firade vi som sig bör, med souvlaki, tzatziki och alldeles för varmt rödvin. Bad i poolen hanns också med, förstås. Till nästa år ska vi försöka skaffa oss en cypriotisk flagga i trä också för att verkligen komma i stämning.

Grillspettstillverkning.

Det har verkligen varit ett händelserikt år som har passerat. Jag hoppas att nästa år inte blir riktigt lika fullt av händelser, utan att vi får en chans att lugna ner oss och komma till ro. Fast nu när jag skriver det här så inser jag att även nästa Cypernår lär bli lika händelserikt. Jahaja, så går det när det dyker upp en pandemi.

Även om årets viktigaste händelse var att vi köpte ett hus så är det alldeles säkert inte det vi kommer minnas mest. Istället lär Tvåans olycka med fingret dyka upp, liksom Ettans skidåkning och hans onlineundervisning när hela Cypern stängde ner. Ja, utegångsförbudet lär vi väl också minnas, förstås.

Morgonträning

Jag har sedan några år tillbaka upptäckt att jag tycker om att träna på förmiddagen. Det känns bra att ha träningen ”avklarad” tidigt på dagen, och jag brukar känna mig både stark och snabb innan lunch. Däremot har jag aldrig förstått storheten med morgonträning, det vill säga träning innan frukost. Jag har försökt med tidiga spinningpass, men det har inte känts riktigt bra så det har aldrig fastnat.

Märkligt nog så morgontränade jag inte ens under mina år som simmare. Det är ju annars en sport som är känd för sin stora träningsmängd, och där morgonträning brukar vara ett naturligt inslag redan tidigt i karriären. Men nej, inte för mig. Fast så var jag ju för all del inte så himla framstående heller.

Nu när vi bor i det här klimatet har jag blivit mer eller mindre tvungen att träna tidigt på morgonen. Dels för att det faktiskt är den lämpligaste temperaturen för träning då och dels för att det passar familjens schema bäst. Och jag har upptäckt att jag tycker om att ge mig ut och springa tidigt. Jag är inte mitt snabbaste jag innan frukost, men jag känner inte heller att jag inte har någon ork alls. Istället känns det faktiskt ganska härligt att vara ute och löpa precis när solen orkar över bergskanten med galande tuppar och skällande hundar som soundtrack. Jag har inte kommit upp i speciellt långa distanser än, så kanske ändrar jag uppfattning när jag börjar springa längre. Eller så får jag helt enkelt inse att jag är en morgonmänniska, även när det gäller träning.

Nylöpt, mitt på morgonen. Solen i ögonen också.

Ibland blir det visserligen en eftermiddagsrunda istället, men eftersom temperaturen här ligger en bra bit över 30 grader på eftermiddagarna är det väldigt varmt. Jag klarar i och för sig av det också, men om jag kan välja så föredrar jag ändå de tidiga rundorna med lite behagligare temperaturer.

Kvällsträning tror jag inte skulle fungera just nu. Jag sover redan dåligt, så jag tror inte att jag ska fylla på med endorfiner innan läggdags. Dessutom finns det ett visst djurliv att ta hänsyn till här, och på kvällarna så är det dags att jaga efter mat. Möjligen skulle det gå att styrketräna inne.

Sommarlovsutflykt

Idag var det dags för en utflykt. Äntligen! Det var verkligen länge sedan vi åkte iväg på äventyr. När alla morgonens bestyr och sovstunder var avklarade, och vi hade fått lunch i magen satte vi oss i bilen. Vår vana trogen så blev det ett vattenfall som besöktes idag. Vi testade ett nytt, Millomeri, som är Cyperns högsta vattenfall, med en imponerande fallhöjd på hela 15 meter.

15 meter vattenfall.

Själva vattenfallet är väldigt anpassat för människor som inte vill gå. Vi parkerade bilen i skuggan och gick sedan 200 meter. Där började en trappa, som följdes av en bro och sedan var vi där. Tvåan gick själv hela vägen, både ner och upp för trappan.

Mycket natur runt trappan ner till fallet.

Fredrik säger att Millomeri var det bästa vattenfallet vi har besökt, men Ettan var besviken. Han fick nämligen inte springa runt som han ville eftersom det var lite för mycket folk där. Det var inte jättestort, så det kändes lite trångt. Dessutom var det ju inte någon direkt promenad dit, så det var inte så mycket natur att klättra runt i.

Inte så stort, och ganska mycket folk.

För att blidka honom lovade vi att vi ska åka dit igen, fast tidigt på morgonen när det inte är så mycket folk. Då ska han få bada och klättra runt som han vill. Fast för att inte hela dagen skulle vara förstörd fick han lov att klättra under bron till andra sidan. Det gjorde utflykten lite bättre.

Ettan klättrar.

Jag för min del såg inte direkt något av vattenfallet. Jag var istället fullt upptagen med att titta på och hålla i en tvååring som skulle gå själv i lite för höga trappsteg, kolla på vattnet genom de lite för glesa spjälorna, gå fram och tillbaka på bron där det saknades en bräda, och som givetvis var lite arg för att han inte fick göra precis som han ville hela tiden. Så jag kanske också kan behöva ett besök till.

Åååhh, vattenfall där!

Boktips: Blå

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag läste Binas historia av Maja Lunde för några år sedan. För ett tag sedan när jag satt och letade efter boktips på svenska hittade jag hennes andra roman Blå, och lade till den på listan. I ett bokpaket dök den upp, och när jag hade läst ut 1Q84 så plockade jag upp den. Och visst, det var inte det bästa utgångsläget, eftersom jag ju blev väldigt tagen av 1Q84, men nu var det så det blev.

I Blå får vi följa två olika tidslinjer, dels Signe i nutid och dels David i framtiden. Signe är en 70-årig ensamseglare och miljöaktivist, och vi får följa henne på ett äventyr samtidigt som vi får uppleva hennes barndom och ungdomsår genom återblickar. David lever i ett framtida sydeuropa som lider svårt av torka och vattenbrist.

Blå.

Jag hade en klump i magen vid vartannat kapitel, de som handlade om David. Kanske beror det på att boken är välskriven, eller så kanske det beror på mig. Jag tycker det är oerhört jobbigt att läsa om trasiga familjer, även om det som i det här fallet ”bara” ligger i bakgrunden. Kapitlen om Signe var inte alls lika jobbiga, så de fungerade mer som andningspauser för mig. Framtiden som David lever i kändes väldigt realistisk i beskrivningarna trots att det inte ser ut så i Europa än.

Jag blev glatt överraskad av slutet, som inte alls var lika tungt som resten av boken. Det var däremot snyggt och väldigt passande, både för David och för Signe. Boken är välskriven och tar upp ett viktigt ämne, hur vi använder våra naturresurser. Men det är samtidigt en dystopi om en inte alltför avlägsen framtid, så läs den inte om du är ute efter lite lättviktig underhållning. Den lämnar en hel del tankar och funderingar efter sig och under läsningen är det som sagt ganska jobbigt också. Med det sagt så är den klart läsvärd, speciellt om du vill ha en bild av en möjlig, om än mörk, framtid att fundera över.

Köp boken hos Adlibris (pocket, inbunden).
Köp boken hos Bokus (pocket, inbunden).

Sommarens Timokonsert

Det verkar som om det har blivit en årlig tradition för mig att gå på en konsert med Timo Räisänen. Förra året såg jag och Fredrik honom på Majas vid havet i Varberg. Det var en fin kväll, även om det inte var en riktig röjarkonsert. Men kanske har både jag och Timo kommit från det stadiet?

I år missade jag hans spelning i Varberg, eftersom vi inte reste till Sverige. Men lite av en slump (och också Facebook) gjorde att jag fick nys om att en Timo sjunger Ted-konsert med Dalasinfoniettan skulle livestreamas härom veckan. Jag var noga med att lägga Tvåan i tid, och sen satte jag mig med datorn och Timo. Det var fint och bra. Men visst förstår jag att det måste vara en skum känsla att spela för en tom konsertlokal. Och jag hade förstås hellre sett den live.

Jag har inte sett Timo sjunger Ted tidigare, men däremot har jag skivan. Konserten var precis så bra som jag hade hoppats på, och jag grät floder både vid Himlen är oskyldigt blå och För kärlekens skull. Oväntat nog grät jag även när han sjöng Jag vill ha en egen måne, som jag annars tycker är lite banal. Men jag var väl mottaglig just då, och som vanligt när det gäller Timos konserter så är det oändligt mycket känsla med, som gör att det är svårt att värja sig.

En annan somrig konsert där Timo också var med var Midsommarkonserten från Mollösund. Även den versionen av För kärlekens skull, med Emelie Sundborn var oerhört vacker och fick mig att gråta. Kanske har jag blivit mer av en lokalpatriot och mer romantisk sedan vi flyttade utomlands?

En planlös söndag blev trädgårdsskötardag

Jag kan tycka att det är lite jobbigt att inte ha några planer för dagen som kommer. När alla är vakna och ska vara med kan det vara lite krångligt att hitta på saker, eftersom det då är två barn som har åsikter men inte insikter. Idag hade vi inte några planer.

Fast det ordnade sig ändå. Eftersom Ettan missade starten på Sommarlov får han kolla ikapp lite på helgerna och se två avsnitt på morgonen. Det ger mig och Fredrik ett par timmar att synka ihop oss, och äta lite frukost utan att passa upp på barn hela tiden. Idag hade Fredrik kollat vädret, och eftersom det hotades med åskskurar idag var det dags att täta taket efter rördragningen för köksfläkten. Han tog tag i det direkt efter frukost, men det var tydligen varmt på taket ändå. Några åskskurar blev det dock inte, även om det hade suttit fint med lite regn efter den här långa värmeböljan.

Efter lunch tog jag med Ettan ut och sågade ner palmblad som hängde ut över infarten. Jag har tänkt ta ner dem i flera veckor, och nu blev det äntligen av. Tydligen var det startskottet för ytterligare trädgårdsskötsel, för jag rev upp diverse växter från myntalandet som jag har tänkt renodla som kryddträdgård istället för något slags obeskrivligt sammelsurium av diverse växter. Sen klippte jag lite andra buskar och bar bort lite häckklipp. Fredrik tog med sig grensaxen ner till poolen och påbörjade projektet med att såga ner en bit av häcken runt poolen. Vi tänkte ta ner den och öppna upp från poolen mot den delen av trädgården som vi har tänkt att vi ska ta hand om och fixa till. Men innan man kan såga behöver man tydligen klippa sig in till stammarna. Och ansa palmerna som hänger in över poolområdet.

Häcken som ska bort. Till vänster, i murrabatten, syns kryddträdgården.

När vi gick och slängde klipp och överbliven natur på den delen av tomten som vi använder som kompost så passade jag på att stampa ordentligt i marken innan jag gick ut i det torra gräset och plockade åt mig en klase vindruvor från en av de två stockarna som växer längs infarten. Och de visade sig mycket riktigt vara mogna. De var väldigt söta och goda, och alldeles kärnfria (kanske för att de var pyttesmå?). Alla åt med god aptit, och jag fick gå och plocka fler klasar. Så himla lyxigt!

Egna vindruvor. Små, söta och kärnfria! Och delvis övermogna, förstås.

Jag tycker om att sköta trädgården. Det känns bra att göra det finare (eller åtminstone mindre fult) runt omkring oss. Och en trädgård är ju ett långtidsprojekt, och det känns också bra att ha ett sånt. Sen är det förstås väldigt varmt här, och begränsat med tålamod, så allting får förstås hända i små steg. Men även med små steg kommer man ju framåt, tids nog.

Hemma?

Häromdagen fick jag en bild från kompis. Han var precis på väg att cykla in i Glommen, från Olofsbo, och tänkte på mig så han knäppte en bild.

Jag blev jätteledsen när jag såg den. Jag saknar Glommen så! När jag hade tagit mig samman började jag fundera över vad det är jag saknar egentligen. För trots att jag kände redan första gången vi tittade på vårt hus att det här var ett ställe jag vill bo på så har det inte riktigt tagit sin plats i hjärtat än. Jag försökte förklara för Fredrik, men det var svårt. Både för honom och för mig, tror jag.

En viktig bit i att känna sig hemma tror jag är att få komma hem. Och för att få det behöver man förstås vara hemifrån. För en grej som jag saknar med Glommen är lugnet jag kände när jag körde in i samhället i solnedgången efter en dag på kontoret. Och så är det ju inte här. Jag arbetar hemma, och är liksom aldrig borta härifrån så att jag kan längta hit. Sommarsemestern i Sverige blev ju inte heller av, så inte heller då fick jag längta hem.

Havet i Glommen i solnedgång.

Jag tror också att jag saknar att inte känna samhörighet med mina grannar. I Glommen hade vi Erling mittemot, och Inga-Maj en liten bit bort, och så Ettans dagiskompisar förstås. I Sliema hade vi Dolly som ”takgranne” som jag pratade en massa med när vi hängde tvätt, Simianas som hade kiosken på hörnet och några andra grannar som vi småpratade med när vi sågs på gatan. Vi var på något sätt en del i ett sammanhang. Dit har vi inte kommit än här, och inte blir det lättare med den pågående pandemin heller.

Jag saknar också att gå runt Glommen och ha havet alldeles bredvid. På nästan samma sätt saknar jag att gå runt Sliema, också med havet alldeles inpå. Här blir promenaderna inte alls lika vackra, eftersom de oftast sker i dalgången. Kanske borde jag försöka ta mig upp på höjden mittemot och se om det är någon utsikt där.

Glumstenen i Glommen.
Havet i Sliema.

Fast att sitta på balkongen här när det skymmer, och ha hela solnedgångshimlen och en bergsida att titta på, det är rätt fint. Liksom att kunna ta ett kvällsdopp i poolen. Det kommer säkert att bli hemma, det här med. Jag bara trodde att det skulle gå lite fortare. Och kanske inte att jag skulle sakna Glommen så mycket.

Snart hemma?