Vi har en tvååring!

Tänk att han har varit hos oss i två år nu, Tvåan!

Ungefär en månad gammal, på BF.

De senaste dagarna har Tvåan vaknat vid femtiden, och idag var inget undantag. De två som inte sover i samma säng som vi hade inte gått upp och förberett, så det blev inte något kaffe på sängen. Istället gick vi upp, och så kom de andra smygande en liten stund senare.

Födelsedagståget ställdes upp på frukostbordet och tändes innan solen hade gått upp. Stor förtjusning utbröt över ljusen. När Ettan sedan dök upp med paket var det inte mindre förtjusning.

Födelsedagståg innan soluppgång.
Dagens första presentöppning.

Vi har läst Pelle Svanslös fyller år, och pratat om att Tvåan också fyller år, så dagen gick åt till att säga ”KALAS!” högt och tydligt, varvat med ”TÅRTA!”. När storebror äntligen kom hem efter sommarskolan var det dags. Tårtan blev en lördagsgodistårta, eftersom det är en av Tvåans stora favoriter just nu. Den åts i sällskap med mormor och morfar på Skype.

Lördagsgodistårta.

Och sen var det dags för mer födelsedagspresenter. Tvåan hade ju inte riktigt koll på hur en födelsedag fungerar, så han var inte förberedd på att han skulle få paket. Skönt, eftersom det antagligen gjorde hans (och hans föräldrars) dag lite lättare, med all väntan på att storebror skulle komma hem. Men när paketen dök upp öppnade Tvåan dem med liv och lust och gissade vad det var i. I ett av paketen var det ”bokor”, och mycket riktigt, där var det en massa böcker!

Paketundersökning.

Värme och kvällsbad

Vi har värmebölja här igen. Eller inte precis här i bergen hos oss. Men i Nicosia, som ligger mitt inne i landet, är det över 40 grader på dagarna nu. Vi har istället hållit oss runt 35 några dagar.

Vi har fortfarande inte någon AC här. Men det går förvånansvärt bra ändå. På dagarna har vi öppet och tvärdrag överallt och oftast fläktar det såpass mycket att det blir en ok temperatur inne. Det är kanske mest på kvällarna som det känns väldigt varmt eftersom luften inte svalnar riktigt så mycket och fort som vi skulle önska.

Fast igår kom jag på den briljanta idén att kvällsbada när Tvåan hade somnat. Ettan hade lödningslektion med Fredrik, så jag smet ner själv. När Ettan kom ut på balkongen lite senare och såg mig i poolen blev han så förvånad att han frågade ”Varför badar du, mamma?”. Det naturliga svaret var ju ”För att jag har en pool!”. Och så är det ju. Dessutom funkade det alldeles ypperligt för att svalna av lite. Faktiskt så bra att jag kvällsbadade ikväll igen när barnen hade somnat. Och idag fick jag med mig Fredrik också!

De glada kvällsbadarna.

Efter badet var det dags för poolkillen att tillsätta den dagliga dosen kemikalier i poolen. Korrekt skyddsutrustning användes givetvis.

Skyddsglasögon och kemianka.

Nu sitter jag och hoppas på att glassbilens trudelutt ska höras i närheten. Det hade suttit fint med en chokladglass nu. Fast det börjar förstås bli lite sent, så glassen kanske får anstå till en annan dag.

Vi går på restaurang: Pizza Hut

Efter att vi flyttade upp i bergen har det inte blivit lika mycket restaurangbesök som tidigare för oss. Dessutom kom det ju en karantän i vägen, och alla restauranger stängde, vilket ytterligare försvårade det hela. Men nu har restaurangerna öppnat igen, med vissa restriktioner på avstånd mellan borden och munskydd på personalen.

Eftersom Ettan hade skolavslutning förra veckan så tänkte vi fira med ett restaurangbesök. För att det skulle funka så lätt som möjligt med Tvåan, som just nu är lite överallt och ”kan slev” dessutom, tänkte jag att något barnvänligt ställe vore bra. Nu är vi ju i och för sig på Cypern, så det mesta är barnvänligt, så kanske var jag mer ute efter mat som passar barn och som serveras utan alltför stort dröjsmål. Alltså gjorde jag lite diskret reklam för Pizza Hut för Ettan, och han tyckte det verkade vara ett bra alternativ. Speciellt ost i kanten på pizzan var han mycket intresserad av. Tvåan tyckte mest att det verkade kul med en ”pizzahatt”.

När jag sedan läste på lite insåg jag att ostkanten bara finns på pizzor i storlek Large och XL. Så jag fick förklara det för Ettan på vägen till restaurangen, att det inte var individuella pizzor, utan en stor att dela på. Han var med på det, och började genast fundera på vad det skulle vara på pizzan för att den skulle passa hela familjen.

Väl på plats beställde vi en BBQ Meat Feast, storlek XL med mozzarella i kanten. Cheese sticks till förrätt, och förstås läsk till alla utom Tvåan. Dricka och förrätt kom på bordet fort nog, och Tvåan fick ett snyggt plastglas. Givetvis fick vi sugrör också.

En jättepizza!

Pizzan kom nästan direkt efter cheese sticksen, och jösses vad den var stor! Till min och Fredriks ganska stora förvåning var den också alldeles ätbar. Även Ettan, som ju gillar italiensk pizza med lufttorkad skinka och ruccola, tyckte att den var god. Fast den där ostkanten var det nog ingen av oss som var speciellt imponerad av.

Besticken var lite i längsta laget för Tvåan.

När vi var mätta kom servitrisen och frågade om vi ville ha med oss resterna (som var nästan halva pizzan) i en kartong. Det ville vi, såklart. Tvåan var sedan noga med att lägga ner resterna från sin tallrik i lådan också. Slev.

Jag blev positivt överraskad av Pizza Hut. Nu var det förstås inte speciellt mycket gäster där när vi var där, men servicen var snabb och uppmärksam. Maten var också bättre än jag hade förväntat mig, och den kom verkligen på bordet efter minimal väntan. Så med barnfaktorn inräknad tror jag nog att vi kan tänkas äta där igen. Även om vi egentligen gillar italiensk pizza bättre.

Renoveringspaus och semestertankar

Vi har haft en paus i renoveringen på grund av arbete. Och det är ju förstås bra, på sitt sätt. Men det är allt lite drygt att bo på en byggarbetsplats, även om det är tillräckligt funktionell för daglig användning. Så snart ska vi väl göra ett ryck igen, och se om vi kan få alla skåpen på plats, med luckor. Sen kommer det se nästan färdigt ut. Bänkskivorna finns förstås inte i lager just nu, så dem får vi vänta på, oavsett om vi vill eller inte. Under tiden ska vi bestämma oss för vilket kakel vi ska ha. Helst ett som finns.

Arbete, ja. Det är ju också något vi ägnar oss åt om dagarna (och kvällarna). Många av mina vänner pratar just nu om semester, och det har fått mig att fundera lite över hur jag själv ser på semester och jobb. Sedan vi flyttade från Sverige har vi inte haft någon direkt semester, men å andra sidan bor vi ju mitt i en semester på ett sätt. Det känns inte lika betungande att ha jobb att göra när man kan ta sig ett dopp i Medelhavet eller poolen på eftermiddagen. Att ha sitt eget företag och därmed också en tydligare koppling mellan utfört arbete och pengar in hjälper väl kanske till för den känslan också. Det känns lite fint att kunna arbeta och tjäna pengar samtidigt som man njuter av sommaren. Kanske kan man säga att vi lever ett semesterliv, året runt? På samma sätt känns det inte som om vi måste ta vara på allt fint väder, för det kommer ju mer av den varan imorgon. Varje dag, liksom.

Semesterliv, eller bara liv, helt enkelt?
Medelhavet. Vårt hav, numera.

Sedan vi flyttade har vi åkt till Sverige några veckor på sommaren. I år blir det ingen sommarresa till Sverige, av förståeliga skäl. Det är så himla trist, och vi saknar släktingarna där. Men nu är det som det är, och det får ju bli bra såhär med. Sommarväder råder det ingen brist på här, eller badmöjligheter. Det enda som faktiskt inte går att få tag i här, ens via skype, är svenska jordgubbar. Och till råga på allt missade vi den lokala jordgubbssäsongen eftersom det var utegångsförbud just då. Fast å andra sidan har vi enorma mängder med billiga och fantastiskt goda lokala vattenmeloner att frossa i just nu.

Bada i poolen och fingerstatus

Det var tvenne lyckliga barn som äntligen fick bada i poolen igen häromdagen. Tvåan har ju haft badförbud efter olyckan med fingret, och Ettan har låtit bli att bada i sympati. Åtminstone delvis, för delvis tycker han det är trist att bada utan lillebror.

Men vid senaste kontrollen sa doktorn att det gick bra att bada nu, så direkt när vi kom hem sprangs det ner till poolen. Tvåan hojtade ”armpuffar, armpuffar” hela vägen ner, och så snart han hade fått på sig tröjan och puffarna traskade han rakt ner till trappan och satte sig och började hälla med vattenkannan. Han verkade nöjd med de nya puffarna i en större storlek, och kallar dem för ”blå”.

Det var tydligt att han inte hade badat på länge, för han var lite tveksam till annat än att just sitta på trappan. Fast efter en stund lyfte jag i honom, och lyckan när han upptäckte att han kunde bada själv och flyta omkring med puffarna och simma var obeskrivlig. Han skrattade högt och njöt ordentligt.

Nya puffar men samma gamla pool.

Återbesöket med kontroll av fingret gick alltså bra. Stygnen togs bort och sedan blev det röntgen. Själva skadan har läkt, men benet behöver ett par veckor till på sig, så vi får träffa doktorn ytterligare en gång. Det behövs inget plåster längre, men eftersom Ettan tycker det ser läskigt ut, och för att det blir mycket pill på sårskorporna som är på väg av så har vi plåster på ändå.

Under tiden jag och Tvåan röntgades på sjukhuset passade Fredrik på att be administratörerna om hjälp med att få in barnen i sjukvårdssystemet. Det gick nästan bra, förutom att vi måste intyga att de är våra barn, så allt måste ske på papper för dem. Jag och Fredrik lyckades dock lista oss hos en allmänläkare på sjukhuset och idag har vi faktiskt samlat ihop alla papper som behövs för barnen också, så imorgon ska brevet med ansökan skickas. Jag är så himla lättad. Det här med läkare och sjukvårdssystemet har hängt över mig ganska länge som en såndär ”jag borde ta tag i det här, men det är ju inte akut så jag skjuter upp det för det verkar krångligt”-grej. Men nu är det alltså på gång, hurra! Tänk att man kan bli så glad av administration.

Sommarpresent

När man har haft skolavslutning får man present, det är sen gammalt. Eller åtminstone sedan förra året, då. I år har det varit lite speciellt eftersom skolan ju har varit hemma, via datorn. Det har gjort att vi verkligen har fått känna på hur vi umgås med varandra i familjen. Så när jag började fundera över vad som skulle vara en bra present till Ettan var det inte längre lego som stod överst på listan.

Istället bad jag mina brädspelande vänner om lite tips, och det resulterade i att jag köpte Ticket to Ride Europe till honom. Eftersom det är ett brädspel så var det förstås inte bara till honom, utan även till resten av familjen. Det var dock inte oviktigt att det går att spela på bara två personer.

Premiären av spelet gjordes en förmiddag när Tvåan sov. Eller ja, reglerna lästes högt så snart jag kom ur sängen. Jag hann knappt få i mig något kaffe, så allt var lite svårt att begripa och hänga med på. Men så snart Tvåan hade somnat för sin förmiddagslur var det dags för resten av oss att börja spela. Vi dukade upp spelplanen på matbordet i uterummet, hällde upp en kopp kaffe till mig och satte igång, med regelhäftet i högsta hugg. Speltiden angavs till 30 minuter till en timme, så vi skulle lätt hinna innan Tvåan vaknade. Trodde vi…

Här åker vi tåg genom Europa.

Men nej. Det tog ju inte en timme att spela det där. Åtminstone inte första gången. Snarare drygt tre. Tvåan hann vakna och bli väldigt intresserad, och vi fick också göra avbrott för lunch. Men trots det, och trots att det var första gången och vi lärde oss reglerna under tiden så var det faktiskt väldigt kul. Till och med Fredrik, som verkligen inte gillar att spela ”sällskapsspel” tyckte att det var ganska roligt. Kanske har det något att göra med att han gillar tåg? Och jag tror nog att speltiden kommer kortas redan nästa gång vi spelar, eftersom vi då har koll på både reglerna och vad som ska göras.

Trots vissa smärre missförstånd under spelets gång visade poängräkningen att Ettan hade vunnit, och det hjälpte kanske till att göra honom lite mindre avogt inställd. Han gillade själva spelet, men poängräkningen på slutet blev lite för mycket att hänga med i på första försöket. Fast även det kommer nog gå bättre nästa gång.

Boktips: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag läser Sandra Beijers blogg, och hon har fått mig att bli lite sugen på att läsa Haruki Murakami. Jag har funderat ett tag, och nu när högen med böcker började bli oroväckande låg gjorde jag slag i saken. Eftersom Murakami skriver på japanska och jag inte kan det måste jag läsa översättningar. De svenska versionerna är svårare att få tag i för mig, så jag beställde ett par böcker på engelska från Amazon.

Jag började med What I talk about when I talk about running. Det visade sig vara något av en självbiografi, med fokus på hur Murakami löper. Eftersom jag också springer och skriver en del tyckte jag att det var en intressant bok. För visst vore det fint att kunna ägna en timme på morgonen åt löpning innan man sitter ner med dagens arbete. Jag var dock tvungen att googla, och nej, han har inga barn, herr Murakami. Men en dag kanske jag också kommer dit att jag har en timme till löpning varje dag.

What I talk about when I talk about running.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är en inspirerande bok för alla som drömmer om att springa långdistans. Däremot ger den kanske inte jättestor insikt i skrivarprocessen, vilket jag hade hoppats på. Och det är som sagt en biografi och inte ett skönlitterärt verk. I boken får vi följa Murakamis liv som löpare, och även dela hans upplevelser av ett par maratonlopp. Eftersom jag läste boken på engelska vet jag inte hur den svenska översättningen är, men den engelska var behaglig och flöt på bra utan några större konstigheter.

Även om jag tyckte att Vad jag pratar om när jag pratar om löpning var intressant att läsa gav den kanske inte så mycket insikt i Murakamis skönlitterära värld, språk eller hans prosa. Fast nu, när jag har läst en del i en roman av honom kan jag konstatera att språket är detsamma. Klart, koncist och rakt på. Skönt för ögonen och hjärnan. Jag tror att jag kommer läsa om Vad jag pratar om när jag pratar om löpning när jag har läst fler romaner av Murakami. Det ska bli spännande att se om jag ändrar åsikt eller upplever boken annorlunda då.

Köp boken hos Adlibris (pocket).
Köp boken hos Bokus (pocket).

Tredje klass avslutad!

Nu har Ettan gått ut trean! Igår var det skolavslutning, och äntligen, äntligen, äntligen fick Ettan träffa sina klasskamrater på riktigt igen. Efter tre månader med onlinelektioner var det en hel del spring i benen som skulle rasas ut. Fröken hade ordnat avslutning i en park med massor av lekmöjligheter och alla barnen utom ett var där. Ettan hade bestämt sig för att ha massor med färg i håret, dagen till ära. Det var stränga instruktioner till mamman innan hon fick börja spreja, och först av allt skulle tuppkammen fixas till. Ettan var först inne på att åka förbi frisören och få det gjort professionellt, men med gemensamma krafter lyckades jag och Fredrik övertyga honom om att jag också skulle klara det. Och jag tror att jag fick godkänt, både på tuppkam och färg.

Tuppkam och lila på ena sidan…
…grönt bak och orange på andra sidan. Själva tuppkammen blev guldig och sedan blev det glitter över alltihop.

Under tiden som Ettan var på skolavslutning passade vi andra på att åka och kolla på kakel till köket. Och det var tur, för när vi stod i affären och biträdet visade vad de hade så framkom det att jag och Fredrik hade helt olika idéer om vad vi skulle ha. Så vi fick åka därifrån med ogjort ärende och börja om med funderingarna.

Efter avslutningen var det dags för sommarlovsrestaurangbesök. Det blev Pizza Hut, och till min och Fredriks förvåning så var det inte alls illa. Givetvis blev det också glass till efterrätt och när vi kom hem badades det i poolen innan Ettan visade sig besitta en oanad talang för att cementera igen hål i betongväggar. Någon kvällsmat var det ingen som orkade, även om Tvåan krävde att få en tallrik jågurt upplagd åt sig.

Barnen har något olika ätstil.

Överraskningar

Idag tog Fredrik med sig barnen ut på en biltur till stan. Det skulle nämligen förberedas inför morgondagens skolavslutning. Eftersom Tvåan är mycket intresserad av att åka bil (eventuellt eftersom han tror att det också innebär ”köpa glass”) så fick han också åka med.

Under tiden stannade jag hemma och fortsatte montera ihop köksdelar. Ja, och så passade jag på att fixa en överraskning till de andra tre. Efter lunchen idag undrade nämligen Fredrik om vi hade några kanelbullar, eftersom han hade fantiserat om det. Det hade vi inte. Då. Men nu när jag var ensam i huset så drog jag igång ett snabbak. Som tur var hann jag precis ta ut bullarna ur ugnen innan resten av familjen kom hem. Och nog blev de överraskade allt! Förutom jättegoda bullar var det också bra att jag insåg hur enkelt det faktiskt är att slänga ihop en sats kanelbullar om bara allting finns hemma (och inga barn lägger sig i). Det kan nog hända att det blir spontanbullar fler gånger.

Kanelbullarna innan besöket i ugnen.

Efter fikat visade det sig att vi har fått en liten konstnär i familjen. Tvåan har upptäckt att han kan nå kritorna genom att ställa sig på armstödet till soffan. Jag tyckte inte det var så bra att han gick omkring med kritorna, utan jag satte honom vid bordet och gav honom papper. Fredrik fick supporta med att hålla pappret still och påminna om att inte rita på bordet. De olika kritorna undersöktes, och vissa kunde man till och med sätta på fingret. Det var dock inte så lätt att måla med kritan på lillfingret.

Stor koncentration.

De senaste dagarna har Ettan fått vara med när jag nattar Tvåan. Ettan ligger bredvid i sängen och lyssnar på sagan, och blundar sedan tills Tvåan har somnat. Det har funkat bra för båda barnen, och idag somnade Ettan samtidigt. Så nu ligger de båda och snusar i Tvåans säng. Rart. Och också spännande att se vad som händer när Tvåan vaknar till och hojtar efter mamma.

Som en helt ny familj

Efter många veckors väntan så var det äntligen dags! Ettan fick håret klippt. Eftersom han har hår som är tjockt som päls så har han behövt klippas länge. Men frisörerna stängde under karantänen, och öppnade inte förrän i början av månaden, och då var vi mitt i köksrenoveringen. Men nu, så. Jag ringde och bokade en tid hos en frisörska i den närmaste staden. Hon kunde dock ingen engelska, så hon fick be någon tolka. Trots detta lyckades både Ettan och pappan få frisyrer de var nöjda med.

Ettan, mycket nöjd.

På plats bestämde Fredrik att det var dags för Tvåan att få livets första hårklippning. En tid bokades till dagen efter. Det frisörbesöket inleddes med att Ettan, som var med, fick tuppkammen fixad av frisörskan. Därefter undrade om hon Tvåan var en pojke eller en flicka. När detta väl hade etablerats gick resten bra. Det verkade det som om Tvåan tyckte att det var ganska skönt att bli pillad i håret, för han satt stilla och lät frisören göra sitt jobb ifred. Fredrik hade med en egen sax och några papper till honom, och när de inte var så intressanta längre så fanns det ju både spännande tuber och roliga sprejflaskor att greja med.

Klippning pågår.
Tvenne herrar med nya frisyrer. Undrar vilka de är?

Jag behöver också klippa mig, men jag tror kanske att jag behöver en engelsktalande frisör. Eller så vågar jag språnget med den här. Herrarna var ju nöjda, trots att de inte kunde prata så mycket med henne. Jag behöver väl bara ta reda på några väl valda fraser.