Boktips: Den färglöse herr Tazaki

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag har läst Den färglöse herr Tazaki av Haruki Murakami. Fast jag läste den på engelska, och då heter den Colorless Tsukuru Tazaki and His Years of Pilgrimage.

Tsukuru är en av fem vänner som har en väldigt nära vänskapsrelation under tonåren. De fem vännerna, två flickor och tre pojkar, är väldigt olika varandra, men känner ändå en väldigt samhörighet. De fyra övriga har en färg i sitt namn, men inte Tsukuru. Ibland undrar han vad han egentligen tillför gruppen, och varför de andra verkar tycka att han är lika viktig som de övriga, han känner inte sig som något speciellt. Men han är tacksam att få vara en del av gruppen av vänner.

The Colorless Tsukuru Tazaki and His Years of Pilgrimage

När de fem vännerna börjar på universitetet visar det sig att det bara är Tsukuru som flyttar från barndomens Nagoya. Han börjar studera i Tokyo på ett universitet där han lär sig att konstruera järnvägsstationer, vilket han har varit intresserad av hela sitt liv. En dag när han hälsar på sin familj i Nagoya och ringer upp sina vänner vill ingen av dem prata med honom. Efter ett par dagar får han i alla fall tag i en av sina vänner, som berättar att ingen av de andra fyra vill prata med eller träffa honom någonsin igen. Tsukuru blir så ställd att han inte ifrågasätter beslutet.

16 år senare träffar Tsukuru en kvinna som han får starka känslor för. Hon märker att det är något som hindrar honom från att öppna sig helt för henne, och övertygar Tsukuru om att han måste söka upp sina vänner och försöka förstå vad det var som hände och varför de bröt kontakten helt med honom. Sökandet efter dem och sanningen för honom både tillbaka till Nagoya och hela vägen till Finland.

Den färglöse Herr Tazaki letar sig verkligen in i mitt hjärta. Jag känner med Tsukuru, och kommer nästan på mig själv med att hålla tummarna för honom. Den lågmälda berättarstilen och den hoppfulla men ändå sorgliga historien är kanske inte typiska för Murakami, men han bemästrar dem verkligen här. Om jag tyckte att Norwegian Wood var lite för ungdomlig så är det här en berättelse om vuxna människor och hur de har formats under livet som har gått.

Köp boken hos Bokus (svensk pocket).

Stegen som saknades

Vi har ju varmt här på Cypern, upp mot 30 grader idag. Då är det fint att vi valde ett hus med pool (även om det förstås inte är havet).

Barnen har ju badat ett par veckor redan, och jag och Fredrik vågar oss i ibland nu också när vattentemperaturen är 26 grader. Fast när jag säger att barnen badar menar jag att Ettan badar och Tvåan rantar runt bredvid poolen. Vid badet idag tjatade telningarna om att vi skulle sätta i stegen, och så fick det bli. Fredrik hämtade verktygen och monterade i stegen.

Och då plötsligt meddelade Tvåan, som alltså har vägrat gå i poolen hittills i år, att han skulle simma. Så klev han i på trappan, tog ett resolut tag i Fredriks hand och gav sig ut i poolen. Och mycket riktigt så simmade han från trappan i ena änden av poolen till stegen i den andra änden. Fingret fick han dock släppa när Fredrik inte bottnade längre.

Stadigt tag i fingret fortfarande. Stegen till höger i bild.

När han kom till stegen klättrade han upp, sa ”Igen, igen!”, sprang bort till trappan och klev i igen. Fredrik fick ställa upp med en hand igen för själva iklivningen, men sen simmade Tvåan alldeles själv. Tredje varvet kunde han kliva i och hoppa ut från trappan alldeles själv och sen bara fortsatte det. Han simmade lätt 10 varv!

Simmaren, som här berättar för mig att han kan simma.

Det var alltså ett mål att simma till som har saknats. Skönt att vi har rättat till det nu. Och mitt simmarhjärta klappade lite extra när jag såg Tvåans fantastiskt lyckliga min och ovilja att sluta simma.

Plättar

Av någon anledning började vi prata om plättar för ett tag sedan. Fredrik försökte förklara för Tvåan vad det var, och sa också att farfars plättar är de bästa. När barnen då krävde att få plättar var det ju bara att ställa upp.

Det fanns dock ett par problem: Varken jag eller Fredrik äger något plättjärn. Kanske är det något man inte skaffar förrän man får barn? Vi insåg också att det antagligen inte skulle gå att skaffa ett lokalt, så vi kollade svenska online-affärer. Då sa farmor att hon hade sett ett till bra pris, och sagt och gjort så köpte hon det. Som tur var fick det precis plats i Sverigepaketet som just skulle skickas, och efter några dagars otåligt väntande så fanns det alltså en riktig gjutjärnsplättlagg i vårt hem.

Invigningen blev storstilad. Jag gjorde den vanliga mängden smet, som brukar räcka till ett par mellis också. Och sen stekte jag. Och stekte. Och stekte.

Fredrik gjorde plättårta till Tvåan som åt och åt och åt. Jag tror han fick i sig motsvarande 6 pannkakor. Ettan däremot, åt mindre än vanligt så högen som blev kvar till mig var enorm!

Ett helt fat med plättar.

Min slutsats är att det känns som mycket mer mat när man gör plättar än när man gör pannkakor. Eftersom jag bara använder en panna känns det också som det tar längre tid att steka, även om jag ju får i smet som motsvarar ungefär två pannkakor i laggen. Så tja… vi får väl se vad barnen önskar nästa gång. Men nu har vi åtminstone skaffat oss vuxenpoängen i att äga en plättlagg!

Boktips: Red Rising

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag blev tipsad om Red Rising-serien av Pierce Brown via ett brädspel (Red Rising), och tyckte att det lät intressant nog för att skaffa de tre första böckerna. När det för ett tag sedan var dags att välja en ny bok att sätta tänderna i föll valet på Red Rising.

Darrow lever och jobbar i gruvorna under Mars. Hans jobb är att bryta Helium-3 för att kunna göra Mars beboeligt, och hela hans liv utspelar sig under planetens yta. På Mars, och jorden, har mänskligheten delats in i olika grupper med olika färger. De olika färgerna har olika roller och samhället är stenhårt styrt i ett hierarkiskt system. En kväll visar Darrows fru Eo honom en annan del av verkligheten, och det får ödesdigra konsekvenser för de båda.

Red Rising.

Den andra delen av boken tar sitt avstamp här, och vi får följa Darrow genom en transformering till den högsta av kasterna. Anledningen till att han görs om till Guld är att han ska bli ett verktyg för en rebellgrupp som verkar för ett samhälle där frihet för alla råder. Den största delen av boken handlar om Darrows tid på the Institute, skolan där de bästa av Guld-ungdomarna tränas för att kunna styra samhället.

Jag blev alldeles fascinerad av Red Rising. Storyn är ganska lik den i Hunger Games, fast med en annan bakgrundshistoria. Det stör mig inte alls, utan jag slukade boken på bara några dagar. Det är en riktig bladvändare, även om det är relativt lätt att förstå hur det kommer sluta i stora drag (det är ju en serie). Världen som Darrow lever i är bra beskriven och det är lätt att se den framför sig. Det är också lite oväntade vändningar som hjälper till att bygga berättelsen. Att följa Darrows utveckling, både socialt och mentalt är spännande och ger en ytterligare dimension till boken. Jag har förstås redan börjat läsa del två, och nyss såg jag att det finns fler än de tre första böckerna så jag behöver tydligen göra en beställning.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).

Precis just nu

Jag sitter på balkongen och tittar ut över dalen och bergsidan mittemot. Det är ungefär 30 grader varmt och soligt. Fredrik och barnen skjuter nerfguns på varandra på framsidan, så det hojtas en del om skyddsglasögon som ska sitta på näsan och inte tas av.

Utsikten genom balkonggallret.

Jag har under någon veckas tid försökt vänja Tvåan vid att sova ensam i sin säng. Det betyder alltså att jag går mellan hans och min säng några gånger per natt, och det stör förstås min sömn, så jag är ganska trött. Inatt var det påskmässa för att fira Kristus återuppståndelse, och den väckte Tvåan så han och jag satt i min säng och lyssnade på mässan som letade sig in i sovrummet och tittade på fyrverkerier ett tag. Det ledde förstås till att Fredrik inte heller sov speciellt bra, så idag är vi flera som är trötta. Att det är trettio grader varmt gör inte det lättare heller.

Poolen i eftermiddagssolen.

Men jag ska inte klaga alltför mycket. Vi har ju en pool som det badas en massa i, och som börjar komma upp i badbar temperatur även för de vuxna i familjen. Ettan har inga problem med timslånga bad, och han och Tvåan leker glatt med varann i och vid poolen.

Ettan har påsklov, så han har varit hemma i en vecka nu. Det är förstås inte så roligt att inte träffa kompisarna, men han och Fredrik har satt igång med ett ordentligt påskpyssel som håller dem sysselsatta delar av dagarna. Tvåans dagsovstunder, som har kortats ner den senaste tiden, spenderar vi ibland med att spela spel. Resten av dagarna leks det en hel del med vatten, både ur kranen ute och i poolen, då.

Cypern har sedan en vecka gått in i sin tredje lockdown så allting här är stängt och vi får inte lov att gå ut från tomten mer än en gång om dagen. Vi är så trötta på att vara instängda, och ibland känns det mer hopplöst än annars.

Jaha. Det blev ett väldigt rörigt och pladdrigt inlägg om just inget alls. Fast så är det ju ibland, förstås.

Premiärbad även för mig

Nu har jag också invigt poolen för i år.

Simisim!

Vi har äntligen fått lite varmare temperaturer, med uppemot 35 grader vissa dagar. Fast nu har det sjunkit så vi har runt 25 på dagarna. Det är förstås bra för löpningen, som är betydligt behagligare i den lägre temperaturen, men rent allmänt gillar jag ju värme.

Nåja, en dag var det varmt nog och jag hade dessutom varit ute och löpt. Ettan är en hejare på att bada, och han får alltid med sig Tvåan till poolen, om än inte i densamma alltid. Så barnen badade och då tänkte jag att det var dags för mig också, för jag låg ju efter resten av familjen. Men inte längre nu, alltså.

Verkligheten.

Fast ja, det blev ju inget långt bad, förstås. Och inte heller speciellt skönt, som synes ovan. Jag tyckte det var förskräckligt kallt och klev upp väldigt fort när Tvåan nekade att komma ut till mig.

Istället slängde jag i termometern för att kolla hur vidrigt kallt det var. Den stannade på 24 grader. Ehhh, jaha… Jag får väl skylla det hela på att jag har acklimatiserat mig, för 24 är ju inte så himla kallt. Teoretiskt sett.

Ah, well. Det blir ju varmare, både i vattnet och i luften. Snart blir det väl till och med så att jag ägnar mig åt kvällsbad när barnen har somnat. Det är härligt.

Vi har köpt en lampa till!

För ett tag sedan efterlyste jag en lampa. Vi har skaffat ett större matbord, och efter en omflyttning av platserna vid bordet uppdagades det att PH-lampan vi har inte ger tillräckligt med ljus vid alla platserna. Alltså behöver vi en till. Och då upptäckte jag att färgen vi har, chili red, inte tillverkas längre, så projekt ”hitta matchande lampa” inleddes.

Jag har letat på en massa sajter, utan någon tur. Men så, en torsdag när jag lite reflexmässigt bestämde mig för att kolla de vanliga sajterna, så var den plötsligt där. Efter ett par telefonsamtal och lite trixande hade vi plötsligt köpt en röd PH-lampa. I Stockholm…

Vi rekvirerade hjälp från en vän i Stockholm, som fick åka och hämta lampan åt oss. Samtidigt inleddes nästa del i projektet, nämligen ”transportera en lampa som är 50 cm i diameter och lite ömtålig till Cypern”. Det är inte helt okomplicerat eftersom den inte kan packas i en vanlig flyttkartong, men Fredrik, som är logistikern av oss, satte igång med liv och lust. Efter någon vecka hade vi beställt både en plywood-låda och en rulle bubbelplast hem till vännen, som sedan blev betrodd med den viktiga uppgiften att plasta in och packa lampan.

Och så kom det en trälåda till vår grind.

Barnen öppnar lådan.

Med lite assistans från pappan öppnade barnen lådan, och i den hittade de mängder med bubbelplast. Packningen fick godkänt av Fredrik.

Bubbelplast och välpackade lampdelar.

När bubbelplasten väl tagits loss visade det sig att det faktiskt var en chiliröd PH-lampa som matchar den vi redan har! Hurra!

PH50, chiliröd. I väntan på inkoppling.

Så nu är det bara lite tid som behövs, så ska Fredrik få kräla på vinden och koppla in. Ja, och så ska det väl komma hit ett lampdon också, förstås. Men det är på väg, sägs det. Och sen, sen ska vi ha ett ordentligt belyst matbord.

Vi spelar: Scythe

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Scythe var ett av de första spelen jag blev sugen på när jag bestämde mig för att utöka spelparken. Jag tror att det var omslaget som fångade mig först, och när jag läste på om det så verkade det vara ett spel som skulle kunna passa oss. Möjligen skulle det vara lite i överkant för Ettan, men eftersom det är Stonemaier som har gjort det så inkluderar det en robot för solospel, och det knuffade mig över kanten. Jag skulle ju kunna spela själv, för all del.

Scythe. Visst är det snyggt och spännande?

När vi skulle provspela Scythe så hade jag läst reglerna, och sedan satte jag och Ettan oss ner för att försöka förstå hur man skulle göra. Såhär i efterhand, när vi har provat andra spel, var det tydligt att han var väldigt sugen för det gick väldigt bra. Visst gjorde vi misstag, och visst var det lite krångligt att fatta vad som var vad och vad man fick göra, för att inte tala om varför man skulle göra saker, men vi tog oss ändå igenom några rundor och fick kläm på själva mekaniken.

Jag och Fredrik spelade det sen som ett fredagsspel, för att få bättre kläm på reglerna. Och sen var det dags för att spela tre personer.

Vi spelar Scythe. Notera det illegalt placerade vinglaset nederst i bild. (Regeln är att det inte får finnas några glas ed vätska i på bordet när vi spelar.)

Och det gick jättebra! Ettan vann stort, och var ordentligt nöjd med det förstås. Vi lyckades också hålla oss till reglerna, mer eller mindre, även om en del bonusar kom som överraskningar för oss på slutet.

Scythe har blivit något av ett favoritspel för oss, och det plockas fram ofta när det är speldags. Detta trots att Ettan inte riktigt har fått klä på sina strategier, medan jag och Fredrik har förstått spelet någorlunda. Oftast är det någon av oss vuxna som vinner, men tydligen är det roligt ändå. Åtminstone under tiden vi spelar.

Ganska tidigt i spelet. Papperna överst i bild är till Tvåans klippning.

Jag och Fredrik är inte speciellt aggressiva, så det blir inte så mycket strider i våra spel. När vi attackerar är det oftast varandra, och skulle vi slåss med Ettan är det inte så att vi lägger full kraft bakom. Ettan är den som är mest intresserad av strid, och han går förstås all in när det uppstår ett tillfälle.

Det svåraste för oss har nog varit att placeringen runt bordet beror på vilken faktion man spelar, så vi kan inte bara sitta på våra vanliga platser och låta Ettan har spelplanen rättvänd alltid. Det är också lite svårt med Tvåan som inte kan vara med, och det finns inte något uppenbart han kan hjälpa till med, så när vi spelar när han är vaken är det någon vuxen som behöver se till så att han har något att göra. Det gör att framför allt Fredrik har svårt att koncentrera sig på spelet och därmed på att vinna. Fast det kanske är ok än så länge, trots allt.

Även om regelboken är lång och innehållsrik tyckte jag att det var någorlunda lätt att få kläm på hur spelet funkar mekaniskt och vad man ska göra på sina drag. Själva taktiken, däremot, den tog ett tag att komma underfund med. Olika faktioner har också olika styrkor, och det gör att taktiken kan vara helt olika mellan olika spelomgångar.

Jag kommer att skaffa expansioner till Scythe, så vi får fler faktioner och flygmaskiner och jag är helt säker på att de kommer bli väl använda.

Du kan köpa Scythe på engelska från Amazon.se (här).

Boktips: Shift

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Det var ju ett tag sedan jag läste Wool, den första delen i Silo-trilogin av Hugh Howey. De två andra delarna har legat till sig i min bokhylla, men så plötsligt en dag var det dags att öppna del två, Shift. Shift är del två av tre, men den utspelar sig innan Wool. I Shift får vi veta vad som ledde till att det byggdes 50 silos under jord.

I Shift följer vi Donald under livet innan silon och Troy under hans första skift i Silo 1. De olika delarna av berättelsen vävs ihop elegant och för händelserna obönhörligt framåt. Donald är en ung och något naiv kongressledamot som handplockas till ett viktigt uppdrag under Senator Thurman. Donalds uppdrag är att skapa en säker byggnad där de som arbetar med hantering av kärnavfall kan söka skydd om det värsta skulle hända.

Shift.

Troy väcks för sitt första skift ungefär 100 år efter nedfrysningen. Han minns inte riktigt vad som hänt, men plågas av vaga minnen som han har svårt att riktigt få fram och tydliggöra. Under sitt skift är han med och styr Silo 1, och får fatta beslut med ödesdigra konsekvenser. De undflyende minnena och tankarna tär mer och mer på honom ju längre skiftet pågår. Under hans andra skift, ytterligare ett hundratal år framåt i tiden, har förutsättningarna ändrats totalt och Troy drar fruktansvärda slutsatser om vad som har hänt och vad som ska hända. Han bestämmer sig för att agera, och drar då igång en hel rad med oförutsedda händelser som får konsekvenser framåt.

Jag minns inte känslan av klaustrofobi som lika stark när jag läste Wool, men i Shift är den påtaglig, även för mig som läsare. Livet i Silo 1 är mindre av ett liv än det i Silo 18 som vi upplevde i första delen, men kanske är det för mig lättare att sätta mig in i Donalds och Troys liv. Som framtidsdystopi är Shift väldigt effektiv och trovärdig, och det var mer än en gång som jag faktiskt fick lägga ifrån mig boken en stund för att det var så obehagligt att läsa den.

Köp boken hos Bokus (pocket).
Köp boken hos Amazon.se (pocket).

Ny hall!

Eller nej, en ny hall är det ju förstås inte. Men den känns lite ny. Vi har haft ett par tvålådors MALM som sittmöbel sedan vi flyttade hit. Och innan dess också, när jag tänker efter, eftersom vi hade dem redan i Glommen.

Byråerna har fungerat ganska bra ett tag, men nu är det tydligt att de är för höga för att Ettan ska kunna använda dem för att ta på sig skorna, och Tvåan kan inte komma upp på dem själv. Alltså behövde vi fundera ut någon annan sittlösning för skopåtagning.

En bänk är ju bra, och det visade sig att det fanns en både snygg och ganska billig på IKEA. Så i senaste leveransen fick en NORRÅKER-bänk komma hem till oss. Den monterades enkelt av Fredrik, som dessutom vägrade kolla på monteringsanvisningarna.

Ny hallbänk!

Redan första dagen fick den dubblera som köksbänk eftersom vi hade matgäster här. Smart att kunna använda den för att få fler sittplatser vid matbordet, det hade jag inte ens tänkt på innan vi köpte den.

När matgästerna hade gått var det dags att inviga bänken på riktigt.

En riktigt ljugarbänk, ser det ut som.

Jag tror nog att det kan tänkas bli en riktigt bra hall nu. Det blev väldigt mycket mer plats känns det som. Väggen bakom bänken och skostället blev plötsligt också väldigt tom, så kanske behövs det någon tavla där eller så.

Så nej, kanske inte en ny hall. Men det känns lite som det ändå.