Studsmatta

Som alla barnfamiljer vet måste man ha en studsmatta. Inte bara ger det barnen möjligheter att röra på sig, utan det ger även föräldrarna en potentiellt lugn stund.

Så efter att ha gjort ett mycket cypriotiskt inköp, där studsmattan som fanns ”i lager” egentligen skulle komma in tre veckor senare, väntade vi. Och en kväll förra veckan kom det faktiskt en man och levererade två kartonger. Ettan ville börja montera genast, men Fredrik satte stopp för det och sa att det fick vänta åtminstone till dagen efter.

Stora kartonger!

Dagen efter var det ett väldigt tjat om montering och studsmatta. Fredrik, som anade att det inte skulle vara gjort i en handvändning, var lite motsträvig. Ettan bröt dock ner motståndet och fick bära alla grejerna från pallen de hade levererats på till platsen där studsmattan skulle stå. Och sen började han montera. Mitt i stekande sol. Fredrik kunde inte annat än hjälpa till, och efter en dags idogt arbete var det så dags att premiärstudsa!

Jättestor studsmatta!

Tvåan fick vänta någon timme eller så, eftersom han hade drabbats av soleksem och var tvungen att hålla sig i skuggan. Men när kvällen kom så fick han också prova på. Han tyckte att det var lite läskigt, och ville att jag skulle studsa med honom i famnen. Vi testade det, och ojojoj så roligt det var, och som det kittlade i magen. Sen fick han stå själv och hålla mina händer medan jag gungade upp och ner. Det var också jätteroligt!

Hålla pappa i händerna medan han studsar är roligt och kittlar i magen.

Tvåan har fortsatt hoppa tidiga morgnar och precis innan sängdags för att hålla sig ur solen, och häromdagen vågade han släppa händerna och hoppa alldeles själv.

Tvåan hoppar på alldeles egen hand. Notera den överdrivet nöjda minen och föreställ er skrikskrattet som hörs.

Även föräldrarna var ju tvungna att testa. Fredrik misstänkte att han skulle kunna hoppa så han kunde se över huset, men det gick bara nästan. Och så upptäckte han att det faktiskt krävde en del ansträngning att studsa ordentligt.

Högstudsaren.

Brandövning

Vi bor i ett land där det brinner mycket i vegetationen under de varma sommarmånaderna. Vi har en vattenreservoar ganska nära vår by, så vi ser alltsomoftast vattenhelikoptrarna när de behöver hämta vatten för att hjälpa till att släcka någon brand i vårt distrikt.

Vårt hus är gjort i betong, så vi är inte speciellt oroliga för att det ska börja brinna inne. Men det kan ju ändå hända, och eftersom jag bor ihop med en klok man har vi sedan länge både brandsläckare och brandfiltar strategiskt utplacerade i huset.

Vid det senaste besöket på det stora byggvaruhuset köpte Fredrik ett par små pulversläckare i plast. Tanken var att ha en liten släckare som första attack vid behov, och också att Ettan skulle få testa att använda en brandsläckare. Häromdagen var det dags.

För att inte Tvåan skulle få för sig en massa saker passade vi på när han sov sin förmiddagslur. Ettan och Fredrik byggde upp en liten brasa mitt på en sandplätt, och så tuttade de på.

Det brinner, trots att det inte syns så bra.

När det brann lite lagom fick Ettan prova att använda släckaren. …som visade sig inte fungera. Den bara pyste ut drivgasen, men gick inte att släcka med eftersom avtryckarmekanismen gick sönder. Den andra släckaren av samma modell testades också, men inte heller den gick att använda. En sån himla besvikelse. Fast samtidigt var det förstås bra att vi upptäckte det vid ett test och inte i skarpt läge.

Nu släcker han ingen brasa.

Brasan släckte vi med trädgårdsslangen istället.

Det går att släcka med trädgårdsslangen också. Fast det är inte så effektivt.

Fredrik tog raskt med sig Ettan till närmaste byggvaruhus och köpte en ny liten pulversläckare av en annan modell och i metall. Brasan byggdes på lite, och så sattes det fyr igen. När det brann ordentligt fick Ettan släcka, och den här gången fungerade det. Och fort gick det att släcka också.

Nu släcker han elden!

Även Fredrik passade på att testa och säkerställa att det verkligen var helt släckt. Ja, och så testade vi förstås att tända på med ny tändvätska ovanpå pulvret. Det gick bättre än vi hade trott, så lite mer av släckaren användes.

”För eftersläckning tillhör just de fenomenen inom brandmansyrket…”

Nu har de tre största i familjen faktiskt provat att använda brandsläckare. Och så vet vi att vi inte ska köpa små släckare i plast, utan riktiga i metall ska det vara även i de små storlekarna. En nyttig övning, även om jag var lite nervös för att något av brandspaningsplanen skulle komma svängande över oss (det gjorde de inte).

Vi går på restaurang: Red Café

För att fira Ettans skolavslutning bestämde vi oss för att gå på restaurang. Efter en aning övertalning lyckades jag få till att vi skulle prova Red Café som ligger i Molosparken nere vid havet i Limassol.

Menyn som kan kolla online såg lovande ut, speciellt eftersom barnen var inne på att det skulle ätas pizza. Jag blev dock lite förvirrad över att själva restaurangen heter ”pizza romana”, medan de verkar servera napolitanska pizzor. Nåja, det var ju bara att testa.

Efter att ha väntat lite för länge på att få menyerna när vi hade valt ett bord så var själva valet snabbt avklarat. Tvåan ville ha en egen pizza, och inte dela med mig. När jag frågade visade det sig dock att jag kunde få lov att smaka på hans pizza, och att han kunde tänka sig en pizza med tonfisk.

Tvåan med sin Tonno.

Ettan och Fredrik satsade på varsin Al Pacino, som torde kunna ersätta favoritpizzan från Fresco’s på Malta. Alla pizzorna var napolitanska, och degen var väldigt god.

Al Pacino, med lufttorkad skinka och ruccola.

Vi beställde pommes frites också, och de var överraskande bra. Inte superfrasiga men inte heller genomsoggiga. En rejäl tallrik var det också, så jag var nöjd med att vi bara beställde en. Tvåan satsade mest på pommesen, och åt bara en liten kant av sin pizza. Tur att vi valde en som jag ville ha, då.

Pommes frites. Eller åtminstone friterad potatis.

Jag är väldigt nöjd med Red Café. Jag misstänkte att det skulle vara en turistfälla, eftersom det är inte jättebilligt och ligger precis nere vid havet. Men förutom en aning långsam service så var det inga anmärkningar från oss. Jag kan lätt tänka mig att gå hit igen och prova andra delar av menyn. Inte minst cocktailmenyn såg intressant ut.

Besök av en ny kompis

Häromdagen fick vi besök av en ny kompis. Det hela började med att Nisse stod med huvudet in mot väggen, alldeles stilla, en lång stund. Jag blev nyfiken och undrade vad han höll på med, och när jag gick dit och tittade så upptäckte jag att det var en kameleont!

Kameleonten. Som storleksreferens så sitter den under ett trappsteg.

Nisse verkade väldigt förvirrad, för han är van vid att ödlor rör sig blixtsnabbt och bara rinner förbi. Det gjorde inte den här. Den tog god tid på sig när den långsamt, långsamt traskade en sväng längs med framsidan. Nisse höll koll på den hela tiden, och närmade sig ett par gånger.

Avvaktande Nisse.

Men trots att han höll kameleonten under uppsikt i säkert en timme så lyckades han inte lista ut hur han skulle göra för att fånga och äta den. Eller så vågade han inte.

När jag såg vad det var så kallade jag på Fredrik och barnen så de skulle få se. Fredrik blev mycket besviken, för den bytte inte alls färg så häftigt som han hade tänkt sig, utan snarare bara nyans. Just den här kameleonten lever nog i träd egentligen eftersom den var grön.

Kameleonten igen, nu med lite ljusare grön färg. Inte alls i färg med väggen.

Hela spektaklet avslutades med att Nisse och kameleonten satt respektive stod på vår entrétrappa i flera minuter och bara tittade på varann. När Nisse tappade intresset och istället försökte smita in i huset skrämde Fredrik iväg honom, och så var den föreställningen slut.

Lång dags färd mot kvällsbad

Årets första kvällsbad är avklarat! Äntligen, som Gert Fylking skulle sagt.

Kvällsbad, äntligen!

Jag är så himla nöjd med att vi bor här och att vi har en alldeles egen pool, så jag kan kvällsbada bara sådär! En sån lyx. Idag fångade jag de sista solstrålarna i poolen också.

Solnedgång i poolen, sedd genom olivträdet och palmen.

Vi var på utflykt idag, för första gången på… ja, ett år eller så. Så himla härligt att känna sig lite som vanligt igen. Det var inget stort, vi åt på restaurang för att fira Ettans skolavslutning, och så passade vi på att leka på lekplatserna nere vid Molosparken i Limassol.

Tvåan i en lagom stor stensoffa.

Barnen hittade stenskulpturer i form av olika sittmöbler. De var lite olika stora och tydligen också olika bekväma.

Ettan i en lite för liten stenfåtölj.

Tvåan var också noga med att han ville titta på vattnet. Så vi stod längst ut på bryggorna och tittade ner på havet genom det alldeles för glesa staketet och jag blev alldeles nervös och höll hårt om honom. Vi bestämde att vi ska bada i havet, ”det havet, mamma!” snart.

Efter en kortare promenad från restaurangen till marinan så blev det förstås glass till efterrätt. På glasstället fick man välja vilken sorts strut man ville ha, och så fick man så många smaker glass man ville enligt skylten. Vi begränsade det dock till två för Ettan och en till Tvåan. Ettan fick välja först, och HERREGUD vad tjejen lastade upp glass. Vi undrade om hon hade missförstått oss, men nej, det skulle vara så. Så när Tvåan skulle få sin glass fick jag be om lite mindre till honom, och även till mig sen.

Glassen och Ettan.

Ettan var oerhört imponerad av sin glass, men orkade faktiskt inte äta upp den. Tvåan däremot klämde hela sin, och fick även äta en del av min.

Säsongens första brand (i närheten)

Cypern har problem med skogsbränder. Eller ja, kanske inte just skog, men bränder i vegetationen. Detta är ett allmänt känt problem, så det finns ett väl utbyggt system med brandbilar, brandplan och vattenhelikoptrar. Även de brittiska baserna har helikoptrar som kan användas när det kniper.

Förra året brann det i dalen bredvid den vi bor vid, och härom veckan var det dags för årets första brand. Den här gången var det faktiskt i vår dal, på berget mittemot. Det var ingen stor brand, men det behövdes tre vändor av två vattenhelikoptrar för att de skulle anse att det inte var någon fara längre.

Brandhelikoptern släpper sin vattenlast på bergsidan mittemot den vi bor på.

Vi kände aldrig att det var någon fara, även om det rykte så att vi kunde konstatera att det antingen var en grillning som hade gått fel eller en brand. När helikoptrarna kom var det uppenbarligen inte grillning som försiggick. Det hela försvårades tydligen av att det blåste ganska rejält läste jag senare i tidningen.

Barnen (och jag) var mycket fascinerade av helikoptrarna och stod ute på balkongen och kollade när de kom. Det var häftigt att få se på så nära håll när de släppte vatten också.

Efter mindre än en timme var branden släkt och allting återgick till det vanliga. För så är det här – på sommaren brinner det i vegetationen, eftersom det är torrt och varmt. Med ett bra brandförsvar behöver det inte betyda katastrof, även om det förstås är mycket natur som förstörs varje år.

Två lampor

Härom veckan satt Ettan vid köksbordet efter skolan och jag stod vid köksbänken och fixade i ordning mellis till honom. Ettan sa ”Jag hoppas pappa kan göra xxx idag” och jag sa ”jag hoppas pappa kan hänga upp den andra lampan… Oj! Den hänger visst redan där”. Och det gjorde den. Stor munterhet utbröt.

Två PH-lampor, chili red.

Jag insåg att lampan måste ha hängt på plats när jag satt vid bordet och åt lunch med Fredrik några timmar tidigare. Det fick Fredrik att skratta ordentligt. Dock vill jag till mitt försvar påpeka att lunchen intogs utan tända lampor. Och att jag hade så trevligt sällskap att jag inte tänkte så mycket på omgivningarna.

Så nu har vi adekvat ljus över matbordet, äntligen. Nästa steg är att låta lamporna ha olika strömbrytare, så vi kan välja att bara ha den ena tänd när det bara är jag och Fredrik som äter, eller när vi sitter vid ena änden av bordet och spelar spel. Nåja. Det är ett projekt som kan vänta ett tag. Just nu njuter jag av att ha två snygga lampor och massor av ljus när vi äter!

Boktips: Golden Son

Jag läste ju den första delen i en trilogi av Pierce Brown, nämligen Red Rising. Så snart sista sidan var utläst kastade jag mig över del två, Golden Son.

Golden Son börjar med en episk rymdstrid mellan Darrow och Cassius storebror Kamus au Bellona. Det är den sista striden på the Institute som är fortsättningen på the Academy från första boken, och Darrow får mycket oväntat spö när det dyker upp ett extra skepp på Kamus sida. Förnedringen är total, och förnedring är inget som Darrows beskyddare Nero au Augustus tolererar. Han är bara intresserad av vinnare och ära. Förlusten leder till att Nero au Augustus säger upp Darrows kontrakt och bestämmer sig för att sälja honom vid ett stort möte mellan alla de mäktigaste krigarfamiljerna som ska hållas på Luna under överinseende av Härskarinnan.

Golden Son.

På Luna, medan de väntar på att själva stormötet ska börja, Blir Darrow kontaktad av någon som vill träffa honom i hemlighet. Han går till mötet och det visar sig att det är the Jackal, Neros son, som Darrow besegrade i slutet av the Academy i första boken. En hemlig pakt upprättas, och Darrow passar även på att rädda livet på the Jackal. Detta, och upplösningen av stormötet, ger Darrow en ny riktning i sin kamp för revolutionen. Han bestämmer sig för att kämpa mot Härskarinnan och avsätta henne. Givetvis blir det både en och två vändningar innan det är dags för slutstrid.

Jag tycker Golden Son är en lysande fortsättning på Red Rising. Darrow utvecklas liksom historien och får fler bottnar. Det är många oväntade vändningar, och spännande att Sons of Ares får en större roll i berättelsen. Mycket fokus ligger på vänskap, förtroende, svek och stolthet. Möjligen kan jag tycka att det är lite mindre engagerande med rymdstriderna i Golden Son än med striderna på skolan i Red Rising. Men allt sammantaget så sträckläste jag den här också, och tycker att den håller lika hög klass som den första delen.

Arbetsdag

Idag såg jag till att det blev arbetsdag här hemma. Det började med att Fredrik fick lägga ut den nya bevattningsledningen längs framsidan av huset. Tvåan var med och hjälpte till en stund innan han skulle sova förmiddag.

När så den yngste hjälpredan var ute ur leken en stund satte Fredrik igång med projektet han hade planerat för dagen: sätta upp en täckskiva i köket. Han ryckte ut lådor, pallade upp med kilar, borrade och skruvade. Jag hjälpte till när det behövdes, och samtidigt spelade jag spel med Ettan.

Täckskivan är träskivan till vänster på skåpet. Som synes är den inte… alldeles plan.

När så hela familjen var vaken igen fortsatte arbetet med bevattningsröret. När det var klart blev det kaffepaus med kanelbulle till övriga familjen. Sen sa jag att det vore ju bra att få upp lamporna över matbordet. Fredrik sa då att det fick vänta, för det är alldeles för varmt för att ligga och kräla på vinden och koppla el på eftermiddagen.

Så istället fixade han till en radio till flygplanen medan jag och Ettan övade på grekisk grammatik inför slutproven nästa vecka. När det var klart bestämde sig Fredrik ändå för att förbereda lampfixandet.

…och när han sen kom på sig själv ett par timmar senare med att vara uppe på vinden och dra el för det undrade han vad det var för Jedi Mindtrick jag hade gjort på honom. Den första lampan blev upphängd och klar precis lagom till middagen, men den andra får vänta till imorgon när det är ljust igen.

Lampa 1 av 2 upphängd och med el försedd.

Tvåan roade sig med att öva på att klippa av kablar med avbitartång, försöka ta saker han inte fick ha och allmänt vara lite i vägen.

”Här, bland alla de spännande kablarna och verktygen ska jag vara.”

Ja, och så hjälpte han till att packa upp pappas öl, förstås.

Öltåg, som efter lite övertalning inte står mitt i dörröppningen.

Så allt som allt får jag nog säga att det var en riktigt bra och produktiv dag. Skönt att komma loss och få klart lite grejer, äntligen.

Trädgården: bomull och en tomat

Vår Bougainvillea blommar för fullt, så det känns som om jag går genom ett moln av bomullstussar när jag går förbi den. Alldeles ljuvligt. Dessutom står den nära vår jasmin som fortfarande blommar och doftar fantastiskt.

Som moln av bomull. När de faller tycker Ettan de liknar fjärilar.

Förra årets tomatsådd har gett resultat i år. En stackars övervintrad planta tittade upp i våras, och nu har den fått en rejäl tomat. Vi får väl se om den får sitta kvar tills den har mognat, eller om Tvåan inte kan låta bli den. Han hävdar nämligen bestämt att han gillar gröna tomater när vi pratar om den och jag säger att han inte får lov att plocka den. Tomaterna jag försökte så i våras har det inte hänt något med. Delvis får det nog skyllas på Tvåan som har varit och grävt i krukan, men kanske är jag inte så bra på tomater, helt enkelt.

Kolla, en tomat. Det är mer än vad jag fick förra året.

I övrigt har jag inlett ett pelargonprojekt, så nu har jag en hel massa krukor med olika pelargoner i utanför köksdörren. Fler tänkte jag att det skulle bli också. Fast då behöver jag förstås köpa fler krukor. Och fixa bevattningen. Nåja, båda de grejerna går ju att göra utan alltför stort arbete.

Jag har också ett rosprojekt. Men det är på planeringsstadiet fortfarande. Det är inte heller så svårt att få till, men kommer kräva en del grävande och så inköp av själva rosorna, förstås.