Mitt liv i en Fembok

I min familj är det jag som är ansvarig för och lagar maten. Inte all mat alltid, men det är oftast jag som står för planering och genomförande. Nu när Ettan har gått i skolan online och vi har varit hemma hela familjen hela dagarna så blir det förstås mer matlagning än vanligt.

Nu har det gått så lång tid att jag börjar tappa inspirationen. Det känns som om vi lever i en Fembok, där det ska ätas kontinuerligt. Det är lunch och mellis och middag och mellis och frukost och fika och… Det tar aldrig slut.

Mellis. Jågurt, havregryn och tranbär. 
Gärna i så stora mängder att tänderna skallrar för att man fryser.

Middagarna har jag ganska bra rutin på, så de brukar gå att hantera, men varenda dag vid 11-tiden kommer jag på att vi måste ju äta lunch också. Förhoppningsvis hittar jag rester i kylen, och löser problemet snabbt. Men allt som oftast så har vi varit duktiga och tömt alla rest-lådor och jag måste komma på något som går snabbt att laga och som alla äter. En klassiker är förstås korv och makaroner, vi är ju trots allt en barnfamilj. Fast tydligen har jag fått ett barn som tar efter mig när det gäller ätande, för plötsligt sa Ettan att han inte gillar korv längre, vi hade ätit det för mycket. Så då var det bara att försöka komma på andra livräddare som går fort att laga.

Jag ser väldigt mycket fram emot att få mina nya spis installerad, i det nyrenoverade köket. Jag längtar efter att känna mig inspirerad och laga mat som jag tycker är rolig och inte bara våra familjeklassiker. Antagligen har det också att göra med att vi har försöka vara så snabba som möjligt i affären när vi handlar under de senaste månaderna, och då handlat mestadels stapelvaror. Nu börjar jag kunna se en ljusning i situationen i samhället och då kan det snart vara möjligt att handla lite roligare råvaror och laga mer avancerad mat.

För matlagningsinspiration brukar jag kolla Zeinas kitchen och Köket. Jag har också en massa kokböcker som jag hittar nu när vi packar upp, till exempel av Ottolenghi, Mannerström och Carl Butler, och de kommer väl till pass när det finns några minuter över att sitta ner och bläddra.

Tidiga morgontankar

Idag lyckades jag vakna innan resten av familjen. Fredrik har tagit över nattpassen med Tvåan, så jag var helt ensam i sängen och det var alldeles tyst i huset. Jag smet upp och gjorde kaffe och satte mig i min fåtölj och tittade ut över landskapet och njöt av stillheten. Jag tror att jag fick tre hela minuter i tystnad innan Tvåan vaknade och kom rusande.

De tre minuterna var, trots att de var korta, värda sin vikt i guld. Jag saknar nämligen att få vara ensam och tänka hela tankar. Med en tvååring är det ju full rulle hela dagen, och sjuåringen behöver ju också få uppmärksamhet och sysselsättas. På kvällarna finns det visserligen lite egentid när barnen har sonat, men då är jag för trött för att fundera över stora saker så jag läser böcker istället.

Imorses tittade jag alltså ut över landskapet vi bor i. Sedan vi flyttade hit har jag gång efter annan förundrats över att jag tycker att det är så vackert här. Jag har alltid drömt om att bo vid havet och kunna se ut över vågorna mot horisonten. Nu bor vi istället på en bergsida och har en annan bergsida mittemot oss. Husen i grannbyn breder ut sig i dalgången och på bergsidan mittemot, och på morgnarna hörs tuppar gala och fåglar sjunga. Solen går upp över bergen och byn vaknar ungefär samtidigt som jag. På kvällarna går solen ner på andra sidan dalgången och himlen färgas röd, lila och djupblå och hundarna skäller. När det har blivit mörkt påminner utsikten lite om en skidby, med ljuspunkter från gatlampor och hus som är utströdda över bergsidan.

Utsikt över bergen.
Här ser man byn i dalgången.
En solnedgång som inte var särskilt spektakulär.

Jag kommer också på mig själv relativt ofta med att vara lycklig över att vi bor på ett ställe med ett varmt klimat. Jag har en pool, och kan alltså använda bikini som vardagskläder. Jag behöver inte längta efter sommarvärmen som kanske, eller kanske inte, kommer utan jag kan vara säker på att det blir varmt nog för att njuta.

Givetvis är det inte bara guld och gröna skogar här, det är det ju ingenstans. Jag saknar att ha min familj och mina vänner nära nog för att kunna träffas fysiskt. Det är också frustrerande att inte kunna språket än, och all byråkrati är svår eftersom vi inte har vuxit upp med den. Men allt som allt är det här en bra plats att bo på, tycker jag.

Boktips: Djurens gård

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Det var någon i min bekantskapskrets som hade läst Djurens gård för sitt barn. Djurens gård är en ganska kort bok så jag tänkte att den kanske kunde passa för Ettan. George Orwell skrev den redan 1945, men den är fortfarande väldigt aktuell. För säkerhets skull tänkte jag läsa den själv först, för jag mindes inte den helt och hållet. Och det var klokt gjort, kan jag konstatera.

Djurens gård handlar om en bondgård där djuren gör uppror. De jagar bonden som förtrycker dem på flykt och tar över skötseln av gården själv. I början jobbar alla djuren tillsammans, och alla hjälps åt för att skörda, så, bygga det som behövs och alla trivs tillsammans. Det visar sig ganska snart att djuren har olika förutsättningar, och grisarna som är de mest intelligenta tar snart befälet över djuren. Det första året blir det bästa djuren någonsin har upplevt. Tillsammans tar djuren fram sju regler som ska gälla för dem allihop och skriver upp dem på väggen till ladugården.

Allt eftersom tiden går visar det sig att de två grisarna som är ledare inte är överens om hur gården ska skötas. Det hela kulminerar i att den ena grisen, Napoleon, jagar den andra grisen, Snöboll, på flykten och tar själv hela makten. Strax därefter flyttar grisarna in i boningshuset och det är startskottet för små, gradvisa ändringar i hur gården sköts. De arbetande djuren får arbeta hårdare och hårdare och får mindre och mindre mat. Den bästa maten lämnas till grisarna, eftersom de behöver den då de är de som bestämmer. Boken kulminerar i att de arbetande djuren upptäcker att grisarna långsamt har förvandlats till människor.

Djurens gård är en satir över utvecklingen i Sovjetunion under kommunismen och Stalin. Idag finns det fler länder den kan appliceras på, även om de inte har implementerat kommunism. Utvecklingen i boken är subtil, men väldigt tydlig för en vuxen läsare. Däremot kommer jag inte läsa den här för Ettan än. Han kommer säkert få läsa den i skolan, men om några år. Jag tycker Djurens gård är frustrerande att läsa, eftersom den påminner så mycket om utvecklingen i så väldigt många länder idag, och det är en utveckling som jag inte tycker är av godo.

Köp boken hos Adlibris (pocket).
Köp boken hos Bokus (pocket).

Vardagslivet i bilder

Veckan som gick var en ganska vanlig vecka i vårt liv just nu. Det är inga stora saker som händer, utan livet tuffar på. Det är skola, jobb och fritidsaktiviteter. Ja, och så en oerhört mängd måltider, känns det som. Jag har tappat inspirationen för matlagning, så det är just nu säkra kort som går på repeat – fläskpannkaka, fiskpinnar, korv och makaroner, risotto och olivsås. Luncherna är verkligen oinspirerade, så till den milda grad att Ettan häromdagen sa att han inte vill ha korv igen. Nåväl. det kommer väl en tid när jag har lite mer idéer och känner för att laga mat igen. Möjligen hänger det ihop med kökets färdigställande, åtminstone kan jag hoppas på det.

Ettan går i skolan online fortfarande. Hans skola har nämligen bestämt sig för att fortsätta med distansundervisning för treorna året ut. Efter att ha suttit bredvid under några lektioner kan jag konstatera att ha online-lektioner med sju-åtta-nioåringar är som att ha videomöten på jobbet, fast gånger tusen. Men å andra sidan är en del av stöket antagligen ungefär detsamma som i klassrummet, fast kanske svårare att hålla ordning på för läraren.

Ettan i skolan, fast hemma.

Poolen används flitigt av hela familjen. Trots att värmeböljan har släppt taget om oss så har vi runt 25 grader varmt, så det är definitivt badväder. Även om vissa (läs: barnen) tycker att det är varmare än andra (läs: vuxna) i vattnet. Som tur är har vi simpuffar till Tvåan, så det är inte så att det måste vara en vuxen i vattnet hela tiden när det ska badas. Ettan kan simma själv.

Badpojkar.

Köksrenoveringen har gått lite i stå. Det kom en del jobb på planeringen, och det är ju förstås bra. Fast det är ju samtidigt irriterande (för mig) att inte komma igång med köksbytet nu när jag har ställt in mig på det. Så hittills har jag tömt skåp och skruvat av luckor. Men nästa vecka tror vi att det ska sättas igång på allvar, med både rivning och inköp av prylar. Själva monteringen är ju någorlunda snabbt avklarad skulle jag gissa på.

Inga luckor och tomma skåp.

Häckar i överflöd

Fredrik har stört sig på att våra Tuja-häckar har växt sig stora och yviga sedan vi flyttade in. Vi har Tuja-häckar både som tomtgräns runt den nedre delen och som avskiljare runt poolen, och de var relativt välklippta när vi flyttade in, men sen har ju tiden gått. Och som många vet är Tuja snabbväxande, vilket är både bra och dåligt. En sak vi lämnade i Sverige när vi flyttade var häcksaxen, så vi behövde alltså köpa en ny. Och då uppstod ju förstås frågan om hur långt svärd vi skulle ha. Jag och Fredrik är olika långa, och det resulterade i att det blev en häcksax med kort svärd för att jag ska kunna hantera den också.

Givetvis uppstod också frågan om vi skulle ha en elektrisk eller en batteridriven häcksax. Jag hävdade att vi ska ha en elektrisk, med sladd, eftersom det annars bara kommer att bli avbrott i klippande på grund av urladdat batteri. Fredrik menade att det kommer resultera i avklippt sladd, fast jag tycker att jag har vant mig efter åren i Glommen och slutat klippa av sladdar. Det blev till slut en elektrisk, och häromdagen satte Fredrik igång att klippa fram poolen ur grönskan. Det finns en del att ta av, som synes. Behovet av ett längre svärd blev också tydligt när ovandelen skulle klippas. Fast tanken är att vi ska sänka häcken en del, så då kanske det löser sig av sig själv, förstås.

Ettan är mycket förtjust i att klippa häckar, så givetvis skulle han hjälpa till med klippningen. Han upptäckte snart att saxen är ganska stor och tung att och att det inte är så lätt att använda den som han hade tänkt sig. Men envis som han är fortsatte han. I alla fall tills han kom in och berättade att han hade klippt av sladden… Så den klarade sig nästan en hel dag.

För min del konstaterar jag mest att det ligger högar av häckklipp på ett par olika ställe, och de försvinner tydligen inte av sig själv. Men jag ser det som bra tålamodsträning, och försöker anamma det som mamma Mu säger: ”Men Kråkan, du ser ju bara det jag inte har gjort, inte det jag har gjort”.

Blommor och förhoppningsvis bin

Häromdagen när jag gick ut mot grinden såg jag något lila. Jag tog en närmare titt, och det visade sig att en av kaktusarna längs gången blommade! Givetvis var vi tvungna att föreviga det. Och jag passade på att fotografera fotografen in action.

Fotografen in action…
Såhär blev bilden.

När jag fortsatte längs gången ut mot grinden passade jag på att kolla lite på resten av växtligheten. Apelsinträdet blommade ganska sparsamt för någon månad sedan, men det har kommit flera kart på det nu. Tråkigt nog är det vad som kallas ”sweet oranges”, och de har knappt någon syra i sig så jag och Fredrik tycker de smakar ganska trist. Barnen verkar gilla dem, dock. Framför allt Tvåan tycker det är roligt att plocka apelsin från trädet och äta den utomhus.

Apelsinkart.

Längs gången till grinden växer också ett granatäppleträd. Och oj vad det blommar nu! Ettan surar lite över det, för han hävdar att han inte gillar granatäpplen. Fredrik undrar mest vad man ska ha det till. Jag gillar det, och tycker att det är snyggt som dekoration. Men om det blir frukt av alla blommorna, då måste jag ta reda på vad man gör med dem för att bevara dem. Saft? Sylt?

Kolla så mycket röda blommor!
(Kolla inte lika mycket på det bruna ogräset som täcker större delen av bilden.)

Vi har en del av trädgården nedanför huset, bredvid poolen, som är alldeles vildvuxen. Det är mycket oklart vad den biten egentligen är för något, och vi har inte riktigt haft tid att bry oss om den hittills. Jag har tittat lite förstrött på den några gången, men inte riktigt fått ihop några vettiga tankar om vad jag ska göra med den. Men så plötsligt en dag när jag stod och kollade ut över poolen såg jag något gult på ett träd. Jag tvingade Fredrik att gå ut och kolla, och han kom tillbaka och rapporterade om ”ludna stjärtar”, det vill säga persikor. Fast när jag själv kollade så var det inte så, utan istället aprikoser! Det är ju faktiskt ett träd som jag hade tänkt plantera, men nu behöver jag inte det. Det finns också ett systerträd längs gången till grinden, men det antar jag har klippts ned nyligen, för det blommade inte och såg dött ut till för ett par veckor sedan. Nu har det en massa blad, så kanske kan det bli något av det till nästa år. Fredrik kommer bli nöjd också eftersom han kommer få gå loss med sekatören och glesa ut det.

Aprikoser!

Jaha, men då har vi väl satt igång, då…

Idag var det tydligen dags.

Ett skåp nere, many to go…

Vi tog ner det första köksskåpet idag. Mest för att vi skulle kolla hur köket känns utan något skåp på den platsen, men också lite för att komma igång. När skåpet var nere passade jag på att ta ner lite kakel också. Njutningen i att förstöra kombinerat med njutningen i att ta bort det fula, fula kaklet…

Det här plattan finns nu inte mer.

Tillfredsställelsen i att börja byttes dock nu ikväll ut mot känslan av att det är så överväldigande mycket som ska göras. Jag började packa ur resten av skåpen, och återigen slås jag av hur mycket grejer vi har. Och då tror jag inte ens att vi har speciellt mycket jämfört med många andra. Min beundran för Fredrik som har flyttpackat ALLA våra saker två gånger på ett drygt år växer sig större och större.

Jag vet förstås, rent logiskt, att det här inte är ett stort projekt. Det kommer gå fort när vi väl sätter igång, både att ta ner och sätta upp. Det är bara det att det nu, precis innan vi börjar, känns det jobbigt. Jag känner igen den här känslan från när jag pluggade, att precis i början när jag började med nya ämnen så hade jag panik och stressade över att jag inte kunde något och att det var så himla mycket att lära sig till tentan. När själva tentan närmade sig kändes det lättare, även om det förstås fortfarande var lite nervöst. Så är det nu också, tror jag. Bara vi sätter igång så kommer jag må bättre. Men just nu ikväll är det mest tankar på hur mycket vi måste bila i golvet, hur smutsigt och dammigt det kommer bli, hur vi ska hantera maten under tiden, hur löser vi vattenfrågan under tiden, var ska allt skräpet ta vägen, bredspackling och målning av en vägg, kommer vi hitta någon bänkskiva, och måste vi nu måla om hela köket? Och köksfönstret, måste det bytas i det här också, eller kan det vänta?

Ja, ni hör ju. Men det är bara att ta några djupa andetag, konstatera att både jag och Fredrik är händiga, och förstås inse att hela Cypern är full av hämtmat. Till och med här i byn går det att få sig ett mål mat om det skulle behövas. Och det kommer bli så bra när det är klart!

Boktips: Kärlekens Antarktis

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag minns inte riktigt var jag plockade upp tipset om Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg, men såhär i efterhand kan jag konstatera att jag nog inte var riktigt förberedd på vad som komma skulle. Det jag visste om Sara Stridsberg är att hon var med i svenska akademien, men gick ur. Jag har inte läst något av henne tidigare, men tänkte mig att läsupplevelsen och språket skulle vara njutbart oavsett berättelsens innehåll. Jag hade delvis rätt.

Kärlekens Antarktis kastar läsaren rakt in i ett dödsögonblick, så som offret upplever det. Därefter nystar offret upp sitt liv, som en vålnad eller ande med en allseende blick. Berättelsen är egentligen hennes biografi i någon mening, snarare än hur hennes liv avslutas. Vi får veta mer om hennes bakgrund, och om varför hon gjorde de val hon gjorde. Vi får också veta lite mer om den som tar henne av daga, men fortfarande ur offrets perspektiv.

Kärlekens Antarktis.

Den trasiga människan som målas upp i Kärlekens Antarktis lämnar mig ganska oberörd. Hennes glasklara känslokyla kanske smittar av sig på mig? Berättelsen om hennes föräldrar och deras relation till sina barn är inte heller den något som verkligen griper tag i mig, känslomässigt. Det är först när hon berättar om sina barn som jag verkligen trillar dit och känner hennes smärta och förtvivlan. Hopplösheten, eller den lugna vetskapen om att det är såhär hennes liv kommer att sluta, kan jag däremot inte identifiera mig med.

Jag visste som sagt inte vad Kärlekens Antarktis handlade om när jag började läsa den. Kanske var det därför jag tyckte att den var extremt obehaglig i början. Inledningen var verkligen ruskig, och kröp under huden på mig så till den milda grad att jag var tvungen att läsa något annat en stund innan jag kunde somna. Obehaget lättade dock efter några kapitel, och jag sögs in i handlingen. Sara Stridsbergs språk är en njutning att läsa, det är knivskarpt, precist och gör berättelsen full rättvisa. Det är en läsupplevelse, trots att jag inte identifierar mig med huvudpersonen, eller ens kan bestämma mig för om jag känner speciellt mycket för henne.

Köp boken hos Adlibris (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).

Bad, städning och nya bästisar

I helgen har det äntligen blivit lite svalare, och termometern har stannat under 30 de senaste dagarna. Men det hindrar förstås inte de badsugna barnen från att slänga sig i poolen. Och eftersom Tvåans simpuffar inte har kommit får även en förälder bada. Tvåan var ju skeptisk efter första badet, men när han vid det andra badet fick sitta i famnen och plaska med vattnet var det väldigt roligt. Efter ett tag gick det till och med bra att han stod han själv på botten och plaskade. Han var nöjd, och jag med. Det tredje badet initierade han själv, och det gick till och med bra att gå ner för pooltrappan på egen hand då.

Och på tal om pooltrappan. Jag bestämde mig för att skrubba den, innan det var helt fullt med vatten. Och jäääädrar vilken skillnad det gjorde! Dessutom gjorde de närgångna studierna att vi hittade en del skavanker på den som vi passade på att fixa med epoxy, så nu är inte trappan bara renare och snyggare, utan kommer förhoppningsvis hålla längre.

Pooltrappan, i närbild. Delvis skurad.
Och med lite perspektiv.

Ettan ville också vara med när jag ”hängde vid poolen”, så jag satte honom i arbete. Han är ju väldigt tjänstvillig ibland, och det här var ett sånt tillfälle. Skura solsängarna tyckte han var kul, och ett lagom stort projekt. tråkigt nog knäckte jag den han städar på bilden när jag skulle inviga den lite senare på dagen. Får se om pappa kan limma den, eller om det blev skräp av den.

Ettan skurar.

Förutom bad så har även mina nya bästa kompisar anlänt. I alla fall några av dem. En tyst köksfläkt och en tyst diskmaskin står nu i hallen och väntar på att vi ska göra om köket. Och att de står där och är i vägen snabbar förhoppningsvis på processen med köksinköp som just nu är det stora startskottet för köksrenoveringen.

Hej min nya bästis!

Äntligen frihet!

Idag slopade Cypern restriktionerna på att röra sig ute i samhället. Det betyder att vi inte längre behöver söka tillstånd för att gå utanför tomten. Hurra! Fredrik och Ettan firade med att åka till byggmarknaden innan Ettans lektion. Framförallt Ettan tyckte nog att det var väldigt skönt att se något annat än hemmet och trädgården.

I övrigt firade vi dagen med premiärbad i en halvfylld pool. Inte illa alls! Tvåan halkade dock i och blev lite överraskad av det, så han var inte helt övertygad om badandets förträfflighet. Detta trots att han gått och skanderat ”mamma bada, pappa bada, ettan bada, tvåan bada, alla bada” hela dagen.

Premiärbomben!
Även jag badade. I MIN EGEN pool! Coolt.

För att vara helt på den säkra sidan fick Tvåan prova sin flytväst innan badet också. Kanske var den en aning stor. Hans något skeptiska min beror mest på att jag försökte instruera honom att stå stilla, och inte komma rusande mot mig för att se bilderna genast. Han använde inte flytvästen under badet sen.

Måste jag stå här länge?!

Efter badet öppnade Ettans bar, och där serverades det kallt vitt vin tydligen. Dock ej till Tvåan.

Baren är öppen!

Vi har också gjort ett ryck med uppackningen de senaste dagarna, och tömt flera lådor. Dagens upptäckt var att det där garnet som jag hade för mig att jag hade sparat, men som inte har funnits sedan vi flyttade från Sverige faktiskt dök upp i en låda! Finfint! Nu kliar det lite i fingrarna att dra igång något nytt projekt. Och även att skapa något slags förvaring där jag kan ha mitt garn istället för i flyttlådor och transportlådor. Men ju fler lådor som töms och slängs, desto mer plats för ordentlig förvaring kommer fram.