Kompisarna i köket

Jag har ju berättat en hel del om djur och natur här omkring huset (och i huset), men jag har nog aldrig berättat om mina kökskompisar. I det ena köksfönstret sitter ett insektsnät. Det gör att vi kan ha fönstret öppet när det är mörkt utan att det kommer in allsköns nyfikna flygfän.

Det gör också att de små ödlorna som bor runt huset har något av en buffé för kvällsmaten varje dag. Vi har två ödlor som sitter på pass varenda kväll, och härom veckan dök en tredje kompis upp också. De verkar vara någorlunda goda vänner, för det blir inte några slagsmål mellan dem vad jag har sett.

En av de tre kökskompisarna.

Det är lätt att fastna ganska länge framför köksfönstret på kvällen. Kanske beror det på att jag är trött, men också på att det är spännande att följa ödlornas jakt. De sitter orörliga länge, länge, och lurpassar på flygande insekter. När flygfäet har satt sig på nätet i godan ro, lockade av ljuset i köket, är ödlorna blixtsnabbt framme och tar ett stort bett om bytet. Sedan lyckas de med konststycket att få in hela bytet i munnen utan att använda några händer.

Jo, jag vet, det är ju en liten grej i det stora hela, Men ändå en liten del av vardagslivet, så som det är här just nu. Och jag tycker faktiskt det är lite hemtrevligt att ha dem där varenda kväll. När en av dem en kväll dök upp utan svans fick jag följa hur den växte ut igen under de följande dagarna och jag undrade vad den hade hittat på för att bli av med svansen.

Otålighet och syrade grönsaker

Jag har ju syrat grönsaker. De står och bubblar fint i det nedre trapphuset och ska snart få flytta in i kylen för att ligga till sig. Häromdagen gjorde jag en köttgryta som fick stå på spisen i några timmar och bli riktigt mör. Någon gång i veckan låter jag en hel kyckling stå i ugnen och bli klar

Sedan många år bakar jag också allt familjens bröd, och det gör jag på surdeg. Jag sätter en fördeg på morgonen och låter den jäsa till runt lunch när jag gör själva degen. Den får sedan jäsa till på kvällen någon gång, då jag bakar av den. Jag tycker varken att det är arbetsamt eller speciellt tidskrävande att baket pågår hela dagen.

Surdegsbröd, nyss ut från ugnen.

Det här har fått mig att fundera över att jag inte verkar ha något problem med att vänta på saker. Åtminstone när det gäller matlagning. Jag tycker det är helt normalt att laga mat som kräver mycket kalendertid, bara jag inte behöver lägga speciellt mycket arbete på det. Typiska exempel är jågurt, risgrynsgröt och ärtsoppa.

Det märkliga med det här är att jag inte tycker att jag har speciellt bra tålamod, rent allmänt sett. Det var till exempel väldigt jobbigt att hålla på och gaffla om huset vi köpte i många månader, precis som att jag tycker att det är väldigt jobbigt att inte bli klar med projekt.

När det gäller gemensamma saker, som till exempel köksrenoveringen, kan jag oftast hantera att det inte är klart så länge det fungerar. Ibland exploderar jag dock och får panik på allt halvfärdigt som finns runt omkring mig. Just nu är sånt lite extra jobbigt eftersom jag inte kan göra klart dem på egen hand på grund av barn.

Odjur i badrummet

Jag har ju konstaterat tidigare att vi har mycket djur och natur alldeles inpå knuten. Häromkvällen upptäckte jag dock att naturen faktiskt befann sig inne i huset.

Under en tid har jag noterat att vi har musbajs i sopskåpet, och det har varit och ryckt i soporna också, så när det prasslade i skyddspappen i badrummet (som ju inte är helt återställt från rörsystemsbytet än) gjorde jag det jag skulle, och sen smet jag ut och stängde dörren. Jag sa till Fredrik att vi har ett djur, antagligen en mus, badrummet. Med erfarenhet från Malta beväpnade han sig med en jågurthink och ett skohorn. Efter lite petande och prasslande hör jag hur han säger ”HELVETE vad stor den är!” och sen berättar han att det är en råtta och att en jågurthink inte kommer att förslå på långa vägar. Han kliver snabbt ut ur badrummet och stänger in odjuret där. Alldeles överraskade blev vi ju inte eftersom vi vet att vi har haft en råtta på taket ovanför balkongen i några veckor. Men ändå, inne… Så vidrigt.

Eftersom klockan var drygt 22 var det inte riktigt aktuellt att dra igång några större avhysningsaktiviteter utan vi bestämde att det fick vänta till morgonen. Vi skickade in lite råttgift i badrummet och stängde dörren. Någon råttfälla hade vi inte. Några stolar fick bilda barrikad så att ingen skulle få för sig att öppna dörren under natten.

Jag var rätt uppe i varv, men lyckades ändå somna. Ett par timmar senare vaknar jag av att det levs rövare i badrummet. Jag lyssnar på det ett tag och plötsligt urskiljer jag ljudet av gnagande på dörren! Jag rusar upp och bankar på dörren. Fredrik vaknar också, och när vi har pratat ihop oss lite så förstärker vi nederdelen av dörren med några paket klinkers som vi har liggande. Så nu har vi en 10 cm hög keramikmur utanför dörren.

Barrikaderad badrumsdörr. Den gula stolen var min vaktstol.

Jag lägger mig igen, men råttan slutar inta gnaga. Eftersom jag inte har en aning om hur stabil badrumsdörren är blir jag lite nervös och får helt enkelt gå upp och sätta mig på råttpass utanför badrummet resten av natten. Så snart jag hör gnagande sparkar jag på dörren tills det slutar. Så går natten. Vid 05.30 kommer Fredrik upp, efter en natt med ryckig sömn. Han klär på sig full skyddsmundering och bygger en bana ut från badrummet mot ytterdörren. Efter ett djupt andetag tar han tjuren vid hornen och jagar ut råttan från badrummet och ut i banan där den snabbt slinker ut genom ytterdörren.

Råttjägaren, med banan i bakgrunden. Den härjade minen är dels sömnbrist och dels det icke optimala sättet att starta dagen på.
Närbild på råttbanan.

I efterhand kan vi konstatera att vi borde gjort den manövern redan på kvällen. Fast om vi hade misslyckats hade det förstås blivit onödigt stökigt. Nu var det istället sanering av badrummet som behövdes på morgonen. Dörren hade hållit stånd bra, det var bara lite gnagmärken/flisor i underkant.

Under dagen införskaffades råttfällor. Och jädrar vad stora de är. Vi valde burmodellen eftersom vi inte vill behöva hantera en arg råtta som sitter fast med ett ben i traditionell fälla, och för att vi har små barn som inte ska fastna i fällor eller bli attackerade av arga djur.

Fredrik förklarar för Tvåan hur fällan funkar, och att den är råttans.

Fällorna placerades ut på kvällen på strategiska ställen, och redan ett par timmar senare hörde vi hur det stökade på vinden. One down, okänt antal to go.

Sen är det ju det där med att göra sig av med fångsten i buren. Råttgiftet verkar inte fungerar riktigt. Eller åtminstone mycket långsammare än man vill att det ska fungera. Så råttan i buren var väldigt levande när Fredrik tog ner den från vinden. Han slog en matta om buren och körde iväg med bilen för att släppa ut den någonstans långt borta. Vi får fundera ut ett sätt att hantera det där som vi (nåja, Fredrik) klarar av. Man vill ju helst att de dör, ändå.

Jag får också erkänna att jag är mesig. Jag har valt att inte titta på odjuren. Jag vill liksom inte riktigt veta hur enormt stora de är, egentligen.

Baka muffins

Ettan har ju bakat själv flera gånger, och han verkar tycka det är roligt. Nu senast blev det muffins med glasyr. Han fick välja smak på både muffins och glasyr/frosting, och jag hävdade att jag skulle kunna hjälpa honom att se till att det blev gott ihop. Efter lite funderande fastnade han för chokladmuffins med skogsbärsfrosting.

Den stora utmaningen med den här bakningen var att han skulle halvera receptet. Själva matten var inte det svåra, utan att komma ihåg hela tiden att bara ta hälften. Jag brukar låta honom baka själv, så när jag hade sett till att han hade allt han behövde gick jag ut och hängde tvätt en stund.

Stor koncentration.

Ettan börjar bli en riktig hejare på att läsa recept och baka nu. Vi brukar baka ur A Piece of Cake av Leila Lindholm, och där är det ofta ett grundrecept och flera variationer så man behöver läsa på flera ställen, både ingredienser och hur man ska göra. Men nu när han har övat några gånger är det inga problem, det heller. När Fredrik kom förbi en sväng mellan lite olika röjningsprojekt på andra ställen i huset undrade han varför ingen var arg eller skrek, och hävdade att vi hade gjort fel. Men nej, det blev inga utbrott eller bråk alls.

Och muffinsen blev riktigt bra. Vi använde det här receptet, fast med mjölk istället för gräddfil. Och utan både citron och Polly. Med ett halvt recept blev det 6 muffins, och det är ju perfekt för vår familj.

Muffins på svalning.

Efter den obligatoriska diskningen var det dags för frostingen. Här fick jag tydligen hybris, för det gick inte alls att få blandningen av florsocker och färskost att bli stel nog för att spritsa när vi hade tillsatt passerade skogsbär. Nästa gång ska jag nog försöka med smör i också, det kanske hjälper. Och lite mindre passerade bär. Fast som glasyr fungerade frostingen finfint, och smaken var det verkligen inget fel på.

Mycket nöjd bagare med mycket goda muffins. Tvåans var redan halväten så den fick inte vara med på bild.

Om muffins funkar med lågkolhydratkost? Well… Klart man måste äta när barnen bakar! Det var väldigt gott. Både Ettan och Tvåan klämde glatt i sig två var, medan jag och Fredrik fick varsin.

Boktips: Fågeln som vrider upp världen

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag har ju fastnat för Haruki Murakami, vilket torde ha framgått av tidigare boktips. Alltså var det med höga förväntningar jag började läsa The Wind-up Bird Chronicle, eller som den heter på svenska ”Fågeln som vrider upp världen”.

Boken börjar med att Toru Okadas katt har försvunnit. Det föranleder ett märkligt telefonsamtal och ett ännu märkligare möte med Malta Kano, en kvinna som ska hjälpa honom hitta katten. Plötsligt en kväll kommer inte heller Torus fru Kumiko hem från jobbet. Toru försöker få hjälp att hitta Kumiko av Malta Kano, som verkar vara synsk. Det visar sig dock inte vara lätt, varken att få några klara svar från Malta Kano, eller hitta Kumiko.

The Wind-up Bird Chronicle.

En dag när Toru letar efter katten vid ett övergivet hus i kvarteret träffar han May Kasahara, en av grannarna. Hon berättar för honom om brunnen som finns på tomten till det övergivna huset. Genom en lång rad omständigheter får brunnen en central plats i Torus kamp för att hitta Kumiko och få henne att komma tillbaka hem. Som i många av Murakamis böcker rör sig handlingen mellan flera världar, både den fysiska och andra.

I Fågeln som vrider upp världen utsätts vi för ett av Murakamis kännetecken – de många till synes separata händelsetrådar som nystas upp sida vid sida. Det kan vara svårt att få någon överblick över de många olika spåren, och det är inte självklart i alla fall hur de hänger ihop med Toru och hans kamp för Kumiko. Eftersom det också ingår en undermedveten värld är det väldigt svårt för läsaren att lista ut saker på egen hand.

Jag är imponerad av kompositionen i Fågeln som vrider upp världen, men jag är inte helt säker på om jag tyckte att den var så himla bra. Det var svårt att komma in i boken, och efteråt är min känsla ”jaha?”. Fast när jag var inne i boken tyckte jag definitivt att det var läsvärt och det var ibland svårt att lägga den från sig.

Köp boken hos Adlibris (pocket).
Köp boken hos Bokus (pocket).

Ommöblering och soffan

Häromdagen fick vi en stund över precis efter lunch, Tvåan och jag. Vi passade på att tömma bokhyllan bredvid den nya soffan. Bokhyllan skulle ju nämligen flyttas till andra sidan, och soffan skulle närmare fönstret.

Tvåan var mycket intresserad av att ta ut böcker ur bokhyllan och jobbade på ordentligt med de nedre hyllorna. Jag var lite snabbare och tömde mina hyllor på bara några minuter. Sen hjälpte jag till med de lägre hyllorna. Vi rekvirerade hjälp från Fredrik med att skruva loss bokhyllan från väggen och flytta den till andra sidan. Han fick också hjälpa till med att flytta själva soffan.

Under tiden jag och Fredrik flyttade möbler flyttade Tvåan böcker från en hög till en annan. Ett par gånger fick vi också hindra honom från att försöka välta bokhyllan som stod mitt på golvet.

Men när flytten var klar var det dags att torka av bokhyllan och ställa in böckerna igen. Märkligt nog blev det inte mer plats för böcker när vi satte in dem igen. Fast å andra sidan kanske vi ska ha en 40-bokhylla mellan fönstret och soffan sen, så då blir det lite mer plats.

Soffan, där den ska stå.

Förutom en eventuell bokhylla ska jag ta och skaffa mig lite gröna växter att ha inne. Jag lämnade alla våra växter på Malta, till vår snälla takgranne Dolly. Men jag tänker mig en lagom stor monstera i hörnet. Förutom den tror jag att ska skaffa skelettblad och doftpelargon. Och så ska jag köpa en påse palettbladsfrön. Inte för att det har gått så bra med mina odlingar här hittills, men palettblad borde jag ju klara. Och det bästa med krukväxterna här är ju att det bara är att flytta ut dem i trädgården om det skulle visa sig att det blir en massa flugor i krukorna, för det blev det på Malta.

En dag ska jag ta ner alla tavlor och dra ut alla spikar. Hålen ska fyllas igen och så ska jag sätta upp tavelkrokar där vi vill ha dem istället. Som det är nu hänger tavlorna på existerande spikar, vilket inte alltid passar med våra möbler och tankar om hur vi vill ha det. Det syns till exempel på tavlan i bilden ovan.

Framsteg i köket

I veckan som gick gjorde vi ett stort ryck. Ettan fick vara med och prova att sätta kakel. Han visade sig ha viss fallenhet för det. Det kan nog bli en rejäl hantverkare av den gossen! Bra också att vi har en hel del kakling framför oss, så han kan träna ordentligt. Fredrik ser redan nu fram emot att kakla badrummet genom att sitta med en öl i handen och titta på när Ettan sliter.

Den noggranne plattsättaren.

De trixigare ställena som krävde delade plattor och rätt mycket pill för att få snyggt sparade Fredrik dock till sig själv. Dagen efter fogade han alltihop, så nu är det faktiskt färdigkaklat! Det gjorde (förstås) jättestor skillnad på hur köket uppfattas.

Färdigkaklat!

I samma sekund som kaklet var fogat så ställde vi tillbaka spisen och köksskåpen och satte in lådorna igen. De hade nämligen legat utspridda på golvet under ett par dagar till Tvåans stora nöje och vår stora fasa. Att det är så roligt för en tvååring att plocka med kryddburkar, det borde jag kanske ha listat ut i förväg, men ändå överraskade det mig. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt ”Nej, låt kryddburkarna vara. Lägg tillbaka buljongtärningarna. Låt bli vispen!” de senaste dagarna.

Nåväl. I eftermiddags, när jag satt och tittade på köket så fick jag feeling och gick och hämtade symaskinen. En stund senare hade jag förvandlat den sista lilla biten tyg till en gardin som matchade resten av köket. Det var lite tur att det räckte, för det verkar som om tyget har utgått ur Ikeas sortiment nu. Och eftersom jag inte hade så mycket mer än den här stuven så fanns det inte så mycket att välja på när det gällde utförande. Men jag är nöjd, ändå.

Köksgardinen och tandborstkillen.

Nästa steg i köket är att få bänkskivorna på plats. Vi ska ha limträ, som den till vänster i bilden ovan. De ska sågas till och betsas lite mörkare innan de ska skarvas på något snyggt sätt, så det är en hel del tänkande och väldigt rak sågning som kommer krävas innan det blir klart.

Vad jag äter

Efter att ha läst lite om keto/lchf hos Next Level Biohacking/Martina Johansson, och också fått tag i en av hennes böcker bestämde jag mig för att testa och se hur det känns. Jag har alltså styrt om min mat från att fokusera på kolhydrater till att fokusera på fett.

Grillat fläsk med smörstekt zucchini.
Kycklingklubba med spenat- och zucchinigratäng.

Jag tycker inte det är obehagligt att äta fett, tvärtom. Jag gillar de flesta typer av fett. Däremot känner jag mig lite begränsad när det kommer till inspiration och variation på tillbehören. Men det kommer väl kanske också med tiden.

Lyxfrukost: kaffe med grädde, keso blandad med vispad grädde, smaksatt med citronskal och vaniljpulver och toppad med mandel och blåbär.

Just nu, i början, är jag någorlunda strikt. Egentligen inte för att jag tror att jag behöver vara det, utan för att jag är nyfiken på hur det känns att hamna i ketos. Vissa tycker det är väldigt jobbigt, medan andra inte upplever några problem när kroppen ställer om till att drivas på fett. Jag misstänker att jag är en av de som inte har så stora problem. Som en bonus ger våra mattider mig möjligheten att ha periodisk fasta på 12-13 timmar över natten och därmed hjälpa kroppen att gå över till att använda energi från fett.

Jag tror att det jag känner av mest är ökad förbränning och därmed att jag känner mig varmare än vanligt och svettas mer. Jag tycker också att det är lite trist att inte få lov att småäta på kvällarna när barnen har somnat. Inte för att jag smååt speciellt mycket innan, men nu när jag inte ska göra det så saknar jag det.

Möjligen är det också så att mitt humör har blivit lite jämnare och jag känner mig inte lika hungrig längre, även när det går lång tid mellan måltider. Det är väl ett tecken på att mitt blodsocker håller sig på en jämn nivå, och det gör ju att jag slipper hunger-irritationen.

En överraskande tisdag

Ja, inte att det blev tisdag, det var ju inte så överraskande. Den brukar ju komma efter måndag. Den här tisdagen kom dock lite för tidigt, tyckte jag. Tvåan började sparka på mig vid lite i fem, och kvart över gick vi upp.

Dagen fortlöpte sen som vilken tisdag som helst fram till halv tre-tiden, då min telefon ringde. Det var transportföretaget som meddelade att de skulle vara hos oss en timme senare och leverera en soffa. En STOR soffa. Väldigt oväntat, och flera dagar för tidigt. Så istället för läxläsning utbröt panikflyttning av fulsoffan och städning under densamma.

Hejdå fulsoffan. Du var dyr, men nu ska du ut.

När soffan var ute var Tvåan oerhört nöjd med att ha så mycket utrymme att snurra runt på.

Helt tomt. Märkligt.

Fredrik utbrast ”Äntligen har vi en trädgårdssoffa!” när vi ställde ut den gamla soffan, så nu vet jag inte om han tänker behålla den som just det. Fast jag tror kanske ändå inte det.

Trädgårdssoffan. Ettan testade den.

När soffan var ute fick Ettan göra lite läxa innan soffan faktiskt levererades. Stort ståhej utbröt såklart, och båda barnen var mycket intresserade när de enorma paketen bars in.

Jättestora paket. Som vanligt i framtiden.

Sen fick Ettan göra klart sin läxa, och därefter var det monteringsdax. Ettan och Fredrik monterade ihop soffan. Tvåan ville också ”hjälpa till”, så en stor del av Fredriks montagearbete var att hålla ordning på honom. I monteringspauserna lekte barnen med jättekartongerna.

Barnlek.
Montering. Tvåan är i den stående kartongen till höger.

Jag fick se till så att alla fick mat mitt i bygget. Fredrik och Ettan monterade klart soffan efter middagen, och innan kvällens tevespel.

Ta-daaa! Här är den.

Jag har provsuttit och den är mycket väl godkänd. Det här kommer bli så bra! Den ska flyttas lite, och så ska bokhyllan till vänster om den få stå till höger istället, men det är mindre detaljer. Ja, och så ska den enligt Fredrik ”fyllas med kuddar så den inte går att sitta i”. Vi får väl se hur mycket kuddar det blir till slut.

Boktips: Testamente

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag har inte läst något av Nina Wähä tidigare. Däremot blev jag tipsad om Testamente i Sandra Beijers blogg. Och med en sådan beskrivning var det ju svårt att inte bli intresserad och nyfiken. Så när Testamente dök upp i ett bokpaket från Sverige blev jag väldigt glad, och så snart det dök upp en lucka i bokläsandet så tog jag ut den ur bokhyllan.

Testamente handlar om familjen Toimi som lever i Tornedalen. Eller i alla fall de flesta av de 12 (eller 14) barnen bor kvar där. Den första vi möter i boken är Annie, nummer 2 (eller 4) i syskonskaran. Hon bor i Stockholm, men åker upp till Tornedalen för att fira jul. Ingen i familjen verkar bli speciellt glad att se henne. Det är också ganska talande för hela boken, syskonen är starkt sammansvetsade, på gott och ont. Fast kanske mest på ont. Ett av kitten som håller syskonen samman är skräcken för fadern, Pentti. Han är en oberäknelig man, som påverkar hela familjen.

Testamente.

Genom hela boken får vi följa syskonens kamp för att frigöra sig från varandra och familjen. I några fall för att närma sig dem igen, fast från ett annat håll och på andra villkor. Andra syskon vill bara bort från familjen och Tornedalen. Men under julhelgen när Annie hälsar på händer det saker som ställer allting på sin spets. Vissa fakta kommer i dagen, och andra vägrar visa sig. Starten på något nytt sätter syskonbanden på prov på många oväntade sätt, mitt i allas frigörelseprocess.

I Testamente får vi följa vart och ett av syskonen, både i nutid och i tillbakablickar. Vi får uppleva avgörande familjehändelser genom fleras perspektiv och det gör att vi lär känna dem allihop. Personporträtten är helt fantastiska och det känns verkligen som om jag har lärt känna syskonen Toimi. När boken var slut önskade jag hett att det fanns en del 2, men det finns det sorgligt nog inte. Det här är en så bra bok! Snälla Nina, skriv en del två. Jag vill veta hur det går för alla!

Köp boken hos Adlibris (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).