Boktips: Djurens gård

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Det var någon i min bekantskapskrets som hade läst Djurens gård för sitt barn. Djurens gård är en ganska kort bok så jag tänkte att den kanske kunde passa för Ettan. George Orwell skrev den redan 1945, men den är fortfarande väldigt aktuell. För säkerhets skull tänkte jag läsa den själv först, för jag mindes inte den helt och hållet. Och det var klokt gjort, kan jag konstatera.

Djurens gård handlar om en bondgård där djuren gör uppror. De jagar bonden som förtrycker dem på flykt och tar över skötseln av gården själv. I början jobbar alla djuren tillsammans, och alla hjälps åt för att skörda, så, bygga det som behövs och alla trivs tillsammans. Det visar sig ganska snart att djuren har olika förutsättningar, och grisarna som är de mest intelligenta tar snart befälet över djuren. Det första året blir det bästa djuren någonsin har upplevt. Tillsammans tar djuren fram sju regler som ska gälla för dem allihop och skriver upp dem på väggen till ladugården.

Allt eftersom tiden går visar det sig att de två grisarna som är ledare inte är överens om hur gården ska skötas. Det hela kulminerar i att den ena grisen, Napoleon, jagar den andra grisen, Snöboll, på flykten och tar själv hela makten. Strax därefter flyttar grisarna in i boningshuset och det är startskottet för små, gradvisa ändringar i hur gården sköts. De arbetande djuren får arbeta hårdare och hårdare och får mindre och mindre mat. Den bästa maten lämnas till grisarna, eftersom de behöver den då de är de som bestämmer. Boken kulminerar i att de arbetande djuren upptäcker att grisarna långsamt har förvandlats till människor.

Djurens gård är en satir över utvecklingen i Sovjetunion under kommunismen och Stalin. Idag finns det fler länder den kan appliceras på, även om de inte har implementerat kommunism. Utvecklingen i boken är subtil, men väldigt tydlig för en vuxen läsare. Däremot kommer jag inte läsa den här för Ettan än. Han kommer säkert få läsa den i skolan, men om några år. Jag tycker Djurens gård är frustrerande att läsa, eftersom den påminner så mycket om utvecklingen i så väldigt många länder idag, och det är en utveckling som jag inte tycker är av godo.

Köp boken hos Adlibris (pocket).
Köp boken hos Bokus (pocket).

Vardagslivet i bilder

Veckan som gick var en ganska vanlig vecka i vårt liv just nu. Det är inga stora saker som händer, utan livet tuffar på. Det är skola, jobb och fritidsaktiviteter. Ja, och så en oerhört mängd måltider, känns det som. Jag har tappat inspirationen för matlagning, så det är just nu säkra kort som går på repeat – fläskpannkaka, fiskpinnar, korv och makaroner, risotto och olivsås. Luncherna är verkligen oinspirerade, så till den milda grad att Ettan häromdagen sa att han inte vill ha korv igen. Nåväl. det kommer väl en tid när jag har lite mer idéer och känner för att laga mat igen. Möjligen hänger det ihop med kökets färdigställande, åtminstone kan jag hoppas på det.

Ettan går i skolan online fortfarande. Hans skola har nämligen bestämt sig för att fortsätta med distansundervisning för treorna året ut. Efter att ha suttit bredvid under några lektioner kan jag konstatera att ha online-lektioner med sju-åtta-nioåringar är som att ha videomöten på jobbet, fast gånger tusen. Men å andra sidan är en del av stöket antagligen ungefär detsamma som i klassrummet, fast kanske svårare att hålla ordning på för läraren.

Ettan i skolan, fast hemma.

Poolen används flitigt av hela familjen. Trots att värmeböljan har släppt taget om oss så har vi runt 25 grader varmt, så det är definitivt badväder. Även om vissa (läs: barnen) tycker att det är varmare än andra (läs: vuxna) i vattnet. Som tur är har vi simpuffar till Tvåan, så det är inte så att det måste vara en vuxen i vattnet hela tiden när det ska badas. Ettan kan simma själv.

Badpojkar.

Köksrenoveringen har gått lite i stå. Det kom en del jobb på planeringen, och det är ju förstås bra. Fast det är ju samtidigt irriterande (för mig) att inte komma igång med köksbytet nu när jag har ställt in mig på det. Så hittills har jag tömt skåp och skruvat av luckor. Men nästa vecka tror vi att det ska sättas igång på allvar, med både rivning och inköp av prylar. Själva monteringen är ju någorlunda snabbt avklarad skulle jag gissa på.

Inga luckor och tomma skåp.

Häckar i överflöd

Fredrik har stört sig på att våra Tuja-häckar har växt sig stora och yviga sedan vi flyttade in. Vi har Tuja-häckar både som tomtgräns runt den nedre delen och som avskiljare runt poolen, och de var relativt välklippta när vi flyttade in, men sen har ju tiden gått. Och som många vet är Tuja snabbväxande, vilket är både bra och dåligt. En sak vi lämnade i Sverige när vi flyttade var häcksaxen, så vi behövde alltså köpa en ny. Och då uppstod ju förstås frågan om hur långt svärd vi skulle ha. Jag och Fredrik är olika långa, och det resulterade i att det blev en häcksax med kort svärd för att jag ska kunna hantera den också.

Givetvis uppstod också frågan om vi skulle ha en elektrisk eller en batteridriven häcksax. Jag hävdade att vi ska ha en elektrisk, med sladd, eftersom det annars bara kommer att bli avbrott i klippande på grund av urladdat batteri. Fredrik menade att det kommer resultera i avklippt sladd, fast jag tycker att jag har vant mig efter åren i Glommen och slutat klippa av sladdar. Det blev till slut en elektrisk, och häromdagen satte Fredrik igång att klippa fram poolen ur grönskan. Det finns en del att ta av, som synes. Behovet av ett längre svärd blev också tydligt när ovandelen skulle klippas. Fast tanken är att vi ska sänka häcken en del, så då kanske det löser sig av sig själv, förstås.

Ettan är mycket förtjust i att klippa häckar, så givetvis skulle han hjälpa till med klippningen. Han upptäckte snart att saxen är ganska stor och tung att och att det inte är så lätt att använda den som han hade tänkt sig. Men envis som han är fortsatte han. I alla fall tills han kom in och berättade att han hade klippt av sladden… Så den klarade sig nästan en hel dag.

För min del konstaterar jag mest att det ligger högar av häckklipp på ett par olika ställe, och de försvinner tydligen inte av sig själv. Men jag ser det som bra tålamodsträning, och försöker anamma det som mamma Mu säger: ”Men Kråkan, du ser ju bara det jag inte har gjort, inte det jag har gjort”.

Blommor och förhoppningsvis bin

Häromdagen när jag gick ut mot grinden såg jag något lila. Jag tog en närmare titt, och det visade sig att en av kaktusarna längs gången blommade! Givetvis var vi tvungna att föreviga det. Och jag passade på att fotografera fotografen in action.

Fotografen in action…
Såhär blev bilden.

När jag fortsatte längs gången ut mot grinden passade jag på att kolla lite på resten av växtligheten. Apelsinträdet blommade ganska sparsamt för någon månad sedan, men det har kommit flera kart på det nu. Tråkigt nog är det vad som kallas ”sweet oranges”, och de har knappt någon syra i sig så jag och Fredrik tycker de smakar ganska trist. Barnen verkar gilla dem, dock. Framför allt Tvåan tycker det är roligt att plocka apelsin från trädet och äta den utomhus.

Apelsinkart.

Längs gången till grinden växer också ett granatäppleträd. Och oj vad det blommar nu! Ettan surar lite över det, för han hävdar att han inte gillar granatäpplen. Fredrik undrar mest vad man ska ha det till. Jag gillar det, och tycker att det är snyggt som dekoration. Men om det blir frukt av alla blommorna, då måste jag ta reda på vad man gör med dem för att bevara dem. Saft? Sylt?

Kolla så mycket röda blommor!
(Kolla inte lika mycket på det bruna ogräset som täcker större delen av bilden.)

Vi har en del av trädgården nedanför huset, bredvid poolen, som är alldeles vildvuxen. Det är mycket oklart vad den biten egentligen är för något, och vi har inte riktigt haft tid att bry oss om den hittills. Jag har tittat lite förstrött på den några gången, men inte riktigt fått ihop några vettiga tankar om vad jag ska göra med den. Men så plötsligt en dag när jag stod och kollade ut över poolen såg jag något gult på ett träd. Jag tvingade Fredrik att gå ut och kolla, och han kom tillbaka och rapporterade om ”ludna stjärtar”, det vill säga persikor. Fast när jag själv kollade så var det inte så, utan istället aprikoser! Det är ju faktiskt ett träd som jag hade tänkt plantera, men nu behöver jag inte det. Det finns också ett systerträd längs gången till grinden, men det antar jag har klippts ned nyligen, för det blommade inte och såg dött ut till för ett par veckor sedan. Nu har det en massa blad, så kanske kan det bli något av det till nästa år. Fredrik kommer bli nöjd också eftersom han kommer få gå loss med sekatören och glesa ut det.

Aprikoser!

Jaha, men då har vi väl satt igång, då…

Idag var det tydligen dags.

Ett skåp nere, many to go…

Vi tog ner det första köksskåpet idag. Mest för att vi skulle kolla hur köket känns utan något skåp på den platsen, men också lite för att komma igång. När skåpet var nere passade jag på att ta ner lite kakel också. Njutningen i att förstöra kombinerat med njutningen i att ta bort det fula, fula kaklet…

Det här plattan finns nu inte mer.

Tillfredsställelsen i att börja byttes dock nu ikväll ut mot känslan av att det är så överväldigande mycket som ska göras. Jag började packa ur resten av skåpen, och återigen slås jag av hur mycket grejer vi har. Och då tror jag inte ens att vi har speciellt mycket jämfört med många andra. Min beundran för Fredrik som har flyttpackat ALLA våra saker två gånger på ett drygt år växer sig större och större.

Jag vet förstås, rent logiskt, att det här inte är ett stort projekt. Det kommer gå fort när vi väl sätter igång, både att ta ner och sätta upp. Det är bara det att det nu, precis innan vi börjar, känns det jobbigt. Jag känner igen den här känslan från när jag pluggade, att precis i början när jag började med nya ämnen så hade jag panik och stressade över att jag inte kunde något och att det var så himla mycket att lära sig till tentan. När själva tentan närmade sig kändes det lättare, även om det förstås fortfarande var lite nervöst. Så är det nu också, tror jag. Bara vi sätter igång så kommer jag må bättre. Men just nu ikväll är det mest tankar på hur mycket vi måste bila i golvet, hur smutsigt och dammigt det kommer bli, hur vi ska hantera maten under tiden, hur löser vi vattenfrågan under tiden, var ska allt skräpet ta vägen, bredspackling och målning av en vägg, kommer vi hitta någon bänkskiva, och måste vi nu måla om hela köket? Och köksfönstret, måste det bytas i det här också, eller kan det vänta?

Ja, ni hör ju. Men det är bara att ta några djupa andetag, konstatera att både jag och Fredrik är händiga, och förstås inse att hela Cypern är full av hämtmat. Till och med här i byn går det att få sig ett mål mat om det skulle behövas. Och det kommer bli så bra när det är klart!

Boktips: Kärlekens Antarktis

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag minns inte riktigt var jag plockade upp tipset om Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg, men såhär i efterhand kan jag konstatera att jag nog inte var riktigt förberedd på vad som komma skulle. Det jag visste om Sara Stridsberg är att hon var med i svenska akademien, men gick ur. Jag har inte läst något av henne tidigare, men tänkte mig att läsupplevelsen och språket skulle vara njutbart oavsett berättelsens innehåll. Jag hade delvis rätt.

Kärlekens Antarktis kastar läsaren rakt in i ett dödsögonblick, så som offret upplever det. Därefter nystar offret upp sitt liv, som en vålnad eller ande med en allseende blick. Berättelsen är egentligen hennes biografi i någon mening, snarare än hur hennes liv avslutas. Vi får veta mer om hennes bakgrund, och om varför hon gjorde de val hon gjorde. Vi får också veta lite mer om den som tar henne av daga, men fortfarande ur offrets perspektiv.

Kärlekens Antarktis.

Den trasiga människan som målas upp i Kärlekens Antarktis lämnar mig ganska oberörd. Hennes glasklara känslokyla kanske smittar av sig på mig? Berättelsen om hennes föräldrar och deras relation till sina barn är inte heller den något som verkligen griper tag i mig, känslomässigt. Det är först när hon berättar om sina barn som jag verkligen trillar dit och känner hennes smärta och förtvivlan. Hopplösheten, eller den lugna vetskapen om att det är såhär hennes liv kommer att sluta, kan jag däremot inte identifiera mig med.

Jag visste som sagt inte vad Kärlekens Antarktis handlade om när jag började läsa den. Kanske var det därför jag tyckte att den var extremt obehaglig i början. Inledningen var verkligen ruskig, och kröp under huden på mig så till den milda grad att jag var tvungen att läsa något annat en stund innan jag kunde somna. Obehaget lättade dock efter några kapitel, och jag sögs in i handlingen. Sara Stridsbergs språk är en njutning att läsa, det är knivskarpt, precist och gör berättelsen full rättvisa. Det är en läsupplevelse, trots att jag inte identifierar mig med huvudpersonen, eller ens kan bestämma mig för om jag känner speciellt mycket för henne.

Köp boken hos Adlibris (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).

Bad, städning och nya bästisar

I helgen har det äntligen blivit lite svalare, och termometern har stannat under 30 de senaste dagarna. Men det hindrar förstås inte de badsugna barnen från att slänga sig i poolen. Och eftersom Tvåans simpuffar inte har kommit får även en förälder bada. Tvåan var ju skeptisk efter första badet, men när han vid det andra badet fick sitta i famnen och plaska med vattnet var det väldigt roligt. Efter ett tag gick det till och med bra att han stod han själv på botten och plaskade. Han var nöjd, och jag med. Det tredje badet initierade han själv, och det gick till och med bra att gå ner för pooltrappan på egen hand då.

Och på tal om pooltrappan. Jag bestämde mig för att skrubba den, innan det var helt fullt med vatten. Och jäääädrar vilken skillnad det gjorde! Dessutom gjorde de närgångna studierna att vi hittade en del skavanker på den som vi passade på att fixa med epoxy, så nu är inte trappan bara renare och snyggare, utan kommer förhoppningsvis hålla längre.

Pooltrappan, i närbild. Delvis skurad.
Och med lite perspektiv.

Ettan ville också vara med när jag ”hängde vid poolen”, så jag satte honom i arbete. Han är ju väldigt tjänstvillig ibland, och det här var ett sånt tillfälle. Skura solsängarna tyckte han var kul, och ett lagom stort projekt. tråkigt nog knäckte jag den han städar på bilden när jag skulle inviga den lite senare på dagen. Får se om pappa kan limma den, eller om det blev skräp av den.

Ettan skurar.

Förutom bad så har även mina nya bästa kompisar anlänt. I alla fall några av dem. En tyst köksfläkt och en tyst diskmaskin står nu i hallen och väntar på att vi ska göra om köket. Och att de står där och är i vägen snabbar förhoppningsvis på processen med köksinköp som just nu är det stora startskottet för köksrenoveringen.

Hej min nya bästis!

Äntligen frihet!

Idag slopade Cypern restriktionerna på att röra sig ute i samhället. Det betyder att vi inte längre behöver söka tillstånd för att gå utanför tomten. Hurra! Fredrik och Ettan firade med att åka till byggmarknaden innan Ettans lektion. Framförallt Ettan tyckte nog att det var väldigt skönt att se något annat än hemmet och trädgården.

I övrigt firade vi dagen med premiärbad i en halvfylld pool. Inte illa alls! Tvåan halkade dock i och blev lite överraskad av det, så han var inte helt övertygad om badandets förträfflighet. Detta trots att han gått och skanderat ”mamma bada, pappa bada, ettan bada, tvåan bada, alla bada” hela dagen.

Premiärbomben!
Även jag badade. I MIN EGEN pool! Coolt.

För att vara helt på den säkra sidan fick Tvåan prova sin flytväst innan badet också. Kanske var den en aning stor. Hans något skeptiska min beror mest på att jag försökte instruera honom att stå stilla, och inte komma rusande mot mig för att se bilderna genast. Han använde inte flytvästen under badet sen.

Måste jag stå här länge?!

Efter badet öppnade Ettans bar, och där serverades det kallt vitt vin tydligen. Dock ej till Tvåan.

Baren är öppen!

Vi har också gjort ett ryck med uppackningen de senaste dagarna, och tömt flera lådor. Dagens upptäckt var att det där garnet som jag hade för mig att jag hade sparat, men som inte har funnits sedan vi flyttade från Sverige faktiskt dök upp i en låda! Finfint! Nu kliar det lite i fingrarna att dra igång något nytt projekt. Och även att skapa något slags förvaring där jag kan ha mitt garn istället för i flyttlådor och transportlådor. Men ju fler lådor som töms och slängs, desto mer plats för ordentlig förvaring kommer fram.

Smink och ”beauty”

Jag har ju börjat använda läppstift. Det har gjort att jag har upptäckt att det kan vara dags att ta hand om läpparna för att slippa ha dem fnasiga när jag ska sätta färg på dem. Något slags scrub eller peeling är ju bra, och då kom jag att tänka på att jag ju faktiskt har kaffesump tillgängligt varenda dag. Sagt och gjort, det var bara att testa. Första försöket gjorde jag i köket, när jag skulle hälla ut sumpen. Tvåan blev väldigt tagen av det hela och pratar mycket om det fortfarande. ”Kaffesump. Mamma. Pannan. Tvätta!” Och ja, det har han ju rätt i, det ska ju tvättas bort.

Jag var lite skeptiskt, för jag har testat naturskrubb tidigare, då i form av honung och socker blandat. Som man kan tänka sig är det kletigt att smeta på och lite trixigt att få bort. Kaffesump däremot, var oväntat bra. Det är relativt lätt att applicera, ger en bra skrubbning, och är lätt att tvätta bort. Efteråt känns huden len och ren. Och som sagt, det krävs ju inget extra, eftersom det alltid finns hemma. Så jag har fortsatt, och utökat användningsområdet från läpparna (och pannan, då) till hela ansiktet, bröstet och till och med fötterna.

Sumpig Sara.

Förutom läppstift använder jag också mascara igen. Min nya mascara Paradise Extatic Waterproof från L’Oréal har verkligen testats hårt – den har utsatts för löpning, dusch och sovstunder på dagtid. Inget har dock lyckas rubba den något nämnvärt. Jag är jättenöjd med den!

Men åter till läppstift, då. Jag verkar ha fått dille på det. Det kom hem ett gäng till häromdagen, från Nyx och den här gången mest rosa nyanser. Lite ovant, men de funkade ok. Fast hittills är nog ändå favoriten en blandning: ett nude-läppstift underst, och så rosa ovanpå. Det är nära det där brunrosa som jag har föreställt mig. Jag gillar att blanda själv, för då kan jag välja mer hur mycket rosa jag vill ha.

Blandning, nude+superrosa.

En annan, lite oväntad, favorit var Indian Pink. Det drar en aning mot orange, vilket är lite tydligare på riktigt än på bilden.

Indian Pink.

Jag köpte flera riktigt rosa färger, och det här den mellersta nyansen som heter Fig.

Fig, som är ganska mörkrosa.

När jag beställde läppstift senast insåg jag att de röda jag har alla är ganska klarröda, så jag letade efter ett mörkare rött. Moonlit Night blev lite väl mörkt, men om jag blandar det med ett klarrött blir det ganska bra.

Moonlit night. Väldigt mörkt röd.

Jag noterar att det är en hel del läppstift jag inte visat upp, så det kommer väl fler bilder vad det lider. Till fasa eller förnöjelse.

Måndag igen

Dagarna går, precis som vanligt. Trots att det är väldigt varmt. Vid 6-tiden hade vi drygt 30 grader, och vid lunch mätte jag upp 39 grader. Jag vet att det inte är något konstigt eftersom vi bor i Medelhavet, men 39 grader är alltså varmare än den högsta temperatur som mätts upp i Sverige. Det är en skum känsla, ändå. De här temperaturerna är 10-12 grader högre än normalt sägs det, och värmeböljan ska hålla på till på torsdag.

Barnen hanterar värmen ganska bra. Tvåan svettas en massa när han sover, men han dricker också väldigt mycket. Ettan verkar sova lite sådär, för han verkar tycka att det mesta är jobbigare än vanligt. Jag är nog den som klarar värmen bäst, medan Fredrik har svårt att sova. På natten blir det inte svalare än 27 grader just nu. För att hjälpa Ettan och Fredrik har vår portabla AC fått komma fram, så förhoppningsvis blir det lite bättre för dem inatt.

Ett aber just nu är att vår tomt inte är anpassad för tankbilar, så vatten till vår färdiga pool kan inte levereras. För att komma runt problemet behöver vi fixa till en lämplig uppfart från den nedre delen av tomten, och för att göra det behöver vi en traktor eller en grävmaskin. Jakten på dessa fordon pågår alltså för fullt. Ettan är mycket besviken över att ännu inte ha fått inviga poolen. Men det kommer väl en dag för det också, alldeles snart skulle jag tro.

En bra sak som har hänt är att Tvåan verkar ha fått koll på det där med potta igen. Han har haft en period när han har vägrat allt annat än blöja, men de senaste dagarna har pottan tagits till nåder igen. Han verkar komma ihåg den själv oftast, även om jag påminner honom relativt ofta. Och han kan till och med tömma den i toaletten själv efter uträttat ärende.

Och alldeles nu ikväll hände något märkligt! Jag lägger patience ibland när andan faller på, och idag gick Idioten ut! Jag tror att det var första gången för mig. Jag var tvungen att föreviga det.

Den gick ut!