Boktips: Stardust

Jag läste The Graveyard Book av Neil Gaiman för ganska länge sedan. Jag tyckte om den, trots att det är en ungdomsbok, och sedan dess har jag varit lite nyfiken på att läsa mer av Neil Gaiman. Lite lågmält intresserad, men inte riktigt på nivån att jag faktiskt köpt någon bok av honom. Men för ett tag sedan gjorde jag en bokbeställning och eftersom det var bra pris slank några Neil Gaiman-böcker med i korgen. Och tur var väl det!

Stardust handlar om Tristran som ger sig ut för att hämta en fallen stjärna till sin hjärtas utvalda dam. Tristran bor i en by i England som har en egenhet: den ligger precis bredvid en mur, och i muren finns en öppning som vaktas dygnet runt av byborna. På andra sidan muren ligger de andras land, det som bebos av allsköns märkliga kreatur och där alla länder och djur som har försvunnit från vår värld har hamnat. För att hitta den fallna stjärnan måste Tristran ta sig genom öppningen i muren och sedan vidare genom Faerie. Det första visar sig vara lättare än han trott, eftersom vakterna bara vaktar för att ingen ska kunna ta sig ut från Faerie. In till Faerie tar sig ingen vettig människa förutom när det är marknad vart nionde år. På andra sidan muren börjar så äventyren och strapatserna. Tristran träffar på mängder av olika varelser och får sin världsbild långsamt ställd på ända.

Stardust.

Det visar sig att det svåra inte är att hitta stjärnan, utan att få med den hem till Tristrans älskade Victoria. Stjärnan är nämligen ett hett byte inte bara för den kärlekskranke Tristran, utan även för ättlingarna till Lord Stormhold och en urgammal häxa.

Stardust gav mig en läsupplevelse utöver det vanliga. Redan från början drogs jag in i Gaimans fantastiska värld och levde mig in i de olika karaktärernas liv och känslor. Det är en riktig bladvändare som är skriven på ett njutbart språk med precis rätt mängd adjektiv för att måla upp bilder av allt spännande som händer. Stardust är en saga, fast för vuxna. Nu när den är slut saknar jag Tristran och Yvaine, och skulle jättegärna läsa mer om dem. Synd att inte Neil Gaiman skriver uppföljare, bara.

Boktips: Morning Star

Jag sträckläste ju de första två delarna av Pierce Browns trilogi om Darrow, Red Rising och Golden Son. Så snart den andra delen var utläst hämtade jag den tredje från bokhyllan.

I Morning Star får vi fortsätta följa Darrow i hans kamp för ett rättvisare solsystem. För att skaka om och försvaga the Jackal ska Darrow och hans allierade kidnappa Quicksilver, mannen som har bistått the Jackal med pengar. De råkar dock storma rätt in i något slags fredsförhandling mellan oväntade parter och det visar sig efter en kortare strid att de inte ens behöver kidnappa Quicksilver, eftersom han var med och skapade Sons of Ares från början.

Morning Star.

För att verkligen skapa sig en stark armé som har stöd i alla olika nivåer åker Darrow för att få med sig Obsidianerna. Ragnar är med honom, men förvarnar om att det kan bli svårt. Inte minst blir det svårt eftersom de förföljdes av ett fiendeskepp och måste slåss mot Aja och Cassius, förutom kannibalstammarna och den isande kylan. Efter många strider och snabba beslut lyckas dock Darrow att få med sig Obsidianerna, om än på aningen skakiga grunder.

Precis som man kan förvänta sig kommer det, efter en lång och spännande bok, sedan en alldeles fantastisk upplösning som är oväntad, spännande och väldigt osäker. Hela boken byggs upp snyggt, liksom föregångarna och är skriven på ett rappt och effektivt språk som hela tiden för handlingen framåt. Efter att ha läst de tre böckerna i snabb följd kan jag dock känna att jag tröttnade lite på striderna, både i rymdskeppen och man-mot-man. Berättelsen som sådan, och Darrows utveckling är däremot fortfarande intressant, och jag har (förstås) skaffat de två senaste böckerna om honom och ser fram emot att läsa dem.

Boktips: Golden Son

Jag läste ju den första delen i en trilogi av Pierce Brown, nämligen Red Rising. Så snart sista sidan var utläst kastade jag mig över del två, Golden Son.

Golden Son börjar med en episk rymdstrid mellan Darrow och Cassius storebror Kamus au Bellona. Det är den sista striden på the Institute som är fortsättningen på the Academy från första boken, och Darrow får mycket oväntat spö när det dyker upp ett extra skepp på Kamus sida. Förnedringen är total, och förnedring är inget som Darrows beskyddare Nero au Augustus tolererar. Han är bara intresserad av vinnare och ära. Förlusten leder till att Nero au Augustus säger upp Darrows kontrakt och bestämmer sig för att sälja honom vid ett stort möte mellan alla de mäktigaste krigarfamiljerna som ska hållas på Luna under överinseende av Härskarinnan.

Golden Son.

På Luna, medan de väntar på att själva stormötet ska börja, Blir Darrow kontaktad av någon som vill träffa honom i hemlighet. Han går till mötet och det visar sig att det är the Jackal, Neros son, som Darrow besegrade i slutet av the Academy i första boken. En hemlig pakt upprättas, och Darrow passar även på att rädda livet på the Jackal. Detta, och upplösningen av stormötet, ger Darrow en ny riktning i sin kamp för revolutionen. Han bestämmer sig för att kämpa mot Härskarinnan och avsätta henne. Givetvis blir det både en och två vändningar innan det är dags för slutstrid.

Jag tycker Golden Son är en lysande fortsättning på Red Rising. Darrow utvecklas liksom historien och får fler bottnar. Det är många oväntade vändningar, och spännande att Sons of Ares får en större roll i berättelsen. Mycket fokus ligger på vänskap, förtroende, svek och stolthet. Möjligen kan jag tycka att det är lite mindre engagerande med rymdstriderna i Golden Son än med striderna på skolan i Red Rising. Men allt sammantaget så sträckläste jag den här också, och tycker att den håller lika hög klass som den första delen.

Boktips: Den färglöse herr Tazaki

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag har läst Den färglöse herr Tazaki av Haruki Murakami. Fast jag läste den på engelska, och då heter den Colorless Tsukuru Tazaki and His Years of Pilgrimage.

Tsukuru är en av fem vänner som har en väldigt nära vänskapsrelation under tonåren. De fem vännerna, två flickor och tre pojkar, är väldigt olika varandra, men känner ändå en väldigt samhörighet. De fyra övriga har en färg i sitt namn, men inte Tsukuru. Ibland undrar han vad han egentligen tillför gruppen, och varför de andra verkar tycka att han är lika viktig som de övriga, han känner inte sig som något speciellt. Men han är tacksam att få vara en del av gruppen av vänner.

The Colorless Tsukuru Tazaki and His Years of Pilgrimage

När de fem vännerna börjar på universitetet visar det sig att det bara är Tsukuru som flyttar från barndomens Nagoya. Han börjar studera i Tokyo på ett universitet där han lär sig att konstruera järnvägsstationer, vilket han har varit intresserad av hela sitt liv. En dag när han hälsar på sin familj i Nagoya och ringer upp sina vänner vill ingen av dem prata med honom. Efter ett par dagar får han i alla fall tag i en av sina vänner, som berättar att ingen av de andra fyra vill prata med eller träffa honom någonsin igen. Tsukuru blir så ställd att han inte ifrågasätter beslutet.

16 år senare träffar Tsukuru en kvinna som han får starka känslor för. Hon märker att det är något som hindrar honom från att öppna sig helt för henne, och övertygar Tsukuru om att han måste söka upp sina vänner och försöka förstå vad det var som hände och varför de bröt kontakten helt med honom. Sökandet efter dem och sanningen för honom både tillbaka till Nagoya och hela vägen till Finland.

Den färglöse Herr Tazaki letar sig verkligen in i mitt hjärta. Jag känner med Tsukuru, och kommer nästan på mig själv med att hålla tummarna för honom. Den lågmälda berättarstilen och den hoppfulla men ändå sorgliga historien är kanske inte typiska för Murakami, men han bemästrar dem verkligen här. Om jag tyckte att Norwegian Wood var lite för ungdomlig så är det här en berättelse om vuxna människor och hur de har formats under livet som har gått.

Köp boken hos Bokus (svensk pocket).

Boktips: Red Rising

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag blev tipsad om Red Rising-serien av Pierce Brown via ett brädspel (Red Rising), och tyckte att det lät intressant nog för att skaffa de tre första böckerna. När det för ett tag sedan var dags att välja en ny bok att sätta tänderna i föll valet på Red Rising.

Darrow lever och jobbar i gruvorna under Mars. Hans jobb är att bryta Helium-3 för att kunna göra Mars beboeligt, och hela hans liv utspelar sig under planetens yta. På Mars, och jorden, har mänskligheten delats in i olika grupper med olika färger. De olika färgerna har olika roller och samhället är stenhårt styrt i ett hierarkiskt system. En kväll visar Darrows fru Eo honom en annan del av verkligheten, och det får ödesdigra konsekvenser för de båda.

Red Rising.

Den andra delen av boken tar sitt avstamp här, och vi får följa Darrow genom en transformering till den högsta av kasterna. Anledningen till att han görs om till Guld är att han ska bli ett verktyg för en rebellgrupp som verkar för ett samhälle där frihet för alla råder. Den största delen av boken handlar om Darrows tid på the Institute, skolan där de bästa av Guld-ungdomarna tränas för att kunna styra samhället.

Jag blev alldeles fascinerad av Red Rising. Storyn är ganska lik den i Hunger Games, fast med en annan bakgrundshistoria. Det stör mig inte alls, utan jag slukade boken på bara några dagar. Det är en riktig bladvändare, även om det är relativt lätt att förstå hur det kommer sluta i stora drag (det är ju en serie). Världen som Darrow lever i är bra beskriven och det är lätt att se den framför sig. Det är också lite oväntade vändningar som hjälper till att bygga berättelsen. Att följa Darrows utveckling, både socialt och mentalt är spännande och ger en ytterligare dimension till boken. Jag har förstås redan börjat läsa del två, och nyss såg jag att det finns fler än de tre första böckerna så jag behöver tydligen göra en beställning.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).

Boktips: Shift

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Det var ju ett tag sedan jag läste Wool, den första delen i Silo-trilogin av Hugh Howey. De två andra delarna har legat till sig i min bokhylla, men så plötsligt en dag var det dags att öppna del två, Shift. Shift är del två av tre, men den utspelar sig innan Wool. I Shift får vi veta vad som ledde till att det byggdes 50 silos under jord.

I Shift följer vi Donald under livet innan silon och Troy under hans första skift i Silo 1. De olika delarna av berättelsen vävs ihop elegant och för händelserna obönhörligt framåt. Donald är en ung och något naiv kongressledamot som handplockas till ett viktigt uppdrag under Senator Thurman. Donalds uppdrag är att skapa en säker byggnad där de som arbetar med hantering av kärnavfall kan söka skydd om det värsta skulle hända.

Shift.

Troy väcks för sitt första skift ungefär 100 år efter nedfrysningen. Han minns inte riktigt vad som hänt, men plågas av vaga minnen som han har svårt att riktigt få fram och tydliggöra. Under sitt skift är han med och styr Silo 1, och får fatta beslut med ödesdigra konsekvenser. De undflyende minnena och tankarna tär mer och mer på honom ju längre skiftet pågår. Under hans andra skift, ytterligare ett hundratal år framåt i tiden, har förutsättningarna ändrats totalt och Troy drar fruktansvärda slutsatser om vad som har hänt och vad som ska hända. Han bestämmer sig för att agera, och drar då igång en hel rad med oförutsedda händelser som får konsekvenser framåt.

Jag minns inte känslan av klaustrofobi som lika stark när jag läste Wool, men i Shift är den påtaglig, även för mig som läsare. Livet i Silo 1 är mindre av ett liv än det i Silo 18 som vi upplevde i första delen, men kanske är det för mig lättare att sätta mig in i Donalds och Troys liv. Som framtidsdystopi är Shift väldigt effektiv och trovärdig, och det var mer än en gång som jag faktiskt fick lägga ifrån mig boken en stund för att det var så obehagligt att läsa den.

Köp boken hos Bokus (pocket).
Köp boken hos Amazon.se (pocket).

Boktips: 12 Rules for Life: an Antidote to Chaos

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

”När Jordan Peterson talar så lyssnar man” lyder ett gammalt djungelordspråk. Nej, kanske var det inte exakt så det löd, men det är i alla fall ett bra uttalande. För han väldigt mycket klokskap att bjuda på, Dr Peterson.

12 Rules for Life, eller som den heter på svenska: 12 livsregler: ett motgift mot kaos, är en bok som handlar om konkreta saker du kan göra för att göra ditt liv lite, lite bättre även om ditt liv kanske är just ett kaos. För enkla, handfasta råd som ”stå med rak rygg” och ”behandla dig själv som någon du är ansvarig för att hjälpa” är ju faktiskt sådant som är både lätt att komma ihåg och som är relativt enkelt att göra.

12 Rules for Life: an Antidote to Chaos.

Om boken bara bestod av 12 levnadsregler så skulle den bli ganska kort. För att förklara regeln och vilken effekt den har tar Jordan Peterson hjälp av psykologi, religion och arketyper. Han berättar om faktiska fall han haft i sin praktik som psykolog och också om sin familj och deras upplevelser. Vi får träffa allt från humrar till hans barn och familjens hund Sikko.

Jag gillar Jordan Peterson. Han är oerhört beläst och klok och har en livssyn som tilltalar mig. Jag har lyssnat på hans föreläsningar i psykologikursen han undervisade i (finns på youtube), och på en hel del intervjuer och podcasts med honom och imponeras av hans logiska och väl underbyggda resonemang. 12 livsregler är en smart bok, och jag kommer försöka använda mig av dem.

Med det sagt så kan jag inte hjälpa att jag tycker boken är tungläst, svår och väldigt… lärd på sina ställen. Han skriver ungefär som han talar, och det kanske gör sig bättre i ett lyssningsformat? Även om jag är glad att jag har läst boken så tror jag att innehållet kommer fram lika bra i någon av alla inspelningar på youtube från hans världsturné där han pratar om sin bok och dess 12 livsregler på scen.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).

Bokrea

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Den senaste veckan verkar vi ha förlorat ett barn till böckernas värld. Ettan sträckläser just Harry Potter på svenska, och läser ut sina skolböcker samma dag han får låna dem. Varken jag eller Fredrik har förstås något mot det, även om det förstås kan vara kul att byta ett ord eller två med åttaåringen.

När jag var yngre var bokrean en av de stora högtiderna. Att gå genom reakatalogen och kolla ut vad jag ville ha och var det skulle köpas var nästan lika roligt som att faktiskt gå dit och faktiskt köpa böckerna. Trots att vi inte bor i Sverige längre så håller jag fortfarande ett öga på bokrean såklart. Här kommer några tips som jag tror skulle passa vår familj extra bra.

Ettan läser gärna om LasseMajas detektivbyrå, så Silvermysteriet kan definitivt få lov att komma hit. Även andra delar går bra, förstås, men de verkar inte vara på rea.

Tvåan gillar också att läsa, även om själva läsningen utförs av föräldrar eller storebror. Han skulle säkert gilla Måste du? med Myrsloken och Hasselmusen. Han kan nästan hela En ovanligt ovanlig dag utantill, och ibland reciterar han långa stycken.

Myrsloken och hasselmusen.

Jag själv är fantastiskt sugen på Samlade Verk, så nu tror jag att det får bli ett köp.

Fredrik kollade lite snabbt, och mycket oväntat sa han att han tyckte Mat på en plåt: Smarta middagar och andra rätter verkade intressant. Tareq Taylor i mitt kök, jatack! Fast om det är en bok med enkel och god mat, som hela familjen kan tänkas både gilla och laga är det förstås nästan ett fullgott substitut.

Tareq, välkommen till mitt kök vilken dag som helst!

Boktips: Sen for jag hem

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Äntligen, äntligen fick jag sätta tänderna i den sista delen av trilogin om Janakippo av Karin Smirnoff! Som jag har längtat. Fast samtidigt har jag fasat lite. För hur skulle hon kunna följa upp de två tidigare delarna, och hur skulle det kännas när serien var slut?

Sen for jag hem börjar precis där Vi for upp med mor slutar. På berget, i kylan och mörkret. Men sen utvecklar det sig till en helt ny bok. Kanske mer så än Vi for upp med mor jämfört med Jag for ner till bror. Det är fortfarande Jana som är huvudpersonen, och i Sen for jag hem får vi följa henne i en större värld än vad vi är vana vid. Samtidigt får vi genom återblickar också lära känna delar av henne som vi inte tidigare har mött, men som otvivelaktigt har format henne till den hon är idag.

Sen for jag hem.

Trots alla trassliga relationer och krav från både Smalånger och Kukkojärvi så gör Jana som vanligt; hon går sin egen väg. Och den innebär en uppgörelse med männen, konsten, bakgrunden och framtiden.

Åh, vad jag inte ville att Sen for jag hem skulle ta slut! Den är precis lika fantastisk som de första två delarna. Även om Jana gör saker få andra skulle våga eller orka så är hon ändå väldigt mänsklig och det är lätt att känna med henne. Det korthuggna, karga språket ger boken (liksom de tidigare två delarna) en helt egen ton. Jag tycker det gör att jag som läsare kommer nära henne och de övriga i boken. Kargheten i språket utmanas när Jana förflyttar sig till helt nya miljöer som beskrivs i förhållande till de gamla. De nya miljöerna gör också att lite av hopplösheten som finns i de två första böckerna ersätts av en gnutta hopp om framtiden.

Jag är rätt säker på att jag kommer läsa de här böckerna igen. För så bra är de! Och givetvis håller jag tummarna för att Karin Smirnoff inte känner sig färdig med Jana så det kan komma fler böcker om henne.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).

Läsning och de bästa böckerna jag läste 2020

Ni som läser här regelbundet vet förstås att jag läser en hel del. Och ni som inte har hängt med så länge vet det också nu när jag har sagt det. I slutet av förra året dippade dock min läslust, och jag började lyssna en del på olika poddar istället. Min lästid är oftast i sängen på kvällen innan jag ska somna, så ibland passar det Tvåans sömn bättre att jag lyssnar med lurar än läser med pannlampa (som jag har på rött ljus för att störa så lite som möjligt).

Nu är jag sugen på att läsa igen, men då är det istället så himla kallt inomhus hos oss att det känns nästan omöjligt att sticka ut händerna utanför täcket för att hålla i boken. Men det kommer varmare tider, det är jag övertygad om.

Nåväl. Förra året läste jag tydligen 41 böcker, och det är ju en del. Då kan man kanske tro att det skulle vara svårt att lista de fem bästa böckerna, och det var det faktiskt. Det finns nämligen inte fem utan sex böcker som sticker ut. Så jag gör helt enkelt en lista av de 6 bästa böckerna, för jag får ju bestämma själv. Jag vet också att inte alla böckerna är utgivna under 2020, men de får ändå hamna på min lista eftersom det var under det året jag läste dem.

Plats nummer 6

2020 var året då jag upptäckte Haruki Murakamis storhet som författare. Han skriver en del riktiga mästerverk i mina ögon men samtidigt lämnar en del av hans verk mig ganska ointresserad. Fågeln som vrider upp världen hamnade på listan över de bästa böckerna, och den innehåller (självklart) de ingredienser som får mig att älska Murakami: övernaturligt, djupa brunnar och studier av månen.

Plats nummer 5

Även Vigdis Hjort var en ny bekantskap för mig. Arv och miljö är en fantastisk och fruktansvärd bok som jag bitvis nästan inte vågade läsa vidare i. Den krypande känslan av obehag var så stor att det var svårt att hantera, trots att det är väldigt lite av handlingen som är explicit. Språket är väldigt kompakt, med många ord och mycket beskrivning av huvudpersonens känslor både i nutid och dåtid.

Arv och miljö.

Plats nummer 4

En roman med 14 (eller 16) huvudpersoner, hur är det ens möjligt att skriva? Eller för den delen läsa, utan att tappa bort vem som är vem? Testamente av Nina Wähä är helt fullt av fantastiska personporträtt som gör att det är (åtminstone ganska) lätt att hålla ordning på alla. De olika historierna vävs ihop och broderas ut på ett stiligt och smart sätt och ramberättelsen är så spännande att det är svårt att lägga ifrån sig boken.

Testamente.

Plats nummer 3

Vid det här laget är det väl ingen som har missat Karin Smirnoffs debuttrilogi om Jana Kippo. Givetvis är de med på topplistan, för vilka böcker det är! Vi for upp med mor är den andra delen, och här hamnar Jana i det lilla samhället där hennes mor växte upp. Det är ett frikyrkligt strängt och stängt samhälle som krockar stenhårt med Jana, men som Bror faller handlöst för.

Vi for upp med mor.

Plats nummer 2

På plats två hamnar den första delen om Jana Kippo, Jag for ner till bror. Både del ett och två är fantastiska berättelser med ett helt eget språk, personporträtt som griper tag i läsaren och beskrivningar av små samhällen som stämmer på pricken (åtminstone enligt mina fördomar). Den kvävande känslan av att alla vet allt hela tiden, men som samtidigt är en gemenskap beskrivs klockrent.

Jag for ner till bror.

Plats nummer 1

Den allra bästa boken jag läste 2020 var 1Q84. Den sög in mig helt i Tengo och Aomames verkligheter och jag kunde inte låta bli att läsa en sida till och en sida till och en sida till… Här är Murakami verkligen i sitt esse, med övernaturligt som ändå känns trovärdigt och en berättelse som från början känns som flera olika böcker men som skickligt vävs ihop till en fantastisk saga. Till skillnad från de böcker där Murakami fokuserar på kärlekshistorian tycker jag att kärleken i 1Q84 är helt självklar när den väl uppenbarar sig. Har du inte läst 1Q84 är jag avundsjuk på dig som har en så fantastisk läsupplevelse framför dig!

1Q84.