Boktips: Blå

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag läste Binas historia av Maja Lunde för några år sedan. För ett tag sedan när jag satt och letade efter boktips på svenska hittade jag hennes andra roman Blå, och lade till den på listan. I ett bokpaket dök den upp, och när jag hade läst ut 1Q84 så plockade jag upp den. Och visst, det var inte det bästa utgångsläget, eftersom jag ju blev väldigt tagen av 1Q84, men nu var det så det blev.

I Blå får vi följa två olika tidslinjer, dels Signe i nutid och dels David i framtiden. Signe är en 70-årig ensamseglare och miljöaktivist, och vi får följa henne på ett äventyr samtidigt som vi får uppleva hennes barndom och ungdomsår genom återblickar. David lever i ett framtida sydeuropa som lider svårt av torka och vattenbrist.

Blå.

Jag hade en klump i magen vid vartannat kapitel, de som handlade om David. Kanske beror det på att boken är välskriven, eller så kanske det beror på mig. Jag tycker det är oerhört jobbigt att läsa om trasiga familjer, även om det som i det här fallet ”bara” ligger i bakgrunden. Kapitlen om Signe var inte alls lika jobbiga, så de fungerade mer som andningspauser för mig. Framtiden som David lever i kändes väldigt realistisk i beskrivningarna trots att det inte ser ut så i Europa än.

Jag blev glatt överraskad av slutet, som inte alls var lika tungt som resten av boken. Det var däremot snyggt och väldigt passande, både för David och för Signe. Boken är välskriven och tar upp ett viktigt ämne, hur vi använder våra naturresurser. Men det är samtidigt en dystopi om en inte alltför avlägsen framtid, så läs den inte om du är ute efter lite lättviktig underhållning. Den lämnar en hel del tankar och funderingar efter sig och under läsningen är det som sagt ganska jobbigt också. Med det sagt så är den klart läsvärd, speciellt om du vill ha en bild av en möjlig, om än mörk, framtid att fundera över.

Köp boken hos Adlibris (pocket, inbunden).
Köp boken hos Bokus (pocket, inbunden).

Boktips: 1Q84

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag läste Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, som ju är ett slags självbiografi av Haruki Murakami för ett tag sedan. Då blev jag ännu mer nyfiken än jag redan var på att läsa hans prosa. Så när det nu var dags att sätta tänderna i en ny bok plockade jag ner monstret 1Q84 från hyllan. Jag köpte den på engelska, eftersom det var lättare att få hit, och alla tre böckerna i samma volym. Totalt har den drygt 1300 sidor och är egentligen lite för tung för att läsa i sängen på kvällarna. Dessutom verkar det vara svårt att limma ihop så tjocka böcker, för en sektion ungefär mitt i hade inte kommit med i limningen upptäckte jag när jag började läsa.

I 1Q84 får vi följa Aomame och Tengo och deras upplevelser som flätas ihop mer och mer. Vartannat kapitel handlar om Aomame och vartannat om Tengo. Året är 1984, och både Tengo och Aomame är 30 år, singlar och lever ganska ensamma, enkla liv i Tokyo fast på helt skilda håll. Båda bär på minnen av en barndom som inte var som alla andras, vilket har format dem på olika sätt. Tengo jobbar som mattelärare några dagar i veckan och skriver prosa resten av tiden. Aomame jobbar som instruktör på ett gym och visar sig ha ett helt annat extraknäck vid sidan av.

1Q84.

En dag hör Tengos redaktör av sig och föreslår att Tengo ska spökskriva ett manus som har skickats in till en litterär tävling, men som behöver friseras för att verkligen komma till sin rätt. Efter en hel del övertalning antar Tengo uppdraget och det blir starten för en händelsekedja som tar med honom och läsaren djupt in i en värld som är nästan som den vanliga, fast ändå helt annorlunda. När Aomame upptäcker att hon befinner sig i en värld hon inte känner igen kallar hon den för 1Q84 för att skilja den från den vanliga. På japanska uttalas Q och 9 likadant, så det är ett slags lek med ord. Aomame får ett uppdrag på sitt extraknäck som kommer bli helt annorlunda jämfört med de tidigare hon utfört, och kräva allt av henne.

1Q84 är en av de bästa böckerna jag har läst. Den håller ihop rakt genom tre böcker, hela vägen till slutet. Samtidigt är den full av spännande vändningar och kopplingar mellan personer och händelser som långsamt ger sig till känna. Att växla mellan huvudpersonernas berättelser i vartannat kapitel är stilistiskt snyggt och hjälper också till att driva böckerna mot en upplösning. Jag upplever inte att den engelska översättningen är krånglig eller klumpig, utan jag tror att den fångar känslan Murakami är ute efter på pricken. Jag kan lätt tänka mig att läsa den på svenska också, för att se om känslan i den översättningen är densamma.

Köp boken hos Adlibris (pocket del 1, pocket del 2, pocket del 3).
Köp boken hos Bokus (pocket del 1, pocket del 2, pocket del 3).

Boktips: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag läser Sandra Beijers blogg, och hon har fått mig att bli lite sugen på att läsa Haruki Murakami. Jag har funderat ett tag, och nu när högen med böcker började bli oroväckande låg gjorde jag slag i saken. Eftersom Murakami skriver på japanska och jag inte kan det måste jag läsa översättningar. De svenska versionerna är svårare att få tag i för mig, så jag beställde ett par böcker på engelska från Amazon.

Jag började med What I talk about when I talk about running. Det visade sig vara något av en självbiografi, med fokus på hur Murakami löper. Eftersom jag också springer och skriver en del tyckte jag att det var en intressant bok. För visst vore det fint att kunna ägna en timme på morgonen åt löpning innan man sitter ner med dagens arbete. Jag var dock tvungen att googla, och nej, han har inga barn, herr Murakami. Men en dag kanske jag också kommer dit att jag har en timme till löpning varje dag.

What I talk about when I talk about running.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är en inspirerande bok för alla som drömmer om att springa långdistans. Däremot ger den kanske inte jättestor insikt i skrivarprocessen, vilket jag hade hoppats på. Och det är som sagt en biografi och inte ett skönlitterärt verk. I boken får vi följa Murakamis liv som löpare, och även dela hans upplevelser av ett par maratonlopp. Eftersom jag läste boken på engelska vet jag inte hur den svenska översättningen är, men den engelska var behaglig och flöt på bra utan några större konstigheter.

Även om jag tyckte att Vad jag pratar om när jag pratar om löpning var intressant att läsa gav den kanske inte så mycket insikt i Murakamis skönlitterära värld, språk eller hans prosa. Fast nu, när jag har läst en del i en roman av honom kan jag konstatera att språket är detsamma. Klart, koncist och rakt på. Skönt för ögonen och hjärnan. Jag tror att jag kommer läsa om Vad jag pratar om när jag pratar om löpning när jag har läst fler romaner av Murakami. Det ska bli spännande att se om jag ändrar åsikt eller upplever boken annorlunda då.

Köp boken hos Adlibris (pocket).
Köp boken hos Bokus (pocket).

Boktips: Elementarpartiklarna

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag läste om Elementarpartiklarna av Michel Houllebecq. Boken skrevs redan 1998, och jag har haft den i min bokhylla sedan 2001. Jag måste ha tyckt om den när jag läste den senast eftersom den har fått följa med i en massa flyttar. Men eftersom jag har ganska dåligt minne för både böcker och filmer så var det spännande att läsa den igen, och det kändes som första gången.

Elementarpartiklarna handlar om två halvbröder. Båda lämnas av sina föräldrar och uppfostras av sina farmödrar, men de utvecklas i helt olika riktningar. En av dem, Michel, blir en känslokall, men framstående forskare inom genetik medan den andre, Bruno, är en kvinnojägare och jobbar som gymnasielärare och författare. De båda bröderna hamnar av en slump i samma gymnasieskola och kommer att ha kontakt under hela sin uppväxt och sina vuxna liv. Trots att de är väldigt olika fortsätter de samtala med varann och trivs med det.

Elementarpartiklarna.

I Elementarpartiklarna får vi genom tillbakablickar uppleva brödernas uppväxt och liv fram till idag. Alltså får vi också en bra bild av det franska samhällets utveckling och liberaliseringen som pågick under den senare delen av 1900-talet. Både Bruno och Michel reflekterar över de nya normerna och vad de har för påverkan på människornas liv.

Språket i boken är rent och avskalat, men berättelsen blandas upp med fakta om genetik, biologi och sociologi. Ibland stör de här inflikningarna rytmen i berättelsen för mig. Utvikningarna om sex och prostitution kan också bli lite tröttsamma och kanske kunde en del av dem utelämnats utan att förståelsen för Brunos karaktär skulle påverkats. Jag tycker dock att boken är klart läsvärd fortfarande, och jag är glad att jag har sparat den. Houllebecqs bild av samhällets utveckling är intressant, och det är en utveckling som har fortsatt och kanske till och med accelererat under åren sedan boken kom ut. Kanske ska jag försöka läsa något av Houllebecqs senare verk, för att se om han har fortsatt reflektera över samhället.

Köp boken hos Adlibris (pocket).
Köp boken hos Bokus (pocket).

Boktips: Djurens gård

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Det var någon i min bekantskapskrets som hade läst Djurens gård för sitt barn. Djurens gård är en ganska kort bok så jag tänkte att den kanske kunde passa för Ettan. George Orwell skrev den redan 1945, men den är fortfarande väldigt aktuell. För säkerhets skull tänkte jag läsa den själv först, för jag mindes inte den helt och hållet. Och det var klokt gjort, kan jag konstatera.

Djurens gård handlar om en bondgård där djuren gör uppror. De jagar bonden som förtrycker dem på flykt och tar över skötseln av gården själv. I början jobbar alla djuren tillsammans, och alla hjälps åt för att skörda, så, bygga det som behövs och alla trivs tillsammans. Det visar sig ganska snart att djuren har olika förutsättningar, och grisarna som är de mest intelligenta tar snart befälet över djuren. Det första året blir det bästa djuren någonsin har upplevt. Tillsammans tar djuren fram sju regler som ska gälla för dem allihop och skriver upp dem på väggen till ladugården.

Allt eftersom tiden går visar det sig att de två grisarna som är ledare inte är överens om hur gården ska skötas. Det hela kulminerar i att den ena grisen, Napoleon, jagar den andra grisen, Snöboll, på flykten och tar själv hela makten. Strax därefter flyttar grisarna in i boningshuset och det är startskottet för små, gradvisa ändringar i hur gården sköts. De arbetande djuren får arbeta hårdare och hårdare och får mindre och mindre mat. Den bästa maten lämnas till grisarna, eftersom de behöver den då de är de som bestämmer. Boken kulminerar i att de arbetande djuren upptäcker att grisarna långsamt har förvandlats till människor.

Djurens gård är en satir över utvecklingen i Sovjetunion under kommunismen och Stalin. Idag finns det fler länder den kan appliceras på, även om de inte har implementerat kommunism. Utvecklingen i boken är subtil, men väldigt tydlig för en vuxen läsare. Däremot kommer jag inte läsa den här för Ettan än. Han kommer säkert få läsa den i skolan, men om några år. Jag tycker Djurens gård är frustrerande att läsa, eftersom den påminner så mycket om utvecklingen i så väldigt många länder idag, och det är en utveckling som jag inte tycker är av godo.

Köp boken hos Adlibris (pocket).
Köp boken hos Bokus (pocket).

Boktips: Kärlekens Antarktis

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag minns inte riktigt var jag plockade upp tipset om Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg, men såhär i efterhand kan jag konstatera att jag nog inte var riktigt förberedd på vad som komma skulle. Det jag visste om Sara Stridsberg är att hon var med i svenska akademien, men gick ur. Jag har inte läst något av henne tidigare, men tänkte mig att läsupplevelsen och språket skulle vara njutbart oavsett berättelsens innehåll. Jag hade delvis rätt.

Kärlekens Antarktis kastar läsaren rakt in i ett dödsögonblick, så som offret upplever det. Därefter nystar offret upp sitt liv, som en vålnad eller ande med en allseende blick. Berättelsen är egentligen hennes biografi i någon mening, snarare än hur hennes liv avslutas. Vi får veta mer om hennes bakgrund, och om varför hon gjorde de val hon gjorde. Vi får också veta lite mer om den som tar henne av daga, men fortfarande ur offrets perspektiv.

Kärlekens Antarktis.

Den trasiga människan som målas upp i Kärlekens Antarktis lämnar mig ganska oberörd. Hennes glasklara känslokyla kanske smittar av sig på mig? Berättelsen om hennes föräldrar och deras relation till sina barn är inte heller den något som verkligen griper tag i mig, känslomässigt. Det är först när hon berättar om sina barn som jag verkligen trillar dit och känner hennes smärta och förtvivlan. Hopplösheten, eller den lugna vetskapen om att det är såhär hennes liv kommer att sluta, kan jag däremot inte identifiera mig med.

Jag visste som sagt inte vad Kärlekens Antarktis handlade om när jag började läsa den. Kanske var det därför jag tyckte att den var extremt obehaglig i början. Inledningen var verkligen ruskig, och kröp under huden på mig så till den milda grad att jag var tvungen att läsa något annat en stund innan jag kunde somna. Obehaget lättade dock efter några kapitel, och jag sögs in i handlingen. Sara Stridsbergs språk är en njutning att läsa, det är knivskarpt, precist och gör berättelsen full rättvisa. Det är en läsupplevelse, trots att jag inte identifierar mig med huvudpersonen, eller ens kan bestämma mig för om jag känner speciellt mycket för henne.

Köp boken hos Adlibris (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).

Boktips: Slaget om Troja

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag inledde jullovet i Sverige med att låna Slaget om Troja, skriven av Theodor Kallifatides, av min svärmor. Att läsa Theodor Kallifatides är alltid en njutning för den som tycker språk är viktigt, och det gäller även för den här boken. Anledningen till att boktipset har dröjt är att jag missade fotografera boken, så vi har fått sköta det via länk.

Slaget om Troja utspelar sig under andra världskriget, någonstans i Grekland. När flyglarmet ljuder gömmer skolbarnen sig i en grotta nära byn. För att fördriva tiden i grottan berättar deras fröken om slaget om Troja ur Illiaden av Homeros. Barnen blir så nyfikna på berättelsen att fröken får fortsätta berätta den hela vägen till det bittra slutet.

Slaget om Troja.

När barnen inte lyssnar till de gamla hjältarnas öde pågår livet runt dem, som vanligt i en grekisk by fast med krigsinslag. Tyskarna i omgivningen blir utsatta för attentat från motståndsrörelsen, och hämnas på byborna för att få tag i gärningsmännen, bok-jaget genomgår sin första förälskelse och männen sitter på torget och språkar.

Theodor Kallifatides vill med Slaget om Troja locka fler att läsa Homeros gamla klassiska verk, samtidigt som han delvis ger sin egen tolkning. I Kallifatides version är det inte främst hjältemodet hos krigarna vi ser, utan krigets grymhet och fasor. Det är mycket blod, våld och vapen som kommer läsaren väldigt nära.

Jag njuter som alltid av språket, och hur författaren använder det för att ge liv åt sin berättelse, både i nutid och dåtid. Fast boken i sig fångade inte mig den här gången. Ramberättelsen om det grekiska bylivet, runt lärarinnans berättelse om belägringen av Troja ur Illiaden, är mest en transportsträcka känns det som. Detaljerna som avslöjas om de olika personerna känns inte riktigt relevanta och det hela knyts inte ihop ordentligt på slutet. Berättelsen om själva belägringen av Troja och det tillhörande kriget är lite forcerad samtidigt som den är våldsam, blodig och obehaglig. Men eftersom det i boken berättas av fröken så kan jag utan större problem skjuta det från mig och låta bli att beröras speciellt djupt.

Köp boken hos Adlibris (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).

Boktips: Snow Crash

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

För några år sedan tipsade en av mina vänner mig om Neal Stephenson. Jag började med att läsa Cryptonomicon, och som många andra gillade jag den. Så jag fortsatte läsa böcker av Mr Stephenson. Den här gången har turen kommit till Snow Crash.

Snow Crash utspelar sig i en framtid där samhället har splittrats upp i många mindre beståndsdelar med sina egna lagar och förordningar. Samtidigt har internet utvecklats till vad som kallas the Metaverse. Metaverse är en virtuell värld i 3D. Huvudpersonen i Snow Crash heter mycket lämpligt Hiro Protagonist, och är hacker och pizzabud. Dessutom är han väldigt duktig på att använda sina två japanska svärd. Hiro hamnar i en besvärlig situation, och får oväntat hjälp av ett skateboardbud, YT. YT och Hiro bestämmer sig för att jobba tillsammans med att leta fram information som de kan få betalt för.

Snow Crash.

I Metaverse blir Hiro vittne till när en av hans vänner, tillika en mycket kompetent hacker, testar en ny drog/virus, Snow Crash. Det visar sig att datorviruset påverkar hackern även utanför Metaverse, och plötsligt befinner sig Hiro och YT mitt i jakten på den som står bakom Snow Crash för att förhindra att det sprids till hela världens hackers. Jakten sker både i verkligheten och i Metaverse, och de stöter förstås på massor av hinder från alla möjliga håll och kanter. En del hjälp får de också, ibland från oväntat håll.

Jag hade lite svårt att komma in i Snow Crash. De första 70 sidorna eller så kändes spretiga och ganska ointressanta, med mycket beskrivningar av världen i framtiden. Men sen, ganska plötsligt, slog det bara till och blev väldigt spännande. Jag gillar upplägget med bakgrunden till viruset, och tycker att berättelsen håller ihop snyggt på flera sätt. Och en bok om ett virus är ju passande, just för tillfället.

Köp boken hos Adlibris (pocket).
Köp boken hos Bokus (pocket).

Boktips: Strandhotellet

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Författarduon Olséni och Hansen skriver kriminalkomedier tillsammans. Strandhotellet är den fjärde i serien om ”Mord i Falsterbo”, men den första jag läser av dem.

Egon är en pigg 85-åring som gärna umgås med sin bästa vän Ragnar. På premiärturen i den senares nyinköpta båt upptäcker de båda herrarna liket av båtens förre ägare ombord under färden. För att inte oroa de två damerna som är med ombord bestämmer sig Egon för att det är bäst att kasta liket över bord. Med benäget bistånd av Ragnar gör de just det. Men när de angör Falsterbos hamn visar det sig att liket trasslat in sig i linan som användes när det kastades över bord, och alltså har båten fått det på släp med sig i hamn.

Naturligtvis kopplas polisen in på fallet. Egon, som känner både åklagaren Fredrik (som visserligen är sjukskriven) och polisen Mårten, berättar för dem båda vad som hänt, men vill gärna hållas utanför utredningen. Liket var ju redan dött när han upptäckte det. Både Fredrik, som blir återinsatt i tjänst, och Mårten gör sitt bästa för att hjälpa Egon. Några dagar senare upptäcks ytterligare ett dödsfall i hamnen. Den här gången är det den välkände Doktor Waldermarsson som sitter fastspänd i sin rullstol i hamnbassängen.

Strandhotellet.

Egon, som känner att han skulle vilja dela livet med en trevlig kvinna, ägnar sig åt nätdejting. Vi för följa med på ett par av hans dejter. Märkligt nog upptäcks en av damerna död i sitt hus morgonen efter Egon var där på dejt. Återigen får Fredrik och Mårten fullt sjå att dels hålla Egon undan från utredningen, och dels fundera över vad han kan tänkas ha med det hela att göra.

Strandhotellet är en smårolig bok. Karaktärerna är trevliga bekantskaper, om än något ytliga. Berättelsen är rolig, men kanske inte speciellt trovärdig. jag tror till exempel inte att ens landsortspoliser skulle hålla byborna utanför polisutredningar om mord. Men, med det sagt, så är Strandhotellet några timmars trevlig läsning. Upplösningen är dock något irriterande, i Sherlock Holmes-stil.

Köp boken hos Adlibris (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).

Boktips: Räfvhonan

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Den tredje delen av Anna Laestadius Larssons serie om tre kvinnor runt hertig Karls hov under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet heter Räfvhonan. Liksom de tidigare delarna, Barnbruden och Pottungen, får vi följa de tre kvinnorna Charlotta, Johanna och Sophie. I Räfvhonan är det Sophie som har huvudrollen, och detta är den avslutande delen.

I början av 1800-talet sjuder Stockholm av hat mot adeln och kungahuset. Bland dem som får klä skott för det allra värsta hånet är grevinnan Sophie Piper. Charlotta, som har blivit drottning, gör sig beredd att fly via båt om slottet skulle stormas. Hatet mot adeln och dess liv och leverne eldas på av hemliga sällskap, varav ett har sitt högkvarter på Glada tackan, krogen som Johanna är med och driver.

Räfvhonan.

Charlotta och Sophie vet båda två vad som sägs om dem bland folket i Stockholm, men de kan inte göra något åt det mer än förbereda sin flykt i all hemlighet. De har båda två blivit vuxna, och det märks bland annat i deras relation. Johanna å sin sida kan inte avslöja sin bakgrund, och hamnar även hon i situationer som hon inte har valt själv när hennes krog blir motståndsrörelsens mötesplats.

Jag tyckte att de två första delarna av trilogin var väldigt bra, så därför blev jag lite överraskad och besviken på Räfvhonan. Den avslutande delen av trilogin känns inte alls lika engagerande som de två första delarna. Kanske är det för att de historiska händelserna inte är lika spännande, och kanske är det för att det är många situationer där kvinnorna måste hålla tand för tunga om sitt förflutna. Eller så är jag helt enkelt inte lika intresserad av Sophie Piper som av de övriga två, även om de är med nästan lika mycket. Det kvinnliga perspektivet är fortfarande intressant, och det är spännande att få en inblick i hur livet kunde te sig för kvinnorna i början av 1800-talet i Stockholm. Att Anna Laestadius Larsson har valt tre kvinnor ur olika samhällsklasser gör bilden mer allomfattande, och det är ett lite ovanligt drag som antagligen har krävt väldigt mycket research och sammankopplingar innan det blev en historia av det.

Köp boken hos Adlibris (pocket).
Köp boken hos Bokus (pocket).