Drömmar om skapande

Jag har plötsligt börjat drömma om skapande igen. Eller ja, drömmarna handlar kanske mer om tid för skapande än det faktiska skapandet. Oavsett vilket är det ändå en välkommen förändring, för det har varit ett ganska långt tag när jag inte har orkat fundera över skapande alls. Och drömmar om tid för skapande är ändå ett steg i rätt riktning.

Jag har samlat på mig en hel del tyg för att göra diverse syprojekt, och kanske är det det som har fått mig att tänka i skapar-banor? Det som ska sys är brukssaker, som gardiner och överdrag till dynor, men i hjärnans vindlingar finns också drömmar om en klänning eller en morgonrock i linne. Och kanske några extra gardiner, när jag ändå håller på.

Tygskapande i vardande.

Med lite förvaring som håller på att bli färdigställd på andra ställen i huset så kanske vårt sovrum kan gå från att vara ett rum för förvaring till att bli ett sovrum. Och då blir det plötsligt ett rum som behöver fixas till för att bli både funktionellt, snyggt och inbjudande. De tankarna går på lågvarv i bakhuvudet under tiden andra saker planeras.

Tvåan gillar att rita och plockar gärna fram sina kritor och papper.

Tvåan med kritor.

Någon dag ska jag låta honom testa nya tekniker som flytande färg och pensel. Någonstans har vi nog också vattenfärger som han skulle kunna prova på.

Det går att skapa med magneter också. Här ett samarbete mellan de båda bröderna.

Jag har ju också tänkt att prova måla, och jag blir sugen när jag tänker på vad Tvåan ska få göra. Fast jag tror inte att hans och mitt målande är kompatibelt. Alls. Men det är ju roligt att få känna lite sug och skaparlust.

Eftersom vi bor så långt från resten av vår familj så måste vi ju planera en bra bit i förväg. Alltså har vi börjat fundera på jul redan nu. Och med det kommer ju massor med möjligheter till skapande och fixande. Det här kommer bli en bra höst och vinter, hur den än blir.

Jag är så glad för att jag har fått tillbaka skapardrömmarna!

Höst?

Inte riktigt än, va?

Ettan kom hem från skolan idag och meddelade att han inte hade någon läxa, för den hade han gjort i skolan redan. Dessutom hade grekiskalektionen på eftermiddagsundervisningen varit riktigt bra. Så himla härligt att höra!

Så istället för läxläsning blev det poolbad. Jag tänkte först låta bli, men sen tänkte jag om och rätt. Det har varit 36 grader idag, och det är snart oktober. Klart jag ska ta vara på tillfället! Så det blev bad för mig också. Jag och Ettan simmade våra 22 längder+2 meter (som blir 200 meter), och sen förevigade jag oss.

Mamma och knasbarn.

Tvåan var som vanligt mer intresserad av att ranta runt bredvid poolen och vattna diverse med sin vattenkanna.

Tvåan gör något som han antagligen inte ska.

Jag kan fortfarande inte låta bli att häpna lite över att jag faktiskt bor i ett varmt land och att jag kan bada i min pool i slutet av september. Kanske är det nu när hösten börjar i Sverige som det känns lyxigast att bo i värmen? När det fortfarande inte har blivit skitkallt inomhus här…

Träning

Jag har inte längre ont i höften. Det är bra. Jag har börjat springa korta sträckor några gånger i veckan. Jag har också börjat träna styrketräning ordentligt, med skivstång och vikter. När jag hittade femkilosvikter på Jumbo plockade jag på mig 4 stycken, så nu har jag vikter så jag kan lyfta ordentligt.

Under tiden jag hade paus från löpningen bestämt jag mig för att skaffa lite ny utrustning. Jag har saknat en vettig musikspelare sedan min förra lade av ett tag innan vi flyttade från Malta. Men nu har jag bestämt mig för en ny. Det blev en Sandisk Clip Jam. Jag behöver inte en massa fancy schmancy, för jag ska bara ha den till att lyssna på musik när jag springer. Och jag håller inte på med ultralöpning, så den måste inte heller ha flera timmars batteritid.

Ett par nya solglasögon för löpning har jag också skaffat mig. Jag ser det som en anpassning till klimatet jag numera bor i. Mina gamla solglasögon köptes till en seglingsresa för drygt 10 år sedan, och det viktigaste då var att de inte var så dyra att jag skulle gråta om jag tappade dem i sjön. Nu när jag springer blir de lätt immiga och har dålig konstrast när ljuset skiftar mellan sol och skugga. Istället har jag skaffat ett par Julbo Aerolite. Jag är jättenöjd med dem. De ger ett väldigt behagligt ljus, och de har bra kontrast så det funkar också någorlunda bra att se i de skuggiga delarna när jag springer i solen.

Nya solglasögon, ny musikspelare och nytt linne.

Dessutom har jag uppgraderat min träningsgarderob med både nya linnen (Karrimor Athena) och shorts. De är redan välanvända, och de är tunna och bekväma. Nu ska jag väl bara ta mig samman och köpa nya träningsstrumpor för de jag har är ganska utslitna. Ja, och så kommer jag behöva skaffa mig nya tränings-behåar. Det fasar jag lite för. Det är jobbigt att prova, och leta och gå i affärer. Jag ogillar verkligen att shoppa, och köpa behå är bland det värsta. Eftersom de träningsbehåar jag har nu är… oj, drygt 20 år gamla så har modellen uppdaterats något, och därför behöver jag kanske ändå prova innan jag köper. Eller så blir det något helt annat, som finns på plats. Provning och affärer lär ju behövas. *suck*

Boktips: Moving Pictures

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag fortsätter oförtrutet att läsa böckerna om Discworld av Terry Pratchett. Nu var det Moving Pictures som stod på tur. Jag tycker det är roligt att läsa böckerna så här tätt inpå varandra, för det är lätt att lägga märke till detaljer och personer som dyker upp i de olika delarna. Just i Moving Pictures träffar vi till exempel trollet Detritus igen, som vi först träffade på i Guards! Guards! De andra Discworldböckerna jag har läst hittar du här: ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, fyrtio.

I Moving Pictures får vi följa Victor, en ung man som ägnar sitt liv åt att undvika bli trollkarl. Detta för att han ska få så stor del av ett arv som möjligt. Samtidigt som Victor låter bli att klara tentor kommer alkemisterna i Ankh-Morpork på ett sätt att skapa rörliga bilder. För att undvika en konflikt med trollkarlarna om vad som egentligen är magi bestämmer sig alkemisterna för att förflytta sig någon annanstans, och som av en osynlig kraft dras de till Holy Wood.

Moving Pictures.

Efter att ha sett en ”click” finner sig Victor även han på väg till Holy Wood, trots att han inte är säker på hur han kom till det beslutet, eller ens hur han påbörjade sin resa. Väl framme upptäcker han att invånarna i Holy Wood inte har speciellt mycket till övers för andra än sig själva. Han lyckas dock få ett av de lägst betalda jobben i stan, det som skådespelare. Tillsammans med den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Ginger skapar de magi på film. Som man kan tänka sig är det kanske inte bara de rörliga bilderna som lockar lycksökarna till Holy Wood, och förutom att hantera det ofattbara konceptet fans får Victor ett mycket större uppdrag när det visar sig att Ginger används av de mystiska krafter som ligger bakom Holy Woods och de rörliga bildernas dragningskraft.

Jag gillar Moving Pictures! Det är en träffsäker drift med vår världs filmindustri, åtminstone sedd utifrån, samtidigt som den är väldigt typisk för Discworld. En perfekt kombination, helt enkelt. Persongalleriet är brett men ändå ganska lätt att hålla ordning på, med en hel del kändisar från tidigare delar i serien. Filmindustrin är också såpass välkänd för de allra flesta att det är lätt att se parallellerna till vår värld.

Köp boken hos Adlibris (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (pocket).

Arbetsdag

Vi hade planer för hela dagen idag, men sen igår kväll upplöstes de av lite olika anledningar. Så när vi vaknade idag låg hela lördagen framför oss, som ett oskrivet blad. Det visade sig att det oskrivna bladet blev till en arbetsdag, så nu sitter jag i min nya soffa och är helt färdig efter en lång arbetsdag. Det är flera ställen på kroppen som ömmar och är trötta.

Jag och Fredrik hade pratat lite löst om att det nog skulle gå att fixa till belysningen i köket idag, så när han gick ut och började bära bilådor i morses undrade jag vad han höll på med. När jag sedan blev ombedd att komma ut och kolla i trädgården och Fredrik sa att han hade tankar om trädgårdsskötsel började jag ana oråd. Hans tankar om ”trädgårdsskötsel” brukar nämligen snarare innebära skövling än skötsel. Och mycket riktigt, han ville ta bort en bit av en häck. Jag gav klartecken, och fick samtidigt i uppgift att röja bort de gamla skövlingsresterna från området bredvid bilådornas gamla plats.

Rishögen. Och också en del gammalt trädgårdsavfall. <3

Jag har slutat se den skräpiga biten av tomten, men nu blev jag tvungen att öppna ögonen. Så det var bara att plocka fram grensax och sågen. Jag och barnen hjälptes åt att såga och klippa och köra bort resterna till det nya lagret för ved, som ligger på ett mindre synligt ställe.

Trädgårdsmästarhjälpreda.

Efter en mellispaus fick Tvåan sova förmiddag och under tiden som han och jag lade honom tog Fredrik och Ettan fram tigersågen och skövlade häck. Eller som Fredrik säger: ”Det är ett långtidsprojekt. Det blir snyggt sen!”.

Det gapande hålet som mötte mig när jag kom upp efter att ha lagt Tvåan.
Och från andra hållet.

Under tiden Tvåan sov förmiddag hade jag och Ettan lite paus. Fredrik satte i en dörr i garaget istället för att pausa.

Kolla! En dörr! Man kan till och med öppna den.

Tvåan vaknade lagom till att vi var klara med pausandet och dörren. Efter lunch fortsatte arbetsdagen med sågar och grensaxar och skottkärror.

Efter en lång dag blev det äntligen klart! Så himla skönt att få det lite mer städat.

Soprent! Och jag har en öm högeraxel efter mycket sågning.

Under tiden som jag och barnen avslutade vedprojektet passade Fredrik på att borra lite fler hål i huset. De efterlängtade förrådshyllorna monterades, så snart kanske vi kan förvara saker med lite ordning istället för som nu, lite överallt.

Hyllor i vardande.
…och det kan ju behövas, som synes. Det här är bara en del av det som ska förvaras.

När det var dags för middag var vi alla helt slut, efter en lång dag full med kroppsarbete.

Jag, som hade trott att det skulle sättas upp lampor i köket får konstatera att det inte blev så, men det blev bra ändå. Det här behövdes ju också göras. Det känns skönt att vi tar små steg mot ett mer färdigt boende, även om det inte alltid är den rakaste vägen vi väljer.

Kompisarna i köket

Jag har ju berättat en hel del om djur och natur här omkring huset (och i huset), men jag har nog aldrig berättat om mina kökskompisar. I det ena köksfönstret sitter ett insektsnät. Det gör att vi kan ha fönstret öppet när det är mörkt utan att det kommer in allsköns nyfikna flygfän.

Det gör också att de små ödlorna som bor runt huset har något av en buffé för kvällsmaten varje dag. Vi har två ödlor som sitter på pass varenda kväll, och härom veckan dök en tredje kompis upp också. De verkar vara någorlunda goda vänner, för det blir inte några slagsmål mellan dem vad jag har sett.

En av de tre kökskompisarna.

Det är lätt att fastna ganska länge framför köksfönstret på kvällen. Kanske beror det på att jag är trött, men också på att det är spännande att följa ödlornas jakt. De sitter orörliga länge, länge, och lurpassar på flygande insekter. När flygfäet har satt sig på nätet i godan ro, lockade av ljuset i köket, är ödlorna blixtsnabbt framme och tar ett stort bett om bytet. Sedan lyckas de med konststycket att få in hela bytet i munnen utan att använda några händer.

Jo, jag vet, det är ju en liten grej i det stora hela, Men ändå en liten del av vardagslivet, så som det är här just nu. Och jag tycker faktiskt det är lite hemtrevligt att ha dem där varenda kväll. När en av dem en kväll dök upp utan svans fick jag följa hur den växte ut igen under de följande dagarna och jag undrade vad den hade hittat på för att bli av med svansen.

Otålighet och syrade grönsaker

Jag har ju syrat grönsaker. De står och bubblar fint i det nedre trapphuset och ska snart få flytta in i kylen för att ligga till sig. Häromdagen gjorde jag en köttgryta som fick stå på spisen i några timmar och bli riktigt mör. Någon gång i veckan låter jag en hel kyckling stå i ugnen och bli klar

Sedan många år bakar jag också allt familjens bröd, och det gör jag på surdeg. Jag sätter en fördeg på morgonen och låter den jäsa till runt lunch när jag gör själva degen. Den får sedan jäsa till på kvällen någon gång, då jag bakar av den. Jag tycker varken att det är arbetsamt eller speciellt tidskrävande att baket pågår hela dagen.

Surdegsbröd, nyss ut från ugnen.

Det här har fått mig att fundera över att jag inte verkar ha något problem med att vänta på saker. Åtminstone när det gäller matlagning. Jag tycker det är helt normalt att laga mat som kräver mycket kalendertid, bara jag inte behöver lägga speciellt mycket arbete på det. Typiska exempel är jågurt, risgrynsgröt och ärtsoppa.

Det märkliga med det här är att jag inte tycker att jag har speciellt bra tålamod, rent allmänt sett. Det var till exempel väldigt jobbigt att hålla på och gaffla om huset vi köpte i många månader, precis som att jag tycker att det är väldigt jobbigt att inte bli klar med projekt.

När det gäller gemensamma saker, som till exempel köksrenoveringen, kan jag oftast hantera att det inte är klart så länge det fungerar. Ibland exploderar jag dock och får panik på allt halvfärdigt som finns runt omkring mig. Just nu är sånt lite extra jobbigt eftersom jag inte kan göra klart dem på egen hand på grund av barn.

Odjur i badrummet

Jag har ju konstaterat tidigare att vi har mycket djur och natur alldeles inpå knuten. Häromkvällen upptäckte jag dock att naturen faktiskt befann sig inne i huset.

Under en tid har jag noterat att vi har musbajs i sopskåpet, och det har varit och ryckt i soporna också, så när det prasslade i skyddspappen i badrummet (som ju inte är helt återställt från rörsystemsbytet än) gjorde jag det jag skulle, och sen smet jag ut och stängde dörren. Jag sa till Fredrik att vi har ett djur, antagligen en mus, badrummet. Med erfarenhet från Malta beväpnade han sig med en jågurthink och ett skohorn. Efter lite petande och prasslande hör jag hur han säger ”HELVETE vad stor den är!” och sen berättar han att det är en råtta och att en jågurthink inte kommer att förslå på långa vägar. Han kliver snabbt ut ur badrummet och stänger in odjuret där. Alldeles överraskade blev vi ju inte eftersom vi vet att vi har haft en råtta på taket ovanför balkongen i några veckor. Men ändå, inne… Så vidrigt.

Eftersom klockan var drygt 22 var det inte riktigt aktuellt att dra igång några större avhysningsaktiviteter utan vi bestämde att det fick vänta till morgonen. Vi skickade in lite råttgift i badrummet och stängde dörren. Någon råttfälla hade vi inte. Några stolar fick bilda barrikad så att ingen skulle få för sig att öppna dörren under natten.

Jag var rätt uppe i varv, men lyckades ändå somna. Ett par timmar senare vaknar jag av att det levs rövare i badrummet. Jag lyssnar på det ett tag och plötsligt urskiljer jag ljudet av gnagande på dörren! Jag rusar upp och bankar på dörren. Fredrik vaknar också, och när vi har pratat ihop oss lite så förstärker vi nederdelen av dörren med några paket klinkers som vi har liggande. Så nu har vi en 10 cm hög keramikmur utanför dörren.

Barrikaderad badrumsdörr. Den gula stolen var min vaktstol.

Jag lägger mig igen, men råttan slutar inta gnaga. Eftersom jag inte har en aning om hur stabil badrumsdörren är blir jag lite nervös och får helt enkelt gå upp och sätta mig på råttpass utanför badrummet resten av natten. Så snart jag hör gnagande sparkar jag på dörren tills det slutar. Så går natten. Vid 05.30 kommer Fredrik upp, efter en natt med ryckig sömn. Han klär på sig full skyddsmundering och bygger en bana ut från badrummet mot ytterdörren. Efter ett djupt andetag tar han tjuren vid hornen och jagar ut råttan från badrummet och ut i banan där den snabbt slinker ut genom ytterdörren.

Råttjägaren, med banan i bakgrunden. Den härjade minen är dels sömnbrist och dels det icke optimala sättet att starta dagen på.
Närbild på råttbanan.

I efterhand kan vi konstatera att vi borde gjort den manövern redan på kvällen. Fast om vi hade misslyckats hade det förstås blivit onödigt stökigt. Nu var det istället sanering av badrummet som behövdes på morgonen. Dörren hade hållit stånd bra, det var bara lite gnagmärken/flisor i underkant.

Under dagen införskaffades råttfällor. Och jädrar vad stora de är. Vi valde burmodellen eftersom vi inte vill behöva hantera en arg råtta som sitter fast med ett ben i traditionell fälla, och för att vi har små barn som inte ska fastna i fällor eller bli attackerade av arga djur.

Fredrik förklarar för Tvåan hur fällan funkar, och att den är råttans.

Fällorna placerades ut på kvällen på strategiska ställen, och redan ett par timmar senare hörde vi hur det stökade på vinden. One down, okänt antal to go.

Sen är det ju det där med att göra sig av med fångsten i buren. Råttgiftet verkar inte fungerar riktigt. Eller åtminstone mycket långsammare än man vill att det ska fungera. Så råttan i buren var väldigt levande när Fredrik tog ner den från vinden. Han slog en matta om buren och körde iväg med bilen för att släppa ut den någonstans långt borta. Vi får fundera ut ett sätt att hantera det där som vi (nåja, Fredrik) klarar av. Man vill ju helst att de dör, ändå.

Jag får också erkänna att jag är mesig. Jag har valt att inte titta på odjuren. Jag vill liksom inte riktigt veta hur enormt stora de är, egentligen.

Baka muffins

Ettan har ju bakat själv flera gånger, och han verkar tycka det är roligt. Nu senast blev det muffins med glasyr. Han fick välja smak på både muffins och glasyr/frosting, och jag hävdade att jag skulle kunna hjälpa honom att se till att det blev gott ihop. Efter lite funderande fastnade han för chokladmuffins med skogsbärsfrosting.

Den stora utmaningen med den här bakningen var att han skulle halvera receptet. Själva matten var inte det svåra, utan att komma ihåg hela tiden att bara ta hälften. Jag brukar låta honom baka själv, så när jag hade sett till att han hade allt han behövde gick jag ut och hängde tvätt en stund.

Stor koncentration.

Ettan börjar bli en riktig hejare på att läsa recept och baka nu. Vi brukar baka ur A Piece of Cake av Leila Lindholm, och där är det ofta ett grundrecept och flera variationer så man behöver läsa på flera ställen, både ingredienser och hur man ska göra. Men nu när han har övat några gånger är det inga problem, det heller. När Fredrik kom förbi en sväng mellan lite olika röjningsprojekt på andra ställen i huset undrade han varför ingen var arg eller skrek, och hävdade att vi hade gjort fel. Men nej, det blev inga utbrott eller bråk alls.

Och muffinsen blev riktigt bra. Vi använde det här receptet, fast med mjölk istället för gräddfil. Och utan både citron och Polly. Med ett halvt recept blev det 6 muffins, och det är ju perfekt för vår familj.

Muffins på svalning.

Efter den obligatoriska diskningen var det dags för frostingen. Här fick jag tydligen hybris, för det gick inte alls att få blandningen av florsocker och färskost att bli stel nog för att spritsa när vi hade tillsatt passerade skogsbär. Nästa gång ska jag nog försöka med smör i också, det kanske hjälper. Och lite mindre passerade bär. Fast som glasyr fungerade frostingen finfint, och smaken var det verkligen inget fel på.

Mycket nöjd bagare med mycket goda muffins. Tvåans var redan halväten så den fick inte vara med på bild.

Om muffins funkar med lågkolhydratkost? Well… Klart man måste äta när barnen bakar! Det var väldigt gott. Både Ettan och Tvåan klämde glatt i sig två var, medan jag och Fredrik fick varsin.

Boktips: Fågeln som vrider upp världen

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag har ju fastnat för Haruki Murakami, vilket torde ha framgått av tidigare boktips. Alltså var det med höga förväntningar jag började läsa The Wind-up Bird Chronicle, eller som den heter på svenska ”Fågeln som vrider upp världen”.

Boken börjar med att Toru Okadas katt har försvunnit. Det föranleder ett märkligt telefonsamtal och ett ännu märkligare möte med Malta Kano, en kvinna som ska hjälpa honom hitta katten. Plötsligt en kväll kommer inte heller Torus fru Kumiko hem från jobbet. Toru försöker få hjälp att hitta Kumiko av Malta Kano, som verkar vara synsk. Det visar sig dock inte vara lätt, varken att få några klara svar från Malta Kano, eller hitta Kumiko.

The Wind-up Bird Chronicle.

En dag när Toru letar efter katten vid ett övergivet hus i kvarteret träffar han May Kasahara, en av grannarna. Hon berättar för honom om brunnen som finns på tomten till det övergivna huset. Genom en lång rad omständigheter får brunnen en central plats i Torus kamp för att hitta Kumiko och få henne att komma tillbaka hem. Som i många av Murakamis böcker rör sig handlingen mellan flera världar, både den fysiska och andra.

I Fågeln som vrider upp världen utsätts vi för ett av Murakamis kännetecken – de många till synes separata händelsetrådar som nystas upp sida vid sida. Det kan vara svårt att få någon överblick över de många olika spåren, och det är inte självklart i alla fall hur de hänger ihop med Toru och hans kamp för Kumiko. Eftersom det också ingår en undermedveten värld är det väldigt svårt för läsaren att lista ut saker på egen hand.

Jag är imponerad av kompositionen i Fågeln som vrider upp världen, men jag är inte helt säker på om jag tyckte att den var så himla bra. Det var svårt att komma in i boken, och efteråt är min känsla ”jaha?”. Fast när jag var inne i boken tyckte jag definitivt att det var läsvärt och det var ibland svårt att lägga den från sig.

Köp boken hos Adlibris (pocket).
Köp boken hos Bokus (pocket).
Köp boken hos Amazon.se (pocket).