Boktips: Bläckfisken: En vidunderlig kärlekshistoria

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

På femårskalaset häromsistens passade jag på att inventera bokhyllorna. Bland bytet jag fick låna hem fanns Bläckfisken: En vidunderlig kärlekshistoria av Christer Lundberg. Jag visste ingenting om varken den eller författaren, men jag tyckte att omslaget såg intressant ut. När jag slog upp den så visade det sig att Bläckfisken utspelar sig i Göteborg, och en del av Göteborg som jag faktiskt har någorlunda bra koll på geografiskt.

Bläckfisken: En vidunderlig kärlekshistoria.

Huvudpersonen i Bläckfisken: En vidunderlig kärlekshistoria är Jimmy. Han är 34 år gammal, bor hemma hos mamma och ägnar dagarna åt att spela datorspel. I alla fram till han får en praktikplats på Sjöfartsmuseet. Efter ett tag visar det sig att hans handläggare på arbetsförmedlingen har en speciell plan för Jimmy och hans praktikplats. Jimmy får, under ett visst mått av hot, en superhemlig extrauppgift. Efter det drar boken igång på riktigt… Vi serveras kärlek, spänning, drama, fantasy och diskbänksrealism om vartannat i en hisnande blandning.

Allt eftersom bokens historia vecklas ut växer Jimmys ansvar mer och mer, och han går från att vara en konstig enstöring till att bli en mer socialt anpassad individ. Vi får veta mer om hans barndom och uppväxt, och det kommer överraskning efter överraskning som han behöver reagera på och hantera.

Jag gillade verkligen Bläckfisken: En vidunderlig kärlekshistoria. Berättelsen håller ihop, trots att de olika genrerna spretar lite, och är inte hur långsökt som helst, även om den uppenbarligen är uppdiktad. Däremot tyckte jag inte att personerna kändes så speciellt trovärdiga, men det störde inte mig jättemycket heller å andra sidan. Miljöskildringarna är klockrena, och tillräckligt detaljerade för att man ska kunna följa med utan att ha rört sig själv i områdena.

Köp boken hos Adlibris (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).

Boktips: Rosengädda nästa

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag läste ju tredje delen i serien om Rosengädda av Emma Hamberg, Vårjakt på Rosengädda, först. Ett kort tag efter det fick jag tag i de resterande tre böckerna, och satte glatt igång med att sätta mig in i Tessans historia. Rosengädda nästa är den första boken i serien, och här får vi veta det mesta om hur det går till när Tessan slår sig fri från livet hon har levt i femton år. Vi får också lära känna Bror. Han är en trettonårig frankofil som känner sig utanför i alla sammanhang. Och ovanpå det försöker han rädda sina föräldrars äktenskap från att falla i bitar.

Rosengädda nästa.

Bror tror att föräldrarna behöver tid för varandra, utan honom. För att ge dem det ser han till att hitta på ett seglarläger till sig själv, så att föräldrarna kan resa iväg utan honom. Eftersom seglarlägret inte finns får han se till att hitta något annat äventyr till sig själv, och vips – en annons i en jakttidning visar honom vägen till Jane, i Stockholm.

Tessan å sin sida, hittar till Jane efter att ha försökt ringa sjukvårdsupplysningen när hon ligger i sin garderob och känner sig kvävd att livet. Femton år av att bo på samma ställe, jobba i samma gatukök, vara sambo med samma kille, prata om samma saker över samma öl blir plötsligt för mycket.

Hos Jane börjar så det stora jobbet med att hitta sig själv för både Bror och Tessan. Det är en spännande resa vi får följa med på. Jag vill hela tiden veta mer och mer om personerna och vad som händer dem. Rosengädda nästa är lättläst, och har karaktärer som känns äkta och som biter sig fast i både hjärtat och minnet.

Köp boken hos Adlibris (pocket).
Köp boken hos Bokus (pocket).

Namnsdagskalas och äpplesmörgås

Häromdagen hade jag namnsdag, jag heter ju som bekant Sara. Vi försöker skapa lite egna traditioner i familjen nu när vi har flyttat från Sverige, och att fira namnsdag är en av dem. Så alldeles i början av fruntimmersveckan vankades det tårta. Mormor och morfar och farmor och farfar kom och besökte oss i den lilla sommarstugan. Jag hade gjort glasstårta, vilket uppskattades av nästan hela kalaset. Ettan fick köpeglass istället. Däremot fick han dekorera tårtan, och det gjorde han alldeles enligt eget huvud. Tvåan fullkomligt vräkte i sig jordgubbar, till den samlade släktens förtjusning. Även en bit tårta slank ner under glada tjut.

En jordgubbssmiley.

En annan dag när det var mellisdags beställde Ettan en äpplesmörgås. Det är ett av hans egna påhitt, och något som F förfasas en aning över. Jag tillredde enligt instruktioner, och resultatet blev så snyggt att vi var tvungna att föreviga.

Ettan och äpplesmörgåsen.

Tvåan gör dagliga framsteg, liksom de flesta andra ettåringar. Häromdagen lade han saker i andra saker för första gången. Just i det här fallet var det en anka i ett decilitermått. Byxorna på huvudet var en bonus efter ett toalettbesök med fadern, och visst ger det det hela en lite mer konstnärlig touch?

Jag kallar den ”Anka i decilitermått”.

Boktips: Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en lång novell eller en kort roman av Fredrik Backman. Den handlar om farfar, som kämpar för att minnas, och hur han pratar med sitt barnbarn om vad det är som händer.

Jag tyckte om den här boken. Inte minst för att Fredrik Backman lämnar sitt vanliga bloggliknande språk. Istället vågar han låta språket och inte bara ämnet vara mer utlämnande och gripande.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre.

Det här är en vacker och ömsint skildring av relationen mellan en farfar och hans barnbarn. De minns saker de gjort tillsammans, och farfadern minns också sin fru. Hans rädsla för att hjärnan lämnar jorden innan kroppen gör det beskrivs sorgligt men ändå på något sätt hoppfullt. Det är inte en nattsvart historia, även om den behandlar ett svårt och tungt ämne.

Texten i Och varje dag blir vägen hem längre och längre publicerades från början på Fredrik Backmans blogg, där han bad om donationer till Hjärnfonden om läsaren tyckte att novellen var värd det. Efter ett tag blev han övertalad att släppa den som bok istället och det betyder att fler läsare får ta del av texten och det tycker jag den är väl värd.

Köp boken hos Adlibris (inbunden).
Köp boken hos Bokus (inbunden).

Nattshow och grill

Lite mer än hälften av Sverigebesöket har hunnit gå nu. Det känns som om vi har hunnit med en hel del av sakerna som stod på att-göra-listan inför besöket, men än återstår det en del. Exempelvis konsert för mig och F, och ett familjebesök på Liseberg.

Nu har vi lånat ut Ettan till farmor och farfar under några dagar. Då har jag, F och Tvåan lekt enbarnsfamilj. Och ojojoj så mycket tid vi har haft känns det som! Bröderna har pratat med varann på Skype på kvällarna, och det har varit roligt att se att de blir så glada av det båda två.

Dagarna har flutit på med arbete, en hel del promenader, lite löpning och rätt mycket gå-träning. Vädret har varit lite blandat. Idag var det fint, och så ska det tydligen fortsätta imorgon också. Vi har grillat nästan varje dag, och så även idag. Vi fick beställning på grillade revben imorgon, så det blir alltså grill då med.

Här grillas det, minsann.

Idag testade jag att baka med den gamla jästen jag hittade i kylen. Det gick fint, och det var härligt att baka igen. Äckligt blev det inte heller. Så jag fick göra ett bröd till, så det räcker till imorgon. Inget ont om vetekaka, det har jag inte ätit på Malta, men det är ändå ruggigt gott med hembakat bröd, fortfarande lite ljummet från ugnen.

Tvåan hade dock nattshow inatt, med högljudd klagosång runt midnatt, för att sedan vakna som vanligt lite innan fem. De vuxna i familjen är alltså en aning trötta idag, så det kan hända att det blir en tidig kväll. Och imorgon kommer Ettan hit igen, hurra!

Semester

…eller ja, så mycket semester det nu blir när vi arbetar under tiden. Så är det när man har ett nystartat eget företag, man får ta jobben när de finns. Men eftersom vi kan jobba varsomhelst så känns det inte superbetungande. Vi hinner allt med en hel del semesteraktiviteter också.

En stor del av dagarna ägnas åt cykling. Det var något Ettan längtade efter på Malta, och nu får han lystmätet stillat. Dock var han lite ringrostig när han skulle prova den större cykeln så an kom inte riktigt överens med den. Sedan dess har han vägrat den (som egentligen är mer passande i storlek) och kör istället på sin lilla röda som vi lämnade kvar när vi flyttade.

Ettan på den lilla röda.
F fick också testa den.

Tvåan äter mellis, pillar på gräset och övar sig på att gå. Han får också åka en del vagn runt i området. Kanske vänjer han sig vid natur nu?

”Ursäkta, men du… har något på näsan, där…”

Jag läser en massa skönlitteratur, nu när den finns lätt tillgänglig hos svärmor och svägerska. Det mesta slinker ner, så ni kan förvänta er en hel drös med boktips framöver. Jag har också hunnit med att sticka några varv på min kofta, och så har jakten på löparbenen tagits upp igen efter uppehåll för flytt och sjukstuga. Ja, och så får jag ju köra Tvåans vagn eller hålla i hans händer när han ska ut på upptäcktsfärd.

Den här utsikten på promenaden, den är jag inte van vid längre.

F är nog den av oss som jobbar mest. Men även han hinner med att promenera en del, och leka med barnen förstås. Och så får han ägna sig åt grillning nästan varje kväll.

Boktips: Vårjakt i Rosengädda

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Vårjakt i Rosengädda är min första bekantskap med Tessan i Rosengädda. Dock är det den tredje delen i serien, som Emma Hamberg skriver. Att komma in mitt i sådär är inget problem, eftersom författaren omtänksamt nog har gjort en sammanfattning av de viktigaste händelserna i de tidigare böckerna alldeles i början.

I Vårjakt i Rosengädda kommer det en sen kväll två besökare till restaurangen Rosengädda. Den ena är Ann-Kristin, Tessans mamma. Den andra kallar sig för Erland Josephson, och är hemlighetsfull men vill gärna arbeta som alltiallo hos Tessan, mot mat och husrum.

Tessan driver alltså en restaurang i ett stationshus någonstans i Västergötland i närheten av Kinnekulle. Hon har en minst sagt brokig familj, som inkluderar bland annat en get, en dotter, ett ex och hans nya dam samt två söner. Dessutom finns det en beundrare i form av sonen på det närbelägna godset, Gustaf.

Vårjakt i Rosengädda.

Ann-Kristin och Tessan har ett komplicerat förhållande. Genom hela Vårjakt i Rosengädda får vi följa Ann-Kristins version av Tessans barndom. Det visar sig snart att Ann-Kristin har en egen hemlighet som hon inte delar med sig av. Hemligheter har även Erland Josephson, och allt eftersom berättelsen vecklar ut sig får vi veta mer och mer om hemligheterna och hur de påverkar omgivningen.

Jag trodde att Vårjakt i Rosengädda skulle vara lättsmält sommarlitteratur i chick-lit-genren. Men se där bedrog jag mig allt. Det är lättläst och småputtrigt och ganska uppenbart i början, men handlingen och personerna smyger sig på läsaren, och på slutet var det jag som satt med tårarna strömmande längs kinderna.

Jag ser redan fram mot att läsa de två första delarna, och även den fjärde.

Köp boken hos Adlibris (pocket).
Köp boken hos Bokus (pocket).

Enbarnschocken

Nu har vi skickat iväg Ettan med farmor och farfar för att både han och vi ska få en välbehövlig paus från varann. Det är inte lätt att vara sex år och behöva bo tätt ihop med sina två föräldrar i en liten sommarstuga.

Så vad gör då föräldrarna en varm och solig lördagseftermiddag när Ettan är bortrest och Tvåan sover? Jo, de sitter mittemot varann, tysta och djupt försjunkna i jobb. Håhåjaja, det glamourösa livet som egenföretagare. Nåja, det är både egenvalt och mycket bättre än att sitta på kontor hela dagarna.

När Tvåan väl vaknade blev det en tur till affären för att inhandla middagsmat. Det vankades nämligen grillat kött och sallad. Vi funderade på att fixa något avancerat nu när det bara var ett barn att hålla ordning på, men det stöp på att vi inte hade någon inspiration. Men det gjorde inget, för det blev gott ändå. Alla tre åt med god aptit.

Fancy middag. Med föräldraöl.

Sommarstugan ligger utanför Falkenberg, precis bredvid Glommen där vi bodde innan. Havet här är vackert på ett stillsamt sätt, inte alls lika dramatiskt som Medelhavet. Jag har hunnit med att bada, eller ialla fall doppa mig. Det var inte varmt. Kanske blir det fler, det får man se.

En del av den vidsträckta horisonten.

Tvåan kan stå själv nu, men han har nog inte förstått det riktigt än. När han kommer på att han står själv sätter han sig nämligen ner. Han utforskar också gärna trånga ställen.

Här inne får jag säkert plats!

Boktips: The Light Fantastic

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

När jag skulle läsa den andra delen i serien om Discworld, av Terry Pratchett, så var The Light Fantastic försvunnen. Den stod inte att finna, trots att vi letade i hela huset. På något sätt känns det som att det inte var meningen att jag skulle läsa den just då. Några veckor senare dök den dock upp, kanske en aning motvilligt. Under en annan hög med böcker låg den och blängde lite surt när solen sken in på den.

Jag gillade ju den första, och den sista, delen av Discworld, och jag gillar The Light Fantastic också. Terry Pratchett har ett roligt språk, och lyckas dessutom föra berättelsen framåt i snabb takt. Det blir aldrig tråkigt, och jag är hela tiden nyfiken på vad som ska hända härnäst.

The Light Fantastic.

I The Light Fantastic är Discworlds första turist, Twoflower, och den misslyckade trollkarlen Rincewind huvudpersoner. I slutet av första boken åkte respektive föll de över kanten på Discworld, och precis där tar andra boken vid. Genom en märklig försorg återhämtas båda huvudpersonerna (och även The Luggage) tillbaka till Discworld. Dock hotas världen av en obehaglig röd stjärna som kommer närmare och närmare. Rincewind och Twoflower reser över disken och träffar på en mängd märkliga människor och fenomen under sina försök att överleva och ta sig tillbaka till Ankh-Morpork. Dessutom visar det sig att de har ytterligare ett uppdrag – nämligen att rädda Discworld från undergång.

Köp boken hos Adlibris (pocket eller inbunden).
Köp boken hos Bokus (häftad eller inbunden).
Köp boken hos Book Depository (inbunden eller pocket).

Utflykt till Slottsskogen och Plikta

Jag hade något slags önskan om att åka på utflykt i Göteborg och låta Tvåan klappa djuren på Barnens Zoo i Slottsskogen, nu när vi ändå är i Sverige på semester. Jag och Ettan var där flera gånger när han var bäbis, och det var ju roligt. Ettan pratar också mycket om valen på Plikta. Så när tillfället för utflykt uppenbarade sig en varm och solig eftermiddag tog vi det. Efter en kort biltur kom vi till Slottsskogen och Plikta. Vi parkerade på baksidan (gratis!), stoppade ned Tvåan i en sele och tänkte att vi går upp till djuren först.

På parkeringen. Mycket pepp.

Det var ju bara det att… vi var inte de enda som hade slagits av samma tanke. Det var massor med barn i Barnens Zoo, och getterna höll sig noga inne på sitt eget område. Tvåan var dessutom sömnig och inte alls speciellt intresserad av några djur över huvud taget. Ettan vägrade klappa någon get när den väl vågade sig ut, och undrade när vi skulle till Valen. Jag erkände mig besegrad redan efter ett par minuter, så vi klev ut genom grindarna och traskade ned från kullen.

Efter flera frågor om ”När är vi framme” under promenaden från Barnens Zoo till Plikta så var vi då äntligen framme ungefär fyra minuter senare. Och där var den, Valen! Restaurerad efter vinterns brand, och i nytt och fint skick.

Valen!

Fast det roligaste på hela eftermiddagen var nog ändå den långa rutschkanan! JÄDRAR vilken fart det var på Ettan i den. Han åkte nästan ut över ena kanten när han kom ner, och det var fler som hade samma fart och höll på att dråsa i backen på samma ställe.

Den långa rutschkanan var SNABB! Ettan är nästan på väg över kanten här.

Tvåan fick nöja sig med att skrika av skratt i gungan, gå på olika underlag och känna lite på sanden. Ettan däremot, for som en skottspole mellan de olika aktiviteterna ända tills han stannade vid vattenställningen. Där tillbringade han nog upp mot 45 minuter, och blev ordentligt blöt under tiden. Det var ju inga problem eftersom det var en varm och solig dag, så han frös inte.

…däremot visade det sig att det fanns ett aber med blöta kläder. De har högre friktion i rutschkanan, och de sista åken gick alltså inte alls lika magkittlande fort som de första. Det gjorde också att det inte var lika svårt som det kunde varit att locka med honom hem igen. Allt som allt blev det en fin dag och en bra utflykt i Göteborg.