Vi går på restaurang: The Round Up Bar

En eftermiddag när vi hade barnvakt gick vi på restaurang som två vanliga människor. Eller ja, nästan i alla fall. Vi var förstås de enda matgästerna vid 17.30, så helt vanliga kanske vi inte var ändå. Vi hade av en slump hamnat på The Round Up Bar. Baren ligger vid den stora gatan som går längs havet i Limassol, och har en uteservering som är övervuxen av gröna träd. Vi kom dit när solen hade gått ner, och då lystes träden upp av gröna lampor så det såg extra mysigt ut. Det visade sig att de hade Blanche på tapp, så ölvalet var inte svårt. Riktigt god var den också.

Vi satte oss vid ett bord och kollade genom menyn. Jag valde moussaka, och Fredrik slog till på en steak sandwich. Maten kom in snabbt (vi var som sagt de enda gästerna), och det visade sig då att vi hade stött på en anomali. Pommes fritesen var nämligen riktigt frasiga och goda! Smörgåsen var ok, men renderade inga överbetyg. Moussakan var ganska trist och hade inte någon speciell smak alls.

Moussaka, inte så rolig.
Steak sandwich med RIKTIGA pommes frites!

Efter den ganska trista maten tänkte jag piffa upp kvällen med efterrätt. Chokladkaka med glass och grädde lät för bra för att motstå, så det beställde jag in en. Den kom in nästan genast, fast visade sig vara en besvikelse. Den var genombakad och torr, så jag åt upp glassen istället.

Jag passade också på att dricka en liten Guinness, för första gången på väldigt många år. Det var väldigt gott. Mätta och lite ölberusade gick vi så hem och löste av barnvakterna klockan sju.

Vi kommer antagligen gå tillbaka till The Round Up Bar. Fast då kommer vi bara beställa in pommes frites, och dricka öl.

Vi går på restaurang: John’s Restaurant i Trimiklini

Vi var ute på äventyr, och på väg upp i Troodos-bergen kör man igenom Trimiklini. Där ligger John’s Restaurant, och eftersom vi var hungriga och det var dags för lunch (åtminstone för svenskar), så passade vi på att kliva in och prova menyn.

Resturangen ligger fantastiskt, med utsikt över en hel dalgång. Vi satte oss på balkongen, och hade då fri sikt över nejden. Eller iaf en del av oss. Och iaf nästan fri sikt.

Utsikt. Fredrik och Tvåan i förgrunden.

Vi kollade genom menyn och insåg att det var en hel del rätter som vi behövde få förklarade för oss. Men vi var nyfikna, och bestämde oss för att fråga servitrisen. Hon bistod glatt med information om allt vi undrade över. Vi lyckades till sist välja vad vi ville äta, och fick beställt det.

Tvåans oliver och en village salad kom på bordet relativt snabbt, och de gick åt. Vi var nog hungriga allihop. Brödet hade också en strykande åtgång.

Village salad. All oljan gömde sig i botten.
Tvåan äter oliver.

Väntetiden på maten blev lång, och den kändes nog längre eftersom de flesta av oss var trötta och ganska hungriga. Vi var de enda gästerna, så kanske tyckte vi nog att väntetiden var lite väl lång ändå.

När maten väl kom in på bordet var det nästan svårt att få tid att fotografera den, eftersom alla var så hungriga.

Moussaka.
Breaded cod. Hemmagjord, tydligen.
Calamares.
Köttfärsrullar. Shieftalia?
Fläskkött kokt i vin med kryddor.

Vinnaren blev nog ändå Ettans fisk. Calamares led av samma sjuka som pommes fritesen – otillräcklig fritering. Korvarna var rätt smaklösa och moussakan saknade en del kött och aubergine. Fläskköttet kokt i vin var gott, men köttbitarna var inte de finaste utan innehöll både senor och rejält med fett.

Vi kommer ju åka förbi John’s Restaurant ett antal gånger i vinter, så antagligen kommer vi äta där fler gånger. Men jag skulle nog inte säga att det är värt en omväg för matens skull. Däremot är det väl värt att sitta på balkongen och beundra utsikten om man ändå åker förbi och är sugen på en kaffe eller en måltid.

Utsikten, utan någon i förgrunden.

Vi går på restaurang: Bella Roma

Precis vid strandpromenaden och vid vårt närmaste badställe, ligger Bella Roma, som är en italiensk restaurang precis som namnet antyder. När jag och Fredrik var ute på dejt och ville stanna i närheten av lägenheten velade vi länge när det var dags att välja matställe, men hamnade till slut här. Läget är inte det charmigaste, med en stor väg med mycket trafik mellan uteserveringen och havet, men menyn verkade innehålla mat vi kunde tänka oss att äta även om den inte var jätteinspirerande.

Vi satte oss och beställde in en flaska rödvin under tiden vi studerade menyn lite noggrannare. Fredrik var egentligen ute efter pizza, men det fanns det inga. Istället valde han oxmedaljonger i vitvinssås med svamp. Jag var mer sugen på fisk, så jag fastnade för havsabborre.

Vi var de enda matgästerna på Bella Roma just då, vilket inte var så konstigt eftersom vi äter väldigt tidigt jämfört med de flesta andra på Cypern. Servitrisen ursäktade ändå köket och sa att fisken tar lite tid att tillaga. Vi förklarade för henne att det absolut inte gjorde något, utan vi var nöjda med att få tid att prata med varann. Trots ursäkten kom maten på bordet efter vad som kändes som max 10 minuter.

Biff med svamp och vitvinssås.
Havsabborre.

Både köttet och fisken var bra. Fisken var saftig och smakade mycket fisk. Persiljesmöret som skedats över gjorde kanske inte så mycket för smaken, men såg trevligt ut. Köttet var inte sönderstekt och vitvinssåsen smakade bra. Det var också skönt att slippa ledsamma pommes frites tyckte vi båda två.

Vi hade tänkt prova desserterna, men blev hemringda i förtid av farmor och farfar som passade barnen. Så istället fick vi avbeställa efterrätter och betala lite snabbt. Det var inga som helst problem, och vi var ute från Bella Roma på bara ett par minuter.

Bella Roma är en helt ok restaurang, med ett bra kök. Menyn innehåller klassiska italienska rätter, men har inget som direkt sticker ut. Läget är kanske inte det bästa i Limassol, men man ser åtminstone havet. Servicen är godkänd. Vi kommer antagligen inte äta här fler gånger, men är inte alls missnöjda med vårt besök.

Vi går på restaurang: Lefteris 1

Det blev dags för lunch igen. Solen sken från en klarblå himmel och det var varmt, så vi bestämde oss för att äta ute. När vi kom ut ur lägenheten ställdes den vanliga frågan ”Var ska vi äta vår souvlaki idag?”. Vi gick bort mot restaurangstråket precis bredvid och hamnade den här gången på Lefteris1. Och det blev vi inte besvikna på. Dock blev det inte souvlaki, utan gyros.

Pork döner i cyprus pitta.

Det här kan ha varit den bästa gyrosen hittills. Trots att de kallade den döner. Den innehöll inga pommes frites, utan de fick man beställa vid sidan om. Ketchup och majonnäs kom snabbt fram på bordet när maten serverades. I pita-bröden var det en väl tilltagen mängd kött, gurka, tomat och vitkål och en yoghurtsås. Precis lagom mycket av allt, så att det blev en bra avvägning i varje tugga. Mitt enda klagomål var att Tvåan, som jag delade min gyros med, inte åt så mycket kött som jag hade tänkt mig så jag fick lämna lite eftersom jag inte orkade äta upp.

Pommes fritesen är förstås en sorglig historia även här. Soggiga och inte alls tillräckligt friterade. Fast det verkar inte avskräcka något av barnen, förstås. Vi vuxna förhåller oss något tveksamma, däremot.

Om du inte tycker att pommes frites är det viktigaste i livet är Lefteris 1 ett bra val. Snabbt, enkelt och med bra service. Uteserveringen är ren och fräsch, och på varje bord står det en flaska pressad citron.

Vi går på restaurang: Shakespeare pub

Jag och Tvåan var ute på vift med mormor och morfar och behovet av lunch uppstod. Eftersom det var lite osynk mellan mattiderna så blev det bara jag och Tvåan som skulle äta.

Hela sällskapet slank in på Shakespeare pub i turistkvarteren. De lockade nämligen med att de serverar engelsk frukost hela dagen. Och det lät ju inte så illa, tyckte jag. Sagt och gjort. Jag beställde en frukost och en portion pommes frites till mig och Tvåan att dela på. Dessutom upptäckte jag att de serverade riktiga pints öl (till skillnad från fusk-pints som är 500 ml), och det måste ju premieras så jag tog en sån också.

Engelsk frukost.

Öl och ketchup och majonnäs på kom på bordet nästan direkt efter beställningen, och då blev det fart på Tvåan. Han har nämligen fått smak på ketchup nu, den unge mannen. Det var svårt att förklara och förstå att man fick vänta med ketchupen till pommes fritesen serverades. Efter ett tag övergick han till att kräva den gröna ölflaskan som morfars Beck’s serverades i. Den fick han inte heller.

Nåväl, maten kom på bordet relativt snabbt, och då var det bara att hugga in. Pommes fritesen var mycket engelska, det vill säga ganska tjocka och väldigt soggiga. Men de smakade bra. Ketchupen och majonnäsen föll Tvåan på läppen. Han gillade också både korv och bacon. Jag tyckte äggen var helt perfekta, med ordentligt rinnig gula. Och så förstås apelsinmarmeladen till toasten, det är ju alltid gott.

Jag tyckte Shakespeare var en schysst pub, och kan definitivt tänka mig att gå dit igen och testa mer från menyn. Framför allt deras engelska rätter torde vara autentiska.

Vi går på restaurang: Gyros Stavros O Salonikios

Gyros och souvlaki är stapelmat på Cypern. Det är billigt, snabbt och oftast gott. Oftast serveras det i pitabröd, och då finns det två varianter – grekisk som är ett lite mindre bröd som fyllningen läggs på och som sedan rullas ihop, och cypriotisk som är ett stort pitabröd som fyllningen läggs inuti. Ibland får man sås i sitt pitabröd, men inte alltid. Däremot är det oftast sallad eller vitkål, tomat, gurka och pommes frites i brödet.

Häromdagen var vi hungriga och det var lunchdags, så det blev en tripp till en av de närmsta gyros-ställena. Ettan fick välja bland de tillgängliga haken, så vi hamnade på Gyros Stavros O Salinikios. Vi beställde fläskgyros, en grekisk till mig och två cypriotiska till Fredrik och barnen. Gyros är ju snabbmat så det gick fort att exekvera beställningen. Vi fick dessutom välja vad vi ville ha i våra pitabröd från en salladsbuffé. Och det fanns sås, hurra!

Grekisk pita, det vill säga rullat bröd. Notera pommes fritesen.
Cypriotisk pita, med fyllningen i brödet.

Maten var schysst för att vara av snabbmatstyp, och tillbehören goda. Pommes fritesen var förstås ett sorgligt kapitel, men det var inget som förvånade oss. Ettan råkade visst få läsk till maten också, vilket inte alls gjorde honom besviken. Tvåan var mycket nöjd med arrangemanget med en plastgaffel, och krävde hela tiden mer mat. Både på gaffeln och i munnen.

Det bästa med lunchen.
Gött, pappa!

Vi kommer förstås äta gyros igen, och åtminstone Fredrik kommer gå till Stavros fler gånger. Den här gången var han nämligen lite för hungrig och ofokuserad för att komma på att han ville prova ”den röda såsen” istället för tzatziki. Vi andra har inte några direkta invändningar heller, så det kan mycket väl bli fler expeditioner hit.

Vi går på restaurang: Ευφροσυνη Καφενειο i Nicosia

Vid vårt första besök i Nicosia behövde vi alla lunch efter en lång förmiddag med biltur till stan, och sedan militärparad. När vi väl hade hittat en parkering i centrum traskade vi in mot alla restauranger vi hade sett när vi letade parkering.

Men vi kom inte så långt. Istället blev vi inlockade på första matstället vi såg, Ευφροσυνη Καφενειο. Ägarinnan satt nämligen själv vid ett bord vid gatan och åt lunch. Hon ställde sig glatt upp och berättade vad de hade på menyn, och drog undan för undan bort menykorten på pelaren när hon kom på vad som var slut. Vi var hungriga, och tyckte det verkade som om de hade cypriotisk mat. Vi beställde, två köttbullar till Fredrik och Tvåan, en hamburgare till Ettan och dolmadas till mig. Ja, och så en stor Carlsberg till mig, och en stor flaska vatten med fyra glas. Det tog inte många minuter innan maten stod på bordet!

Hamburgare.
Köttbullar med bulgurpilaff.
Barnköttbullar med pommes frites.
Dolmadas.

In på bordet kom också en tallrik med gurka och tomat, en med oliver och en med en kvarts lök och en citron. Jag förstod inte riktigt löken och citronen, så jag frågade. Svaret var att citronen inte behövdes, så den tog bort. Löken skulle man äta lager för lager, som sallad. Hm, jaha. Vi testade, och det var gott! Löken var ganska mild, och helt ok att äta rå (fast inte för Ettan, förstås). Dock kom det inte någon öl, så jag höll till godo med vatten. Vi fick också bara tre glas, men det fjärde kom genast när vi bad om det.

Tillbehör. Med borttagen citron.

När vi hade huggit in på vår mat kunde vi relativt snabbt konstatera att alla rätterna byggde på samma köttfärsröra. Den gjorde sig bäst i mina dolmadas som var väldigt goda, och den funkade också i köttbullarna. I hamburgaren fick den inte godkänt av Ettan. Eftersom maten kom på bordet inom några minuter konstaterade vi att den antagligen inte var alldeles nylagad utan uppvärmd. Det bekräftades av bulgurpilaffen som var tydligt uppvärmd och klar sedan länge.

Den stora vinnaren på lunchen var nog oliverna. De var antagligen hemodlade och inte inlagda. Både jag och Tvåan tyckte de var fantastiska, medan Fredrik och Ettan inte gillade dem utan tyckte att det var för mycket oliv.

Vi går på restaurang: Efraim Tavern

När vi hade varit ute på en utflykt som tog betydligt längre tid än det var tänkt så blev det oförhappandes dags för lunch. Den här dagen också! Vi var trötta, varma och hungriga, så vi styrde kosan mot en restaurang i en by på väg mot Pafos, nämligen Kouklia. Byn är som en stad fast i miniatyr – det finns ett taxikontor, ett postkontor (som har öppet en timme om dagen), några tavernor och en souvenir-affär.

Väl i Kouklia hade vi egentligen inte en aning om vilken av de tre tavernorna som låg vägg i vägg som var bäst, utan vi bara tog en och hamnade på Efraim Tavern. Ägarinnan förklarade att det inte skulle regna, trots de svarta molnen, så vi satte oss ute under en markis. Ett par minuter senare flydde vi inomhus eftersom himlen öppnade sig. Nåväl.

Menyn var varierad och inte riktigt ”pizza, burgare, pasta” som vi är vana vid från Malta. Jag valde en sallad med fetaost, Ettan fick en hamburgare och Fredrik tog souvlaki. Tvåan beställde en portion pommes frites. Fast det trodde ägarinnan inte på, och var noga med att påpeka att det ingick pommes frites till souvlakin som Fredrik beställt. Vi framhärdade dock.

Väntan på maten var lång för vissa, men att gå ut och titta och känna på regnet hjälpte till att fördriva tiden. Vi fick också en portion pommes frites som väntemat. De var oväntat goda! Fast det där med krispiga pommes frites kanske inte finns runt Medelhavet?

Det regnade lite…

När maten väl kom blev det lite blandade omdömen. Souvlakin var bra, Ettan gillade hamburgaren trots att den var gjord på fläsk, och min sallad var… Well, inte så ostig, om vi säger så. Men god. Och full med koriander! Och både förätarpommes friten och den beställda portionen gjorde vi slut på, med förenade krafter.

Pommes frites. Inte så krispiga, men väldigt goda.
Village sallad, med massor av koriander, men inte så mycket feta.
Hamburgare.
Souvlaki. Med pommes frites.

Om du skulle råka befinna dig i Kouklia så serveras du helt ok mat på Efraim. Om vi kommer dit igen kommer vi dock nog inte gå på Efraim Tavern, utan testa någon av de andra tavernorna, tror jag.

Vi går på restaurang: Terry’s Place

När jag letade efter schyssta restauranger i Limssol var ett av ställena med väldigt bra betyg på tripadvisor Terry’s Place. Eftersom vi går förbi det på väg till badet så bestämde vi oss för att testa det en dag när vi inte orkade laga lunch.

Det var med höga förväntningar vi knatade dit och satte oss vid ett bord. Det hände inte så mycket, men det var åtminstone ett par andra bord som var upptagna. När Ettan gick för att skaffa en barnstol till Tvåan fick vi veta av de två gentlemännen vid ett av borden att ägaren skulle vara tillbaka om några minuter. Jag gick in för att leta efter en meny, och fick hjälp av en av männen, samtidigt som ägaren faktiskt kom ut från köket och ville hjälpa till, han med.

Vi kollade genom menyn och jag konstaterade, precis som när jag har tittat på menyn när vi har gått förbi att den kanske inte var jättespännande. Men ett par av specialerbjudandena verkade ok ändå tyckte jag. Ettan valde en pizza special, och Fredrik landade i grillspett på fläsk. Tvåan hade fått lunch hemma redan, så han fick ingen egen mat. Jag hade svårt att välja mellan musslor och havsabborre, men fick rekommendation om abborren av ägaren. I specialerbjudandet ingick baka potatis, side salad och ett glas vin för mig, så jag bad om ett glas vitt.

Efter en kort stund kom drycken på bordet, och den åtföljdes av bröd och den största side salad jag någonsin sett. När jag smakade på vinet insåg jag att jag hädanefter ska speca att jag vill ha torrt vin när jag beställer åtminstone vitt. Maten kom också efter en inte alls lång väntetid. Vi fick dessutom en extra portion pommes frites, eftersom ägaren uppfattade att Ettan blev glad för de pommes frites som fastnat på undersidan av hans pizzatallrik vid serveringen.

Världens största side salad.
Hel död fisk.
Special pizza.
Spett med fläskkött.

Vi högg in med god aptit. Resultatet var dock väldigt blandat. Fisken var helt ljuvlig – perfekt tillagad och väldigt god. Däremot var Ettan ganska missnöjd med sin pizza, som såg ut som om den var fabriksgjord. Pommes fritesen vägde dock upp hans betyg en hel del. Fredriks grillspett var sådär, och inte direkt något att hänga i julgranen.

När vi hade ätit färdigt och bad om notan kom det raskt ett fat med frukt på bordet. Tvåans favorit vattenmelon var med, och han hoppade av glädje i stolen. Dessutom serverades den med små gafflar som passade perfekt i hans hand. Mycket nöjd! Efter ytterligare ett par minuter kom det också ett fat med varsin Magnum-glass som vi också fick i oss. Jag var så mätt att jag trodde att jag skulle kunna rulla vidare till stranden när vi var klara. Notan, förresten, var en handskriven lapp, som syns på bilden. Ägaren ursäktade sig när vi gick med att kassasystemet var nere, men vi tyckte att det var helt ok och lite roligt. Givetvis betalade vi kontant också.

Frukt och glass. I alla fall innan faten rensades. Och ett ”kvitto”.

Vi går på restaurang: En Lefko

Under en av bilturerna för att utforska omgivningarna såhär i början av livet på Cypern uppstod ett någorlunda akut behov av lunch. När Fredrik fick syn på flaggorna till En Lefko gjorde han en skarp sväng, och blev tutad på. Det visade sig att restaurangen var öppen, och inte minst att de hade en lekplats, i skuggan. Ettan installerade sig på lekplatsen, och resten av oss tog ett bord. Det blev utomhus, eftersom det inte var någon AC inne.

Menyn var inte lång, men fullt tillräcklig. Ettan var inte på humör för mat, utan lekplatsen tillfredsställde hans behov. Så jag och Fredrik valde varsin fläsksouvlaki. Tillsammans med drycken kom det friterade brödbitar med dipp på jågurt och Ajvar. Tvåan tyckte bröden var roliga, åtminstone en stund.

Friterat bröd och röra innan maten.
”Det krasar roligt i munnen, mamma!”
Souvlaki. Vi var hungriga och glömde nästan att fotografera.

När maten kom på bordet konstaterade vi att de kan sin souvlaki, cyprioterna. Däremot är de lite… pommes frites-utmanade. Nåja. Vi var hungriga, och maten försvann snabbt.

Vi skickade in Ettan för att be om notan, men han kom ut i sällskap med servitören efter ett litet tag. Vi undrade lite om vad som hänt. Det visade sig vara inga problem utan bara att servitören undrade om han fick ge Ettan en glass. Det fick han. Och inte nog med det, han kom även ut med ett fat med dessert och en stooor bit vattenmelon. Desserten var en chokladkaka med kex i. Tvåan mumsade glatt i sig vattenmelon med hela kroppen, medan Ettan slickade i sig glass. Jag och Fredrik åt lite chokladkaka, och hjälpte därefter till med vattenmelonen.

När vi inspekterade området runt Tvåan såg det ut som vanligt, det vill säga som smärre naturkatastrof. Men den här gången var vi tvungna att titta en gång extra. Det var något märkligt. Jaha…! De småsmå myrorna var snabba och hade upprättat en motorväg till katastrofområdet. Eftersom vi satt ute var det inte så konstigt, förstås. Jag och Ettan började betta på vilken matbit som skulle bäras bort först, men till vår stora besvikelse var det inget som flyttade på sig innan vi lämnade.

Tvåan lämnar en viss förödelse efter sig.
Jag och Ettan gissade på vilken matbit som skulle bäras bort först.

Vi tyckte att En Lefko var ett bra ställe, och kommer antagligen äta där fler gånger. Lekplatsen funkade bra för rastlösa familjemedlemmar i de yngre ålderskategorin, och vägde upp det faktum att man får ta bilen till En Lefko.