Utflykt med skidåkning

I helgen som gick var det äntligen dags att prova på säsongens skidåkning på Mount Olympus i Troodosbergen här på Cypern. Fredrik och Ettan packade in sig i bilen lite efter 07.30, medan jag och Tvåan fick stanna hemma. Tvåan åker ju inte skidor än, och pulkan blev kvar i Sverige eftersom vi inte hade plats i packningen så vi skulle nog roa oss bättre i Limassol än i de kalla bergen.

Bilresan upp gick bra, och snökedjorna som Fredrik hade meckat med under natten behövdes inte ens. Det var mycket snö bredvid vägen, men ordentligt plogat och lättkört. Snörapporten meddelade att det var 120 centimeters snödjup på Mount Olympus.

Plogad väg.

Efter visst gnäll om kyla under uteomklädningen till skidställ med snöflingor singlande runt omkring dem så traskade de två herrarna nöjt förbi kön till skiduthyrningen och smet in och köpte liftkort. Tanken var att klistra dem på jackorna, men det blev det inget med eftersom de inte fäste. Men det gick tydligen lika bra att ha dem i fickan.

Så iväg till första liften och liftkön. För det var inte alls så att herrarna var ensamma i backarna trots att det var precis i öppningstid, utan enligt utsago var ”hela Cypern där”. Nåja, riktigt så illa var det inte, men det var inte att bara åka fram till liften när man kom ner. Lite oväntat ändå, med vår erfarenhet av cypriotisk punktlighet hittills. Åkningen gick bra, och efter några varv i de blå backarna blev det förflyttning till andra sidan berget, där det är rött och svart.

Ettan och pisten.
Lunchpaus bredvid pisten.
Skidåkning ovan molnen.

Alla backarna besegrades, och ett par gånger under dagen var det liftkortskontroll, med godkänt resultat. Som väntat var dock det viss förhandling om när hemresan skulle ske. Det krävdes fyra finalåk innan Ettan gick med på att ta av sig skidorna och sätta sig i bilen. På vägen ner från bergen var det en del bilkö, men absolut inte outhärdligt.

Möjligheten att åka på utflykt till bergen och åka skidor var ju faktiskt en av anledningarna till att vi valde Cypern, så det känns bra att det fungerar i praktiken också. Efter nyårsfirandet i Branäs har vi gott hopp om att även Tvåan kommer bli en skidåkare när han har vuxit till sig, så nästa säsong lär det bli perfekta familjehelger i Troodos, med härligt kasande i barnbacken för den ena föräldern.

Nyår i Branäs

Eftersom vi är en skidåkande familj tänkte vi utnyttja Sverigebesöket till att åka lite skidor i Branäs. Vi har varit där flera gånger tidigare, så Ettan är en fullt kapabel skidåkare nu.

Våra tidigare besök har varit på lågsäsong, så vi blev lite tagna på sängen av att det var så fullbokat när vi bestämde oss för att boka resan i september, ett par veckor efter vi hade kollat på alternativen. Det betydde att den här gången fick vi bo i Mattestorp Village istället för Bävern vid barnbacken där vi brukar bo. Nu var det ju inte något direkt problem, eftersom Ettan klarar av lift och backar runt Mattestorp, och Tvåan är för liten för att åka själv än så länge.

Lägenheten vi bodde i var fräsch och ny, och hade alla bekvämligheter som behövs för en riktigt härlig semester. Vissa av dem fick dock ingenjöras för att fungera på ett korrekt sätt. Det enda problemet var att den låg några hundra meter från liften, och vägen som gick dit sandades mycket sparsamt och var alltså väldigt hal och lite farlig att gå på. Trots att vi ringde och påpekade det så sandades det inte bättre under vår vistelse.

Den ingenjörade kaffebryggaren.

Farmor och farfar var med oss, så jag och Fredrik åkte skidor med Ettan medan Tvåan lekte med farmor och farfar i barnbackarna. Han fick en pulka av farfar, och i den svischade han ner för pulkabacken med stor förtjusning. Även rullbandet i minsta backen var roligt att åka. Höjdpunkten under dagarna var dock kanske när han fick stå framför pappa på skidorna, och ”åka” framåt på platten. Det var inte lätt att få honom att gå av. Efter det kollade vi om det fanns utrustning att hyra till honom, men pjäxorna var på tok för stora, trots att de också var roliga att klampa omkring i. I lägenheten var det svårt för honom att låta bli stavarna som stod inne under nattförvaringen. Nästa år tror jag bestämt att vi har ytterligare en skidåkare i familjen.

”Kolla, jag har också pjäxor!”
”De här pinnarna är långa och roliga.”

Jag tyckte det var riktigt lyxigt att kunna åka skidor ordentligt tillsammans både jag och Fredrik med Ettan, och det var nog sista gången på några år vi hade det så anar jag. Nästa år blir det väl någon som får hänga i barnbackarna med Tvåan och någon som får åka fort som fan med Ettan.

Ettan åker bra och tar sig lätt ner för alla backar. Efter skidskolan så var han betydligt mer orädd och åkte mycket fortare, så den gjorde honom gott. Att han åker fortare betyder förstås också att han vurpar större, så det var ett par krascher som såg lite otäcka ut. De gav dock inga bestående skador, inte ens blåmärken.

Vi hade lite halvtur med vädret, för det var relativt varmt. Runt 0 på nätterna, och ett par plusgrader på dagarna gjorde att vi fick hålla till godo med den (konst-)snö som fanns och som pistades med på nätterna. Det var för varmt för att göra mer snö. Följen av det blev att backarna var schyssta under den första timmen efter liftarna öppnade, för att sedan bli ganska sönderkörda med snöhögar och isfläckar. Vissa (läs Ettan) tyckte dock att det var jätteroligt, eftersom snöhögarna blev perfekta hopp för honom.

Spännande moln som såg ut som om de var sprayade på himlen.

Nyårsafton firade vi på bästa sätt med skidåkning hela dagen. När vi kom hem blev det ångbastu för att värma upp oss, och sedan middag med champagne. Jag somnade vid 22.30, och sov mig igenom alla raketer som Fredrik berättade om morgonen efter.

En favoritnyårsmiddag.

Nyårsdagen bestod också av skidåkning, och det var verkligen skönt att få inleda 2020 på ett så härligt sätt. Skidåkning är verkligen det bästa sättet att fira ut det gamla och in det nya. Jag tycker oftast att nyår är en lite jobbig högtid, med stora förväntningar och mycket alkohol som ger det nya året en trist start med bakfylla (även om den inte är jättestor), men med skidåkning försvann alla sådana tankar och funderingar och det var bara härligt att få påbörja ett nytt år.

Utflykt till IKEA i Nicosia

I helgen var vädret ostadigt, så utflykter till naturen lockade inte något vidare värst. Istället tog vi oss utanför dörren, och när vi väntade på hissen frågade Fredrik vad vi skulle göra idag, och jag sa ”Ja, men vi åker väl till IKEA då.”, på skämt. Men nej, det togs minsann emot med glada tillrop, så något skämt var det verkligen inte.

Vi körde alltså mot Nicosia och IKEA, detta Mekka för utlandssvenskar. Det är en utflykt på ungefär 8 mil från lägenheten, så det tog lite mindre än en timme i bilen. På inköpslistan stod främst julmust och Kalles kaviar.

När vi kom fram visade det sig att vi har en förslagen sjuåring i familjen. Han påpekade att han var hungrig, och att det alltså var dags för köttbullar. Han hade förstås rätt i båda, så det var bara att ställa sig i kö för en söndagslunch bestående av en IKEA-klassiker. Tvåans första, faktiskt. Båda barnen smaskade nöjt i sig maten, och vi vuxna tyckte väl också att det var en ok lunch.

Ettan och köttbullarna.
Tvåan och köttbullarna.

Efter den lunchen kan vi konstatera att maten är densamma som i Sverige, precis som lokalerna som är OERHÖRT stökiga och stimmiga. Dock finns det en stor skillnad – på Cypern finns det en inglasad avdelning i restaurangen, där du får lov att röka när du äter.

När vi hade fyllt på med energi tog vi ett varv i varuhuset. Det mesta är sig förstås alldeles likt, förutom att alla produktbeskrivningar (men inte produktnamnen) är på grekiska. Självklart köpte vi värmeljus, kronljus och en diskborste. Ja, och så julmust, förstås. En påse skumtomtar fick också följa med hem. Kaviaren hittade vi, men avstod eftersom vi ska åka till Sverige snart. För den som undrar så tyckte jag att julmusten smakade julmust och var god.

IKEA-måsten.

Det visade sig också att Ettan var färdig med IKEA efter lunchen, så han fick mutas med löfte om glass efter kassorna för att släpas runt hela varuhuset. Medan resten av familjen åt glass passade jag på att skaffa ett IKEA family-medlemskap på Cypern, eftersom det svenska kortet inte gäller här. Märkligt nog så var tjejen i kundtjänst väldigt lik en kompis som har jobbat på IKEA i Sverige.

Utflykt till vingården Ayia Mavri

En utflykt som jag har längtat lite efter sedan vi flyttade till Cypern är att besöka en vingård. Det finns flera vingårdar på Cypern, och en hel del av dem ligger i Limassol-området, fast en bit upp i Troodosbergen. De flesta övriga finns i Pafos, och det är ju inte heller speciellt långt. Hittills har den här utflykten dock inte blivit av eftersom jag har varit den enda som har velat. Men nu, när farmor och farfar är här, och det dessutom har varit skollov så vi har haft fem dagar på oss att göra utflykter på så blev det äntligen dags.

Eftersom det var en söndag vi skulle åka iväg på var det inte så många vingårdar som var öppna, utan vi tog sikte på den närmaste öppna som visade sig vara Ayia Mavri. Vingården ligger på 900 meters höjd, och vi blev varmt välkomnade av vinmakarna själva. Madamen visade oss runt och berättade om vingården, hur man gjorde vin förr och hur man gör vin nu. De tillverkar 50 000 flaskor om året, och vinner guldmedaljer varenda år för sina söta viner.

Vinmakerskan bredvid ett av original-lerkärlen som användes för att göra vin.
Ståltankar.

Vi fick också se källaren där de lagrar sina flaskor. Här blev Ettan mycket uppspelt över alla flaskor, där en del till och med var lagda i mönster! Jag blev mest nervös för att han skulle råka riva ned något.

Vinkällaren. Svår-fotograferat, förstås.

När rundturen var klar var det så dags för provning. Vi var de enda gästerna, och fick alltså full uppmärksamhet. Vi provade oss genom en mängd viner, från det torra, lätta vita vinet gjort på Xynisteri vidare till det prisbelönta söta Mosxatos, och över till de söta röda Axion Esti och Commandaria. Det var tydligt att vingårdens fokus ligger på de söta vinerna, och med all rätta för de är riktigt bra. De torra vinerna var inte lika intressanta och välutvecklade.

Under provningen var Ettan och Tvåan lita rastlösa. De åt upp brödet och osten som egentligen var till för att rensa gommen från de olika vinerna, och sen smet de iväg på egen utforskning, övervakade av Fredrik.

När vi hade handlat på oss det vi behövde åkte vi vidare och jagade lunch. Vi stannade vid ett vägcafé eftersom alla var hungriga, och fick en lunch som… ja, vi kan väl säga att den hade kunnat mätta ett kompani. Precis vid cafét fanns också ett av Cypern äldsta och största träd. Det var 8,2 meter i omkrets och 800 år gammalt. Alldeles bredvid fanns också kapellet i Ayia Mavri, som har en egen historia värd att läsa.

Utanför kapellet.
Stort träd, liten Etta.
Högt var det, också.

Under tiden vi väntade på maten upptäckte barnen omgivningarna. Det fanns ett lerkärl för vintillverkning, och ett mindre vattendrag.

Kolla, ett vinkärl!
Där är vattnet!

Samma vattenfall, men ny väg

Helg igen, och då väntar fler utflykter med naturpromenader för att kolla på vattenfall. Den här gången bestämdes det att vi skulle prova att ta oss till Kaledonia-vattenfallet, fast uppifrån. Det har vi försökt en gång tidigare, men då hittade vi inte rätt ställe att starta från. Den här gången hade Fredrik dock tagit reda på mer, och vi hamnade på rätt ställe från början.
Vi klev ur bilen, och jag tog på mig selen och fick Tvåan på ryggen. Sen började vi gå nerför, mot vattenfallet.

Här är det!

Vi inledde med lunch nästan genast, för att hålla alla på gott humör.

Matpaus. Notera att vi inte har gått ens 100 meter från ingången.

Sedan var det ungefär 1,6 km att traska till vattenfallet, och det var en härlig promenad. Ettan studsade omkring och var uppe på de flesta stenar vi gick förbi. Han gick först och visade vägen, och passade på så ofta han kom åt att dominera naturen.

Naturen är till för att domineras.
Som sagt…

Naturen var verkligen vacker och höstig, och eftersom vi gick längs med vattnet hela tiden fick jag stanna med jämna mellanrum, då Tvåan krävde att få titta på och vinka på vattnet som strömmade.

Vi tittar på vattnet.
Där var det också vatten.
Vatten!
Också vatten.

Promenaden i sig var ganska lätt, det var en stig vi följde, och där det blev brant fanns det trappsteg. Ibland fanns det också räcken.

Trappor.
Ibland fick naturen hjälp på traven.

Stigen gick fram och tillbaka över vattnet, och på de flesta ställen var det ordentliga broar. På några övergångar fick man dock balansera på stenar i vattnet, och på ett ställe var det en ganska vippig spång som hjälpte oss torrskodda över till andra sidan. Fredrik erbjöd stadiga armar och händer till oss som behövde det.

När vi kom ner till fallet pustade vi ut lite, och Tvåan fick ranta runt en stund på egna ben. Eftersom klockan började bli mycket så blev det inte någon lång paus, utan snart var det dags att klättra tillbaka till bilen.

Vissa fick tydligen pussas i pausen.

Jag var nöjd med att vi hade gått nerför först, för det var ganska brant uppför på vissa partier på tillbakavägen. Hade vi gått på andra hållet hade det definitivt varit jobbigare att hålla mot när vi gick neråt på hemvägen. Nu var det bara att ta i och bita ihop och fortsätta uppåt. När vi hade kanske 300 meter kvar till ingången fanns det en fantastisk reklamskylt.

Väl placerat.

Tvåan verkar gilla att åka sele när vi är ute i naturen. Det är sällan han klagar, utan istället är han med och kollar på vattnet och träden. När han blir trött märker jag att han tystnar, slappnar av och lägger sig mot min rygg och bara gungar med. Han väger runt 11 kg, så även om det är extra vikt så är det inte superjobbigt att bära honom. Det besvärligaste är att selen sitter åt runt höfterna så jag blir lite öm efteråt.

Skollov med utflykt

Den här veckan är det skollov onsdag till fredag. Vi bestämde oss för att ge oss ut på utflykt. Efter en stökig natt med Tvåan var jag och Fredrik inte våra bästa jag, men vi bet ihop, packade in hela skocken i den hyrda storbilen och åkte iväg.

Vi började med att åka en sväng och kolla på omgivningarna. Farmor och farfar har inte varit så mycket på Cypern, så de gillade rundturen. Eftersom vi inte kom iväg jättetidigt blev det lunchdags väldigt snart. Vi tog ett lunchstopp, och Tvåan övade på sitt nya ord ”kex”. Självklart belönades han för att han kunde. När vi hade fyllt på med energi var det dags att fortsätta. Jag tittade längtansfullt efter skylten med Tsiakkas som vi åkte förbi, men vingårdsbesöken får bli en annan dag.

istället hade vi ställt siktet mot vattenfallet. Numera heter det Ettans vattenfall i familjen, tydligen. Den här gången var det inte alls lika långt att gå kändes det som. Kanske berodde det på att det är bekvämare att ha Tvåan på ryggen, eller så var det helt enkelt för att vi kunde vägen den här gången.

Farfar, farmor och jag. Tvåan hänger i selen, och jag går tydligen jättefort.
Naturen var kvar, om än lite gulare.
Ettan dominerar.
Tvåan pekar. Antagligen på vatten.

Vi traskade upp, kollade lite och så fick Fredrik fotografera en holländsk familj. Sen gick vi tillbaka ner igen. Tvåan var mycket intresserad av vattnet som forsade längs vägen och slängde sig hit och dit för att få bästa möjliga utsikt. Han var också noga med att vinka till vattnet som åkte förbi.

Efter promenaden åkte vi vidare upp till skidstationen som förevisades från bilen. På vägen ner stannade vi i Troodos och köpte glass. Inte för att någon var direkt jättesugen i den 16-gradiga värmen, men det hade utlovats, så då var det bäst att leverera. Och väl i bilen tyckte vi alla att det var gott.

Ettan och jätteglassen.
Tvåan, som vanligtvis inte gillar att bli matad, gapade ordentligt när det vankades glass.
Jag fick också glass.

Sammantaget var det en bra dag. Jag blev på mycket bättre humör när jag fick vara ute i naturen en stund och glömde nästan bort hur trött jag var. Detsamma gällde nog resten av familjen också.

Fast när jag hade nattat Tvåan en stund efter vi kom hem så var det liksom inte så att någon del av min kropp ville gå upp ur sängen. Bara att falla till föga och somna innan klockan 8, helt enkelt. Så Himla Skönt!

Söndag med naturupplevelse

Jag hade stora planer för söndagsfrukosten igår kväll. Eftersom alla var trötta när de lade sig tänkte jag att det kanske skulle kunna bli en fin familjefrukost idag, med hela familjen vaken samtidigt. Jag hade dessutom använt upp jästen från kanelbullarna på att göra Hönökakor, så jag var mycket frukostsugen.

Men nej. Tvåan började stöka runt redan vid 4, och kvart i fem var det dags att kliva ur sängen. Och när Hönökakan ställdes fram ratades den stenhårt av barnet. Osten var han inte heller sugen på. Istället fick han gå och lägga sig efter en timme eller så, och då sov han ett bra tag till. Tråkigt nog upptäckte jag ungefär då att vi inte hade mer ost… Nåja. Brödet var gott.

Hönökakor. Mums!

Ettan ville inte heller ha bröd, utan krävde ägg och bäjkon när han väl kom upp. Till slut, när Tvåan hade vaknat och alla var utfordrade, kom vi iväg på vår utflykt.

Vi hade bestämt oss för att låta dagens utflykt vara ett test av den övre vägen till vattenfallet Kaledonia. Den nedre var ju bra och lagom jobbig, men vi hade läst att den övre skulle vara lite längre. Vi körde upp i bergen, och parkerade bilen bredvid vägen mitt ute i skogen. Det kändes lite märkligt, eftersom det inte var någon alls där, och det inte var någon direkt parkering egentligen.

Fredrik började bära Tvåan på vägen ner till vattenfallet, medan jag fick ett par ryggsäckar. Vi gick på breda grusvägar avsedda för bilar, och det var inte alls som den nedre vägen som var mer längs vattnet och över stenar och rötter. Här var det grus och serpentinvägar och nästan framkomligt med en vanlig bil.

Lite extra utsiktskoll.

Vi blev akuthungriga innan vi hade kommit till vattenfallet, så vi stannade mitt på grusvägen och åt vår medhavda matsäck. Men det var inte någon som klagade över det, utan alla åt med god aptit. Därefter fortsatte vi. Vid ett vägskäl tog vi fel väg, men det upptäckte vi efter en ganska kort bit, så det var inte så mycket extra väg. Och utsikten var hänförande. Kanske är det Malta som har satt sina spår, men vi är alla fascinerade av mängden natur som finns här på Cypern.

Cypern.

När vi kom fram till vattenfallet så visade sig att vi kom längs det som var skyltat med Escape Route. Bra att veta att den fungerar. Fallet var snyggt, precis som förra gången.

Kolla, där är det, vattenfallet.

Vid fallet bytte vi bärare, och då blev det ryggpremiär för Tvåan. Han verkade nöjd med det, även om han inte ser jättemycket så är han ändå åtminstone vänd framåt. Dessutom kan han bli kittlad av min tofs, och det är bland det roligaste som finns. Jag tyckte att det var bekvämt att ha honom på ryggen, utom när han fick en kotte att trycka in i ryggen på mig.

Åka framåt, det är grejen!
”Träd! Träd!”

När vi kom tillbaka till bilen muttrade Fredrik lite, och efter kartstudier hemma visade det sig att det här inte var den ”riktiga” övre vägen. Alltså blir det fler besök till Kaledonia.

Ett vattenfall till: Chantara

I vår serie om utflykter på Cypern så hittade vi ytterligare ett vattenfall att besöka, nämligen Chantara. Bilresan dit tog oss genom flera små byar uppe i bergen, och det var inte självklart hela tiden att vi var på rätt väg. Ibland kändes det mer som om vi var på väg in på någons uppfart eftersom vägen var så smal. Men, till slut kom vi faktiskt fram till en grusväg som ledde upp för en bergsida. Vi kröp upp för den, och när den blev en aning bredare än en bilbredd bestämde vi oss för att vända och parkera bilen så att vi faktiskt skulle kunna komma därifrån när vi bestämde oss för att vi var klara.

Vi packade ur bilen och satte Tvåan i vagnen för att se hur långt vi kunde komma med den. Det var fortfarande grusväg, och när vi läste på hade vi sett att det inte var så långt att gå till själva vattnet. Och mycket riktigt – vattenfallet var inte långt in i skogen, utan nästan precis där det började bli mycket träd. Dock var det inte riktigt vagnvänligt, så Fredrik hämtade selen och bar Tvåan.

Vattenfall.

…i några meter, skulle det visa sig. Precis bredvid den lilla pölen som vattenfallet slutade i fanns en trappa. Vi knatade upp för den, och tänkte att det skulle vara början på något slags promenad. Istället kom vi upp till avsatsen där fallet började. Och sen var det… slut. Eeeh… jaha. Så vi klättrade ner för trappan igen. Det var mellisdags, så Tvåan ägnade sig åt att äta kex och träna på att gå själv, medan Ettan skuttade runt på stenarna i vattnet. ”Akta så du inte blir blöt.” ”Nej då, det går b… oj. Nu blev jag blöt.”. Efter det var det lika bra att fortsätta hoppa runt på stenarna, såklart.

Barnen övar sig på att gå på olika sätt.
DÄR, jag ser den, kexburken!
Mums!
”Det var SÅHÄR långt mellan stenarna jag hoppade på…”

Som utflykt betraktat var Chantara inte något speciellt. Det var inte speciellt stort eller superimponerande. Ettan var besviken för att det inte var med skogspromenad över stenar och broar involverat. Men vi var inte ensamma där, så tydligen är det ett utflyktsmål inte bara för utlänningar. Vi kommer inte åka dit igen. Och om det är någon som vill se ett vattenfall på Cypern så rekommenderar jag snarare Kaledonia. Det är visserligen längre att gå, men för oss var promenaden en del av utflykten och något som vi faktiskt saknade på Chantara.

Självständighetsdag med militärparad

Den första oktober firar Cypern sin självständighetsdag. Den 1/10 1960 blev Cypern nämligen självständigt från Storbritannien, efter att ha stått under brittiskt styre sedan 1878. Detta firas med militärparad i huvudstaden Nicosia.

Militärparad lät lite för spännande för att avstå, så vi packade in oss i bilen och for iväg på vårt första besök i huvudstaden som alltså skulle kombineras med traditionellt firande av självständighetsdagen. Efter en viss väntan på trottoarkanten tillsammans med massor med andra människor så blev det parad, kan jag lova…

En hel del folk med flaggor. Dock ej turkiska.
Vissa var mer pepp än andra.

I högtalarna spelades marschmusik, och det första som hände var att det kom det några olika helikoptrar flygande ganska lågt över paradvägen. Det kan hända att jag är skadad, men jag hade svårt att låta bli att tänka på något annat än helikopterscenen från Apocalypse Now. Lite jobbigt. Därefter kom militärpoliser på motorcyklar, och sen drog det igång på allvar. Det var pansarvagnar, haubitsar, helikoptrar och diverse andra stridsfordon med stora och större kanoner.

Pappapapaapa pappapapaapa pappapapapa.
Pansarvagn. Med flagga.
Annat stridsfordon med stor kanon. Ändå ett av de mindre.

Det blev väldigt tydligt att Cypern har en helt annan historia än Sverige när vi såg den här paraden. Jag tyckte att det var fascinerande, men också lite obehagligt att se stridsfordon på så nära håll. Det blev liksom väldigt påtagligt att de finns och att de är redo att användas. Jag var nöjd att bli avlöst på främre raden av Fredrik, och istället ta över vagnen med Tvåan efter den första omgången pansarvagnar. De är för övrigt stora och mäktiga på nära håll, och marken skakar när de åker förbi. Det visade sig efteråt i bilen att jag tydligen lever med någon som har vissa drag av MÖP, så det finns en hel del film från dagen…

Det är läskigt stora kanoner här…

När fordonen glesade ut tog vi en matpaus, men precis när vi kom ut ur mataffären så kom de olika trupperna marscherande, så Fredrik och Ettan drog iväg igen för att kolla på män (och kvinnor) i lustiga hattar. Fast så lustiga hattar hade de ju inte, förstås. Det var också lite si och så med marscherandet och disciplinen, tydligen. Ett gäng med officerare gick visst mest i otakt och pladdrade med varandra istället för att hålla takten och räta led. Specialförbanden gick också lätt att urskilja, fast åt andra hållet, då.

Soldater med disciplin, i svart. Oklart med reglementsenlig klädsel på första ledet här.
Soldater med disciplin, i sandkamo.
Soldater i vitt. Flottan, va?
Fler män i vitt.

När paraden var över åkte vi vidare in mot själva centrum av staden.
Nicosia är en delad stad, så mitt i centrum finns gränsövergången som bevakas av FN. På vägen till centrum kom vi ganska nära gränsövergången, och väl synligt från stan, fast på den turkiska sidan har man monterat två enorma turkiska flaggor i något väderbeständigt material på bergsidan ovanför staden. Det var till och med så att vi blev provocerade när vi såg det. När vi väl hade proppat i oss lite lunch en stund senare kunde vi strosa runt ett tag och insupa miljön. Bland annat gick vi och tittade på gränsövergången som bevakas av FN, mitt på en av shoppinggatorna.

Gränsövergången i Nicosia centrum.

Aphrodite’s Rock

Cypern kallas också ”Kärlekens ö”, och en av de mest kända sevärdheterna är Aphrodite’s Rock. Enligt legenden var det här som kärleksgudinnan Afrodite steg upp ur havet och äntrade den mänskliga världen. Det här är ett bra ställe för en utflykt på Cypern.

Eftersom Ettan gillade att vandra i naturen vid vårt första försök bestämde vi oss för att göra ytterligare en vandring. Den här gången var det jag som önskade, och alltså åkte vi till Aphrodite’s Rock. Den ligger mellan Limassol och Pafos, och det finns möjlighet att vandra en bit längs havet precis bredvid. Vi åkte alltså förbi själva klippan för att kunna vandra till den. För den som inte vill gå så mycket så finns det parkering precis bredvid nerfarten till stranden.

Vandringen den här gången var i gassande sol, utan mycket till skugga. Fredrik fick bära selen med Tvåan och de var sjöblöta när vi kom fram.

Varmt. Utsikt. Notera fikonen från utflykten till vattenfallet.

Längs vägen såg vi en massa växter, där en del hade fått namnskylt. Stigen var mer som en grusväg, och den slingrade sig längs med bilvägen en bit över havet. Utsikten var fantastisk! Naturen var helt olik den uppe i bergen, och Ettan var betydligt mindre nöjd, för det fanns inga stenar att hoppa mellan.

Ettan fixar något med naturen. Tydligen inte den sneda horisonten, dock.
Vägnära vandring bitvis.

Efter vad som kändes som en evighet kom vi fram till klippan och gick ner till stranden. Det doppet var nog det mest efterlängtade hittills. Tvåan var väldigt nöjd, eftersom det var en stenstrand och det fanns hur mycket stenar som helst att sitta och plocka med. Ettan gillade vågorna som kom eftersom högvattnet var på väg in.

Två badare. Den skeptiska minen på Fredrik är nog för att det är stenigt och för att han måste stanna för fotograferingen innan han fick gå i.

Efter en fruktpaus så påbörjade vi den långa färden tillbaka. Fredrik traskade på med selen, och höll ett högre tempo än jag och Ettan.

Där är den, Aphrodite’s Rock.
Jobbig tillbakaväg. Men fortfarande med utsikt.

Efter bara en liten stund började det mullra hotfullt från bergen, och himlen på det hållet mörknade betänkligt. Mullret tilltog, och himlen mörknade ut mot oss också.

Uh-oh!

Ungefär halvvägs räddades Ettan (eller om det var resten av familjen) av att det fanns en glassbil, som kunde fylla på lite av hans energi. Den sista biten fram till bilen fick jag hetsa Ettan lite med att det vore tråkigt att behöva gå i regn och åska. Men vi orkade fram till bilen, och det kom inget regn.

Med ny energi försedd.

Eftersom utflykten tog lite längre tid än beräknat var det hög tid för lunch, så vi åkte till Kouklia, en närliggande by. Där valde vi en restaurang på måfå. Vi satsade på ett bord ute under markisen, eftersom ägarinnan försäkrade att det inte skulle regna, de nästan svarta molnen till trots.

Efter bara ett par minuter fick vi dock fly in i restaurangen, för då öppnade himlen sig. Det kom ett rejält åskregn, och vi var väldigt nöjda med att vi hade hunnit till bilen innan det började.

”No, no, it will not rain!”