Fort Rinella och 100-tonskanonen

Min man är ju mycket intresserad av torn och fort, så när vi bodde på Malta var jag inte alldeles förvånad när han deklamerade att vi skulle åka på utflykt till Fort Rinella i Kalkara. När han sa att det också fanns en jättestor kanon där blev jag lite mer intresserad. Eftersom den här utflykten hände när Tvåan var ganska nyfödd så har vi tydligen inga bilder från vårt besök. Om du vill se kanonen kan du istället göra en bildsök på google, även om det är svårt att få en känsla för hur oerhört stor kanonen faktiskt är.

Lånad bild, med licens här och här.

Vi kom dit strax efter de öppnade och då var vi de enda besökarna. Vi tackade nej till en rundvandring, men däremot tittade vi glatt på när fort-guiderna klädda som soldater visade hur de signalerade med flaggor mellan forten. Snabba armar var det, minsann.

Fort Rinella byggdes av engelsmännen mellan 1878 och 1886, med en enda avsikt: att husera en Armstrong 100-tonskanon. Anledningen till att engelsmännen tyckte att de behövde en så stor kanon var att italienarna hade skaffat sig skepp med stålsköldar och flera 100-tonskanoner per skepp. För britterna var Malta viktigt för att säkra passagen genom Medelhavet och Suez-kanalen till Indien.

Mycket av logistiken som behövdes för att ladda och avfyra kanonen är kvar idag. Eftersom kanonen är så oerhört stor och tung är även maskineriet för den stort och mekaniskt imponerande. Är du eller dina barn det minsta intresserade av maskineri är det här en riktigt bra Malta-utflykt.

Själva kanonen är STOR! Till och med så stor att jag blev imponerad. Utsikten från den är också storslagen, såklart. Ettan var mycket imponerad av storleken, men mindre av utsikten. Och när vi förklarade hur dålig träffsäkerhet en kanon har blev han mycket besviken, och trodde inte riktigt på oss.

För att vara en utflykt på Malta var det här riktigt bra! Det frivilliga programmet var vettigt, och gav bra information. Extra plus för alla svärden som visades upp, tyckte Ettan. Vi vuxna var nog mer imponerade av flagg-signaleringen, tror jag. Och såklart att hela programmet erbjöds trots att vi var de enda besökarna just då.

Vi går på restaurang: The Black Sheep

En av de sista dagarna på Malta gick vi ut och åt i Sliema med bekanta. Det var vanlig barnfamiljsmiddagstid, alltså runt 17.30. Vi valde The Black Sheep, eftersom det ligger bra till och för att jag och F har ätit där tidigare och varit nöjda. Men… det skulle vi inte ha gjort.

Det började med att det krävdes lite förhandling för att vi skulle få lov att sitta på övre plan där de har vanliga bord och inte höga barbord. Det finns ju sällan barnstolar som passar till höga bord. Men inte ens en vanlig barstol fanns att tillgå. Dock var servitören hjälpsam och gick och lånade en från restaurangen bredvid, så Tvåan fick sitta själv till slut.

Menyn är lång och det var inte lätt att välja. Till slut fastnade vi för kycklingsallad, chicken risotto och en mexican wrap. Sällskapet valde musslor och mushroomy chicken. Jag och herrn i sällskapet tog delade på Happy Hour-erbjudandet och tog varsin Negroni, som var bra.

Och det var tur att vi tog en drink innan maten, för sedan fick vi vänta. Och vänta.

Och vänta.

Efter 45 minuter kom maten på bordet, och då var vi alla ganska hungriga och några av oss lite griniga.

Tvåan smaskar pommes frites.
Mushroomy chicken, som var god.
Kycklingrisotto, som var gjord med curry. Märkligt, och inte alls något som gjorde Ettan glad.
Musslor med tomatsås.
Mexican wrap.
Chicken sallad.

Förutsättningarna var alltså inte de bästa. Maten visade sig dessutom vara under all kritik. Kycklingsalladen var en påse färdigskuren sallad, serverad med en bit torr kyckling. Wrapen var soggig och kändes även den som en färdigförpackad variant som legat på värmning för länge.

Risotton, som ju är en av Ettans favoriträtter när den görs av farfar, var gjord med curry(?!) och föll inte alls Ettan på läppen. Han fick istället en tallrik pommes frites, som faktiskt kom snabbt på bordet.

Musslorna var ok, men pommes fritesen som beställdes till hade de glömt bort. De kom dock på bordet snabbt när vi påpekade det. Kycklingen med svamp var god.

Slutsatsen är helt enkelt att vi kommer inte äta på The Black Sheep igen. Däremot har de en fantastisk gin-meny, så vill du ha en god gin och tonic finns det alla möjligheter på The Black Sheep. I alla fall om du är beredd att vänta en stund på den.

Vi går på restaurang: Il-Kcina Ghawdxija

Under vårt besök på Gozo i juli behövde vi förstås äta lunch. Efter bad och tornbesök letade F snabbt upp en restaurangtät stad, och styrde kosan ditåt. Vi kom till Xlendi precis vid lunchtid, och strosade runt och valde, ganska mycket på måfå, Il-Kcina Ghawdxija. Borden ligger precis vid vattnet, så utsikten var alldeles fantastisk.

Utsikten, komplett med fler turister. Havet är alltså ungefär tre meter från bordet.

Menyn var innehållsrik, och det var inte lätt att välja. Men tydligen längtade både jag och F efter grönsaker, för vi valde varsin sallad. F med kyckling, och jag med bläckfisk. Ettan satsade på chicken nuggets.

Det var lite svårt med servicen. Kanske hade de väldigt mycket att göra, trots att inte restaurangen var fullsatt, eller så var det bara krångligt. Det tog ganska lång tid att få maten, och Ettan hann tröttna lite. Att han inte gillade rörorna som serverades till brödet innan maten hjälpte kanske inte heller upp humöret.

När maten väl kom på bordet blev det mycket bättre. Familjen roades också av att personalen kom med en portionsförpackning av ketchup och majonnäs när Ettan bad om det. Alla vet ju att det krävs minst tre av varje! Han fick be om fler.

Chicken Nuggets.
Kycklingsallad.
Bläckfisksallad.

Maten var god! Grönsakerna var fräscha, och det var mycket kyckling och bläckfisk i salladerna. Både jag och F var nöjda med våra val, medan Ettan var lite halvnöjd med sitt. Tvåan tuggade på pommes frites och kyckling från pappas sallad och verkade tycka att det var bra val.

Il-Kcina Ghawdxija är för all del en turistfälla, men trots det var det en bra lunch tyckte vi. Råkar du hamna i Xlendi är det här inte det sämsta valet du kan göra. I alla fall om du har tid på dig, och kan tänka dig att njuta av utsikten en stund innan du äter.

Vi går på restaurang: Vecchia Napoli

Efter att F spenderade en förmiddag i garaget i Gzira på Malta och jag och barnen var i Sliema och badade så passade det bra att äta på Vecchia Napoli i Sliema. Den ligger nämligen mittemot vårt ”hemmabad” vid piren i Exiles. Så när F dök upp traskade vi över gatan och hittade ett bord på uteserveringen. Det var inte jättesvårt, eftersom vi var ensamma där just då.

Vi ögnade genom menyn och bestämde oss för lite olika mat. Ettan ville ha pizza, vilket inte var speciellt överraskande. Efter lite dividerande kom vi fram till att en Patria, fast utan svamp, nog skulle passa fint. Jag valde en
Linguine con gamberi e zucchini, och F satsade på en Rigatoni con la salsiccia.

Vi var ganska varma, trötta och hungriga, så väntan kändes lång. Fast vår dryck kom fort nog, så vi hade lite att sysselsätta oss med ändå.

Här dricks det för fulla muggar. (Fotografen är också nöjd med simkorven som växer upp ur Ettans huvud.)
Och här med.

När maten kom på bordet var det knappt om tid att få fotografera den, för alla ville hugga in genast. Pizzan, som inte såg ut som det var tänkt eftersom vi hade fått den utan svamp, var personalen tvungen att ursäkta. Det gjorde dok inte oss så mycket. Pastan var bra, om än kanske en aning… intetsägande.


Linguine con gamberi e zucchini. Men den där zucchinin som jag hade hoppats på var relativt sparsmakad.
Patria. Det är tydligen väldigt viktigt att de lägger upp ingredienserna i olika fält som ska påminna om Italiens flagga.

Rigatoni con la salsiccia.
Tvåan fick dela med pappa.

Vi testade ju i och för sig under lunchtid, men varken jag eller F var speciellt imponerade. Vecchia Napoli stod på Fs ”att testa”-lista sedan han åt hämtmat därifrån vid ett tidigare tillfälle, men slutsatsen får nog ändå bli att vi inte kommer komma tillbaka. Det finns bättre italienare på Malta.

Vi går på restaurang: KFC

Vi lastade in hela vårt bohag i en container under en förmiddag för ett tag sedan. Eller ja, vi och vi, det var ju förstås ett förnämligt maltesiskt flyttföretag som skötte själva lastandet. F och Ettan var förstås med och övervakade och hjälpte till med packlistan. Jag och Tvåan gick vår vanliga promenad runt Sliema under tiden, och sen bistod vi med lite fruktmellis.

Vid 12-tiden var garaget tömt, och så även våra energidepåer. Eftersom garaget ligger där det gör bestämde F sig för att det äntligen var dags att uppfylla en av hans drömmar: äta på KFC. Mitt minne av KFC, från en USA-resa, var att vi fick några buckets med kyckling, mos och brunsås och att det var rätt ointressant. Nu visade det sig att det inte fanns varken mos eller brunsås. Kanske minns jag fel?

Nåväl, en bucket skulle det ju vara. Jag röstade för en Variety Bucket för oss allihop. F var inte helt övertygad, så Ettan fick en Classic Box också. Maten kom snabbt, och vi satte oss glada i hågen till bords.

En Variety Bucket. Oklart vad som är vad.
Classic Box.

…för att konstatera att det inte fanns någon sås. Alltså inte ens ketchup till pommes frites.

F såg nästan lite ledsen ut när han uppgivet tittade på mig och sa ”Vad är grejen med det här?”. Han provade inte ens sina lökringar, och det säger en hel del.

Men, i ärlighetens namn så tycker jag att kycklingen var bra. Den var god och bra tillagad, fast möjligen lite torr i vissa delar. Hade det funnits mos och sås också hade det åtminstone stuckit ut lite bland alla snabbmatskedjor. Som helhet var det dock en stor besvikelse för oss allihop. Och med facit i hand hade det räckt med en Variety Bucket till oss alla fyra. Men nu slipper vi i alla fall tråna efter att få äta på KFC längre.

Vi går på restaurang: Fresco’s

Ettan har en favoritrestaurang i Sliema: Fresco’s. Så självklart var det dit han ville gå när sommarlovet skulle firas in. Och är man nybliven sommarlovsfirare så får man såklart lov att välja restaurang. Det passade i och för sig oss andra ganska bra också, den ligger nere vid vattnet och har bra utsikt.

Ettan har också favoritmat på Fresco’s, nämligen ”salladspizza”. Vi har ju varit där och ätit några gånger under året på Malta, så vi vet att de har bra pizza och även bra pasta. F bestämde sig för en pizza han med, en Fresco’s Dream, medan jag valde linguine Calamare. För att jag skulle kunna dela den med Tvåan fick jag dock be köket byta ut linguinen mot penne. Det gjorde de så gärna.

På Fresco’s får man bröd och smör innan maten, och det mumsade vi glatt i oss alla fyra. Sekunden det var slut undrade Ettan om maten skulle komma snart. Det gjorde den inte riktigt, men det var bra nära för det var verkligen ingen lång väntetid. Vi hade bara precis hunnit förbereda oss genom att klä av Tvåan innan det var dags att hugga in.

Bröd. Det får man äta med kläderna på.
Pasta med bläckfisk. Penne för att jag skulle dela med Tvåan.
Fresco’s Dream. Inte så lätt att skilja från…
…salladspizza. Eller Parma pizza som den heter på menyn.

Portionerna är stora på Fresco’s, och maten är god. Pizzaresterna lägger de gärna i en kartong att ta med hem. Vårt enda klagomål är att vi har ätit där så ofta att vi har hunnit tröttna lite på menyn.

Malta-utflykt till Dwejra Tower på Gozo

Nu, under de sista skälvande dagarna som Maltaboende bestämde vi oss för att göra den där utflykten till Gozo som inte har blivit av under det senaste året. Vi var där när vi var på rekningssemester året innan vi flyttade, men under tiden i Sliema kom vi inte iväg. Men nu, så.

Vi lastade bilen full med barn (det vill säga två) och badkläder och körde iväg tidigt på morgonen. Färjan till Gozo (som heter Għawdex på maltesiska) är en bilfärja, och den tar ungefär 30 minuter. Färjan kostade 21 Euro för oss, och man betalar på vägen från Gozo till Malta. Gozo är den andra största ön i republiken Malta, och har omkring 37000 invånare. Gozo är mindre exploaterat än huvudön Malta, och en stor del av ön är odlingsmark.

På Gozo finns det två torn. Och som läsare som har varit med ett tag vet lever jag med en man som är mycket fascinerad av torn. Alltså var ett av målen med utflykten ett torn. Vi styrde därför kosan mot ett av tornen, det i Dwejra, Dwejra Tower. Efter lite bilköer, det är ju trots allt Malta, nådde vi vårt mål. Då passade F även på att berätta att det förutom tornet också fanns en bit av havet som rinner in genom en grotta och bildar som en sjö. Det lät spännande tyckte vi. Vi bestämde oss för att börja med själva tornet eftersom det var en bit att gå och det bara blir varmare under dagen.

Dwejra Tower. Fast med hissad flagga.

När vi hade gått några hundra meter uppåt längs vägen och hamnat vid parkeringen till tornet ser vi att skylten säger att tornet är öppet när flaggan är hissad. Smart grej. Bara det att det inte alls var någon flagga hissad 10.20 på en söndag. Ettan lackade ur och gick väg och ägnade sig åt att upptäcka naturen. F kollade upp öppettiderna, och såg att de öppnade klockan 12 på söndagar. *suck*

Kontroll av öppettider pågår.
Tvåan när han inser att det är mer än en timme kvar till öppning.

Vi bestämde oss då för att gå och kolla på sjön som var ett hav istället. Och bada, förstås. Jag trodde mest att det skulle vara ett litet vattendrag, men nej, det var riktigt coolt.

Havet, och det större havet. Roligt också att det ser ut som ett ansikte över öppningen.

Vi badade massor. Både jag och F simmade ut till öppningen och kollade. Ettan simmar inte riktigt så bra att han fixade det än, och vi hade inte tagit med simkorven. Han tyckte det var trist och hävdade att han inte simmade så fort på det här badet. ”När jag brukar simma är det 150, men här var det bara 50.” Tvåan, däremot tyckte att det var hur bra som helst. Han simmade och skrattade och pratade och flörtade med andra som badade. Han är bra på att få till simposition om vi håller honom under armarna, och idag tyckte han till och med att det var ok att ligga på rygg om han fick ha huvudet på min axel. Efter badet fick F lära Ettan hur man kastar macka. Lite varierande framgång på det, tror jag det kan sammanfattas som.

Efter badet, innan mack-kastningen.

Efter badet slängde vi en blick upp mot tornet, och se, där vajade minsann en flagga trots att klockan inte var 12. Vi körde upp med bilen de få hundra meterna till parkeringen, och sedan traskade vi upp för kullen.

Dwejra Tower, med herrarna i familjen i förgrunden.

När vi kom upp till tornet pratade en brittisk gentleman med oss, och berättade lite om tornet innan vi gick upp och tittade på utsikten.

Mycket båtar.
Medelhavet.
Tvåan ägnade sig åt att försöka plocka loss bitar från tornet.

Efter lite utsikts-åh:ande och -ah:ande gick vi ner igen. Då upptäckte Ettan att det hängde ringbrynjor på entréplan. Han blev mycket intresserad, och den brittiske pensionären blev upplivad och berättade att det var den anställde tornvakten som tillverkade dem själv, för hand, på betald arbetstid. Han erbjöd också Ettan att ta med en liten bit hem. Ettan tackade först nej, men när vi hade kommit ut genom dörren ändrade han sig och gick tillbaka.

Att åka till Gozo är en dags-utflykt om man bor på Malta. Jag skulle kanske inte rekommendera att åka hit bara för att kolla på Dwejra Tower, men det var klart värt tiden vi lade på det. Däremot tyckte både jag och F att havet som kom in genom klippan var oerhört coolt, och lätt värt ett besök.

Vi går på restaurang: Peppi’s

Under den sista tiden av packning inför flytt ut ur huset var det dags att packa ihop köket. Så en dag var det helt enkelt slut på matlagning i huset. Alltså var det restaurangbesök som stod på menyn.

En av dagarna hamnade vi på Peppi’s, som är något av en institution i Sliema. Peppi’s kiosk har legat på samma ställe vid Exiles sedan femtiotalet, och restaurangen är still going strong.

Det roliga med Peppi’s är att de faktiskt inte har det vanliga Malta-utbudet av pasta, burgare och pizza. Visst, det finns, men fokus ligger istället på ordentliga huvudrätter. Menyn innehåller dessutom bilder av all mat, allt för att göra kunderna hungrigare. Jag blev orimligt sugen på tonfisk, så det valde jag. Ettan fastnade för grillspett, och F tog kyckling i vin. Till förrätt delade vi på kycklingpopcorn, som helt enkelt är panerade och friterade kycklingbollar. En familjefavorit, som gjorde väntan på huvudrätten lite lättare.

När förrätten dukades ut var det bara en kort stunds väntan innan maten bars in. Det visade sig snabbt att Ettan vann. Grillspettet var ENORMT, men tyvärr fick han hjälp att peta av maten från det innan vi hann fotografera. Tonfisken var ok, men ingen wow-upplevelse, och kycklingen fick samma betyg.

Tonfisk.
Chicken vino.
Grillspett, fast avpetat.

Peppi’s är ett bra alternativ om du vill äta i området vid Exiles. Det ligger fint till med en strålande utsikt över piren och badplatsen, så det är klart värt att välja ett bord i de inre delarna. På uteserveringen mot Tower Road får du istället möjlighet att studera folklivet, och det är inte fy skam, det heller.

Vi går på café: Mint

Härom dagen blev det läge för utelunch med barnen. Vi gick till café Mint, som jag har tänkt testa länge, men inte riktigt kommit mig för. Jag förhandlade med Ettan och kom fram till att vi kunde dela på en macka och en kaka. Han fick välja både mackan och kakan, men jag lade till en cookie som bonus.

Mint är ett hippt café i Sliema. Det är nog så nära ett svenskt café jag har kommit på Malta, tror jag. Det var mycket folk och lång kö när vi var där. Efter köandet beställde jag av en flicka som talade felfri engelska, och gick ut och satte mig att vänta. Vi var hungriga och varma, så det var inte jättemycket konversation.

Ettan valde en egg&bacon sandwich och morotskaka. Det såg fräscht och gott ut i disken, och även när det serverades. Mackan gick hem, men han är ju inte en sockerråtta, Ettan. Kakorna var inte några favoriter, så det blev nog mest jag som mumsade på dem.

Macka och kakor.
Hungriga killen som äntligen fick macka!

Tvåan var också med, men han drack mest vatten och var trött. Någon macka ville han inte äta, istället somnade han mitt i lunchen. Kan möjligen ha något att göra med att det var runt 30 grader varmt, misstänker jag.

Är du sugen på att gå på ett café på Malta som är som ett svenskt så kan jag rekommendera Mint. Maten var fräsch och god, och kaffet med.

Vi går på café: Kantina Café

Jag åkte till Valletta för att ta morgonpromenaden där för ett tag sedan. Som ett alternativ till den vanliga rundan runt Sliema, och för att se något annat.

Dock hade jag i yran över att ta färjan till huvudstaden glömt den lilla detaljen att Valletta är fullt av trappor. Det är verkligen inte barnvagnsvänligt för fem öre. Jag gick trots det runt i staden och tittade på hamnen och maltesiska balkonger. Efter någon timme bestämde jag att det var dags för mellis.

Jag valde Kantina Café, precis vid utgången från St Johns Co-Cathedral. Jag hade egentligen tänkt mig en croissant, men när jag fick se att de hade omelett på frukostmenyn blev jag akutsugen, så så fick det bli.

Jag var visst lite hungrig och missade att fotografera i tid. Dock nöjd med att jag kom på det innan tallriken var helt tom.

Kaffet var bra. Omeletten var rejält saltad, jag tror F hade gillat den. Tvåan fick toast till vällingen, och var helnöjd med det.

Sällskapet, som åt toast och välling.

Kantina café var ett helt ok ställe. Det vann inga priser, men jag blev heller inte besviken.