Boktips: Sourcery

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Efter att nästan ha sträckläst den fjärde delen av Terry Pratchetts Discworld, Mort, så kastade jag mig över den femte som heter Sourcery. Delarna jag har läst tidigare hittar du här: ett, två, tre, fyra, fyrtio.

I inledningen av Sourcery får vi följa med Döden på uppdrag. Han ska göra sitt jobb med en trollkarl som har blivit utkastad från the Unseen University och trollkarlsvärlden efter att ha skaffat sig en fru. Trollkarlen i fråga var den åttonde sonen, och han sitter nu med sitt åttonde barn, en nyfödd son i famnen. Spädbarnet är alltså den åttonde sonen till en åttonde son till en åttonde son, det vill säga en trollkarl i kvadrat och en sourcerer till skillnad från en wizard. Innan hans pappa dör uttalar han en profetia om sin sons framtida öde.

Sourcery.

I Sourcery möter vi återigen Rincewind och The Luggage. De blir ofrivilligt indragna i äventyr, precis som vanligt. Och också precis som vanligt så får de stor hjälp av hjältar och tjuvar och andra invånare i Discworld. Den här gången står nämligen hela Discworld på spel.

Coin, den unge trollkarlen som är en sourcerer (alltså, det går ju inte att översätta det här på något vettigt sätt till svenska), kommer till The Unseen University precis som hans profetia säger. Eftersom det inte har funnits någon sourcerer på väldigt länge i Discworld blir det stor uppståndelse. Sourcery är inte lika snäll och vänlig som den magi som wizards utövar, och med Coins hjälp så kommer en helt ny världsordning på plats.

Rincewinds äventyr handlar den här gången om att försöka återställa Discworld, och rädda den från undergång. Längs vägen stöter han på rika poeter, harem, en teoretisk hjälte och en underskön tjuv. The Luggage å sin sida stöter på kärlek för första gången, och som en följd av det upplever den (det?) också andra mänskliga tidsfördriv och känslor.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).

Önskelista till barnen

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Det lackar ju mot jul, och det har blivit dags att knåpa ihop önskelistor till tomten. Fast… ja, liksom julpyntet så har ju det här med julklappar blivit hängande i luften. Ettan hade ju dessutom kalas alldeles nyss och blev överöst med presenter, så det känns som om vi har alldeles för mycket grejer redan. Och Tvåan lider av lillebrorssyndromet ”Nejmen, vi har ju så mycket saker efter storebror redan, han kan väl leka med dem”, så hans lista är väldigt mager. Dessutom ska vi ju frakta alla klappar i resväskor hem till Cypern efter jul.

Fast när vi hade tänkt lite, jag och Fredrik, så kom vi fram till att Ettan nog skulle uppskatta att få sällskapsspel i julklapp. Det är ju en grej som hela familjen, eller nästan i alla fall, kan göra tillsammans och det gillar ju både han och vi. Och Tvåan, han är ju fortfarande liten, så han kanske skulle gilla att få några egna julklappar, för vi har ju inte kvar massor med småbarnsgrejer ändå. Så, här kommer listorna, för den som är intresserad.

Ettan önskar sig:

Tvåan önskar sig:

Vi har också tänkt att skaffa fler Astrid Lindgren-böcker till barnen. Några böcker om Emil, till exempel:

Jamen, se där ja. Det gick ju att få ihop en önskelista, bara jag fick vara ensam och tänka i några minuter. Varsågod, alla som undrade. Och ni som inte är närmast sörjande kanske kan se listorna som julklappstips till barn i er egen närhet.

Vi går på restaurang: John’s Restaurant i Trimiklini

Vi var ute på äventyr, och på väg upp i Troodos-bergen kör man igenom Trimiklini. Där ligger John’s Restaurant, och eftersom vi var hungriga och det var dags för lunch (åtminstone för svenskar), så passade vi på att kliva in och prova menyn.

Resturangen ligger fantastiskt, med utsikt över en hel dalgång. Vi satte oss på balkongen, och hade då fri sikt över nejden. Eller iaf en del av oss. Och iaf nästan fri sikt.

Utsikt. Fredrik och Tvåan i förgrunden.

Vi kollade genom menyn och insåg att det var en hel del rätter som vi behövde få förklarade för oss. Men vi var nyfikna, och bestämde oss för att fråga servitrisen. Hon bistod glatt med information om allt vi undrade över. Vi lyckades till sist välja vad vi ville äta, och fick beställt det.

Tvåans oliver och en village salad kom på bordet relativt snabbt, och de gick åt. Vi var nog hungriga allihop. Brödet hade också en strykande åtgång.

Village salad. All oljan gömde sig i botten.
Tvåan äter oliver.

Väntetiden på maten blev lång, och den kändes nog längre eftersom de flesta av oss var trötta och ganska hungriga. Vi var de enda gästerna, så kanske tyckte vi nog att väntetiden var lite väl lång ändå.

När maten väl kom in på bordet var det nästan svårt att få tid att fotografera den, eftersom alla var så hungriga.

Moussaka.
Breaded cod. Hemmagjord, tydligen.
Calamares.
Köttfärsrullar. Shieftalia?
Fläskkött kokt i vin med kryddor.

Vinnaren blev nog ändå Ettans fisk. Calamares led av samma sjuka som pommes fritesen – otillräcklig fritering. Korvarna var rätt smaklösa och moussakan saknade en del kött och aubergine. Fläskköttet kokt i vin var gott, men köttbitarna var inte de finaste utan innehöll både senor och rejält med fett.

Vi kommer ju åka förbi John’s Restaurant ett antal gånger i vinter, så antagligen kommer vi äta där fler gånger. Men jag skulle nog inte säga att det är värt en omväg för matens skull. Däremot är det väl värt att sitta på balkongen och beundra utsikten om man ändå åker förbi och är sugen på en kaffe eller en måltid.

Utsikten, utan någon i förgrunden.

Förkylning och klättring

Jag har fått en förkylning som inte verkar ge sig. Jag har tröttnat på den för länge sedan, men den bara stannar kvar. Och när man har barn är det ju inte riktigt ett alternativ att ligga i sängen hela dagarna. Åtminstone inte om man inte är döende. Nej, istället är det bara att pallra sig upp och leva livet ungefär som vanligt. Fast lite tröttare, och med ondare hals.

Det är ju snart julafton! Fast än så länge känns det mest konstigt när jag läser svenska bloggare som julstökar, pyntar och planerar vad de ska baka i jul. Det är lite som farmor sa när hon var här, att det blir inte så mycket julstämning när det är varmt och soligt. Kanske är det så.

Jag har sett en del julpynt på husen och i skyltfönsterna här. Men själv känner jag inte alls för att pynta. Åtminstone inte än. Jag vet inte om det är förkylningen som gör det, eller om det helt enkelt är så att det känns så väldigt mycket som ett temporärt boende i lägenheten att jag inte ens vill julpynta den. Just nu känns det dessutom som om vi har fyllt lägenheten med saker, och det kan ju också vara ett skäl – jag vill inte ta hit ännu fler saker.

Fast det är ju faktiskt första advent på söndag. Jag köpte en flaska glühwein i affären idag. Får se om jag orkar baka något. Saffransbiscotti har funnits i tankarna. Men den senaste dagarna har det varit mycket kakor och tårtor, så jag är inte supersugen heller.

En som inte verkar lida så mycket av förkylningen han delar med mig är Tvåan. Istället ägnar han sig åt att lära sig nya livsfarligheter. Häromdagen när Fredrik kom ut i köket hittade han det här:

Jahaja.

Det var bara att applådera bedriften och försöka lära honom hur han ska göra för att klättra ner igen. Så nu har alla pallar plockats undan, och Ettans stol läggs ner på golvet när den inte används.

Och på tal om att applådera så han Tvåan lärt sig det. Så varje gång han gör något bra applåderar han sig själv, och förväntar sig att man ska klappa med honom. Oerhört gulligt.

Nåja. Nu sover båda barnen, så nu kan jag nog få ägna mig åt att ligga i sängen och vara sjuk en stund. Host på er.

Boktips: Theodore Boone – The Abduction

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Vi testade att läsa första delen i John Grishams serie om Theodore Boone för Ettan, trots att den nog är för lite större barn egentligen. Men försöket föll väl ut, och han ville läsa mer om Theo, så jag skaffade några fler delar. Vad jag tyckte om de andra delarna jag har läst hittar du här: del 1 och del 5.

Jag tycker ju också om Theo och hans värld, så jag passade på att tjuvläsa del två, Theodore Boone – The Abduction. I den här boken försvinner Theos kompis April Finnemore utan ett spår från sitt hem. Hela Strattenburg letar efter henne, men hon förblir borta. Polisen står handfallen, så Theo får ta saken i egna händer och försöka komma på vad som har hänt.

The Abduction.

Theodore Boone – The Abduction är lite läskigare än de andra delarna jag har läst tycker jag. Det handlar ju om en av Theos närmaste vänner som försvinner, och det tänker jag att barn kan relatera till väldigt lätt. Som vuxen är det dock ganska lätt att inse att det måste gå bra (det är ju ändå en ungdomsbok), och då blir det lite mindre obehagligt. Om man däremot läser The Abduction för ett barn, eller har ett större barn som läser den själv kanske man får vara beredd på att avslöja att det kommer gå bra för att det inte ska bli alltför skrämmande.

Precis som i sina böcker för vuxna så skriver John Grisham initierat om rättssystemet, som den jurist han är. Språket i The Abduction är enkelt och effektivt, och när det förekommer svåra begrepp så ser författaren till att de förklaras. Theo är lätt att tycka om, trots att han ibland är en lillgammal viktigpetter (åtminstone ur ett vuxet perspektiv).

Jag tror att det här är bra böcker för läsvana barn och ungdomar som vill testa att läsa böcker på engelska. Språket är som sagt lätt, berättelsen spännande och pedagogiskt upplagd, och det är mer som en ”riktig” bok än en barnbok. Theo är lätt att relatera till, och det känns som om man som läsare känner honom redan efter den första delen i serien. I de följande böckerna lär man känna honom bättre och bättre.

Köp boken hos Bokus (pocket).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).

Födelsedagskalas på Cypern

Ettan fyllde ju år häromsistens, och nu var det dags för barnkalas. Han hade bjudit in alla barnen i klassen, och ett par andra kompisar. Vi hade fått in svar från 9 barn och fem vuxna till kalaset på Bubble Park i Limassol. En halvtimme innan det var dags så tillkom det ytterligare en anmälan. Jaja, Cypern, tänkte vi.

Eftersom allt arrangerades av Bubble Park åkte vi dit så vi var där när kalaset skulle börja. Då hade det redan kommit några barn. Och fler droppade in under den första kalastimmen. Det slutade med att 23 barn dök upp, varav vilka vissa var syskon och kusiner. Föräldraantalet blev nog runt 20 det också till slut. Jaha, Cypern, tänkte vi. Igen.

Barnen röjde runt på leklandet i totalt tre timmar, mestadels i den stora hoppborgen som vaktades av en bläckfisk, men lite inomhus också. Det fanns flera studsmattor, och en klätterborg med olika gungor och kanoner.

Hoppborgen med den vakande bläckfisken.
Ettan och andra barn in action.

Tvåan hängde mest i småbarnsavdelningen, där han byggde jättelego och tvingade mig att åka rutschkana med honom. Det var inte den tristaste eftermiddagen vi har haft.

Jag och Tvåan bygger jättelego.

Tårtan, som var en legotårta från New York Sweets, blev en överraskning för Ettan, eftersom jag hade valt den åt honom. Han blev superglad. När det dessutom visade sig att det också fanns en piñata med godis i så blev han ännu gladare.

Sjuåringen med legotårtan. Som var väldigt god, också.

Vi tyckte det funkade bra att ha kalaset på Bubble Park. De hanterade med lätthet vårt utökade kalas, och det var inget gnäll eller sura miner för det, utan vi fick fler stolar och bord allteftersom.

Efter de tre timmarnas kalasande var det tvenne ganska trötta bröder som vi packade in i bilen. Vi lastade också in ett BERG av presenter från alla kalasgästerna. Hela bakluckan blev full, och det var på håret att vi fick med oss Tvåans vagn hem.

Presenterna från kalasgästerna.

Dejt, igen

En av de sista dagarna farmor och farfar var hr på besök passade jag och Fredrik på att gå på dejt en eftermiddag. Det var väldigt ovant att gå ut utan barn, när klockan var runt 16. Vi hade inte någon riktig plan, eftersom det mesta är lite upp och ned fortfarande efter flytten till Cypern. Men det var rätt skönt att få gå i sitt eget tempo, hålla handen och njuta av vädret.

Eftersom vi inte hade någon plan traskade vi runt en stund. Kollade lite på skärp eftersom Fredrik höll på att tappa brallorna, provade Swatch-klockor som var rätt fula och pratade om vad vi skulle göra med kvällen. För att fånga solnedgången tog vi ett glas vin på ett av strandcaféerna, precis vid havet. När solen hade gått ner blev det lite kyligt (med våra mått mätt), så vi bestämde oss för att leta upp mat någonstans, gärna inomhus. Det fick inte vara för långt hemifrån heller.

Den fantastiske mannen och vinet. Medelhavet 4 meter bort.

Vi har konstaterat att finmiddagar får vänta ett tag, och att det för tillfället är mer standardmat som får vara fint nog. Oavsett mat så är det ju ändå skönt att äta med en annan vuxen, utan barn som avbryter eller behöver hjälp stup i kvarten. Speciellt när den vuxna är Fredrik, som ju är rätt fantastisk.

Så när vi ramlade över en pub med blandad mat så gick vi in. Det visade sig att de i ölsortimentet hade Blanche på fat, och det avgjorde saken för oss. När jag bodde i Bryssel drack jag massor med Blanche, så valet var inte svårt. Och det var fantastiskt gott fortfarande! Maten var ok, den med. Fast efterrätten blev jag besviken på. En chokladkaka ska ju vara kladdig och inte genomgräddad.

När vi kom hem var det en lycklig, och väldigt trött Tvåa som mötte oss i dörren. Han hade precis varit på väg att somna i farmors famn, men vaknade av att vi öppnade hissdörren på bottenvåningen (vi bor på våning 4). Ettan var fullt upptagen med sin kvällsteve, så han noterade nog inte ens att vi kom hem.

Vi går på restaurang: Bella Roma

Precis vid strandpromenaden och vid vårt närmaste badställe, ligger Bella Roma, som är en italiensk restaurang precis som namnet antyder. När jag och Fredrik var ute på dejt och ville stanna i närheten av lägenheten velade vi länge när det var dags att välja matställe, men hamnade till slut här. Läget är inte det charmigaste, med en stor väg med mycket trafik mellan uteserveringen och havet, men menyn verkade innehålla mat vi kunde tänka oss att äta även om den inte var jätteinspirerande.

Vi satte oss och beställde in en flaska rödvin under tiden vi studerade menyn lite noggrannare. Fredrik var egentligen ute efter pizza, men det fanns det inga. Istället valde han oxmedaljonger i vitvinssås med svamp. Jag var mer sugen på fisk, så jag fastnade för havsabborre.

Vi var de enda matgästerna på Bella Roma just då, vilket inte var så konstigt eftersom vi äter väldigt tidigt jämfört med de flesta andra på Cypern. Servitrisen ursäktade ändå köket och sa att fisken tar lite tid att tillaga. Vi förklarade för henne att det absolut inte gjorde något, utan vi var nöjda med att få tid att prata med varann. Trots ursäkten kom maten på bordet efter vad som kändes som max 10 minuter.

Biff med svamp och vitvinssås.
Havsabborre.

Både köttet och fisken var bra. Fisken var saftig och smakade mycket fisk. Persiljesmöret som skedats över gjorde kanske inte så mycket för smaken, men såg trevligt ut. Köttet var inte sönderstekt och vitvinssåsen smakade bra. Det var också skönt att slippa ledsamma pommes frites tyckte vi båda två.

Vi hade tänkt prova desserterna, men blev hemringda i förtid av farmor och farfar som passade barnen. Så istället fick vi avbeställa efterrätter och betala lite snabbt. Det var inga som helst problem, och vi var ute från Bella Roma på bara ett par minuter.

Bella Roma är en helt ok restaurang, med ett bra kök. Menyn innehåller klassiska italienska rätter, men har inget som direkt sticker ut. Läget är kanske inte det bästa i Limassol, men man ser åtminstone havet. Servicen är godkänd. Vi kommer antagligen inte äta här fler gånger, men är inte alls missnöjda med vårt besök.

Utflykt till vingården Ayia Mavri

En utflykt som jag har längtat lite efter sedan vi flyttade till Cypern är att besöka en vingård. Det finns flera vingårdar på Cypern, och en hel del av dem ligger i Limassol-området, fast en bit upp i Troodosbergen. De flesta övriga finns i Pafos, och det är ju inte heller speciellt långt. Hittills har den här utflykten dock inte blivit av eftersom jag har varit den enda som har velat. Men nu, när farmor och farfar är här, och det dessutom har varit skollov så vi har haft fem dagar på oss att göra utflykter på så blev det äntligen dags.

Eftersom det var en söndag vi skulle åka iväg på var det inte så många vingårdar som var öppna, utan vi tog sikte på den närmaste öppna som visade sig vara Ayia Mavri. Vingården ligger på 900 meters höjd, och vi blev varmt välkomnade av vinmakarna själva. Madamen visade oss runt och berättade om vingården, hur man gjorde vin förr och hur man gör vin nu. De tillverkar 50 000 flaskor om året, och vinner guldmedaljer varenda år för sina söta viner.

Vinmakerskan bredvid ett av original-lerkärlen som användes för att göra vin.
Ståltankar.

Vi fick också se källaren där de lagrar sina flaskor. Här blev Ettan mycket uppspelt över alla flaskor, där en del till och med var lagda i mönster! Jag blev mest nervös för att han skulle råka riva ned något.

Vinkällaren. Svår-fotograferat, förstås.

När rundturen var klar var det så dags för provning. Vi var de enda gästerna, och fick alltså full uppmärksamhet. Vi provade oss genom en mängd viner, från det torra, lätta vita vinet gjort på Xynisteri vidare till det prisbelönta söta Mosxatos, och över till de söta röda Axion Esti och Commandaria. Det var tydligt att vingårdens fokus ligger på de söta vinerna, och med all rätta för de är riktigt bra. De torra vinerna var inte lika intressanta och välutvecklade.

Under provningen var Ettan och Tvåan lita rastlösa. De åt upp brödet och osten som egentligen var till för att rensa gommen från de olika vinerna, och sen smet de iväg på egen utforskning, övervakade av Fredrik.

När vi hade handlat på oss det vi behövde åkte vi vidare och jagade lunch. Vi stannade vid ett vägcafé eftersom alla var hungriga, och fick en lunch som… ja, vi kan väl säga att den hade kunnat mätta ett kompani. Precis vid cafét fanns också ett av Cypern äldsta och största träd. Det var 8,2 meter i omkrets och 800 år gammalt. Alldeles bredvid fanns också kapellet i Ayia Mavri, som har en egen historia värd att läsa.

Utanför kapellet.
Stort träd, liten Etta.
Högt var det, också.

Under tiden vi väntade på maten upptäckte barnen omgivningarna. Det fanns ett lerkärl för vintillverkning, och ett mindre vattendrag.

Kolla, ett vinkärl!
Där är vattnet!

Boktips: Mort

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag var på oerhört dåligt humör när jag började läsa den fjärde delen i Terry Pratchetts Discworld, Mort. Redan efter ett par sidor kände jag hur jag släppte ner axlarna och började andas lugnare, och det dröjde inte länge innan jag kom på mig själv med att småle. Delarna jag har läst tidigare hittar du här: ett, två, tre, fyrtio.

Mort börjar med att ynglingen Mort söker en lärlingsplats. Efter att ha stått hela dagen på marknadsplatsen utan att bli vald så dyker en ryttare upp precis minuterna innan midnatt. Det visar sig vara Döden, och han tar sig an Mort som lärling.

Mort.

I Mort får vi alltså lära oss mer om Döden, och hur han jobbar i Discworld. Och lite om hur han inte jobbar också, faktiskt. För när han har en arvtagare som han litar på så passar han på att ta lite ledigt. Det blir inte helt fritt från konsekvenser, eftersom Mort inte är fullärd. Dessutom har Mort fortfarande kvar en hel del av sin mänsklighet, och då kan Dödens jobb vara svårt att utföra ibland. Men om man tar egna initiativ när man jobbar med Döden så kan man rucka på både det ena och det andra. Och har man ändrat historien så får man allt försöka ställa saker och ting till rätta efter sig.

Mort får lära sig den hårda vägen att det är inte är riskfritt att fatta egna beslut i det yrke han jobbar inom. Men med rättrådighet och lite hjälp från Dödens dotter och hans butler så hanterar han röran han har ställt till med, och får under tiden fundera på sitt yrkesval, och hur det påverkar honom.

Som vanligt är det en njutning att läsa Pratchett. Har du inte provat så gör det genast! Och till mig själv: Kom ihåg att du blir på bra humör av att läsa om Discworld!

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).