Ojojoj, idag har det minsann hänt massor här på Cypern! Efter en förmiddag med ytterligare administration avklarad lunchade vi med en svensk som hjälpte oss med information innan vi flyttade hit. Det var väldigt trevligt, och visade sig bli en långlunch så Fredrik fick hämta Ettan mitt i. Vi avslutade det hela med glass, och jag blev bjuden på en Cypriotisk glass: Mastiha.
Mastiha är kåda från ett träd, och glassen smakade… Speciellt. Friskt, med en dragning åt mint, och lite skog. Just den här glassen hade också pistage och kateifi (som är de orange trådarna, något slags deg) i sig, så det mildrade nog intrycket lite. Det var inte äckligt, men det är definitivt en smak som kräver tillvänjning. Tvåan gillade den nog mest, men det var för att hans ordinarie glass redan var slut, tror jag.
När vi hade avslutat lunchen blev det hemfärd. Vissa var så trötta att de inte kunde hålla sig vakna. Vi andra blev bjudna på en stilstudie i obekväma sovställningar i bilen. En favorit lyckades jag få på bild.
Men sedan var det dags för dagens huvudnummer för mig. Jag hade nämligen bokat en klipptid hos kvinnan som klippte herrarna tidigare i somras. Hon pratar grekiska. Bara. Jag var nöjd med mig själv när jag lyckades säga ”Jag vill ha en tid” när jag ringde henne, men sen kom förstås tusen frågor till som jag inte alls lyckades svara på. Så idag när det var dags hade jag utrustat mig med en ordbok. Men med god vilja från alla inblandade så gick det väldigt bra alltihop. Jag är väldigt nöjd med klippningen, och jag kommer lätt gå dit igen.
Fast jag kommer på mig själv med att försöka prata franska, eller åtminstone tänka ut saker jag vill säga på franska, när jag ska prata grekiska. Antagligen är det för att franska är det språk jag kan sämst av de språk jag kan, och måste anstränga mig för. Min grekiska är… rudimentär, tror jag är ett snällt uttryck. Men trots det vet jag nu att frisörskan har två döttrar och att hennes man pratar engelska. Hon vet i sin tur att jag har två söner och att jag har bott på Cypern i ett år.
Och där kan man ju tro att dagens händelser skulle vara slut, men icke! När vi satt och åt middag slängde jag en blick ut över berget mittemot, och där vällde det upp rök! Jag berättade det för de andra och stor uppståndelse följde. Efter att ha kollat i en minut eller så ringde Fredrik brandkåren, som meddelade att de visste om det.
Och det förstod vi ju för det tog inte ens fem minuter innan två släckningsplan kom flygande in över vårt hus. Fredriks flygnörderi fick verkligen blomma ut, för planen följdes av ett par släckningshelikoptrar och en ledningshelikopter. Antagligen var det bilar och fotfolk på plats också, för vi hörde sirener. Släckningen höll på i knappt två timmar, men avslutades innan mörkret lade sig.