Första advent

Häromveckan var det första advent. Här, precis som i Sverige. Trots att det kändes alldeles för tidigt. Och precis som förra året var det svårt att hitta adventsljusstakarna. Så på lördag eftermiddag bestämde Fredrik sig för att det var dags för Tvåan att få göra sig en adventsljusstake. Han och Tvåan hjälptes åt att välja ut en bra brädbit, och sen borrade de hål. Tvåan höll noga koll på vilket borr som användes och hur hålen skulle numreras.

Tvåans adventsljusstake.

Dagen efter tände vi ljuset när Tvåan kom upp alldeles för tidigt som vanligt. Mysigt värre! Åtminstone när vi hade rett ut att det var ljus nummer 4 som skulle tändas, och inte nummer ett som föräldrarna trodde.

Under dagen slog pysselivern till för Tvåan, och han dekorerade sin ljusstake med glitterlim från limpistolen. Så när det var dags för adventsfika var den ännu snyggare. Även undersidan dekorerades, så pappa behöver leta fram de där fötterna som han har liggande någonstans.

Adventsfika denna söndag blev pepparkakor (Ebbas supergoda, som varje år) och en helt fantastisk mjuk pepparkaka. Jag tog torkade tranbär istället för de frysta lingonen i kakan, och det blev bra det med. Alla åt med god aptit, och resterna krävde barnen till mellis dagen efter. Jag har tänkt att jag ska se till att det blir fika varje adventssöndag, så att vi skapar våra egna traditioner.

December

Man kan tydligen bada i december också.

Sara på Ladies Mile.

När resten av familjen ägnade sig åt modellflyg respektive grävning passade jag som vanligt på att smita iväg till stranden. Det är knappt 10 minuters promenad från flygfältet, och när jag kom dit nu i helgen var det alldeles öde. Kanske berodde det på att det faktiskt är vinter, här också. Fast för svenskar räknas det kanske inte som vinterbad riktigt ändå. Temperaturen låg på 24 grader i luften, och antagligen 21-22 i vattnet.

Så här års brukar jag ändå få dela stranden med människor som promenerar längs vattenbrynet, men just den här helgen var jag helt ensam. Det är ju praktiskt eftersom det gör det lättare att byta om från de blöta badkläderna.

Cyprioterna på flygfältet tittade lite konstigt på mig när jag kom dit igen efter badet. Fast jag vet förstås inte om det beror på att jag hade badat, eller om det är för att jag är den enda tjejen där.

Glögg på Kvass

När vi bodde i Sverige gjorde jag glögg ett par gånger. Receptet var det som heter Dunderglögg, och det blev ganska bra. När vi flyttade till Malta och sedan Cypern gjorde jag istället vinglögg.

Men en dag förra året när Fredrik hade varit i den ryska affären för att köpa lingon så kom han hem med Kvass. Efter lite funderingar och googlingar kom vi fram till att det borde gå att göra glögg på det.

Fast förra året blev det lite hetsigt med andra grejer som tog tid och energi precis innan jul, så vi kom aldrig loss med glöggen. Istället drack vi lite vinglögg och nöjde oss med det.

Men så häromdagen fick jag order om att ta med jäskärlet hit till vårt nya hus, och vips så hade Fredrik satt en sats glögg. Eller ja, han hade ju förberett sig och införskaffat både Kvass och kryddorna som behövs. Antagligen hade också Anders inlägg på Feeders något med det hela att göra. Det är ju den enda matbloggen Fedrik läser, och de experiment han hittills har testat därifrån har varit lyckade.

Jäskärlet, med glögg i. Och en tå bredvid, ser jag.

Som vanligt är det inte svårt att göra glöggen, och sen är det bara att vänta till det hela har jäst klart. Lagom till jullovet blir det väl, om jag har räknat rätt. Under tiden bubblar det hemtrevligt i barnens garderob, och en svag doft av kardemumma söker sig in i näsan när jag kommer in och ska väcka Ettan på morgnarna. Tvåan behöver jag inte väcka, för hans inre väckarklocka verkar stå på lite i fem. Varje morgon.

Flygning och flygare

När jag gifte mig med Fredrik visste jag inte att han var flygare. Men det var han alltså, visade det sig. Under åren har han flugit både inomhus och utomhus, och så snart vi landade på Cypern kontaktade han modellflygklubben i Limassol och började flyga med dem. Här är det utomhusflygning som gäller.

Efter ett tag fick Ettan följa med och prova på han också. Han blev biten av flygbacillen och började öva med en simulator på datorn. Nu är han ytterst kompetent och flyger med pappa och övriga klubbmedlemmar nästan varje helg under sommardelen av året.

Nästa steg i karriären är att lära sig att fixa planen efter lite för hårda landningar. Det är lite mindre intressant, och ganska mycket svårare, än själva flygningen.

Flygplansfixning pågår.

På senaste tiden har jag och Tvåan också fått följa med. Tvåan ägnar sig åt att gräva i sanden, och jag brukar smyga iväg till den närbelägna stranden för att bada, helt ensam.

En man och hans flygplan. Cypern i bakgrunden.

Härom helgen var det skalatävling. Då kom det flygare från hela ön, och inte bara från Limassol. Många stora plan som hade rejält med arbetstimmar visades upp.

Skalaplan.

Eftersom huset vi har flyttat till är mindre än det förra så finns det begränsat med plats för flygplan. Samtidigt vill man ju slippa åka till det gamla huset för att hämta plan varenda gång de ska fixas eller flygas med. Lösningen blev att utnyttja takhöjden i det nya huset till max. Så inte nog med att jag får sova i vardagsrummet eftersom det andra sovrummet används som ”byggrum”, nu sover jag ändå bland alla planen.

”Väggdekoration” enligt Fredrik.

Kattjakt

Vi har varit med om en tragisk olycka. Toto, den röda kattungen vi fick av grannen som kompis till katt-Sara, visade sig vara alldeles för orädd för bilar. Det ledde till att hon blev överkörd och dog. Hela familjen blev ledsen, men katt-Sara blev kanske ledsnast. I flera dagar drog hon sig undan oss och ville varken äta eller leka. Nu har det gått ett par veckor, och hon har blivit sig själv igen.

Så då blev det dags att ge sig ut på kattjakt igen. Det verkar ju som om katt-Sara mår bättre med en kompis. Här är det inte så svårt att hitta kattungar, däremot kan det vara svårt att få tag i dem, eftersom de flesta är mer eller mindre vilda.

Hos en av grannarna längre upp på gatan hittade jag några kattungar, och grannen lämnade mer än gärna iväg dem. Vi fick med oss en kattjej, men så snart vi öppnade lådan i trädgården drog hon iväg som ett skott. Hon dök i och för sig upp igen ett par dagar senare, och tillät oss att mata henne. Jag fick till och med tag i henne och fick klappa henne vid ett par tillfällen, men nu har hon hållit sig undan i flera dagar, så jag gissar att hon har hittat tillbaka till sitt första hem.

Efter det första försöket tror jag att jag behöver hitta en unge som är åtminstone lite domesticerad och van vid människor som är nära och klappas lite ibland. Helst ska hon vara lite mindre också, så att hon kan ty sig till oss och till katt-Sara. Så jakten fortgår, helt enkelt.

Sista bilden på Toto.

Snart är det jul

Här i familjen har jag haft som regel att inget julpynt får sättas upp förrän Ettan har fyllt år. Det gjorde han igår, så nu är det fritt fram att fundera över pynt och önskelistor och annat. Jag har i och för sig tjuvstartat lite, eftersom Jumbo hade börjat plocka fram alla julgrejerna redan när vi letade efter Halloweenkostymer till barnen. Och när man kommer in i ett enormt landskap fyllt med julpynt, glitter, tomtar och kulörta lampor är det svårt att inte ryckas med.

Under några år har jag haft som plan att jag ska strosa runt bland alla julsakerna under några timmar och verkligen insupa stämningen. Givetvis utan barn. Hittills har det inte blivit av, så jag fortsätter ha det som plan.

En liten del av julsakerna på Jumbo.

I år ska vi fira julafton här på Cypern, så det känns lite mer angeläget att göra det lite julfint här. Vi har ju dessutom flyttat till ett annat hus, så då är det ett perfekt tillfälle att skapa traditioner. Jag hoppas mycket på att vi ska julbada, men det hänger förstås lite på vad det blir för väder på julafton.

Tvåan har börjat öva på att skriva bokstäver i skolan, och med lite hjälp med stavning från pappan och utseendet på g (för de har bara hunnit till f i skolan) så har han komponerat livets första önskelista. Innehållet på listan är hans eget. På översta raden ska det stå ”träklossar”, men han har tagit en paus i skrivandet. Det ska bli spännande att följa utvecklingen av listan, och jag får återkomma med innehållet.

Tvåan har skrivit sitt livs första önskelista.

Sånt som är fint

Det har varit ett… långt och tungt år hittills. Mycket som har hänt, och mycket som har tagit kraft och energi. Men nu, kanske, snart, kan det gå att landa i en vardag som inte hela tiden innehåller akuta grejer som måste lösas.

Trots allt så finns det förstås en massa grejer som är fina och fantastiska. Just idag är det det här som jag tänker på då.

Ensamtid på en helt öde strand. Vågor som slår mot sanden, och vatten som är perfekt badvänligt. En eller två grader kallare än förra veckan, men fortfarande alldeles ljuvligt. Tänk att bada i havet, i slutet på oktober!

Helt öde strand, Lady’s Mile. Limassol i bakgrunden på andra sidan bukten.

En alldeles ljust klarblå himmel och skarpa konturer av träden och kullarna vid huset. I veckan som gick kom hösten till Cypern, så vi har haft några dagar med skyfall och några med ostadigt och moln. Men nu, nu är solen tillbaka.

Ett Pepper Tree, som står längst ner i vår trädgård.

Kattungar. Stina, en av katterna vi matade, fick ungar i slutet av juli, och efter många om och men så hamnade en av dem hos oss, som ”vår” katt. Sara döptes hon till, av Tvåan. Hon var lite ensam i början och tyckte det var jobbigt att bli bortstött av Stina, men så härom dagen kom vår granne med ytterligare en lite kattjej, Toto. De kunde inte ha henne eftersom de har en hund, så istället ska hon få bo i vår trädgård. Efter ett par dagar så blev de goda vänner och det är inte ofta de är långt från varann.

Kattungarna. Sara är svart, Toto är vit och rödspräcklig.

Sista proven i femman avklarade

Skolorna här på Cypern är kunskapsbaserade, och det innebär bland annat att barnen har stora prov två gånger per år. En gång efter jullovet på allt de har lärt sig under hösten, och så ett slutprov i slutet av maj eller början av juni där de testas på allt de har lärt sig under året.

För någon vecka sedan var Ettan klar med sina slutprov för året. Han tyckte det var skönt, och för att fira ville han (och Tvåan) gå på restaurang. Jag hade förhoppningar om att det skulle bli den vanliga restaurangen, men när herrarna kom och hämtade mig i affären där jag hade handlat mat under tiden barnen hämtades så var det något helt annat som gällde. ”Mamma, vi ska gå på hattstället!” hojtade Tvåan glatt. Jaha. Pizza Hut var det alltså som barnen hade önskat. Nåja, det finns värre öden (valfri hamburgerkedja, till exempel).

Den första pizzan.

Sagt och gjort. Färden gick mot Pizza Hut. Vi var (förstås) de enda där vid 14-tiden, så vi fick full uppmärksamhet av servitrisen. Dock blev det lite för mycket uppmärksamhet när hon försökte få Tvåan att inte ställa salt- och pepparkaren precis vid sin plats. När det missödet var avklarat gick själva matbeställningen galant. Och Coca Cola, krävde barnen. Det blev två stora pizzor att dela på, den ena med mozzarellafylld kant.

Den andra pizzan.

Efter beställningen fick barnen servitrisen att öppna trappan och tända övervåningen där det visade sig finnas en ordentlig lek- och klätterställning. Barnen lekte sig nöjda precis lagom till pizzans ankomst.

Inurade barn.

Ettan var eld och lågor över den ena pizzan, medan Tvåan gillade den andra bättre. Bra ändå. Och resterna fick vi förstås med oss hem, så det blev pizzamellis även dagen efter. Inte ett dåligt firande av att allt skolarbetet var avklarat.

Nu är glada julen här…

…eller åtminstone julpyntet. ALLT julpyntet.

Min tanke var att vi skulle smyga igång pyntandet lite mjukt, med adventsstjärnor och adventsstakar till första advent. Men för att kunna göra det behövde Fredrik hämta alla lådorna med julpynt från förrådet. Barnens reaktion på det blev (förstås) ”Vi vill packa upp ALLA lådorna!!”.

Julpyntet ska fram. ALLT julpyntet. Peppen är olika.

Och vem är jag att säga nej till julpyntande, egentligen? Så det var bara att ta ett djupt andetag och låta barnen packa upp och ställa fram pyntet. Adventsstjärnorna kom också på plats.

Mysigt för (alldeles för) tidiga morgnar.

Julgranen fick dock vänta några dagar, men efter skolan en dag i slutet av november fick barnen bygga ihop och klä den. För att behålla mitt förstånd gömde jag mig i ett annat rum under tiden och bistod med så lite som möjligt.

Barnen bygger gran. Stränga instruktioner från byggledare Ettan.

Att sätta i ljusslingorna var dock mitt stora uppdrag för året, lite som Karl-Bertils pappa och stjärnan i granen. Jag fick också, på nåder, hänga pynt i den övre delen av granen.

Ivern är stor, det är ju så mycket pynt som ska hängas i granen.

Tvåan tyckte dock inte att alla julgranskulorna behövde bo i just granen, utan han hade de till en massa annat. Nåja, det gör kanske inte så mycket om några kulor per år blir sopor.

Stor koncentration när man ska pilla på pyntet på grenarna.

Barnen visade sig vara ytterligt kompetenta på julgransbygge och -klädsel, så innan kvällen var slut hade vi en gran i stugan. Med ljus och pynt. Så jag antar att julen kan få komma nu, i år igen. Fast julefriden lär nog dröja ett tag till, om jag känner mig och min familj rätt.

Kvällsgranen.

En nioåring in da house

November är en månad att längta till i det här huset, eftersom Ettan fyller år då. Ända sedan vi flyttade har vi haft lyxen att få ha farmor och farfar på besök precis över födelsedagen, och så även i år.

Eftersom Ettans födelsedag oftast sammanfaller med midterms-lovet här så finns det möjlighet att göra dagen till en heldag. I år önskade Ettan att vi skulle åka på utflykt till favoritvattenfallet. Sagt och gjort: vi packade matsäck i form av baguetter och lastade in oss i bilen.

Far och son. Lite olika pepp-nivå.

Precis som vanligt var det en härlig promenad att ta sig upp till fallet. Naturen är vacker, och det var lagom varmt att gå lite uppför.

Klättringsaventyr.

När vi kom upp stannade vi och åt vår matsäck, innan vi vände och traskade ner igen.

Efter hemkomst var det dags att montera klart födelsedagstårtan, som givetvis var jordgubbstårta enligt födelsedagsbarnets önskemål. Tvåan protesterade vilt här, eftersom han inte gillar jordgubbar, men när vi hade lovat honom att man kunde ta bort jordgubbarna och att han skulle få en bit utan bär så gick det an ändå.

Den glada jubilaren godkänner tårtan.

Det hela tog förstås en aning mer tid än vi hade tänkt oss, så det var ingen av oss som orkade med den önskade köttbullsmiddagen, utan den sköts upp till dagen därpå.

Farmor och farfar låter sig väl smaka av kvällsmats-födelsedagstårtan.

Tänk ändå, nio år…! Så stort, och så himla mycket som hänt sedan han kom till oss.

En alldeles nybakad pepparkaksgubbe som somnade mitt på matbordet.