Onsdag och Oxi Day

Idag var det skollov på Cypern. Den 28 oktober firas nämligen Oxi Day, eller Nej-dagen. Det var nämligen den 28 oktober 1940 som Italiens ambassadör i Grekland framförde Mussolinis ultimatum om att låta axelmakterna komma in i Grekland eller få krig förklarat mot sig till Greklands premiärminister, som enligt sägnen svarade just ”Oxi”, som betyder nej. Fast i verkligheten sade han tydligen ”Alors, c’est la guerre.”. Ultimatumet framfördes strax efter 03.00 när ambassadören kom från ett kalas på ambassaden, och 05.30 så gick de italienska styrkorna in i Grekland. Vanligtvis firas Oxi Day med militärparad, men den ställdes in i år.

Ettan var alltså hemma från skolan, så istället fick han leka med sin lillebror och sin pappa.

Mina herrar.

Jag och Fredrik passade på att smita iväg ut ikväll. Barnen skulle få farfars risotto till middag, så de skulle inte sakna oss. Eftersom virusläget är som det är dukade vi upp ett bord på trädgårdsgången istället för att gå ut på lokal. Egentligen passar det oss perfekt, för vi gillar ju att vara hemma. Idag blev det kall mat eftersom det var första gången vi testade upplägget, men jag tror egentligen att vi skulle kunna få till en varm middag där med lite planering och förberedelse.

Dejtbordet.

Arbetsläger

Idag var det den första lediga dagen sedan farmor och farfar kom hit. Det firade vi med arbetsläger för alla. Fast Tvåan och farmor arbetade med att prata, läsa och rita. Och bada i poolen, förstås.

Farfar och Ettan fick i uppdrag att ta bort en del av häcken vid poolen. Arbetet påbörjades för någon månad sedan, men har stått still sedan dess. Men nu när det fanns ett par extra händer var det ett perfekt tillfälle att fortsätta.

Farfar i färd med att skövla häcken.

Farfar visade sig vara segare än cypresserna, så lagom till trekaffet hade han besegrat dem, med benäget bistånd av Ettan. Efterarbetet är kvar, så det ska sågas och kvistas och bäras framöver.

Häcken, innan den stora skövlingen.

Det blev verkligen så HIMLA mycket bättre i trädgården efter det. Nu känns det som det kan bli en trädgård, istället för att bara vara en helt osedd yta bredvid poolen. Nackdelen med det är förstås att vi ser hur illa behandlad den delen har varit under året. Men nu ska det bli ändring på det. Trädgården, here I come!

Och nu är häcken borta!

Under tiden farfar slutförde det sista med häcken, passade farmor på att bada med Tvåan.

Vissa fick bada, andra fick såga.

Jag, som inte var ansvarig för barnen, passade på att ta tag i lite olika syprojekt. Jag fick klart den första dynan, och lyckades få Fredrik att sätta upp en gardinskena vid dörren i vårt sovrum. Imorgon ska jag få ordning på gardinen som jag har mätt in idag.

Fredrik, han fick ägna hela förmiddagen åt att svetsa. Det var ett tag sedan, så jag tror att han var ganska nöjd. Dessutom finns det möjligheter att han faktiskt får klart grindöppnaren i morgon, och dä lär han bli ännu nöjdare.

Dagarna som går

Dagarna går, och Tvåan har helt övergett mig till förmån för farmor. Det känns lite konstigt, eftersom det har varit jag som har varit favoriten nu i ett par år. Men samtidigt är det bra, för jag har varit lite orolig för att han inte träffar så många andra och att det då skulle bli svårt att anknyta till nya personer. Nu är ju inte farmor alldeles ny förstås, men det är ändå spännande att se hur starkt bandet är och hur fort det gick.

Tvåan krävde och fick ett rejält korvmellis.

Så istället för att vara förälder ägnar jag dagarna åt att jobba ikapp med en massa projekt som har blivit liggande. Och då har jag upptäckt att det ju är jobbigt att jobba. Jag blir alldeles trött i huvudet på eftermiddagarna. Tänk. Jag hade glömt hur det var.

Virussituationen på Cypern har blivit väldig mycket sämre den senaste veckan, och nu har det införts nya restriktioner för andra gången på knappt en vecka. Nu måste vi ha mask även utomhus på offentliga platser, och alla sociala aktiviteter och all sport för barn under 18 är inställt i ett par veckor. Det känns lite knasigt att ha fått hit farmor och farfar mitt i det här, men samtidigt tänker jag att det kanske inte är så mycket bättre i Sverige ändå. Vi rör ju oss inte ute bland så mycket folk heller, och här finns åtminstone en stor trädgård och byar som är relativt opåverkade. De första veckorna så tycker väl farmor och farfar att det är alldeles tillräckligt att få träffa barnbarn (och kanske också barn), så det kanske ska ordna sig ändå. Någon gång blir det väl bättre med virusläget, så man kan våga sig ut bland folk igen.

Storfamilj och nya rutiner

Nu när vi har blivit en storfamilj istället för den vanliga lilla kärnfamiljen är det nya rutiner som får bli till och ta plats. Farmor och farfar ska förhoppningsvis stanna ett tag, så vi behöver skaffa oss en vardag som fungerar för oss allihop.

För det är ju faktiskt inte helt självklart att det fungerar att bo så tätt ihop en längre period. Kanske framförallt för Fredrik, som ju har flyttat ihop med sina föräldrar igen. Fast jag är ju inte heller van vid att ha någon som går runt i mitt hus och… lever. Och jag vet ju själv att det blir lite knasigt att bo hos någon annan och försöka passa in sig i deras liv, så det är säkert inte lätt för farmor och farfar att bo hos oss heller.

Dessutom blir det ju ännu lite svårare nu när antalet virusfall ökar här på Cypern, och det inte riktigt är läge att spendera hela dagar i stan. Istället är vi ju lite mer låsta till hemmet och byn vi bor i, som inte är så stor eller erbjuder speciellt mycket förströelse. Men nu vet vi ju alla om det här, och vi kommer försöka jämka ihop oss så att det fungerar för oss alla, åtminstone hjälpligt.

Ibland får man göra bomben.

De här första dagarna är det ju stort för barnen att farmor och farfar är här, så nu är det ju nytt, spännande och roligt. Jag och Fredrik passar på att jobba järnet medan Ettan är i skolan och Tvåan leker med farmor och farfar. När det blir lite mer vanligt att farmor och farfar är här kanske rutinerna får ändras igen. Det är ju inte meningen att de ska komma hit och vara barnvakter på heltid, utan de ska ju kunna ha semester och hitta på saker på egen hand de också. Även om det är kul med barnbarnen, förstås.

Och ibland får man ligga helt på egen hand och bara flyta runt.

Kanske är det jobbigast för Ettan, som har sin skola och läxorna precis som vanligt. Han får ju inte så mycket tid som han skulle vilja med farmor och farfar, som han har längtat så mycket efter. På det sättet är det skönt att de har tänkt stanna ett tag, så att vi inte behöver ”hetsumgås” med varandra för att känna att vi inte missar något.

Den tröttaste söndagen

De kom! I morses, lite i fem ringde Fredriks telefon. Det var taxichauffören som inte hittade hit. Förstås. Trots att Fredrik hade försett honom med en massa extra information, inklusive kartlänk. Med sig i bilen hade han farmor och farfar. Efter en hel del dividerande och vägledning via telefon gick det ändå att få taxin på rätt väg och så var de här. Äntligen!

Jag vaknade vid 03.40 och kunde inte somna om, utan låg mest och väntade. Ettan vaknade vid 04.30 och låg och läste under tiden han väntade. När jag sa att taxin var här studsade han upp ur sängen och fick på sig kläder på några sekunder och rusade ut genom dörren. Det var så att Fredrik hade svårt att hänga med ut och bort mot grinden. Jag ägnade mig åt att göra kaffe under tiden.

Farfar klev in genom dörren ungefär samtidigt som Tvåan kom upptassande. Tvåan var inte helt nöjd med att det var andra människor här när han var alldeles nyvaken, men efter några minuter tinade han upp och resten av dagen har han spenderat nära farmor. Jag har blivit förpassad till avbytarbänken.

Gästerna hade varit på väg i nästan ett dygn, så de var rejält trötta. Farmor passade på att sova samtidigt som Tvåan sov förmiddag, och då snodde jag också åt mig någon timmes stödsömn. Farfar däremot, han fick åka ut och flyga modellplan med de andra två istället. Resten av dagen har tillbringats med att prova poolen, äta, kolla på omgivningarna och leka.

Test av poolen. Vissa tyckte det var kallt, andra inte.

Jag testade att göra en äppelpaj utan socker och mjöl. Det blev oväntat bra. Till och med Fredrik, som annars är ganska skeptisk till anpassningar, tyckte det var helt godkänt. Även resten av ätarna tyckte det var gott.

Äppelpaj och diverse ätare.

Lördagen som försvann?

Jag har precis nattat det andra barnet för kvällen, och sitter i soffan och undrar vart den här dagen tog vägen. Vad hände, egentligen? Kanske är det förkylningen som slår till på kvällarna och gör mig lite mer luddig i huvudet än vanligt, men det känns väldigt avlägset, redan.

Om jag anstränger mig så kan jag förstås komma ihåg att Fredrik har jobbat med gästrummet nästan hela dagen. Ettan har hjälpt till med jobb i killar-kan-garaget under tiden. Det betyder i sin tur att jag har tillbringat motsvarande tid med Tvåan. Det kanske också hjälpte till att få dagen att försvinna. Fast medan herrarna shoppade flytspackel fick jag gå ensam i mataffären. Det kunde varit trevligt, men det var lite för mycket folk för att jag skulle kunna riktigt njuta av det. Tydligen var det inte helt lätt att räkna med två barn i byggaffären, så mängden flytspackel blev alldeles för snålt tilltagen. Nu räckte det till knappt en tredjedel av rummet. Nåja, det kommer fler dagar och det finns förhoppningsvis mer flytspackel.

Gästrummet börjar nu bli beboeligt, förutom debaclet med flytspacklet. När som helst nu kommer det finnas sängar monterade, och jag har fixat till sängkläder som ligger här bredvid på soffan. Så när det förhoppningsvis dyker upp besök tidigt i morgon bitti så kan de ramla rakt ner i bäddade sängar. Vill de ha frukost innan de somnar finns det nybakat bröd. Förutom att träffa gästerna ser jag också fram mot frukosten. Nybakat bröd med smör och ost och så en kopp kaffe. Mmmm!

En paus i gästrumsfixandet. Ettan läser för Tvåan, som i sin tur frågar vad allting är.

Fredag: vilda planer möter verkligheten

Jaha, nej. Klockan 17.30 idag sa jag och Fredrik att vi skulle ge barnen mat och sen skulle vi äta bara vi två när barnen hade somnat. Det pratades om ost och chark, och någon nämnde också ett glas vin. Sagt och gjort, barnen matades och kvällsbestyren tog vid.

Nu sitter jag här, knappt tre timmar senare och lyssnar på när Fredrik läser för Ettan i sängen. Jag somnar nästan i soffan, och Fredrik är så trött att han är hes inne hos Ettan. Jag är mycket skeptisk till att det blir någon vuxenmiddag idag. Vin är jag absolut inte sugen på. Så kan det också gå, när det kommer verklighet på planerna.

Besvikelsen jag känner förvånar mig lite, för det är ju inte som om jag inte hade kunnat förutse att kvällen skulle utvecklas precis såhär. Jag vet ju att jag går upp en stund innan klockan 6 varje morgon, och jag vet ju också att jag är supersömnig vareviga kväll. Men nej, sådana lätta fakta är tydligen inget jag bryr mig om när jag bygger upp förhoppningar.

Dagen i övrigt, då? Det kom verklighet på den också. Planerna jag hade gick i stöpet även där. Typiskt fredag, kanske jag ska säga. Det är ju inte min favoritdag i veckan, som trogna läsare kanske vet. Men det kanske kommer en tid när det blir en bra veckodag igen. Jag håller tummarna för det.

Nytt spel: Carcassonne

Vi verkar ha blivit en familj som spelar spel med jämna mellanrum. Det verkar också som om alla tycker att det är ganska roligt, åtminstone innan slutresultatet visar sig.

För att vi skulle få lite mer att välja på när det är speldags så bestämde jag mig för ett tag sedan för att köpa ytterligare ett spel. Valet föll på Carcassonne. Egentligen visste jag inget om det, men jag har sett namnet flyga förbi när spelande kompisar har diskuterat spel. Och när jag upptäckte att det har en speltid på 30-45 minuter och kan spelas på 2 så var det ett givet val.

När jag satte mig ner och började kolla lite på att köpa det förstod jag att det var lika bra att slå på stort direkt och köpa Big Box-varianten. Då ingår originalspelet och 11 expansions.

Häromveckan var det dags. Ettan kom och frågade om vi inte kunde spela det stora spelet, och det ar väl klart att vi kunde. Fast först var vi rätt förvirrade. Det var många brickor, med väldigt diskreta markeringar för expansionerna, så det tog en ganska bra stund innan vi kom igång.

Carcassone.

Själva spelet var enkelt att lära sig, och lätt nog att spela för att Tvåan skulle kunna vara med i mitt lag och välja bricka att plocka upp. Däremot fick jag placera ut dem, för även om han kan se var det skulle kunna ligga så krävs det lite mer strategiskt tänkande än en tvååring har. Fast han verkar vara nöjd med att få vara med ändå, trots att han inte orkar sitta stilla genom hela partiet.

När vi väl hade fått grepp om spelet gick det nästan att spela det på angiven tid. Ettan verkar gilla det också, kanske speciellt för att han vann de första partierna vi spelade. Efter några omgångar har vi börjat testa diverse expansions, och de ger ju spelet ytterligare dimensioner. Jag är klart nöjd med både spelet som sådant och att vi köpte Big Box.

Funderingar över placering pågår.

Integration och utflykt

Tvåan verkar ha kommit på att han kan bestämma saker nu. Förutom att det innebär att det är ganska mycket känslor här hemma, eftersom han ju inte får bestämma allt han försöker, så betyder det att han och jag går på utflykt lite oftare nu än tidigare.

Idag bestämde han redan när Fredrik åkte för att lämna Ettan på skolan att vi skulle gå på utflykt. Eftersom det har blivit höst här också, med morgontemperaturer under 20 grader, försökte jag fördröja avfärden en aning för att vi inte skulle behöva klä på oss extra. Men när temperaturen hade stigit lite så tog vi med oss vagnen och traskade iväg mot lekplatsen.

Utflyktsvyn, precis utanför vår grind. Vackert!

Precis som förra gången tog det oss ungefär en timmes promenad att komma dit. Idag bestämde Tvåan sig för att plocka skräp längs vägen, och när vi kom till den orange papperskorgen slängde han det. Mycket redigt. Framme på lekplatsen gungade han av hjärtans lust, och städade sen lite där också.

I gungan, där han satt kvar ovanligt länge och ville ha mer fart, mer fart, mer fart!
Dagens tema: städning.

Den största behållningen av utflykten för mig var att jag språkade med lokalbefolkningen. Vid ett av husen vi gick förbi stod det nämligen en man och beskar sitt enorma fikonträd. På blandad (mycket) bruten grekiska och engelska frågade jag om jag kunde få ett par grenar som sticklingar, och det fick jag. Han var dock lite bekymrad för det är fortfarande för varmt för det egentligen, november och december är bättre.

Men han klippte av två grenar åt mig, och berättade hur jag skulle göra med dem. På grekiska. Jag skulle också lämna dem vid hans hus och hämta dem på tillbakavägen, eftersom man kan få kliande utslag av bladen så jag skulle bära dem så kort sträcka som möjligt tyckte han.

Nyss hemkommen med mina troféer.

Så nu har jag satt dem i vatten enligt instruktioner och hoppas att det ska fungera. För det är ju roligare med plantor av sticklingar än köpta, och ett fikonträd har jag ju bestämt mig för att skaffa!

Fikonsticklingar i vattenkanna. De ser lite trötta ut, men jag hoppas det går vägen ändå.

Och jag kanske inte ska vara så stressad över min dåliga grekiska, eftersom jag ändå lyckades begripa vad han sa, även om det var mycket kroppsspråk också.

Lördag på Cypern

Ja, det är förstås lördag i resten av världen också. Men någon rubrik ska man ju ha.

Idag har det mesta handlat om bänkskivorna i köket för Fredrik. För mig med, förstås, fast min roll är att hålla undan barnen så Fredrik kan göra det som ska göras.

Inspektionen i morse visade att fogarna hade blivit väldigt bra, så det var bara att fortsätta med resten av jobbet. Morgonen och förmiddagen ägnade Fredrik åt att förbereda diskbänken för montering, och jag fick kalka av våra blandare. Efter en snabb lunch i pergolan började Fredrik så betsa bänkskivorna. Äntligen, sa jag på det. Det blev verkligen superstor skillnad redan efter första lagret.

Betsning pågår.

Efter middagen hade första lagret bets torkat, och det blev en andra strykning redan nu ikväll. Det betyder att imorgon ska vi vaxa och sedan är det slutmontering och inkoppling av diskbänken. Jag längtar så! För även om det bara var tre dagar utan diskho den här gången så är det ändå stökigt att använda duschen för diskning och sköljning och handtvätt och… Ja, så.

Under tiden Fredrik förberedde sig i förmiddags passade jag på att ta tag i en trädgårdsgrej som jag har tänkt på ett tag. Jag har oftast lätt att få saker gjorda på morgonen och är väldigt effektiv då, så idag bestämde jag mig för att klippa ner ett vildvuxet träd som agerar stöd i en rabatt. Nu hade det skjutit massor av grenar åt alla håll, så jag behövde ansa det. Ettan fick agera uppsamlare. När det sen var dags att köra skottkärran sen var det tydligen lite krångligt och tungt, så jag fick rycka in som stöd.

Stort lass! Mycket grenar klipptes!

Lite spel hann vi med också på eftermiddagen, jag och barnen. Tvåan fick vara med på sitt första parti Uno, och inledde korthajskarriären med att vinna! Storebror var inte jättenöjd med det. Tvåan, däremot, han var nog egentligen gladast för att få vara med, själva vinsten kan ha gått honom förbi.