Besök av en ny kompis

Häromdagen fick vi besök av en ny kompis. Det hela började med att Nisse stod med huvudet in mot väggen, alldeles stilla, en lång stund. Jag blev nyfiken och undrade vad han höll på med, och när jag gick dit och tittade så upptäckte jag att det var en kameleont!

Kameleonten. Som storleksreferens så sitter den under ett trappsteg.

Nisse verkade väldigt förvirrad, för han är van vid att ödlor rör sig blixtsnabbt och bara rinner förbi. Det gjorde inte den här. Den tog god tid på sig när den långsamt, långsamt traskade en sväng längs med framsidan. Nisse höll koll på den hela tiden, och närmade sig ett par gånger.

Avvaktande Nisse.

Men trots att han höll kameleonten under uppsikt i säkert en timme så lyckades han inte lista ut hur han skulle göra för att fånga och äta den. Eller så vågade han inte.

När jag såg vad det var så kallade jag på Fredrik och barnen så de skulle få se. Fredrik blev mycket besviken, för den bytte inte alls färg så häftigt som han hade tänkt sig, utan snarare bara nyans. Just den här kameleonten lever nog i träd egentligen eftersom den var grön.

Kameleonten igen, nu med lite ljusare grön färg. Inte alls i färg med väggen.

Hela spektaklet avslutades med att Nisse och kameleonten satt respektive stod på vår entrétrappa i flera minuter och bara tittade på varann. När Nisse tappade intresset och istället försökte smita in i huset skrämde Fredrik iväg honom, och så var den föreställningen slut.

Lång dags färd mot kvällsbad

Årets första kvällsbad är avklarat! Äntligen, som Gert Fylking skulle sagt.

Kvällsbad, äntligen!

Jag är så himla nöjd med att vi bor här och att vi har en alldeles egen pool, så jag kan kvällsbada bara sådär! En sån lyx. Idag fångade jag de sista solstrålarna i poolen också.

Solnedgång i poolen, sedd genom olivträdet och palmen.

Vi var på utflykt idag, för första gången på… ja, ett år eller så. Så himla härligt att känna sig lite som vanligt igen. Det var inget stort, vi åt på restaurang för att fira Ettans skolavslutning, och så passade vi på att leka på lekplatserna nere vid Molosparken i Limassol.

Tvåan i en lagom stor stensoffa.

Barnen hittade stenskulpturer i form av olika sittmöbler. De var lite olika stora och tydligen också olika bekväma.

Ettan i en lite för liten stenfåtölj.

Tvåan var också noga med att han ville titta på vattnet. Så vi stod längst ut på bryggorna och tittade ner på havet genom det alldeles för glesa staketet och jag blev alldeles nervös och höll hårt om honom. Vi bestämde att vi ska bada i havet, ”det havet, mamma!” snart.

Efter en kortare promenad från restaurangen till marinan så blev det förstås glass till efterrätt. På glasstället fick man välja vilken sorts strut man ville ha, och så fick man så många smaker glass man ville enligt skylten. Vi begränsade det dock till två för Ettan och en till Tvåan. Ettan fick välja först, och HERREGUD vad tjejen lastade upp glass. Vi undrade om hon hade missförstått oss, men nej, det skulle vara så. Så när Tvåan skulle få sin glass fick jag be om lite mindre till honom, och även till mig sen.

Glassen och Ettan.

Ettan var oerhört imponerad av sin glass, men orkade faktiskt inte äta upp den. Tvåan däremot klämde hela sin, och fick även äta en del av min.

Säsongens första brand (i närheten)

Cypern har problem med skogsbränder. Eller ja, kanske inte just skog, men bränder i vegetationen. Detta är ett allmänt känt problem, så det finns ett väl utbyggt system med brandbilar, brandplan och vattenhelikoptrar. Även de brittiska baserna har helikoptrar som kan användas när det kniper.

Förra året brann det i dalen bredvid den vi bor vid, och härom veckan var det dags för årets första brand. Den här gången var det faktiskt i vår dal, på berget mittemot. Det var ingen stor brand, men det behövdes tre vändor av två vattenhelikoptrar för att de skulle anse att det inte var någon fara längre.

Brandhelikoptern släpper sin vattenlast på bergsidan mittemot den vi bor på.

Vi kände aldrig att det var någon fara, även om det rykte så att vi kunde konstatera att det antingen var en grillning som hade gått fel eller en brand. När helikoptrarna kom var det uppenbarligen inte grillning som försiggick. Det hela försvårades tydligen av att det blåste ganska rejält läste jag senare i tidningen.

Barnen (och jag) var mycket fascinerade av helikoptrarna och stod ute på balkongen och kollade när de kom. Det var häftigt att få se på så nära håll när de släppte vatten också.

Efter mindre än en timme var branden släkt och allting återgick till det vanliga. För så är det här – på sommaren brinner det i vegetationen, eftersom det är torrt och varmt. Med ett bra brandförsvar behöver det inte betyda katastrof, även om det förstås är mycket natur som förstörs varje år.

Köttbullar och beslut

En måndagsmorgon för ett tag sedan pratade vi om vad vi skulle äta till middag. Ettan sa då att det var länge sedan vi åt köttbullar, och det stämde ju. Vi hade köttfärs hemma, så det var ju ett bra förslag.

Alltså gjorde jag köttbullar till middag. Och som vanligt blev jag överraskad av att det inte tog längre tid än det gjorde. Både Ettan och Tvåan ville vara med och göra potatismos, så det samsades de om. Fast det bästa med det var nog ändå att båda barnen åt med god aptit. Tvåan åt förstås bara såsen, massor med lingon och en knivsudd potatismos, men Ettan fick i sig en rejäl portion. Även Fredrik var mycket nöjd.

Ettan, med ätställning som vore han tonåring redan.

För att verkligen fira den stora händelsen passade vi på att korka upp en flaska bubbel. På en tråkig måndag, liksom! Väl värt, säger jag.

Min tallrik.

I övrigt är det arbete och sömnbrist som gäller. Jag tror att jag får ge upp planerna om att sova i min säng i närtid. Tvåan verkar inte alls redo för det, och jag får alldeles för lite sömn när jag måste byta säng flera gånger per natt. Kanske ska jag istället försöka få mer sömn och försöka igen senare, för jösses så otrevlig jag är när jag är för trött. Både för mig själv och för andra.

Det känns som ett misslyckande, dock. Fast jag kanske ändå kan tänka på att hittills har de stora stegen varit ganska lätta, och det kanske beror på att vi har låtit Tvåan styra det ganska mycket. Så eventuellt är det bara dumt att försöka tvinga fram något och istället borde jag bara låta det ta den tid det tar och försöka styra åt det hållet under tiden.

Harry Potter och ormar

Plötsligt en dag kom det hem en lapp som sa att bokens dag skulle firas i skolan. Barnen skulle komma utklädda som sin favoritkaraktär från en bok, och ta med boken, till skolan. Kul idé, synd att vi fick 1,5 dags framförhållning. Nåväl, vi gjorde det bästa vi kunde av det.

Efter att ha insett vad Kapten Kalsong har på sig, valde Ettan bort det. Han gillar ju inte naket. Istället siktade han på Fantastic Mr Fox. Men när de inte hittade några rävöron+svans då de var ute och jagade utstyrsel, utan istället fick föreslaget en lejonsvans av kvinnan i affären, planerade de om på stående fot. Harry Potter är ju en favorit, och har varit länge, så glasögon, ärr, trollstav och mantel blev det.

Harry Potter!

Och faktiskt, det gick ju ganska bra, det där. Trots att vi inte fick så mycket tid på oss att fixa något. Det visade sig också i skolan att det var väldigt få barn som var utklädda, så det var nog inte bara vi som tyckte att det var lite kort om tid.

Jag har tydligen inte vant mig vid att bo i ett land som delas med ormar. Härom dagen upptäckte jag att vi fortfarande delar vår trädgård med just ormar, och blev så uppspelt att jag ville visa upp det för hela familjen. Det stör mig inte jättemycket med ormar egentligen, men eftersom det finns en orm här som är giftig även för människor och vi har barn är jag ändå lite nervös. Att ormarna är räddare för oss än vi för de är en tröst ibland, men inte alltid.

Här har någon ömsat skinn. Ägaren har jag dock inte sett till än.

Tvåans dator

Tvåan fyller snart tre år, så Fredrik tyckte att det var dags för honom att få en dator. Vi har en kär bärbar som har gått i arv i släkten: när farfar hade använt klart den gav han den till Fredrik. När Fredrik i sin tur var klar med den fick jag den. Efter det har den legat till sig lite, och nu så fick Tvåan den.

En av de första sakerna som hände var att han tyckte att datorn behövde städas. Så han dammsög den. Det gör med genom att dra nätdelen fram och tillbaka över tangentbordet, uppenbarligen. Efter det var det andra saker som hände, och så en dag upptäckte vi att Tvåan tydligen ska ha custom-tangentbord.

Tangenterna kändes inte riktigt optimala, pappa.

En liten datanurd i vardande, alltså. Till och med farfar var imponerad av datorkunskapen hos den lilla människan. Några önskemål om vad standardtangenterna ska ersättas med har vi inte fått än, dock.

Tangenterna samlas ihop i en påse innan de hälls ut igen. Och samlas ihop. Och hälls ut. Och samlas ihop…

Årsdag, klipp, test och sömn

I år höll vi på att glömma årsdagen av vår utvandring. Som tur var kom vi ihåg det i sista stund, och dagen kunde firas som sig bör: med champagne och tårta. Tanken var tårtmellis efter Ettans skola, men tydligen blev vi väldigt mätta av att äta tårta, så det fick fungera som middag också.

Tårtätaren nummer ett i färdigställning.

Vissa tyckte att tårtan var god, åtminstone delar av den. Men det bästa var ändå kartongen, och att få klippa i den efter själva tårtätningen.

Klippiklipp!

I övrigt hankar dagarna sig fram här. Vi slipper numera be om lov för att få lov att gå utanför tomten. Däremot behöver vi ha negativa covidtest som inte är äldre än 72h för att få lov att gå i affärer. Mycket testande blir det… Tvåan har hittills tyckt att det är ok att vara med, till och med lite spännande eftersom vi är på olika ställen varje gång.

I väntan på covidtest kan man klättra på höga grejer.

Jag och Tvåan jobbar fortfarande på att han ska kunna sova själv i sin säng. Just nu går det lite sådär eftersom jag är så trött att jag somnar i hans säng när han kräver omnattning. Fördelen med det är förstås att jag får sova lite mer än annars. Det känns lite tröstlöst nu, och som om jag aldrig mer kommer få sova i min egen säng, med Fredrik. Fast så är det förstås inte, det vet jag ju rent logiskt, vad än hjärtat säger just nu.

En lite bättre torsdag

Idag satt jag och arbetade på balkongen när Fredrik var och handlade med Tvåan och Ettan vari skolan. I en paus tittade jag ut över dalen, och kom på mig själv med att tänka att jag har det så himla bra som sitter på en ö i Medelhavet och jobbar. Så idag har jag nog väntat lite mindre, tror jag. Eventuellt har det också en del att göra med att jag fick sova lite bättre natten till idag, för Tvåan vaknade bara två gånger.

Utsikt över dalen. Längst bort i diset kan man ana Mount Olympus.

Fredrik kom hem för tidigt från handling och skolhämtning, och då visade det sig att skolan hade ringt honom och berättat att det inte var någon läxklubb. Så Ettan fick göra sin läxa hemma istället, och sen föreslog hans lillebror att det skulle badas. Sagt och gjort, hela familjen tillbringade tid i poolen. Vissa mer än andra förstås, och jag minst, som vanligt.

Till middag fick vi grillad gris med tzatziki och klyftpotatis, och till det drack jag ett glas alldeles för varmt rödvin. Precis som på vilken Medelhavssemester som helst, alltså. Tänk va, att vi bor mitt i en semester. Det är sånt jag glömmer bort ibland.

Nåväl, nu ska vi se hur den kommande nattens sömn blir. Håll tummarna för mig.

Jag väntar

…och väntar och väntar. Det känns inte som om jag gör något annat än väntar just nu.

Jag väntar på att Tvåan ska börja sova ordentligt, så att jag får sova ordentligt. Jag väntar på att paket jag beställt ska komma hit. Jag väntar på att världen ska bli mindre knasig. Jag väntar på att farmor och farfar ska komma hit. Jag väntar på att mormor ska läka sitt sår och komma ut från sjukhuset. Jag väntar på att dagen ska gå så att jag kanske ändå kan få lov att sova. Jag väntar på att kökslampan ska hängas upp. Jag väntar på att en täckskiva i köket ska monteras på plats. Jag väntar på att det ska finnas tid för något slags samtal med Fredrik som inte bara berör det absolut akuta. Jag väntar på att olika idéer vi har startat ska bära frukt. Jag väntar på att vi ska byta fönster. Jag väntar på att Ettan ska få sommarlov. Jag väntar på att Tvåan ska få börja på dagis. Jag väntar på att jag ska vara mindre trött så att jag kan orka göra något på kvällen när barnen har somnat. Jag väntar på… det som känns som livet. Som just nu känns som om det står på paus.

Och jag vet att jag inte är ensam om det här. Men ibland känns det ändå övermäktigt, och som om det inte finns något slut.

Fast då kanske det är bra att kolla det här: Ten Global Trends Every Smart Person Should Know. Allt kanske inte är nattsvart, ändå. Jag lyssnar på natten när jag försöker få Tvåan att somna så jag kan smita tillbaka till min säng. Någon gång kommer jag få sova i den, hela natten. Jag väntar på det.

Stegen som saknades

Vi har ju varmt här på Cypern, upp mot 30 grader idag. Då är det fint att vi valde ett hus med pool (även om det förstås inte är havet).

Barnen har ju badat ett par veckor redan, och jag och Fredrik vågar oss i ibland nu också när vattentemperaturen är 26 grader. Fast när jag säger att barnen badar menar jag att Ettan badar och Tvåan rantar runt bredvid poolen. Vid badet idag tjatade telningarna om att vi skulle sätta i stegen, och så fick det bli. Fredrik hämtade verktygen och monterade i stegen.

Och då plötsligt meddelade Tvåan, som alltså har vägrat gå i poolen hittills i år, att han skulle simma. Så klev han i på trappan, tog ett resolut tag i Fredriks hand och gav sig ut i poolen. Och mycket riktigt så simmade han från trappan i ena änden av poolen till stegen i den andra änden. Fingret fick han dock släppa när Fredrik inte bottnade längre.

Stadigt tag i fingret fortfarande. Stegen till höger i bild.

När han kom till stegen klättrade han upp, sa ”Igen, igen!”, sprang bort till trappan och klev i igen. Fredrik fick ställa upp med en hand igen för själva iklivningen, men sen simmade Tvåan alldeles själv. Tredje varvet kunde han kliva i och hoppa ut från trappan alldeles själv och sen bara fortsatte det. Han simmade lätt 10 varv!

Simmaren, som här berättar för mig att han kan simma.

Det var alltså ett mål att simma till som har saknats. Skönt att vi har rättat till det nu. Och mitt simmarhjärta klappade lite extra när jag såg Tvåans fantastiskt lyckliga min och ovilja att sluta simma.