Typiskt Malta

Ja, det finns ju många saker som är typiskt Malta. Det kanske mest framträdande är ”Mela”, ett litet ord som är vokabulärens motsvarighet till en axelryckning. Det kan översättas till ”ojdå”, eller ”hoppsan”, eller ”det blev inte så”, eller ”jaha, då ska vi se”, eller ”ba” eller något liknande. Dock är det inte riktigt städat, så det är inte något som man som utlänning får lov att slänga sig med hur som helst.

Maltas eget öl heter Cisk, och det är en ljus lager. Det har bryggts på ön sedan 1929, och fyller alltså 90 år i år. Jag tycker att det är väldigt gott, som smakar som en schysst, välgjord lager ska göra. och det finns det tydligen fler som håller med.

En annan typisk maltesisk grej är Kinnie. Det är en läsk som smakar bitter apelsin, med en lite örtig ton. Den är inte så söt, så det är inte direkt en barn-läsk. Jag gillar den jättemycket, och kommer sakna den när vi flyttar härifrån. Jag såg i någon reklam att man tydligen ska blanda Kinnie och Cynar, men jag hade ingen hemma så jag tog Campari istället. Och ja, näe… det var väl ingen favorit, varken hos mig eller F. Det finns dock en möjlighet att vi måste testa Cynar, eftersom det är gjort på kronärtskocka (som är en favorit hos vissa, men inte alls hos andra här hemma).

Campari och Kinnie.

Härom morgonen upptäckte jag också en gatskylt som kändes väldigt maltesisk. Jag har gått förbi det stället nästan varje dag i ett år nu, men inte sett skylten förrän nu.

Hästförbud.

Alltså… det är så många frågor som skylten bjuder in till. Varför får inte hästarna gå längre? Vilka hästar är de som är förbjudna? Och varför har jag inte lagt märke till den tidigare? Jag har åtminstone inte sett några hästar i varken Sliema eller St julians, de två städerna som möts ungefär här, så kanske fungerar förbudet.

Vi går på restaurang: San Giovanni

Vi var i Valletta och hamnade på San Giovanni. Den ligger precis vid utgången från Saint John’s Co-Cathedral, och det passerar väldigt många människor utanför vilket ger en del underhållning till maten.

Vi behövde lunch efter en misslyckad utflykt för att hämta ett id-kort. När vi väl hade enats om vilket bord vi skulle sitta vid så kom menyn snabbt. Eftersom klockan var innan tolv och det var en lördag så fick vi såklart frukostmenyn. Uppenbarligen var jag för hungrig för att kunna kommunicera, för det tog ett par försök att formulera för servitören att vi ville ha lunchmenyn, men den dök upp kvickt nog när vi väl var överens om vad det var vi var ute efter.

Jag valde en burgare med allt på, F tog en lite mindre fullspäckad burgare och Ettan valde en pizza med pepperoni. När vi hade beställt fick Tvåan lite förrätt i form av kex. Den sköljde han ned med vatten ur ett glas, komplett med dagisklunkande deluxe.

Kexätaren med sitt vattenglas.

Drickan kom på bordet snabbt nog, och med folket som passerade gick det ganska bra att vänta på maten.

Pepperonipizza.
Burgare.
Burgare extra allt.

Burgarna var bra. De var gjorda på riktigt kött och precis lagom stekta. Pommes fritesen var lika sorgliga som vanligt på Malta, förstås. Pizzan var god, men pepperonin var för stark enligt Ettan. Tvåan petade i sig en del pommes frites och några pizzakanter. Fast det mesta hamnade förstås på marken under barnstolen.

San Giovanni är ett helt ok ställe för en burgare eller pizza, så för en måltid där menyn består av det vanliga maltesiska utbudet var det ett bra val. Vi kommer kanske inte att gå tillbaka, men vi var inte heller missnöjda.

Badsäsongen har börjat

Nu har badsäsongen börjat. Det är nämligen för varmt för att spela fotboll och tennis, eller åka skateboard. Så nu ber Ettan om att vi ska gå och bada när han kommer hem från skolan. Och vilka är vi att säga nej till det…? Varmt? Ja, i luften. I vattnet är det däremot nog runt 20, tror vi.

Vissa tycker det är kallare än andra.

Jag och Tvåan håller på att hämta oss efter förkylningen som följde efter Tvåans släng av feber härom veckan, så vi badade inte utan hängde istället på stranden och väntade på blötdjuren.

Någon läste lite i skuggan…
…och åt lite i solen.

Vissa av oss passade också på att smita iväg och ta sig en tisdagsglass medan det badades. Hon blev sedermera upplyst om att det faktiskt var onsdag. Nåja. Glassen var god, trots dagvillheten.

Boktips: Mästaren och Margarita

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag har äntligen fått tummen ur och läst Mästaren och Margarita, av Michail Bulgakov. Den har stått i min bokhylla länge, länge. Kanske har den till och med varit med om att flytta ihop med F. Jag har bara inte riktigt känt mig sugen nog för att öppna den, och har nog också varit lite rädd för att den skulle vara sådär vådligt rysk med mängder av namn på en och samma person. Jag är inte bevandrad nog i ryskan för att namnen och smeknamnen ska falla sig naturligt, så jag tycker det är lite stökigt att hålla rätt på persongalleriet i många ryska böcker. Men – inte här! Det var inte alls speciellt farligt med namnen, och alla personer presenteras tidigt i kapitlen där de dyker upp så jag kände mig inte alls speciellt borttappad.

Mästaren och Margarita.

På en av de första sidorna i Mästaren och Margarita dyker det upp en främling i Moskva. Han och hans följe tar sig in i de finkulturella salongerna och skapar oordning, skandaler och oförklarliga fenomen.

Även om jag inte hade svårt att hålla ordning på personerna så tyckte jag att den var lite svår att komma in i. Början var lite långsam, speciellt med en lång utvikning om Pontus Pilatius vars centrala plats i berättelsen inte var uppenbar ännu.

Jag gillade Mästaren och Margarita, fast jag vet nog inte riktigt varför. Någonting i historien fick mig fast, trots att jag inte tycker det är speciellt kontroversiellt eller spännande med en ironisering över Moskvas kulturelit. Det var inte heller så att jag fäste mig speciellt vid någon i persongalleriet. Snarare var det hur historien utvecklades genom personerna och det som händer dem, och hur den sedan knyts ihop och avslutas som gjorde att jag tyckte att det var en härlig läsupplevelse.

Köp boken hos Adlibris (inbunden).
Köp boken hos Bokus (inbunden).

Tvillingkalas och lördagsbad

Igår var det kalasdags igen, den här gången för ett tvillingpar i Ettans klass. Det hela gick av stapeln på ett av Maltas två zoo. Djurhållning i allmänhet och djurhållning på Malta i synnerhet kan man ha åsikter om, men ur ett kalasperspektiv var det oväntat bra. Det fanns en hoppborg, och den var välbesökt.

Ettan på väg att åka utför.

När kalaset blev guidade runt för att titta på djuren smet resten av familjen iväg på helt andra äventyr. Det fanns ju en gräsmatta! Av någon anledning kom jag att tänka på en gammal sketch från Nöjesmassakern när jag tog den här bilden.

Tvåan testar gräsmatta.

Efter rundturen var det matdags. Popcornen till förrätt gjorde stor succé hos F, som låter meddela att han kommer kräva det som förrätt till alla middagar framöver, och hos Tvåan som glatt mumsade i sig. Ettan lär ju ha gillat dem också. Burgaren gick hem hos Ettan också, när den väl kom. 6-åringar är inte världsbäst på tålamod… Efter maten var det mer lek i hoppborgen. De tre timmarna försvann i ett nafs!

Kalas. Notera den oöppnade flaskan Kinnie på bordet. Den fortsatte vara oöppnad. Kanske inte för barn, ändå.
Vuxenbordet. Kinnien kanske skulle flyttat hit istället.

På vägen hem hotade F med att det skulle bli planespotting, eftersom zoo:et ligger precis bredvid Luqa, Maltas flygplats. Det avstyrdes dock efter vissa protester i bilen, men F visste allt att berätta att Emirates-planet vi såg parkerat när vi körde förbi hade fått landa från fel håll idag, eftersom det blåste. Jag tror kanske han hade ägnat sig åt smyg-planespotting.

Efter lite eftermiddagsbestyr fick jag med mig familjen på en badutflykt. Ettan stod i till låren när han sa att det nog inte blev något bad, eftersom vi var på ett annat ställe än vi brukar och det var lite hala stenar och inte sand under fötterna. Sen sa han att jag skulle dra i honom, och det behövde han inte truga mig med. Så nog blev det bad alltid.

Klippor med bad.

Vi går på café: Napule è

Vi passade på att testa ett nyöppnat café häromdagen. Eller ja, vi är ju på Malta, så de flesta caféer kanske kan anses vara nyöppnade, vid närmare eftertanke. Det öppnas och stängs affärer, restauranger och caféer lite hipp som happ här, verkar det som. Hursomhelst. Napule è ligger runt hörnet från Ettans skola, och det har varit öppet kanske en vecka. Innan dess renoverades lokalen under några månader efter att ha inhyst ett… café.

Det var svårt med beställningarna. Jag ville ha en chokladcroissant, medan sällskapet väntade med sin beställning. Personalen ville gärna få det till att jag skulle beställa två croissanter, men det lyckades jag avstyra. När jag sedan ville ha en dubbel espresso till croissanten var hon helt säker på att jag ville ha två espresso, kunde jag konstatera efter att ha använt mina väldigt begränsade kunskaper i italienska. Så jag avstyrde även det och fick faktiskt en dubbel espresso och den croissanten jag hade siktat in mig på, efter ett par försök med andra bakverk.

Morgonfika, med solsken och skuggor.

Sällskapets beställning var inte heller felfri. Den brittiska kvinnan beställde en latte, och fick mycket riktigt ett glas mjölk till sin croissant. Det var inte det hon hade tänkt sig. Så hon försökte förklara vad det var hon ville ha, och då kom det ut en macchiato, det vill säga en espresso med yttepyttelite mjölk i. På tredje försöket med förklaringar om vad det var hon ville ha, där Americano förekom ett par gånger, så sken personalen plötsligt upp ”Aha! Cappuccino!”. Tja, well, ungefär. Behöver jag säga att innehavarna var från Italien?

Det var lite upprörd stämning vid bordet sedan, då sällskapet hävdade att ALLA vet vad en latte är. Jag sa inget om italienska och mjölk, utan log bara.

Croissanten var iallafall frasig och god, och Tvåan smaskade glatt i sig båda ändbitarna. Kaffet var starkt, så även om det rådde viss språkförbistring, och själva lokalen lämnade en hel del mys att önska så var det ett helt ok ställe. Men nästa gång blir det nog take-away.

Morgonstund har…

…lite olika saker i munnen, visade det sig. Tyvärr varken guld eller ensamkaffe.

Jag vaknade orimligt tidigt idag. Jag har lite svårt att sova på morgonen just nu eftersom det är mycket både med jobb och flytt. Så 04.15 hade jag gjort en kopp kaffe till mig och satte mig för att skriva och njuta av tystnaden och att vara ensam. Det gick bra i kanske 20 minuter innan F kom ned med Tvåan som var febrig och ynklig. Dessutom noterade jag att Ettan var vaken, men han höll sig åtminstone på sitt rum fram till 05.40 då han började hojta eftersom hans lampa hade slocknat.

Tvåan har fortsatt ha feber hela dagen, och det betyder att han har varit i min famn och sovit mest hela tiden. Morgonpromenaden blev då ett oväntat styrkepass eftersom han fick åka sele delar av den. Han är inte fjäderlätt, längre. Febern är säkert inget farligt, men jösses vad det är hjärtskärande att se ett barn helt utslaget. Vid 18.30 piggade han på sig lite, men somnade ändå lite i åtta, ungefär som vanligt. Eventuellt har vi nu en spännande natt framför oss…

Jag får väl passa på att ta min ensamtid nu istället. Fast utan kaffe, då. Skrivjobbet, here I come! (Åh, det flärdfulla livet som egen företagare…)

På väg till jobbet. Med plan för samsovning.

Glasögon – hjälp mig!

Jag har nog nästan haft mina glasögon sedan jag träffade F, och det är ju ett tag sedan. Det var länge sedan jag började fundera på att byta, både för att jag vill ha ett par andra bågar, men också för att jag har börjat se bättre. Som min optiker sa, för att slippa säga ”du har börjat bli gammal”.

Men eftersom jag nästan alltid har linser har behovet inte riktigt funnits ändå, så det har blivit liggande i att göra-högen.

Nu när jag promenerar ganska mycket i Sliema med barnvagnen så har jag noterat att det är en massa optiker-butiker överallt. Inte alla skyltar med enbart solglasögon, utan påfallande många även med vanliga glasögon. Jag blir alltså påmind om att det vore bra med nya glasögon nästan varje dag. Detta i kombination med något slags oförklarlig allergi som slog till härom veckan och gjorde att jag använde glasögon några dagar fick mig faktiskt att gå in i en butik och fråga efter pris och prova några bågar.

Ettan har en favorit, såklart, medan F sa ”Du ser muppig ut på selfies, jag måste få se dem på riktigt.”. Så nu behöver jag hjälp att välja. De flesta finns i andra färger än de jag har, så lås inte fast er vid det. Kommentera gärna med din favorit, och tack på förhand för hjälpen!

Exodus – ett år

Den 12 maj firar vi familjens Exodus ur Sverige. Nu har det gått ett helt år sedan den där lördagen då vi tog en taxi från Glommen med alla våra väskor, för att åka till Malta.

Årets firande blev ganska nedtonat, eftersom dagen även var Mother’s Day, och bestod av en traditionell maltesisk lunch – ftira med kunserva, tonfisk, mynta och oliver. Skol till, då vi inte hade några Cisk.

Tonfisk-ftira in the making.
Färdig att ätas.

Men hur har det varit, då? Blev det som jag trodde? Saknar jag något?

Det har varit bra! Det mesta har faktiskt varit lättare än jag trodde. Eller jag kanske inte trodde så mycket egentligen, och därför har det inte heller varit speciellt svårt? Det som var jobbigt, och tog mycket längre tid än vad jag och F hade trott, var att få Ettan att prata engelska, och hantera hans frustration under de där första månaderna. Så när det väl släppte, efter tre veckor i skolan, var den en sådan lättnad för oss alla.

Om jag saknar något? Nej, inget sådär svenskt som Kalles Kaviar eller lingonsylt eller så. Men jag saknar att ha ett hus, med en trädgård. Och att ha bin. Och jag saknar faktiskt Glommen. Stranden, hamnen, lekplatsen, att kunna gå ut i trädgården och spela fotboll, eller att låta Ettan cykla i området. Fast delar av den saknaden kommer vi att hantera genom att skaffa oss ett nytt hus, på ett ställe där det finns trädgårdar och där det går att cykla.

Trädgården i Glommen, en tidig vintermorgon.

Vad har varit det bästa under vårt första år utomlands?

Det bästa, förutom att vi fick en lillebror, är svårt att förklara. Men jag gör ett försök ändå.

Jag upplever en mycket starkare familjekänsla nu, och det känns som om resten av familjen delar den känslan. Det har blivit ett starkare ”vi”, på något sätt. Vi är tillsammans i ett nytt sammanhang där vi försöker hitta vår plats. Det är inte alltid lätt, men det är inte på något sätt oöverstigligt.

Mitt fokus har flyttats, från att prestera på jobbet för att komma vidare i karriären och känna att det är det som definierar mig, till att se till att familjen har det bra och att det är min familj som definierar mig. Det innebär dock inte att jag har blivit något slags hemmafru, utan snarare att jag jobbar för familjens skull, inte för att uppfylla något slags karriärsambition. Kanske kan man säga att jag har tagit ett kliv ut ur ekorrhjulet? Eller har jag bara fått ett nytt perspektiv? Oklart. Det ska bli spännande att följa upp om ett år, i alla fall.

Sudoku, krypning och morgonpromenader

Åh! Ettan har nu förstått reglerna för Sudoku! Så nu sitter han och funderar vid datorn. Jag har introducerat begreppen rad och kolumn för att vi ska kunna prata om det, och mammans matematik-hjärta slår alltså lite extra hårt. Ettan själv valde begreppet ”låda” för de minsta 3×3-fälten. Jag har också insett hur svårt det är att felsöka, så jag försöker få honom att bara skriva när han är säker på att det är rätt. Svårt är det, och frustrationen är hög emellanåt, hos alla inblandade.

Sudoku-mästare in spe.

Tvåan kryper för fulla muggar, och är nu överallt på undervåningen. Vi får bygga barriärer mot vissa delar för att skydda pappas elektronik. Det gillar han inte, utan står och gormar och försöker flytta på stolarna som är ivägen. Han både ställer sig upp och sätter sig ned utan hjälp, så det är helt omöjligt att veta var man har honom och jag kollar alltid bakom mig när jag ska röra mig i köket.

En mycket nöjd kille på två ben. Möjligen har han även hittat på hyss.

Mina morgonpromenader har tidigarelagts eftersom Tvåan har ändrat sitt sovschema lite. Nu går vi oftast iväg så snart vi har lämnat Ettan på skolan. Men eftersom det också har blivit varmare här så är temperaturen ganska behaglig att traska runt i där runt 8-snåret. Ibland går jag med en kompis som också har barn i skolan, och ibland går jag själv och lyssnar på poddar. Tvåan brukar somna innan jag har kommit halvvägs. Det är väldigt skönt att komma ut och röra på sig en runda på dagen, och Tvåan är intresserad av allt som händer runt omkring honom.