Jaha, då var det måndag igen. Veckorna bara flyger förbi, känns det som. Idag var vi på återbesök på sjukhuset för att kolla Tvåans finger. Det gick bra, och nu låter läkaren säker på att fingertoppen kommer klara sig. Varje gång får jag också förmaningar om att vi fortfarande måste vara försiktiga med fingret. Det är lite som om läkarna aldrig har träffat tvååringar… Jag har idag också, liksom av en slump, fått reda på vad Tvåans behandlande läkare heter. Jag upplever samma sak här som på Malta, både när Tvåan föddes och när han blev inlagd över nyår, att det liksom inte är någon som berättar för föräldrarna exakt vad som har hänt och hur de har tänkt sig reparera det hela och vad de ser för framtidsutsikter. Idag tittade doktorn förvånat på mig, som om jag var lite dum, när jag frågade om Tvåans fingerben hade gått av, och svarade att ja, det hade det. Fingertoppen satt bara fast i en liten bit vävnad när Tvåan kom in. Och visst, jag och Fredrik hade bytts av under väntan på operation så vi kanske inte hade utbytt all information vi hade fått, men jag kollade med Fredrik, och han hade inte heller fått den informationen. Nåja. Nu vet vi. Och kan förbereda oss för nästa sjukhusbesök genom att skriva ner alla frågor vi kan tänkas ha.
Något helt annat: I helgen som gick lagade ju jag och Ettan mat ur Butlers kokbok om grekiska kök. Inte bara blev både kycklingen och pastagratängen helt fantastiskt goda, utan det känns också som om jag har fått lite mer sug efter matlagning igen. Och det kan ju vara lämpligt eftersom det är jag som står för hushållets utfordring. Som en bonus verkar det som om Ettan tycker att det är roligt att laga mat. Tvåan är superintresserad av allt som händer i köket och kräver att få vara med och titta, så Fredrik blir alldeles trött i armarna av att stå och hålla honom i famnen.
Renoveringen av köket går långsammare nu när vi har fungerande matlagningsmöjligheter och rinnande vatten igen. Paniken har avtagit, kan man säga. Men nu är det inte så många krångliga moment kvar, och det betyder också att det inte är långt kvar innan vi faktiskt har ett renoverat, färdigt kök. Jag längtar, och det gör resten av familjen också. Ettan längtar framför allt efter at kunna äta inne igen, för han tycker det är för mycket sol på utematbordet på kvällen. Jag tycker däremot att det är ganska skönt. 05.45 kan det däremot vara lite svalt, innan solen har nått upp över bergen.