Idag när Ettan kom hem från skolan visade det sig att han inte hade så mycket läxa. Han gjorde klart den på fem minuter, och sedan kom rörmokaren på besök. Rören till handfatet i badrummet skulle tydligen dras idag! Vi har levt utan handfat i badrummet nu sedan i… maj? och det har gått bra. Men nu var det dags. (Äntligen, säger jag i tysthet.)
Rörmokaren tänkte att det var ett bra projekt för Ettan att hjälpa till med, och för att hålla Tvåan ur vägen så satte jag honom i arbete. Han fick skala den skållade mandeln, och sedan hälla ingredienser i grytan. Jag kokade nämligen knäck! Barnen var mycket intresserade och hjälpte också till med att ställa upp pappersformar.
När smeten var upphälld var det svårt för barnen att vänta tills den hade svalnat tillräckligt för att prova. Men när rörmokaren hade lockat iväg dem med hjälp av rörkopplingar så gick det lite bättre.
När de väl fick smaka visade det sig att de inte var speciellt förtjusta i knäck någon av dem. Och jag kan konstatera att 120 grader var väl snålt för min smak, knäcken är för mjuk. Jag vill ha den hårdare, sådär så att den är hård i början, och sen när har den har varit i munnen ett tag så mjuknar den och blir seg. Men god var den ändå! Att den fastnar i pappret kanske har mer med formarna att göra än med kladdigheten, tror jag.
Rörmokerijobbet blev inte helt klart, men det kom en bra bit framåt. Och eftersom vi har en kompetent och intresserad murare i familjen så kan det nog hända att det muras vidare inom en inte alltför avlägsen framtid.
