Av någon anledning började vi prata om plättar för ett tag sedan. Fredrik försökte förklara för Tvåan vad det var, och sa också att farfars plättar är de bästa. När barnen då krävde att få plättar var det ju bara att ställa upp.
Det fanns dock ett par problem: Varken jag eller Fredrik äger något plättjärn. Kanske är det något man inte skaffar förrän man får barn? Vi insåg också att det antagligen inte skulle gå att skaffa ett lokalt, så vi kollade svenska online-affärer. Då sa farmor att hon hade sett ett till bra pris, och sagt och gjort så köpte hon det. Som tur var fick det precis plats i Sverigepaketet som just skulle skickas, och efter några dagars otåligt väntande så fanns det alltså en riktig gjutjärnsplättlagg i vårt hem.
Invigningen blev storstilad. Jag gjorde den vanliga mängden smet, som brukar räcka till ett par mellis också. Och sen stekte jag. Och stekte. Och stekte.
Fredrik gjorde plättårta till Tvåan som åt och åt och åt. Jag tror han fick i sig motsvarande 6 pannkakor. Ettan däremot, åt mindre än vanligt så högen som blev kvar till mig var enorm!
Min slutsats är att det känns som mycket mer mat när man gör plättar än när man gör pannkakor. Eftersom jag bara använder en panna känns det också som det tar längre tid att steka, även om jag ju får i smet som motsvarar ungefär två pannkakor i laggen. Så tja… vi får väl se vad barnen önskar nästa gång. Men nu har vi åtminstone skaffat oss vuxenpoängen i att äga en plättlagg!