…och väntar och väntar. Det känns inte som om jag gör något annat än väntar just nu.
Jag väntar på att Tvåan ska börja sova ordentligt, så att jag får sova ordentligt. Jag väntar på att paket jag beställt ska komma hit. Jag väntar på att världen ska bli mindre knasig. Jag väntar på att farmor och farfar ska komma hit. Jag väntar på att mormor ska läka sitt sår och komma ut från sjukhuset. Jag väntar på att dagen ska gå så att jag kanske ändå kan få lov att sova. Jag väntar på att kökslampan ska hängas upp. Jag väntar på att en täckskiva i köket ska monteras på plats. Jag väntar på att det ska finnas tid för något slags samtal med Fredrik som inte bara berör det absolut akuta. Jag väntar på att olika idéer vi har startat ska bära frukt. Jag väntar på att vi ska byta fönster. Jag väntar på att Ettan ska få sommarlov. Jag väntar på att Tvåan ska få börja på dagis. Jag väntar på att jag ska vara mindre trött så att jag kan orka göra något på kvällen när barnen har somnat. Jag väntar på… det som känns som livet. Som just nu känns som om det står på paus.
Och jag vet att jag inte är ensam om det här. Men ibland känns det ändå övermäktigt, och som om det inte finns något slut.
Fast då kanske det är bra att kolla det här: Ten Global Trends Every Smart Person Should Know. Allt kanske inte är nattsvart, ändå. Jag lyssnar på natten när jag försöker få Tvåan att somna så jag kan smita tillbaka till min säng. Någon gång kommer jag få sova i den, hela natten. Jag väntar på det.