I år höll vi på att glömma årsdagen av vår utvandring. Som tur var kom vi ihåg det i sista stund, och dagen kunde firas som sig bör: med champagne och tårta. Tanken var tårtmellis efter Ettans skola, men tydligen blev vi väldigt mätta av att äta tårta, så det fick fungera som middag också.
Vissa tyckte att tårtan var god, åtminstone delar av den. Men det bästa var ändå kartongen, och att få klippa i den efter själva tårtätningen.
I övrigt hankar dagarna sig fram här. Vi slipper numera be om lov för att få lov att gå utanför tomten. Däremot behöver vi ha negativa covidtest som inte är äldre än 72h för att få lov att gå i affärer. Mycket testande blir det… Tvåan har hittills tyckt att det är ok att vara med, till och med lite spännande eftersom vi är på olika ställen varje gång.
Jag och Tvåan jobbar fortfarande på att han ska kunna sova själv i sin säng. Just nu går det lite sådär eftersom jag är så trött att jag somnar i hans säng när han kräver omnattning. Fördelen med det är förstås att jag får sova lite mer än annars. Det känns lite tröstlöst nu, och som om jag aldrig mer kommer få sova i min egen säng, med Fredrik. Fast så är det förstås inte, det vet jag ju rent logiskt, vad än hjärtat säger just nu.