”Min man” och ”Barnen” – det är så konstigt

Ibland så kommer jag på mig själv med att leka vuxen. Och det märkligaste av allt är att människor omkring mig verkar gå på det, och faktiskt tro att det är på riktigt.

Jag tycker fortfarande att det känns konstigt att säga ”min man” om F, trots att vi har varit gifta i drygt 10 år. Det är inte det att det är konstigt att leva med honom, för det känns helt naturligt, men just att säga ”min man” får mig att verka vuxen och att jag är en sådan som är gift.

24/7 2008. ”De gick på det, nu är vi gifta!”

På samma sätt var det konstigt första gången jag fick presentera mig som ”Ettans mamma”, men skillnaden där är att jag verkar ha vant mig vid att vara någons mamma. Nu är det konstigt att säga ”barnen”. ”Barnen”, liksom. Vi verkar ha två?!

Ettan. Med glasögon.
Tvåan. Med hatt.

Självklart är det också konstigt när människor verkar tycka att jag är kompetent på mitt jobb, och besitter kunskap eller erfarenhet som inte alla andra har – det är ju bara jag, och sånt jag gör. Fast det är ju verkligen på låtsas, så det kan jag mest skratta åt och fascineras av.

Lämna ett svar