Farmor och farfar är på Cypern och kollar så att barnbarnen har det bra. Det passade jag och Fredrik på att utnyttja igår. Vi lämnade helt sonika barnen med sina äldre släktingar och fick en kväll på egen hand.
Det var väldigt ovant att få prata i hela meningar och kunna följa en tanke till sitt slut. Men härligt, förstås. Jag kom på, igen, att jag verkligen har haft turen att träffa världens bästa man och att jag är så himla glad för att vi är gifta med varann. Vi fattade ett par stora beslut och pratade om några andra viktiga saker. Bara sådär. Det är skönt att vi tänker så lika om de stora sakerna.
Efter att ha druckit en öl på ett av strandcaféerna gick vi vidare för att leta efter mat. Det visade sig vara svårare än vi hade tänkt oss. Jag hade nämligen inte planerat kvällen, utan det bestämdes väldigt hastigt. Dessutom ville vi hålla oss i närheten av lägenheten om det skulle bli stökigt hemma. Så vi strosade runt, höll varandra i handen och kollade på menyer i skymningen. Ingen av oss var speciellt sugen på något, och när Fredrik konstaterade att han inte ens var speciellt hungrig så kollade vi på klockan. Jaha. Hon var bara 17…
Så istället för mat tog vi en sväng längs den närliggande shoppinggatan. …som visade sig vara oväntat mörk och övergiven. Vi undrade över helgdagar, men eftersom Ettan varit i skolan kunde det inte vara det heller. När vi tittade på öppettiderna för en affär visade det sig att på onsdagar stängde de helt enkelt klockan 17. Mycket oväntat.
När vi hade lallat runt en stund till tog vi tag i matfrågan ännu en gång och hamnade på en italienare. Vi hann äta huvudrätt och beställa efterrätt innan telefonen ringde och vi fick avbeställa desserten och betala och skynda hem.
Tvåan tyckte barnvakterna var helt ok och roliga att leka med. Sova med dem tänkte han däremot INTE göra. På några villkor. Så idag ska jag ägna mig åt att försöka återskapa hans förtroende för mig och visa att jag inte ska lämna honom.