Jaha, så kom höstrusket hit också… Eller nej, det gjorde det ju förstås inte. Vi har haft 26 grader varmt och solsken idag. På förmiddagen var det nästan vindstilla, så vi tog med farmor och farfar till stranden för att njuta av novembervädret. Ettan badade och badade och badade och vi vuxna gick i skift med honom i vattnet. Tvåan rantade runt i sanden ett bra tag innan han bestämde sig för att gå rakt ut i vattnet. Han övade sig på att hålla balansen i vågorna, med varierande framgång. Humöret var dock på topp hela tiden, till och med fallen när ansiktet doppades i vattnet klarade han av utan att bli ledsen.
Däremot kom Ettan plötsligt upp ur vattnet och var ledsen och chockad. Han hade kastat sig efter bollen i vattnet och hamnat bland brännmanettrådar och bränt sig. Inga manet syntes till, så det var verkligen oväntat. Ettan förstod direkt vad det var som hände, trots att han inte har råkat ut för det tidigare. Jag sköljde de brända ställena med saltvatten och rensade bort de trådar jag kunde se. Sen fick farmor ta över och se till så han slutade frysa. Jag bad Fredrik hålla koll så att inte Ettan verkade hamna i chock eller bli dålig medan jag gick över gatan till närmaste apotek och köpte antihistaminkräm. Jag passade på att fråga om det fanns några farliga maneter här, men det gör det tydligen inte.
När jag kom tillbaka till familjen på stranden verkade Ettan ok. Då skickade jag iväg honom och Fredrik till badvakten som satt ett par hundra meter bort för att kolla också. Där blev Ettan baddad med vinäger, och så rekommenderades 20 minuter i havet igen efter en kvarts vinägerverkan. Ettan fick alltså hoppa i badbrallorna igen och gå ut i vattnet med pappa och farfar. Det gick bra i kanske 10 sekunder, sedan sved det för mycket, så vi lade ner det försöket. Istället smetade vi på antihistaminkräm och gick och åt lunch.
Så nu är vi en upplevelse rikare som familj. Jag tror att vi kommer lägga en liten flaska vinäger i badväskan framöver, och kanske också skaffa en strandpincett för att ta bort trådar som fastnar. Badvakterna sa att det inte är speciellt vanligt med brännmaneter här, även om de inte verkade varken oroliga eller överraskade. Vi får se imorgon om Ettan kan tänka sig att bada igen, eller om han har fått men för livet. Själva brännskadorna verkade inte besvära honom när vi hade fått mat i magen och chocken hade släppt lite.