I höstas när vi satt i lägenheten i Limassol och alla var lite frustrerade så tänkte jag att det vore roligt med lite sällskapsspel som vi kan spela tillsammans med Ettan. Så i julklapp dök det upp diverse olika spel. Nu när vi har packat upp en massa saker börjar Ettan också komma och vilja spela spel med oss. Oftast med mig, eftersom han vet att jag är mer benägen att vilja spela med honom än Fredrik. Men ibland blir det bingo när både mamman och pappan kan spela med honom.
Jag hade gjort en snabbkoll med kompisar som spelar och har barn, och fått lite olika tips. Ett av dem var Den försvunna diamanten, som jag ju minns från när jag var barn. Och mycket riktigt, det här är verkligen ett bra spel som håller än! Det är lagom långt, har inte för krångliga regler och är ändå spännande. Till och med Fredrik, som hävdar att det inte finns något som heter ”sällskapsspel” tyckte faktiskt att det var helt ok att spela flera omgångar häromdagen. Det största problemet är nog att Tvåan är för liten för att vara med, men ändå är mycket intresserad av vad vi andra håller på med. Ja, och så att vi vuxna behöver sluta spela för att exempelvis laga middag.
Jag och Ettan ägnar oss gärna åt kortspel också, när vi får för Tvåan eller när han sover. Då spelar vi Casino och vändtia. Fast senast vi spelade lovade jag visst att ta reda på regler till något nytt kortspel som funkar på två spelare så vi kan utöka repertoaren.
Muminspelet, som går ut på att man ska matcha ihop figurer på sitt eget kort med kortet som ligger på bordet, är också en av Ettans favoriter. Fast det är lite hit or miss på det, eftersom ibland blir han hysteriskt arg när han tycker att det går för dåligt för honom.
Fia med knuff går bättre och bättre, så nu kan vi faktiskt knuffa varandra och spela med riktiga regler utan att det blir gråt och tandagnisslan. Oftast, i alla fall.