Kan slev!

Ja, så låter det dagarna i ända här. Gärna kombinerat med illtjut när någon försöker snabba på det hela genom att hjälpa till lite. Tvåan har alltså under de senaste dagarna kommit in i ”kan slev”-stadiet. Allt, allt, allt är ”kan slev”. Även om han inte alls kan själv. Det händer någon enstaka gång att han inser sina begränsningar och ber om hjälp, men det är bara med de riktigt svåra sakerna som till exempel att öppna skruvkorkar.

Just nu är det dessutom bara mamma som gäller oavsett om det gäller läsning av böcker, tröstning eller nattning, till hela familjens stora frustration. Ettan blir ledsen för att han inte får hjälpa till och Fredrik frustrerad för att han inte kan avlasta mig. Och jag, ja jag får ju helt enkelt hjälpa till när Tvåan vill ha hjälp och trösta när det behövs. Och ta fajten när det är saker som jag definitivt inte tycker att han kan fel. Väntan på att han ”kan slev” delar jag dock med övriga familjen.

En av sakerna vi bråkar lite om är när bandaget på fingret ska läggas om. På sjukhuset vill han inte hjälpa till, men här hemma är det ”kan slev” även på det. Idag fick vi muta honom med paket med kompresser och egna tejpbitar för att vi skulle få lov att lägga nytt bandage på fingret utan hans hjälp. Fingret läker på som det ska, och vi längtar alla efter att slippa bandage. För tvååringar är verkligen jättedåliga på att ha bandage på fingrarna.

”Kan slev” har inte påverkat Tvåans krambehov än. Men ungefär som katter som väljer ut människor som är allergiska mot dem så vill Tvåan kramas vid de mest opraktiska tillfällen. Och är det inte genast tillgång till kramar så blir det illtjut. Populära tillfällen är när mamma ska jobba, eller när Tvåan men ingen annan har ätit klart.

Här försöker en av oss arbeta. Det är jättesvårt att skriva med en tvååring i knät.

Lämna ett svar