Köttbullar och beslut

En måndagsmorgon för ett tag sedan pratade vi om vad vi skulle äta till middag. Ettan sa då att det var länge sedan vi åt köttbullar, och det stämde ju. Vi hade köttfärs hemma, så det var ju ett bra förslag.

Alltså gjorde jag köttbullar till middag. Och som vanligt blev jag överraskad av att det inte tog längre tid än det gjorde. Både Ettan och Tvåan ville vara med och göra potatismos, så det samsades de om. Fast det bästa med det var nog ändå att båda barnen åt med god aptit. Tvåan åt förstås bara såsen, massor med lingon och en knivsudd potatismos, men Ettan fick i sig en rejäl portion. Även Fredrik var mycket nöjd.

Ettan, med ätställning som vore han tonåring redan.

För att verkligen fira den stora händelsen passade vi på att korka upp en flaska bubbel. På en tråkig måndag, liksom! Väl värt, säger jag.

Min tallrik.

I övrigt är det arbete och sömnbrist som gäller. Jag tror att jag får ge upp planerna om att sova i min säng i närtid. Tvåan verkar inte alls redo för det, och jag får alldeles för lite sömn när jag måste byta säng flera gånger per natt. Kanske ska jag istället försöka få mer sömn och försöka igen senare, för jösses så otrevlig jag är när jag är för trött. Både för mig själv och för andra.

Det känns som ett misslyckande, dock. Fast jag kanske ändå kan tänka på att hittills har de stora stegen varit ganska lätta, och det kanske beror på att vi har låtit Tvåan styra det ganska mycket. Så eventuellt är det bara dumt att försöka tvinga fram något och istället borde jag bara låta det ta den tid det tar och försöka styra åt det hållet under tiden.

Lämna ett svar