Igår, när barnen hade somnat, satt jag och Fredrik på balkongen i kvällssolen. Vi tittade ut över bergen och konstaterade att det är nog faktiskt så att man kan bo här. Tur att vi kom fram till det, kanske, eftersom vi ju bor här.
Anledningen till att vi satt och funderade över det är att igår var dagen när vi tog tag i köksrenoveringen. Jobbet går framåt i bra takt, men eftersom vi är i början av jobbet är jag superstressad över det, och över att vi måste jobba i småportioner på grund av barn och jobb och liv i allmänhet. Jag vet att det är fånigt och att jag inte borde stressa upp mig över det, men tydligen kan jag inte låta bli. Därför var det viktigt att få sitta ner och njuta av att jag får leva ihop med min favoritperson och att vi har ett alldeles fantastiskt hus på ett ljuvligt ställe. Det är ju sånt man kan glömma bort mitt i livet och renoveringarna och vattenläckorna och så…
Idag har Fredrik varit på IKEA och köpt större delen av köket. Det tog rätt många timmar och krävde en van för transporten. Och förstås, eftersom livet pågår samtidigt, så kunde jag inte följa med och hjälpa till, utan han fick han åka ensam och bära allt på egen hand. Det visade sig dock när han kom till varuhuset att han inte behövde plocka allting själv. Istället fick han gå till köksavdelningen och beställa allting för plock och vänta på att personalen gjorde jobbet. När han äntligen kom hem hjälpte hela familjen till att bära in kartongerna. Tvåan var mycket nöjd med att få hjälpa till, och skanderade ”En till, en till!” under det att han sprang med sina lådor. Vi andra stånkade mer.
