Ytterligare en vecka och taggbuskar

Så blev det helg även den här veckan. Som vanligt undrar jag lite vart tiden tar vägen, för hur kan det ha gått en hel vecka till? Det känns ju inte direkt som om jag har hunnit med något. Fast det kanske beror mest på att mina dagar är lika varann och att jag inte producerar något mer än en tänkande och fungerande människa av en tvååring. Men snart nog blir det väl dags för mig att utföra annat arbete, så jag ska försöka ta till vara på tiden som är nu. Även om det fortfarande känns jobbigt att inte producera ”något riktigt”.

Vi har ju fortfarande lockdown här, och måste få tillstånd via sms för att gå utanför tomten, så vi håller oss till promenader i närområdet när vi behöver se något annat än trädgården och huset. Ibland kan det vara ett äventyr att slänga glas. Åtminstone om man är två år. Åttaåringen tycker att det är betydligt mindre spännande och stånkar mer när vi tvingar ut honom och hans lillebror.

I trådgården har vi bestämt oss för att försöka bli av med taggbuskarna som växer runt hela vår tomt. Buskarna har riktigt elaka taggar, som gör ont långt efter själva sticket. Vad vi ska ha istället vet vi inte, men vi börjar med att ta bort dem. Det är en perfekt kvälls- och helgaktivitet, eftersom det är utomhus och kan göras i små etapper.

Alla hjälper till. Karin inspekterar så att arbetet görs ordentligt.

Ett av de enorma buskagen hängde ner över ett av citrusträden, och det var egentligen det som triggade hela borttagningen. Jag bad Fredrik om hjälp med just det buskaget, och det fick till följd att han fick upp ögonen dels för hur taggigt det är och dels hur mycket vi har. Och vips, så var det mycket mer han ville få bort. Och jag har förstås inget emot det, jag kan lätt använda den platsen till andra växter.

Här sågas originalbusken ned. Citrusträden i förgrunden.