Surfside är ett välkänt ställe i svenskkretsarna på Malta. Här hänger man och dricker öl och kollar på svensk sport, om man är lagd åt det hållet. Vill man träffa andra svenskar är Surfside ett säkert kort, helt enkelt.
På Surfside finns inte bara öl och teve, utan även ett kök som lagar till rejäla portioner mat till hyfsade priser. Man har typisk mat för Malta – pasta, burgare, pizza och sallader. Och så den obligatoriska grill-sektionen, förstås.
Vi firade slutet på carnival-lovet häromdagen, och hamnade på Surfside eftersom Ettan ville ha pizza och jag ville inte gå på det vanliga stället.
Vi började med friterade lökringar och mozzarella-sticks. Osten slank ner i Ettan, och Tvåan tuggade glatt på lökringar. Fast som alla vet så är lökringar bara en förevändning för att få äta frityrsmet. Den tillhörande dippen var inget annat än majonnäs och ketchup blandat, till min stora förtret, och Ettans stora glädje.
Varmrätterna kom raskt in, och alltså… portionsstorleken är inte anpassad för svenska kontorsarbetare, utan snarare maltesiska kroppsarbetare. Det är mycket mat! F och Ettan hade valt pizza, som visade sig vara bianco, det vill säga utan tomat, men god ändå. Jag åt pasta med kyckling som skulle vara ”cajun-style”, men det var svårt att lista ut just vari det cajun-aktiga bestod. Fast som kycklingpasta var den helt ok, även om den inte fastnade på bild! Tvåan moffade i sig en del pasta och lite pizzakant, men inte mer än att han kunde trycka i sig en portion gröt efter hemkomst.
Vi konstaterade också att vi återigen är i fasen att det gäller att betala notan snabbt, så att vi är fria att i princip rusa från restaurangen när Tvåan har tröttnat. Han har nämligen kommit till stadiet där han testar sin röst genom att tjuta i falsett, och det gör han ofta så snart han har tröttnat på aktiviteten för tillfället. För att inte störa alla andra matgäster så är det läge att vara färdigäten och kunna smita snabbt i det läget.