Aaaaaah…! Tystnaden. F tog barnen och gick ut en runda. Jag sitter här och ska börja förbereda middagen. Men det är alldeles tyst i huset. Jag är ensam, utan att ha en massa text att skriva. Så himla härligt. Jag minns knappt när det hände senast.
Häromdagen sa jag till F att det snart är ett år sedan vi lämnade Sverige. Det ska vi fira på något sätt, och jag har också tänkt skriva ett längre inlägg om hur det här året har varit lite längre fram. Men tänk, ett år… Det har gått mycket fortare än jag trodde. Och nu ska vi snart flytta igen. Jag fasar lite för själva flytten, och packningen och allt som hör till den biten. Som tur är drar F det stora och tunga lasset i det projektet. Däremot känns det väldigt skönt att vi flyttar till något, och inte bara från något, som det var vid senaste flytten. Jag längtar också något oerhört efter att ha ett eget boende igen.
I och med att Tvåan inte äter på natten längre känner jag mig som en ny människa. Jag orkar mycket mer och är gladare, snällare och har bättre tålamod. Tänk att det är sån här jag är egentligen! Det betyder också att jag har haft ork att tänka, och en sak som jag har tänkt mycket på att är jag är så himla glad att jag har gjort en storebror av Ettan och att vi har en lillebror i familjen. Det gör mig tacksam och lycklig. Ibland, när jag verkligen tittar längst in i mig själv så tänker jag att om jag hade varit några år yngre så hade jag nog ändå kunnat tänka mig en trea. Så ett råd jag kommer ge mina barn är att skaffa barn tidigt och inte vänta lika länge som jag gjorde.
