Om mod, ekonomi och familj

En av de vanligaste kommentarerna jag fick när jag berättade att vi skulle flytta till Malta var ”Oj, så modigt!”. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det. För jag upplever inte just själva flytten som speciellt modigt. Visst, det var ett väldigt stort steg – vi sålde vårt hus, jag sade upp en fast tjänst och lämnade det välbekanta livet för ett okänt i ett annat land. Men modigt, nej det vet jag inte.

För oss var det mer av en nödvändighet att flytta någon annanstans, tror jag. Vi mådde inte riktigt bra i Sverige, och då var det en logisk konsekvens att ta steget att lämna för att se om det finns något som passar oss bättre. Klimatförändringen till Medelhavet lockade förstås också en del.

Medelhavet.

Efter det logiska resonemanget hamnar vi ju oundvikligen i frågan ”Varför inte Sverige?”. Och ja, det är ju en rimlig fråga. Fast svaret är mångbottnat och passar kanske inte alla. Men här kommer i alla fall ett försök att åtminstone ge en antydan till hur vi har resonerat när vi har vägt att stanna i Sverige mot att flytta ut. För självklart är det ett familjebeslut som jag och F är överens om, och som vi tror kommer gagna vår familj framöver.

En del i svaret är att jag tycker inte att Sverige hanterar sin ekonomi på ett ansvarsfullt sätt. Hade Sverige varit ett företag hade jag inte velat jobba på det. När ett företag spenderar sina inkomster på att locka fler att anställa istället för att ta hand om de som redan är anställda eller har gått i pension blir det inget bra arbetsklimat. Utöver det så bör företag se till att slösa bort sina inkomster på aktiviteter som inte är kärnverksamhet.

En annan del är att jag tror inte att det svenska utbildningssystemet är i bra skick just nu. För mig är det viktigt att skolan är en kunskapsinstitution. Det innebär att jag tycker att det är viktigare att barn lär sig fakta som de kan omvandla till ytterligare kunskapsinhämtning än att de får problematisera andra världskriget eller könsuppfattning utan att först ha fått en ordentlig faktabas. Ovanpå det vill jag att alla barn ska kunna utveckla sina egna styrkor utan att hållas tillbaka av ett ”alla ska med”-tänkande. Det måste finnas plats för specialbehandling av både de snabbaste och de långsammaste, utan att barnens naturliga intresse för att lära sig ska hämmas.

En tredje del är att vi som familj vill kunna styra vår tid. Jag och F vill slippa jobba heltid och lämna bort barnen på dagis eller fritids hela dagarna. Det visade sig med Ettan att han inte orkade med för långa dagar på dagis, och att då ge oss själva en möjlighet att kunna tillbringa mer tid med barnen var också ett tungt vägande skäl. För att dra in pengar till uppehållet men välja när man jobbar är det eget företag som gäller. Och att driva eget idag och förtjäna sitt uppehälle i Sverige är inte jättelätt.

För mig är det väldigt viktigt att klara mig själv i mitt nya land. Jag vill vara egenförsörjande, för att kunna närma mig min nya omgivning utan att känna att jag får mer än jag bidrar med. Jag vill känna att jag har en plats i samhället och att jag bidrar till det, inte att jag är en belastning för mitt nya land som ställer upp och låter mig bo där.

Jag skulle ljuga om jag sa att det var ett lätt val att lämna Sverige. Det var det verkligen inte.

Så om jag får önska för framtiden så önskar jag att Sverige tar sig samman och skapar ett samhälle som jag vill leva i och bidra till. För jag saknar Sverige, naturen, min familj och känslan av att höra hemma där, varje dag. Fast inom en överskådlig framtid kommer jag fortsätta bo utomlands.

Ett svar på “Om mod, ekonomi och familj“

  1. Nils Moberg skriver: Svara

    Kan bara konstatera att du har rätt i din analys. Sverige är nog på fel väg just nu och frågan är vad som väntar i framtiden.

Lämna ett svar