Jag läser om frostnätter i Halland och tänker att jag är lycklig som bor på Cypern. Under tiden vi pratade om att flytta från Sverige till Malta så var det vinter. Jag vet att jag tänkte, på den korta promenaden mellan dagisgrinden och bilen efter lämningen, ”det här är sista vintern när jag behöver frysa i min dunjacka”. Så blev det i och för sig inte, eftersom det blev ytterligare en vinter innan vi faktiskt kom iväg. Och vintern på Malta, den var inte heller utan frysning. Men det var åtminstone inte minusgrader, fuktigt och vind från alla håll.
Nu, på Cypern, i slutet av september har vi runt 30 grader på dagarna, och 20 eller precis under på nätterna. Medelhavet är varmt, långt över 22 grader och det är fantastiskt att kunna bada fortfarande. Jag njuter och är tacksam.
Förutom vädret är jag också tacksam för att det verkar som om Ettan klarar sig bra i skolan, och att han håller på att anpassa sig till de nya förhållandena. Det är lite kämpigt med läxorna, som är fler och svårare nu än förra året, men det handlar nog delvis om att det är en ny rutin som ska falla på plats. Själva skolan tycker han är bra. Nästa vecka börjar eftermiddagsaktiviteterna, och då blir det en dag med lego, en med datorer och en med läxläsning i skolan. Ska bli spännande att se hur det funkar med längre dagar.
Tvåan har verkligen kommit igång med gåendet. Och idag har han börjat ställa sig upp utan stöd. Han har dessutom slutat amma, även om han glömmer bort det ibland. Men de gångerna har det hittills fungerat med en napp och att sitta i mitt knä och kramas. Antagligen är det värst för mig, för jag känner en viss sorg över att det är slut på den perioden. För sista gången.
Jag och Fredrik sliter med all administration som hör ihop med att flytta till ett nytt land. Det är mycket som ska fixas, på sätt som ibland är lite oklara. Och eftersom situationen är som den är så får vi ju göra allting samtidigt – skaffa bank, söka uppehållstillstånd, leta hus, köpa bil, skaffa sjukvårdsförsäkring, göra klart jobb… Nåja, en del saker betar vi ju faktiskt av från den långa attgöra-listan. Och när det är som segast påminner jag mig själv om att vi faktiskt har en bostad och en skola till Ettan. Och att vi bor på Cypern, och så går jag och badar i Medelhavet. Rättvist.