Boktips: När livet börjar om

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Samma dag som vi skulle åka från Sverige så läste jag ut När livet börjar om av Lucy Dillon. Lika bra att passa på att få ut så mycket som möjligt av svärmors sommarbibliotek, tänker jag.

När livet börjar om är en lättläst roman som handlar om Libby, som tillsammans med sin man Jason har lämnat det ljuva livet i London för att hjälpa till med Jasons föräldrars familjehotell efter faderns död. För Libby är det en stor omställning – inte bara är det helt andra ekonomiska förutsättningar som gäller, utan även nya familjerelationer i och med att de lever och arbetar tillsammans med Jasons mamma.

En dag inträffar det en trafikolycka precis utanför hotellets entré, och Libby följer med den påkörda kvinnan till sjukhuset. När hon vaknar upp har hon tappat minnet helt och vet inte vem hon är. När polisen börjar undersöka det hela hittar de en lapp i hennes ficka, med Libbys namn och hotellets adress på. Libby fortsätter besöka kvinnan på sjukhuset, och när hon ska skrivas ut erbjuder Libby henne att komma och bo på hotellet mot att hon hjälper till med färdigställandet av detsamma.

När livet börjar om.

Efterhand som berättelsen i När livet börjar om utvecklar sig får vi veta mer och mer om Libbys och Jasons liv både i London och nu, och det visar sig då bland annat att de ekonomiska förutsättningarna beror av Jason på olika sätt. Vi får också, såklart, veta mer och mer om kvinnan som tappat minnet. Hur lappen med hotellets adress hamnade i hennes ficka nystas också upp.

Jag tycker När livet börjar om var en charmig och trevlig bok. Den var inte sockersöt, för Libbys och Jasons relation får en del stryk, och det gör att det inte blir alldeles för rart. Samtidigt var det ingen tvekan om att allt skulle ordna upp sig på slutet, så även om det bitvis var lite krångligt för huvudpersonerna så var det aldrig riktigt jobbigt att läsa.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (pocket).

Självständighetsdag med militärparad

Den första oktober firar Cypern sin självständighetsdag. Den 1/10 1960 blev Cypern nämligen självständigt från Storbritannien, efter att ha stått under brittiskt styre sedan 1878. Detta firas med militärparad i huvudstaden Nicosia.

Militärparad lät lite för spännande för att avstå, så vi packade in oss i bilen och for iväg på vårt första besök i huvudstaden som alltså skulle kombineras med traditionellt firande av självständighetsdagen. Efter en viss väntan på trottoarkanten tillsammans med massor med andra människor så blev det parad, kan jag lova…

En hel del folk med flaggor. Dock ej turkiska.
Vissa var mer pepp än andra.

I högtalarna spelades marschmusik, och det första som hände var att det kom det några olika helikoptrar flygande ganska lågt över paradvägen. Det kan hända att jag är skadad, men jag hade svårt att låta bli att tänka på något annat än helikopterscenen från Apocalypse Now. Lite jobbigt. Därefter kom militärpoliser på motorcyklar, och sen drog det igång på allvar. Det var pansarvagnar, haubitsar, helikoptrar och diverse andra stridsfordon med stora och större kanoner.

Pappapapaapa pappapapaapa pappapapapa.
Pansarvagn. Med flagga.
Annat stridsfordon med stor kanon. Ändå ett av de mindre.

Det blev väldigt tydligt att Cypern har en helt annan historia än Sverige när vi såg den här paraden. Jag tyckte att det var fascinerande, men också lite obehagligt att se stridsfordon på så nära håll. Det blev liksom väldigt påtagligt att de finns och att de är redo att användas. Jag var nöjd att bli avlöst på främre raden av Fredrik, och istället ta över vagnen med Tvåan efter den första omgången pansarvagnar. De är för övrigt stora och mäktiga på nära håll, och marken skakar när de åker förbi. Det visade sig efteråt i bilen att jag tydligen lever med någon som har vissa drag av MÖP, så det finns en hel del film från dagen…

Det är läskigt stora kanoner här…

När fordonen glesade ut tog vi en matpaus, men precis när vi kom ut ur mataffären så kom de olika trupperna marscherande, så Fredrik och Ettan drog iväg igen för att kolla på män (och kvinnor) i lustiga hattar. Fast så lustiga hattar hade de ju inte, förstås. Det var också lite si och så med marscherandet och disciplinen, tydligen. Ett gäng med officerare gick visst mest i otakt och pladdrade med varandra istället för att hålla takten och räta led. Specialförbanden gick också lätt att urskilja, fast åt andra hållet, då.

Soldater med disciplin, i svart. Oklart med reglementsenlig klädsel på första ledet här.
Soldater med disciplin, i sandkamo.
Soldater i vitt. Flottan, va?
Fler män i vitt.

När paraden var över åkte vi vidare in mot själva centrum av staden.
Nicosia är en delad stad, så mitt i centrum finns gränsövergången som bevakas av FN. På vägen till centrum kom vi ganska nära gränsövergången, och väl synligt från stan, fast på den turkiska sidan har man monterat två enorma turkiska flaggor i något väderbeständigt material på bergsidan ovanför staden. Det var till och med så att vi blev provocerade när vi såg det. När vi väl hade proppat i oss lite lunch en stund senare kunde vi strosa runt ett tag och insupa miljön. Bland annat gick vi och tittade på gränsövergången som bevakas av FN, mitt på en av shoppinggatorna.

Gränsövergången i Nicosia centrum.