Vi går på café: Arto

En dag var jag svårt fikasugen, så jag lockade med mig familjen ut. Så fort vi kom utanför dörren sa Ettan ”Ska vi stanna och fika snart?”. Det skulle vi inte, för jag visste inte riktigt vart jag ville gå. Däremot var jag sugen på en promenad, och inte på någon konstig raw-kaka eller så. Till Fredriks stora förvåning så var jag inte heller sugen på kaffe.

Vi traskade omkring och jag gick in och kollade kakutbudet på varenda café vi gick förbi. Inget passade riktigt. I alla fall inte förrän vi hade vänt tillbaks hemåt. Då gick vi nämligen förbi Arto Bakery. Jag var helt säker på att det skulle vara något slags fancy bageri med surdegsbröd och någon kondisbit, men nej, inte alls. Det här var verkligen ett riktigt bageri-konditori. Man kunde köpa hela tårtor, tårtbitar och småkakor i lösvikt. Det fanns förstås också en kyldisk med läst, ost, mjölk och andra livsmedel också. Och glass. Men inget kaffe, tror jag.

Det var svårt att välja bland allt, men Ettan var ändå relativt snabb med att bestämma sig för en rosa jordgubbstårtbit. Jag fastnade för en éclair, och när Fredrik kom in satsade han också på jordgubbstårtan. Jag dubblade med en amerikansk cookie som jag också blev akutsugen på, och tänkte dela med Tvåan.

Lyxfika.
Fikaherrarna. Jag ser att vi behöver lära Ettan att vända på handen.

Det visade sig dock att även Tvåan var mest intresserad av tårtbitarna, så det blev mest de andra två som fick dela med sig. Inget jag grät över direkt, mer till mig! Tårtbitarna var goda, och cookien med. Eclairen däremot var lite konstig… Jag trodde att det skulle vara petit choux-deg, men det var det inte utan istället något slags sockerkaka/madeleine. Nåja, cookien räckte gott.

Som en bonus till det fantastiska utbudet av kakor och tårtbitar var att det var väldigt bra priser på allting. Det var kanske inte det mysigaste stället jag varit på, men jag har ju med mig sällskap ändå så det störde inte mig så mycket. Vi kommer lätt gå hit igen!

Containerfynd och pannkakor

Häromdagen när vi var ute på promenad så låg det en trädgårdsvattenkanna i nästan den första sopcontainern vi passerade. Både jag och Fredrik blev sugna, så vi bestämde oss för att ta med den. Tydligen tänker vi att vi ska ha en trädgård med bevattningsbehov. Eller som Fredrik sa ”vi ska inte köpa en massa grejer innan vi har flyttat till ett hus, men att bära hem sopor går tydligen bra”. Hehe. Till vårt försvar vill jag säga att det är så det går till här på Cypern. Man ställer helt enkelt ut saker man inte vill ha längre, i närheten av sopcontainern, och så hämtar någon annan det. Just i det här fallet fick Fredrik alltså bära med sig en vattenkanna längs hela promenaden.

Första steget mot en trädgård?

I övrigt har jag och Tvåan varit på skatteverket och stämplat vårt hyreskontrakt, och hela familjen har fotograferat sig. I morse var Fredrik på invandrarverket och kompletterade vår ansökan, och på fredag ska vi kunna hämta ut våra yellow-slip sa de. Spännande. Tvåan passade på att prova pappas hatt också.

Titta, den passar mig!

Idag fick jag några regndroppar i håret när jag var ute och sprang. På grund av arbete så kom jag inte iväg förrän på eftermiddagen när Ettan hade kommit hem från skolan, så det var ordentligt varmt och mulet. Och så ett par droppar regn, då. Men det vägdes upp av att jag fick applåder längs vägen av en kille som jag först mötte och sen på tillbakavägen applåderade han alltså mig. Oväntat och ganska roligt.

Dagens middag var pannkakor. Som vanligt stekte jag medan herrarna åt. Tvåan åt så fort och mycket att jag nästan inte hängde med i tempot, trots två stekpannor. När han hade ätit färdigt rusade Fredrik iväg med honom till badrummet och pottan. Där var det svårt och det lät ganska mycket. Ungefär samtidigt som Ettan hade ätit klart och jag hade stekt klart alla pannkakorna och skulle sätta mig och äta själv utbröt något slags bajskaos med mycket svordomar inblandat. Mitt i det hela berättade Ettan att han också skulle gå på toa. När han hade spolat efter sig kom det inte så mycket vatten till duschen i badrummet, och då hade bajskaoset ökat ett par snäpp, och Tvåan var jättearg eftersom han inte kunde bli ren. Så där satt jag i köket och hetsåt pannkakor med smält vispgrädde ackompanjerad av vrålande barn, svordomar över undermåligt rörmokeri och intermittenta pustar av tvenne avkommors avföring. Tja, det kanske kan ses som en sammanfattning av livet med barn?

Saker som har hänt

I fredags var det äntligen dags för vårt besök på immigration, alltså invandrarverket. Vi skulle söka uppehållstillstånd på Cypern. Vi åkte dit tidigt på morgonen och fick vänta utanför på att de skulle öppna. Efter en kortare väntan var det vår tur, och våra papper bedömdes. Allt var ok utom hyreskontraktet som skulle stämplas av skatteverket, men damen var trevlig och sa att om vi lämnar in det i början av nästa vecka tillsammans med foton så är allt klart på fredag. Ska bli spännande att se om det faktiskt blir så!

Vi väntar hos immigration.
Tydligen var det lite roligt.

Vi har också varit och tittat på omgivningarna i närheten av Limassol. Den här gången gick utflykten till Souni, som är en bergsby lite väster om Limassol men ändå relativt nära. Det var en intressant upplevelse. Byn är… tja, hur ska man säga, exploaterad tror jag är ordet som bäst beskriver det. Husen ligger i stora sjok av likadana byggnader, fast olika mellan sjoken, liksom. Naturen och omgivningarna var fina, dock, och på flera ställen var utsikten över ön och havet slående. Och om man inte väljer just något av de stora sjoken så är det nog ett ok ställe att bo på.

Promenad i Souni.
”Det där… är det natur?”

Ja, och så utnyttjar vi förstås att hösten är mild genom att hänga på stranden. Vissa spelar fotboll, andra leker med skräp. Alla badar. Och tycker att det är skönt att slippa vinterkläder, regn från sidan och svinkalla morgnar. Fast häromdagen såg jag faktiskt första täckjackan här när jag var ute och sprang tidigt på morgonen. Då var det kanske inte mer än 19 grader vid soluppgången.

Strandfotboll.
Lek med ett tomt tobakspaket. Och en fimp, ser jag nu. Han brukar inte äta dem, i alla fall.

Boktips: Theodore Boone – The Accomplice

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Vi flyttade från Malta ungefär samtidigt som ett av våra kompispar. Eftersom vi båda rensade försökte vi ge varandra saker, men jag tror att vi fick mest. En av sakerna vi fick var en bok i Theodore Boone-serien av John Grisham. Det här var ju ändå ett tag sedan, och nu när jag har läst den drar jag mig till minnes att den nog presenterades som en ungdomsbok och en del i en serie.

Oavsett vilket så var det en trevlig läsupplevelse. Jag tror att det här är en bra ungdomsserie. Det är lite Kalle Blomkvist över det, om än i modernare tappning.

Theo Boone är en trettonårig pojke som har två advokater till föräldrar. Han vill också bli advokat när han blir stor, och när en av hans klasskamrater blir arresterad för väpnat rån sätter Theo igång att hjälpa till. Läsaren får lära sig mer om både hur borgenssystemet i USA fungerar, och om diverse fulspel som advokater i brottmål kan tänkas ta till. Allt berättas från en trettonårings perspektiv, och kryddas med en del sedelärande insikter.

Theodore Boone – The Accomplice.

Berättelsen i sig är intressant och spännande, om än lite enkel. Jag är helt säker på att The Accomplice, och antagligen hela Theodore Boone-serien, passar jättebra till ett intresserat barn i kanske 10-12-årsåldern.

Ettan är kanske lite för ung än så länge, men jag ska definitivt läsa första delen av serien, och se om den kan passa honom som högläsning redan nu. Om inte så väntar vi några år.

Köp boken hos Bokus (inbunden).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).

En helt vanlig tisdag

Det blev tisdag den här veckan också. Jag tog med mig Tvåan ut på förmiddagspromenad idag. Efter ett besök hos urmakaren hamnade vi på lekplatsen längst bort på strandpromenaden mot marinan till. Tvåan var mycket förtjust och testade allt han kom åt. Tåget, flera olika gunghästar på fjäder och sedan fick han syn på gungorna. Båda bäbisgungorna provades, under högt skrattande, och sedan var det dags för en av storbarnsgungorna. Då får man mindre fart, och så står mamma bakom och håller noga koll. Det gick bra, det med. I alla fall så länge man höll i sig.

Hm, vart ska jag nu ta mig på något livsfarligt sätt?
Titta, jag kunde klättra upp själv!

På eftermiddagen, när Tvåan hade hämtat Ettan på skolan fick jag ledigt en stund. Då smet jag ner till havet och badade. Första oktoberbadet var det. Vattnet är fortfarande varmt, säkert 24 grader. Det var verkligen härligt, både att få vara själv och att bada.

Ensambadaren i oktober.

På bilden ser det ut som om jag är ensam vid vattnet, men så var det verkligen inte. Det är fortfarande en hel massa folk på stranden hela dagarna. På morgonen, lite efter 6 när solen går upp, är det mängder med folk som badar innan de sätter sig på något av caféerna längs strandpromenaden och tar en kaffe (och en cigg) med sina vänner.

Vi går på restaurang: Efraim Tavern

När vi hade varit ute på en utflykt som tog betydligt längre tid än det var tänkt så blev det oförhappandes dags för lunch. Den här dagen också! Vi var trötta, varma och hungriga, så vi styrde kosan mot en restaurang i en by på väg mot Pafos, nämligen Kouklia. Byn är som en stad fast i miniatyr – det finns ett taxikontor, ett postkontor (som har öppet en timme om dagen), några tavernor och en souvenir-affär.

Väl i Kouklia hade vi egentligen inte en aning om vilken av de tre tavernorna som låg vägg i vägg som var bäst, utan vi bara tog en och hamnade på Efraim Tavern. Ägarinnan förklarade att det inte skulle regna, trots de svarta molnen, så vi satte oss ute under en markis. Ett par minuter senare flydde vi inomhus eftersom himlen öppnade sig. Nåväl.

Menyn var varierad och inte riktigt ”pizza, burgare, pasta” som vi är vana vid från Malta. Jag valde en sallad med fetaost, Ettan fick en hamburgare och Fredrik tog souvlaki. Tvåan beställde en portion pommes frites. Fast det trodde ägarinnan inte på, och var noga med att påpeka att det ingick pommes frites till souvlakin som Fredrik beställt. Vi framhärdade dock.

Väntan på maten var lång för vissa, men att gå ut och titta och känna på regnet hjälpte till att fördriva tiden. Vi fick också en portion pommes frites som väntemat. De var oväntat goda! Fast det där med krispiga pommes frites kanske inte finns runt Medelhavet?

Det regnade lite…

När maten väl kom blev det lite blandade omdömen. Souvlakin var bra, Ettan gillade hamburgaren trots att den var gjord på fläsk, och min sallad var… Well, inte så ostig, om vi säger så. Men god. Och full med koriander! Och både förätarpommes friten och den beställda portionen gjorde vi slut på, med förenade krafter.

Pommes frites. Inte så krispiga, men väldigt goda.
Village sallad, med massor av koriander, men inte så mycket feta.
Hamburgare.
Souvlaki. Med pommes frites.

Om du skulle råka befinna dig i Kouklia så serveras du helt ok mat på Efraim. Om vi kommer dit igen kommer vi dock nog inte gå på Efraim Tavern, utan testa någon av de andra tavernorna, tror jag.

Söndag med naturupplevelse

Jag hade stora planer för söndagsfrukosten igår kväll. Eftersom alla var trötta när de lade sig tänkte jag att det kanske skulle kunna bli en fin familjefrukost idag, med hela familjen vaken samtidigt. Jag hade dessutom använt upp jästen från kanelbullarna på att göra Hönökakor, så jag var mycket frukostsugen.

Men nej. Tvåan började stöka runt redan vid 4, och kvart i fem var det dags att kliva ur sängen. Och när Hönökakan ställdes fram ratades den stenhårt av barnet. Osten var han inte heller sugen på. Istället fick han gå och lägga sig efter en timme eller så, och då sov han ett bra tag till. Tråkigt nog upptäckte jag ungefär då att vi inte hade mer ost… Nåja. Brödet var gott.

Hönökakor. Mums!

Ettan ville inte heller ha bröd, utan krävde ägg och bäjkon när han väl kom upp. Till slut, när Tvåan hade vaknat och alla var utfordrade, kom vi iväg på vår utflykt.

Vi hade bestämt oss för att låta dagens utflykt vara ett test av den övre vägen till vattenfallet Kaledonia. Den nedre var ju bra och lagom jobbig, men vi hade läst att den övre skulle vara lite längre. Vi körde upp i bergen, och parkerade bilen bredvid vägen mitt ute i skogen. Det kändes lite märkligt, eftersom det inte var någon alls där, och det inte var någon direkt parkering egentligen.

Fredrik började bära Tvåan på vägen ner till vattenfallet, medan jag fick ett par ryggsäckar. Vi gick på breda grusvägar avsedda för bilar, och det var inte alls som den nedre vägen som var mer längs vattnet och över stenar och rötter. Här var det grus och serpentinvägar och nästan framkomligt med en vanlig bil.

Lite extra utsiktskoll.

Vi blev akuthungriga innan vi hade kommit till vattenfallet, så vi stannade mitt på grusvägen och åt vår medhavda matsäck. Men det var inte någon som klagade över det, utan alla åt med god aptit. Därefter fortsatte vi. Vid ett vägskäl tog vi fel väg, men det upptäckte vi efter en ganska kort bit, så det var inte så mycket extra väg. Och utsikten var hänförande. Kanske är det Malta som har satt sina spår, men vi är alla fascinerade av mängden natur som finns här på Cypern.

Cypern.

När vi kom fram till vattenfallet så visade sig att vi kom längs det som var skyltat med Escape Route. Bra att veta att den fungerar. Fallet var snyggt, precis som förra gången.

Kolla, där är det, vattenfallet.

Vid fallet bytte vi bärare, och då blev det ryggpremiär för Tvåan. Han verkade nöjd med det, även om han inte ser jättemycket så är han ändå åtminstone vänd framåt. Dessutom kan han bli kittlad av min tofs, och det är bland det roligaste som finns. Jag tyckte att det var bekvämt att ha honom på ryggen, utom när han fick en kotte att trycka in i ryggen på mig.

Åka framåt, det är grejen!
”Träd! Träd!”

När vi kom tillbaka till bilen muttrade Fredrik lite, och efter kartstudier hemma visade det sig att det här inte var den ”riktiga” övre vägen. Alltså blir det fler besök till Kaledonia.

Första födelsedagskalaset på Cypern

Igår påpekade Ettan att en kille i hans klass fyller år idag lördag. Just, ja! Vi fick ju en inbjudan, men hade missat att svara på den. Faaaasen också. Fredrik gjorde en insats och letade upp inbjudan och ringde och frågade om Ettan fick komma trots att vi anmälde sent. Det fick han.

Idag har vi alltså varit och köpt present, och sedan varit på åtta-årskalas. Ettan är ett år yngre än de flesta i sin klass, eftersom man börjar skolan ett år senare på Cypern än på Malta. Kalaset var på en bowlinghall, Galactica, och med 20 glada barn så kan ni tänka er ljudvolymen…

Kalas med bowling.
Ettan tyckte det lät mycket.

Det började med att barnen fick gå till baren och hämta snackspåsar och dricka. Föräldrarna sattes i soffor, och fick beställa dryck till sig. Tvåan ägnade sig åt att knata runt överallt och undersöka lokalerna, med viss noggrannhet. Speciellt en trappa och en ramp var extra spännande.

Snackskillen, i väntan på själva bowlingen.
Här, mamma, ser du en nedfälld brickställning.

Ettan bowlade för första gången i livet och var ganska upprörd över att han inte fick till perfekt teknik ens efter 8 slag. Instruktionerna och uppstyrningen av barnens bowling stod föräldrarna för, det var ingen från stället som hjälpte till vid banorna.

Bowling var inte jättekul, för det var svårt. Dessutom var skorna fula, obekväma och för stora.
Ååååh HEJ!

Efter bowlingen blev det mat till barnen och buffé till föräldrarna. Dryck beställde man i baren, men jag tror bara att jag såg en enda öl. Mycket kaffe, juice och vatten gick åt, däremot. Rent organisationsmässigt så känns det som om kalasen på Malta var bättre uppstyrda, men i stort sett verkar de fungera på samma sätt. I alla fall om det här var ett vanligt kalas. Jag hoppas att vi hinner gå på ett till innan det är dags för Ettans kalas…

När vi kom hem var det tre herrar som hamnade i soffan. Vissa var piggare än andra. Själv ville jag lägga mig i ett helt tyst rum och dö lite, men så blir det ju sällan.

En soffa full med Mobergmän.

Fredag med kanelbullar och en ny bil

Idag är det ju kanelbullens dag, och eftersom jag gillar både kanelbullar och att baka så var det ju givet vad som skulle hända idag. Dessutom köpte jag torrjäst på Malta av någon anledning, har glömt vilken nu, så jag hade jäst i skåpet. Eftersom vi också har hittat kryddorna finns det numera både kanel och kardemummakärnor (och dito kapslar) i hushållet. Alltså, bara att sätta igång. Jag som inte är van vid att baka med jäst tycker att det var oerhört snabbt gjort att få kanelbullar gjorda. Jag använde mig av Zeinas recept, på finska kanelbullar Korvapuusti. Och HERREjösses så goda de blev! Jag har ätit tre nu, och får anstränga mig för att inte proppa i mig fler. Jag gjorde bara halv sats, för jag tänker att 30 bullar äter vi inte upp i rappet. Men de lär vara slut imorrn. Eftersom jag inte hittade något pärlsocker i affären strödde jag på vanligt strösocker istället, och det gick bra det med.

Finska örfilar. Jag lär inte få godkänt på formen av mina finska vänner, dock.

Ja, och så har vi köpt bil, då. Vi kollade lite på olika sajter för att komma fram till vad vi skulle ha. Eftersom vi gillar Toyota så slutade vår jakt med att Fredrik provkörde en C-HR. Han var inte så nöjd när han kom tillbaka, för den var obekväm och hade ganska svag motor. Dessutom är det löjliga leveranstider på nya bilar här. Kanske är det samma i Sverige, men här är det 3 – 7 månaders väntetid. Inte ok.

Under provkörningen så traskade jag och Tvåan runt i området runt bilhandeln, och hittade då andra bilhandlare. Jag knallade in hos en av dem och sa ”Sell me a car!”. Jag fick beskriva ungefär vad jag ville ha, och när jag var klar pekade han bakom mig och sa ”This is the car you are looking for”. Där stod en Toyota Prius. Det visade sig att han köper begagnade bilar från Japan och importerar dem till Cypern.

Bilen han visade var från 2017 och hade gått 3 000 mil. Vi provkörde dagen efter, och sen var det klart. En vecka efter att jag gick in genom dörren hos bilhandlaren kom Fredrik hem med bilen som var vår. Jag är så himla nöjd! Visst var det lite trassel med banker som undrade vad vi skulle använda våra pengar till, och varför vi skulle skicka dem till ett konto på Cypern på vägen, men när vi väl kom över den puckeln så var det ändå relativt smidigt.

Här är den, bilen!

Det första Ettan sa när han kom in i bilen var ”Oj, så stor den är”. Och det stämmer. Den är väldigt rymlig både fram och bak, och Fredrik tycker att den är lång också. Men den bästa featuren är ändå att hela bilen är på japanska… Alla menyer och knappar, inklusive navigationen, är på japanska. Ja, och så sitter reglagen på rätt sida för vänstertrafik, det vill säga inte på den i Europa vanliga sidan. Så det är mycket vindrutetorkare istället för blinkers just nu. Jag ser mycket fram emot att börja köra vänstertrafik med den här bilen!

Och för den som undrar: man behöver inte ha uppehållstillstånd/yellow slip för att köpa bil på Cypern. Den kan registreras på det svenska passet. Vi behövde inte heller något bevis på att vi bor här eller någon räkning som visade vår adress. Däremot fyllde bilhandlaren i vår adress på registreringen, men ingen myndighetsperson var intresserad av den. Slutsats: det är lättare att köpa bil än vi trodde, när du väl har hittat en bil som är tillgänglig.

Ett vattenfall till: Chantara

I vår serie om utflykter på Cypern så hittade vi ytterligare ett vattenfall att besöka, nämligen Chantara. Bilresan dit tog oss genom flera små byar uppe i bergen, och det var inte självklart hela tiden att vi var på rätt väg. Ibland kändes det mer som om vi var på väg in på någons uppfart eftersom vägen var så smal. Men, till slut kom vi faktiskt fram till en grusväg som ledde upp för en bergsida. Vi kröp upp för den, och när den blev en aning bredare än en bilbredd bestämde vi oss för att vända och parkera bilen så att vi faktiskt skulle kunna komma därifrån när vi bestämde oss för att vi var klara.

Vi packade ur bilen och satte Tvåan i vagnen för att se hur långt vi kunde komma med den. Det var fortfarande grusväg, och när vi läste på hade vi sett att det inte var så långt att gå till själva vattnet. Och mycket riktigt – vattenfallet var inte långt in i skogen, utan nästan precis där det började bli mycket träd. Dock var det inte riktigt vagnvänligt, så Fredrik hämtade selen och bar Tvåan.

Vattenfall.

…i några meter, skulle det visa sig. Precis bredvid den lilla pölen som vattenfallet slutade i fanns en trappa. Vi knatade upp för den, och tänkte att det skulle vara början på något slags promenad. Istället kom vi upp till avsatsen där fallet började. Och sen var det… slut. Eeeh… jaha. Så vi klättrade ner för trappan igen. Det var mellisdags, så Tvåan ägnade sig åt att äta kex och träna på att gå själv, medan Ettan skuttade runt på stenarna i vattnet. ”Akta så du inte blir blöt.” ”Nej då, det går b… oj. Nu blev jag blöt.”. Efter det var det lika bra att fortsätta hoppa runt på stenarna, såklart.

Barnen övar sig på att gå på olika sätt.
DÄR, jag ser den, kexburken!
Mums!
”Det var SÅHÄR långt mellan stenarna jag hoppade på…”

Som utflykt betraktat var Chantara inte något speciellt. Det var inte speciellt stort eller superimponerande. Ettan var besviken för att det inte var med skogspromenad över stenar och broar involverat. Men vi var inte ensamma där, så tydligen är det ett utflyktsmål inte bara för utlänningar. Vi kommer inte åka dit igen. Och om det är någon som vill se ett vattenfall på Cypern så rekommenderar jag snarare Kaledonia. Det är visserligen längre att gå, men för oss var promenaden en del av utflykten och något som vi faktiskt saknade på Chantara.