Här sitter jag nu, ensam uppe. Det är tidigt morgon, och jag har en kopp kaffe. Ingen som pratar, eller som behöver hjälp med än det ena, än det andra. Det är nog det jag saknar mest av allt, att ha möjlighet att vara helt ensam. Eftersom det är jag som har huvudansvar för Tvåan är det väldigt sällan jag har tillfälle till det.
Jag försökte att gå upp ensam igår också, men då tog det ungefär en minut innan Ettan kom upp, och sedan tre till innan vi hörde ”flap, flap, flap” av Tvåans fötter mot golvet.
Nu sitter jag här, och försöker verkligen tänka bort ljuden som har dykt upp från Ettans rum, och Fredriks och tvåans prat från sovrummet. Jaha. Men jag fick ju säkert två minuter som ensam vaken. Ah, well. Det är ju ok ändå, för jag har ju en fantastisk familj runt mig. Även om den är lite mycket ibland.
…
Det blev inte så mycket mer av den där ensamma stunden i morses. Istället kan jag berätta om födelsedagskalaset vi var på igår. Ettan berättade nämligen, lagom till läggdags i fredags, att han hade fått ett inbjudningskort till födelsedagskalas som var dagen efter, alltså igår. Ojdå. Vi ringde och tackade ja, såklart. Igår införskaffades så en present, och så åkte vi iväg till tavernan i Episkopi som kalaset skulle hållas på. Vi kom dit klockan 12, enligt inbjudningskortet. Självklart var vi först på plats (svenskar, liksom!). Resten av kalaset droppade in under den följande timmen då tiden spenderades med fri lek.
Det här var ett mestadels ryskt kalas, förstod vi efter ett tag. Mamman till födelsedagsbarnet var ryska, men gift med en cypriot. Barnen blev underhållna av inhyrda lekledare som pratade ryska största delen av tiden, men också lite engelska vid behov. Mängden engelska ökade ju fler icke-ryskspråkiga barn som tillkom.
Efter ett par timmars väntande och diverse lek var det äntligen (eftersom jag inte hade ätit någon lunch) dags för mat. En smart grej på det här kalaset var att alla barn fick lite av all mat på sin tallrik, så hela momentet med att välja mat försvann. Vuxenmaten försvann på ett nafs också.
Jag satt och saknade kalasen på Malta lite, och när jag insåg att det antagligen var för att jag kände fler föräldrar och barn där så tog jag mig samman och började prata med en mammorna i klassen. Hon var trevlig, och det var en bra början tycker jag. Sedan pratade jag och Fredrik en sväng med pappan till födelsedagsbarnet också, och det var också bra. Att få en cypriotisk bild av Limassol av någon som inte är infödd var spännande. Vi lärde oss att Limassol inte är cypriotiskt, utan ryskt.
Nåväl. När det hade gått nästan drygt fyra timmar började en del kalas-gäster troppa av. Ungefär då började Tvåan surna till också, eftersom han inte hade kunnat koppla av under kalaset, så vi drog oss också hemåt. Det var ett bra kalas, men jag får nog ändå säga att det är bekvämare med kalas som är tidsavgränsade.