Boktips: The Little Friend

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

The little friend av Donna Tartt är en av de där böckerna jag inte har gjort mig av med, trots diverse flyttar. Jag köpte den när den kom som pocket, efter att ha läst hennes debutroman Den hemliga historien. Jag minns dock inget av någon av de två, så när jag behövde packa litteratur inför semester och flytt så fick The little friend följa med. Och nu, när jag har läst om den, så är jag lite kluven.

Harriet var bara en bäbis när hennes storebror hittades död i familjens trädgård. Boken utspelar sig när Harriet är 12 år, och den handlar främst om hur hon tänker kring broderns död, och vem som kan tänkas ligga bakom. Som en parallellhistoria får vi veta mer om familjen, och om hur den fungerar, eller i de flesta fall, inte fungerar.

The little friend.

The little friend är en relationsroman, familjekrönika, deckarhistoria och nutidshistoria i en och samma bok. Vi följer Harriet, i en av de vita och förmögna familjerna. Hennes familj hålls samman av Ida, det svarta hembiträdet som har jobbat hos dem sedan Harriet var liten. Vi får också följa ett par av de vita fattiga familjerna i samma stad i den amerikanska södern. Kanske är det ett ålderstecken, eller så är det bara att jag är svensk som får mig att reagera på den tydliga uppdelningen av svarta och vita även om ingen direkt värdering läggs i den.

Beskrivningen av den amerikanska södern, sedd ur det rika vita perspektivet, känns väldigt… korrekt? Eller, vad vet jag egentligen, men det känns ändå som om det är ett rimligt sätt att tro att det fungerar, med storfamiljer och hur man umgås med släktingar. Och såklart, hur man delar upp människor efter deras hudfärg och hur mycket pengar de har.

Min största upplevelse av The little friend är att det är en väldigt litterär bok. Med det menar jag att den är skriven på ett språk som är bildat, och att den säkert är full med referenser till klassiska verk om man analyserar den med de glasögonen. Jag är säker på att den här romanen används i litteraturundervisning på universitetsnivå. Den tog lång tid för mig att läsa, och jag tyckte att den var svår att riktigt komma in i. Kanske beror det på att jag har läst mycket enkel chic-lit den senaste tiden, eller så kanske det har med boken själv att göra. Oavsett vilket så kändes det som om det var en viktig bok för mig att läsa.

Jag uppskattar The little friend, men jag kan ärligt talat inte förstå vad som har fått mig att behålla den genom flera flyttar. Med det sagt är jag nyfiken på att läsa om Den hemliga historien, och även att läsa Donna Tartts tredje bok the Goldfinch.

Köp boken hos Bokus (pocket).
Köp boken hos Amazon.se (svensk pocket).

Tidig morgon och lång-kalas

Här sitter jag nu, ensam uppe. Det är tidigt morgon, och jag har en kopp kaffe. Ingen som pratar, eller som behöver hjälp med än det ena, än det andra. Det är nog det jag saknar mest av allt, att ha möjlighet att vara helt ensam. Eftersom det är jag som har huvudansvar för Tvåan är det väldigt sällan jag har tillfälle till det.

Jag försökte att gå upp ensam igår också, men då tog det ungefär en minut innan Ettan kom upp, och sedan tre till innan vi hörde ”flap, flap, flap” av Tvåans fötter mot golvet.

Nu sitter jag här, och försöker verkligen tänka bort ljuden som har dykt upp från Ettans rum, och Fredriks och tvåans prat från sovrummet. Jaha. Men jag fick ju säkert två minuter som ensam vaken. Ah, well. Det är ju ok ändå, för jag har ju en fantastisk familj runt mig. Även om den är lite mycket ibland.

Det blev inte så mycket mer av den där ensamma stunden i morses. Istället kan jag berätta om födelsedagskalaset vi var på igår. Ettan berättade nämligen, lagom till läggdags i fredags, att han hade fått ett inbjudningskort till födelsedagskalas som var dagen efter, alltså igår. Ojdå. Vi ringde och tackade ja, såklart. Igår införskaffades så en present, och så åkte vi iväg till tavernan i Episkopi som kalaset skulle hållas på. Vi kom dit klockan 12, enligt inbjudningskortet. Självklart var vi först på plats (svenskar, liksom!). Resten av kalaset droppade in under den följande timmen då tiden spenderades med fri lek.

Tvåan hittade en kulbana. Notera den OERHÖRT uppspelta minen. Han hoppar i stolen, men det syns inte på bilden.

Det här var ett mestadels ryskt kalas, förstod vi efter ett tag. Mamman till födelsedagsbarnet var ryska, men gift med en cypriot. Barnen blev underhållna av inhyrda lekledare som pratade ryska största delen av tiden, men också lite engelska vid behov. Mängden engelska ökade ju fler icke-ryskspråkiga barn som tillkom.

Ballongstampning!
Klosskuddar som användes till krig, kastning och fortbygge.
Alla fick vara med!

Efter ett par timmars väntande och diverse lek var det äntligen (eftersom jag inte hade ätit någon lunch) dags för mat. En smart grej på det här kalaset var att alla barn fick lite av all mat på sin tallrik, så hela momentet med att välja mat försvann. Vuxenmaten försvann på ett nafs också.

Jag satt och saknade kalasen på Malta lite, och när jag insåg att det antagligen var för att jag kände fler föräldrar och barn där så tog jag mig samman och började prata med en mammorna i klassen. Hon var trevlig, och det var en bra början tycker jag. Sedan pratade jag och Fredrik en sväng med pappan till födelsedagsbarnet också, och det var också bra. Att få en cypriotisk bild av Limassol av någon som inte är infödd var spännande. Vi lärde oss att Limassol inte är cypriotiskt, utan ryskt.

Nåväl. När det hade gått nästan drygt fyra timmar började en del kalas-gäster troppa av. Ungefär då började Tvåan surna till också, eftersom han inte hade kunnat koppla av under kalaset, så vi drog oss också hemåt. Det var ett bra kalas, men jag får nog ändå säga att det är bekvämare med kalas som är tidsavgränsade.

Vi går på restaurang: Gyros Stavros O Salonikios

Gyros och souvlaki är stapelmat på Cypern. Det är billigt, snabbt och oftast gott. Oftast serveras det i pitabröd, och då finns det två varianter – grekisk som är ett lite mindre bröd som fyllningen läggs på och som sedan rullas ihop, och cypriotisk som är ett stort pitabröd som fyllningen läggs inuti. Ibland får man sås i sitt pitabröd, men inte alltid. Däremot är det oftast sallad eller vitkål, tomat, gurka och pommes frites i brödet.

Häromdagen var vi hungriga och det var lunchdags, så det blev en tripp till en av de närmsta gyros-ställena. Ettan fick välja bland de tillgängliga haken, så vi hamnade på Gyros Stavros O Salinikios. Vi beställde fläskgyros, en grekisk till mig och två cypriotiska till Fredrik och barnen. Gyros är ju snabbmat så det gick fort att exekvera beställningen. Vi fick dessutom välja vad vi ville ha i våra pitabröd från en salladsbuffé. Och det fanns sås, hurra!

Grekisk pita, det vill säga rullat bröd. Notera pommes fritesen.
Cypriotisk pita, med fyllningen i brödet.

Maten var schysst för att vara av snabbmatstyp, och tillbehören goda. Pommes fritesen var förstås ett sorgligt kapitel, men det var inget som förvånade oss. Ettan råkade visst få läsk till maten också, vilket inte alls gjorde honom besviken. Tvåan var mycket nöjd med arrangemanget med en plastgaffel, och krävde hela tiden mer mat. Både på gaffeln och i munnen.

Det bästa med lunchen.
Gött, pappa!

Vi kommer förstås äta gyros igen, och åtminstone Fredrik kommer gå till Stavros fler gånger. Den här gången var han nämligen lite för hungrig och ofokuserad för att komma på att han ville prova ”den röda såsen” istället för tzatziki. Vi andra har inte några direkta invändningar heller, så det kan mycket väl bli fler expeditioner hit.