Sådärja, dags för nästa kaffesort. Även den här gången blev det ett Tesco finest-kaffe, odlat och skördat i Guatemala. Det här kaffet ska enligt förpackningen vara starkare än det från Costa Rica. Hm, jag märker att jag behöver läsa på lite, för jag undrar vad det är som gör ett kaffe starkare eller svagare. Rostningen eller kaffesorten? Återkommer i frågan.
Tesco finest Guatemalan fick fördelen av att provas en morgon när jag hade smitit upp på egen hand, och dessutom hade sovit ganska bra. Jag såg alltså fram mot kaffestunden, att få sitta tyst och fundera och njuta av gott kaffe.
Och njuta, det fick jag! Fast kanske inte sitta tyst och fundera, eftersom Tvåans ”mamma är inte kvar i sängen”-sensor slog larm precis då. Kaffet intogs alltså i sällskap med en ”pratande” ett-och-ett-halvt-åring som krävde regelbunden påfyllning av smörgås. Men det är ju också en njutning, på sitt sätt.
Nå, åter till kaffet. Det här är ett riktigt bra kaffe, tycker jag! Det är fylligt och runt i smaken, men samtidigt lite strävare (hårdare rostat?) än kusinen från Costa Rica. Syran balanserar upp mjukheten på ett snyggt sätt, så helheten är snygg, välgjord och komplex. Gott! Fast lite störigt att det hittills är de dyrare sorterna som är godast… Det gamla talesättet man får vad man betalar för verkar alltså vara sant, åtminstone när det gäller kaffe.
Fredrik däremot, är lite mer tveksam till Guatemala-kaffet. Det tog några dagar innan han faktiskt smakade på det, eftersom det inte är direkt läge att sitta ner och analysera det som hälls i munnen vid frukostarna med tvenne telningar som ska matas, övertygas om duschens förträfflighet (eller åtminstone nödvändighet), bytas blöja på, tas fram kläder till och annat som behövs för att dagen ska starta. Men när han väl smakade så tyckte han att det här kaffet ville mer än det levererade. Därför var Costa Rica-kaffet bättre enligt honom.
Jaha. Ja, men jag har fler sorter, så provningen fortsätter.