Idag var det tydligen dags.
Vi tog ner det första köksskåpet idag. Mest för att vi skulle kolla hur köket känns utan något skåp på den platsen, men också lite för att komma igång. När skåpet var nere passade jag på att ta ner lite kakel också. Njutningen i att förstöra kombinerat med njutningen i att ta bort det fula, fula kaklet…
Tillfredsställelsen i att börja byttes dock nu ikväll ut mot känslan av att det är så överväldigande mycket som ska göras. Jag började packa ur resten av skåpen, och återigen slås jag av hur mycket grejer vi har. Och då tror jag inte ens att vi har speciellt mycket jämfört med många andra. Min beundran för Fredrik som har flyttpackat ALLA våra saker två gånger på ett drygt år växer sig större och större.
Jag vet förstås, rent logiskt, att det här inte är ett stort projekt. Det kommer gå fort när vi väl sätter igång, både att ta ner och sätta upp. Det är bara det att det nu, precis innan vi börjar, känns det jobbigt. Jag känner igen den här känslan från när jag pluggade, att precis i början när jag började med nya ämnen så hade jag panik och stressade över att jag inte kunde något och att det var så himla mycket att lära sig till tentan. När själva tentan närmade sig kändes det lättare, även om det förstås fortfarande var lite nervöst. Så är det nu också, tror jag. Bara vi sätter igång så kommer jag må bättre. Men just nu ikväll är det mest tankar på hur mycket vi måste bila i golvet, hur smutsigt och dammigt det kommer bli, hur vi ska hantera maten under tiden, hur löser vi vattenfrågan under tiden, var ska allt skräpet ta vägen, bredspackling och målning av en vägg, kommer vi hitta någon bänkskiva, och måste vi nu måla om hela köket? Och köksfönstret, måste det bytas i det här också, eller kan det vänta?
Ja, ni hör ju. Men det är bara att ta några djupa andetag, konstatera att både jag och Fredrik är händiga, och förstås inse att hela Cypern är full av hämtmat. Till och med här i byn går det att få sig ett mål mat om det skulle behövas. Och det kommer bli så bra när det är klart!