Det är ju nästan lite skämmigt att det dröjde ända till juli innan vi badade i havet. Men jag får väl skylla på att vi bor så nära att vi kan bada när vi vill, så det gör vi inte. Och dessutom har vi egen pool. Och så har det varit utegångsförbud. Och stränderna har varit stängda. Och så… Nej, alltså. Det finns faktiskt inga ursäkter. Vi har varit slappa, helt enkelt. Men nu har det ändå hänt.
Tvåan har ju kommit igång med badandet i poolen igen, men var lite avvaktande till havet när vi kom dit nu efter lång frånvaro. Fast när han hade fått stå med fötterna i vågorna och sagt ”kallt, kallt” ett tag så klev han resolut i och kastade sig ut till pappa och storebror. Och sen var det lika roligt och härligt som att bada i poolen. Kanske till och med lite roligare, eftersom man kan få familjen att hämta stenar till en i havet. Och så gungar det ju.
Efteråt har Tvåan pratat om stranden och havet, och sagt att det var stort. Mycket vatten, och sand. Och kallt. Och visst, jämfört med de 32 graderna vi har i poolen så var havet kallt. Fast för mig och Fredrik, som fortfarande har svenskt hav som något slags måttstock var det verkligen inte kallt. Kanske 23 grader? Jag hade tänkt ta med pooltermometern, men jag glömde det. Nåja, det får bli nästa gång.
Jag för min del badar gärna i havet. Jag tycker det är härligt med saltvatten, och poolen är mest en nödlösning. När vi kommer in i något slags rutiner igen ska jag minsann se till att det blir havsbad flera gånger i veckan på något sätt. Men det var inte den här veckan.