Det verkar som om det har blivit en årlig tradition för mig att gå på en konsert med Timo Räisänen. Förra året såg jag och Fredrik honom på Majas vid havet i Varberg. Det var en fin kväll, även om det inte var en riktig röjarkonsert. Men kanske har både jag och Timo kommit från det stadiet?
I år missade jag hans spelning i Varberg, eftersom vi inte reste till Sverige. Men lite av en slump (och också Facebook) gjorde att jag fick nys om att en Timo sjunger Ted-konsert med Dalasinfoniettan skulle livestreamas härom veckan. Jag var noga med att lägga Tvåan i tid, och sen satte jag mig med datorn och Timo. Det var fint och bra. Men visst förstår jag att det måste vara en skum känsla att spela för en tom konsertlokal. Och jag hade förstås hellre sett den live.
Jag har inte sett Timo sjunger Ted tidigare, men däremot har jag skivan. Konserten var precis så bra som jag hade hoppats på, och jag grät floder både vid Himlen är oskyldigt blå och För kärlekens skull. Oväntat nog grät jag även när han sjöng Jag vill ha en egen måne, som jag annars tycker är lite banal. Men jag var väl mottaglig just då, och som vanligt när det gäller Timos konserter så är det oändligt mycket känsla med, som gör att det är svårt att värja sig.
En annan somrig konsert där Timo också var med var Midsommarkonserten från Mollösund. Även den versionen av För kärlekens skull, med Emelie Sundborn var oerhört vacker och fick mig att gråta. Kanske har jag blivit mer av en lokalpatriot och mer romantisk sedan vi flyttade utomlands?