Vila och prestation

Ett av mina största problem är att jag har svårt att koppla bort jobbet. Jag är, liksom många i min generation, utbildad till att anse att prestation är något fint, och det som definierar mig. Om jag presterar är jag värd något, medan vila inte räknas. Om det inte är på jobbet så kan det vara hemma, genom att städa och diska och baka och stryka och tvätta, eller så. När det inte finns något tydligt att göra blir jag rastlös och stressad, och på dåligt humör.

Rent logiskt vet jag förstås att det här sättet att tänka är helt fel. Givetvis är vila viktigt, både för att faktiskt orka och kunna prestera, men också för att det är i vilan som idéerna och tankarna uppstår. Fast vad hjälper det att veta det logiskt när det känns helt fel att inte prestera?

Allt det här aktualiserades i morses när jag vaknade med en otäck värk i vänster höft. Den sträckte sig ner mot knäet, så det var inte svårt att räkna ut att det handlar om överansträngning i form av löparknä. Så himla trist nu när jag känner att jag har kommit igång med löpningen igen. Tydligen kom jag igång lite för fort, alltså. Så nu blir det ingen löpning i några veckor. Istället får jag roa mig med rehab och prehab-övningar för att stärka gluteus medius och gluteus minimus, vilka jag tror är bovarna i dramat. Förhoppningsvis kan jag komma ut och promenera på morgnarna istället när den värsta smärtan har avtagit, för det är skönt att röra lite på kroppen på morgonen. Men först – vila, utan minsta lilla prestation. Så himla jobbigt.