Första året på Cypern

I slutet av förra veckan var det ett år sedan vi landade på Cypern för att bosätta oss här. Vi hade med oss 150 kg incheckat bagage, och resten av våra saker låg i en proppfull 20-fotscontainer. Resan gick bra, och vi hittade till vår AirBnb-lägenhet med lite hjälp från taxichauffören.

Så unga och oförstörda. Eller ja, åtminstone Tvåan är märkbart yngre här.

Ettårsdagen firade vi som sig bör, med souvlaki, tzatziki och alldeles för varmt rödvin. Bad i poolen hanns också med, förstås. Till nästa år ska vi försöka skaffa oss en cypriotisk flagga i trä också för att verkligen komma i stämning.

Grillspettstillverkning.

Det har verkligen varit ett händelserikt år som har passerat. Jag hoppas att nästa år inte blir riktigt lika fullt av händelser, utan att vi får en chans att lugna ner oss och komma till ro. Fast nu när jag skriver det här så inser jag att även nästa Cypernår lär bli lika händelserikt. Jahaja, så går det när det dyker upp en pandemi.

Även om årets viktigaste händelse var att vi köpte ett hus så är det alldeles säkert inte det vi kommer minnas mest. Istället lär Tvåans olycka med fingret dyka upp, liksom Ettans skidåkning och hans onlineundervisning när hela Cypern stängde ner. Ja, utegångsförbudet lär vi väl också minnas, förstås.