Det här inlägget innehåller reklamlänkar.
Jag har haft Varulvsvalsen av Sigge Eklund stående i bokhyllan länge nu. Efter att ha läst baksidestexten så har jag dragit mig för att börja med den, för den verkade vara tung och jobbig. Men för ett tag sen hamnade den ändå i mina händer och jag satte igång.
Varulvsvalsen är skriven i jagform. Den handlar om hur bokens jag och hans sambo försöker rädda sambons syster Rebecka som precis återfaller i ett tungt drogmissbruk efter att ha varit ren i fyra år. Resan in i drogerna går fort den här gången, och Rebecka blir alltmer okontaktbar. Berättaren och sambon är hela tiden på helspänn eftersom Rebecka kan ta en överdos när som helst, och eftersom det bara vid enstaka tillfällen finns möjlighet att övertala henne till avgiftning och vård.
Samtidigt som boken klart och tydligt sätter ljus på hur bristfällig och underdimensionerad narkomanvården är i Sverige får vi en inblick i hur Rebeckas tidigare droghistoria ser ut. Medberoendet hos Rebeckas syster blir tydligt, och även det hos berättaren. Den plötsliga insikten som berättaren får om att han också behöver hjälp, stöd och att både hans och sambons beteende inte är friskt är en aha-upplevelse även för läsaren, trots att det förstås är lättare att upptäcka som läsare.
Språket i Varulvsvalsen är snabbt och kortfattat. Tempot är högt, vilket gör att stressen och ångesten i att försöka hitta hjälp till Rebecka precis när det finns möjlighet att hon kan ta emot den verkligen når fram till läsaren. Jag tyckte inte att den var så jobbig som hade trott att den skulle vara. Men det beror nog till viss del på att jag inte har några egna erfarenheter av droger, beroende eller medberoende. Jag kan tänka mig att någon med den typen av erfarenheter skulle påverkas starkt och tycka att Varulvsvalsen är en extremt jobbig bok att läsa.
Köp boken hos Bokus (pocket).