Vi har haft några nätter när Tvåan har sovit väldigt bra och större delen av natten (även om han vaknar någon gång mellan 5 och 6 oftast). Igår bestämde jag mig för att testa att låta honom sova själv, och för att återta min egen säng (som jag ju delar med Fredrik, förstås). Jag har längtat så!
Alltså gick jag och lade mig i min egen säng, och läste tills ögonen gick i kors. Då släckte jag lampan och lade mig tillrätta för att somna. själv. Utan en tvååring alldeles intill. Antagligen utlöste det ”mamma har somnat”-radarn i rummet bredvid, för nästan genast började Tvåan hojta efter mig. Det var bara att ge upp drömmen om den egna sängen. Till råga på allt så tog det nästan en timme för Tvåan att somna om, vilket gjorde att jag missade mitt sömntåg. Istället för att sova låg jag då och lyssnade på poddar fram till 02.30 eller så när jag faktiskt somnade till.
Hela dagen har jag varit så trött och besviken för att jag inte fick sova i min egen säng inatt! Just nu känns det som om jag aldrig kommer få sova själv igen, även om jag ju logiskt vet att det inte är så. Men Tvåan verkar ju inte vara redo att sova själv än, så jag sover väl hos honom ett tag till, helt enkelt.
